Ett år sedan idag

Stugan

…vi köpte det hus vi av någon anledning envisas med att kalla för ”stugan”. Om förra sommaren ägnades åt trädgården har denna ägnats åt målning; utöver gamla köket har jag målat (om) fönsterkarmar, dörrar, lister, utemöbler, hyllor. Blir alltid lite (mycket) manisk när jag väl kommer igång med något. Således; de senaste veckorna har jag dagligen färgfläckar på huden, som igår – då jag för första gången gick ”ut” sen jag kom hem – och jag hade en stor, vit intorkad klick på ovansidan foten och M sa att det såg ut som en mås hade skitit på mig. För tillfället tycker jag emellertid att hårt arbete är rätt fashionabelt.

Saker jag haft för mig de senaste dagarna (dvs. igår och idag)

FöreEfter

Röjt ur- och målat om rummet på nedervåningen (rummet har fungerat som förråd). Alltså väggarna innan såg ut som en nergången våtrumsmatta. Har stört mig på dem i flera år. Tapeten var dessutom jättetrasig, skalade av remsor med morakniv vilket i sin tur ledde till hål… Ett tag tänkte jag att jag borde riva alltihop och sätta upp nya väggskivor, men eftersom jag aldrig gjort det förut och egentligen är ganska lat slog jag undan tanken.

Byggare Bob

Min händiga utstyrsel. (Har njutit av att kladda ner mig med målarfärg e.t.c eftersom det har fått mig att känna mig… tja, jordnära, fast en jordnära kvinna, särskilt ”på landsbygden”, skulle kanske inte sminka sig fullt lika mycket, eller inte alls. Jag sminkar mig emellertid alltid, även dagar jag inte träffar folk.) Mössan är för dammet – sjukt mycket damm när jag sopade väggarna och taket innan målningen – hade ingen lust att tvätta håret efteråt. Ibland tänker jag att det här med att tvätta håret är det jobbigaste som finns.

Bokhylla

Stoppat böcker i min nya secondhandbokhylla. Runtom: Jordgloben är ett arv från mormor; när jag var liten tyckte jag att den var magisk och det tycker jag fortfarande. Tavlan med blommorna har mamma broderat på hemslöjden nån gång på 70-talet. Sidensvansen är skallig; en katt gick åt den men eftersom den har en präktig lugg syns det inte (om man inte ser den uppifrån, och det är inte meningen att man ska göra det). DENISE GRÛNSTEIN PÅ MODERNA, jag borde klippa bort texten men då blir affischen så liten; den återger en detalj av denna bild, som jag tycker mycket om:

figur_6

Kläder

Sorterat kläder jag glömt att jag ägde (de stackarna har legat nerknövlade i stora svarta sopsäckar), blev glad över nästan alla. Upptäckte till exempel att jag har tre svarta kavajer. Jag hade tänkt köpa en ny, och det behöver jag ju inte nu.

Partytröjan

Hittade min gamla favoritpartytröja i mycket skrynkligt skick. Den är i siden, och korallgrön som synes. Den här har jag gått ut i massor av gånger och alltid känt mig lika elegant. Sist jag använde den var nog för sju år sedan, kanske mer. Funderar om jag hånglat i den, det måste jag ha gjort. Jag var – precis som de flesta andra, antar jag – singel de år jag var ute som mest.

Avslutningsvis; jag lyssnar på Sisters igen, det finns aldrig en ursäkt god nog för att inte spela en låt av dem. Denna gång en av deras mest välkända. En spännande video + coolt med statyerna som kommer till liv.

Pedro är död

plecrafi

Hittade vår gårdsfladdermus Pedro död i en bunke på köksskåpet, skulle diska den och då fick jag syn på honom; en liten pälsklump med långa morrhår och hopvikta, spetsiga vingar. Han har bott här i många år och brukade hålla till mellan ladan och dasset, på kvällarna kunde vi se honom sicksackande i luften som en egen liten blixt. Han måste ha flugit in när vi haft fönstret öppet, förmodligen förra sommaren. Gotaren i mig sörjer.

Ett stycke jord med mera

Ensam i stugan sedan en dag tillbaka, men jag har sällskap av vår sommarhund; en nioårig smålandsstövare som heter Morris. Han bodde hos oss förra sommaren också. På nätterna sover han på fårskinnet nedanför sängen, snusar med lugna, jämna andetag. Nu ligger han i tornrummet och är rastlös, varje gång en bil passerar på grusvägen utanför springer han till fönstret och tittar ut.

MorrisSäg hej till mister Maurice!

Har jobbat med trädgården hela veckan. Svettats, blivit myggbiten, slagit ihjäl oräkneliga bromsar, fått sand och jord i håret, under naglarna och innanför kläderna, brukat mer myggspray än vad som rekommenderas (fick sprayen i munnen och näsan vid ett tillfälle, fick gurgla en massa vatten). När jag kommit in på kvällarna har jorden i ansiktet fått mig att känna mig krigsmålad.

Området kring bron snart färdigt. Använt drösvis med flinta, en del stora lavklädda stenar från skogen, skiffer, betong och sand. På några ställen har jag planterat fetbladiga stenpartiväxter som klarar den magra jordmånen. Några har jag köpt på handelsträdgård och några har jag hämtat från stranden. Ska bli spännande att se om de vilda växterna klarar sig till nästa år. Från mormors trädgård har jag grävt upp brandgula liljor vars lökar jag planterat längst ena kortväggen.

Mest slit har det dock varit med att jämna ut gräsmattan under betongplattorna, har grävt och grävt och dragit upp rötter, krattat och omfördelat jord. Det är svårt när gräsmattan sluttar, lade ut plattorna och fick sedan korrigera dem en och en med sättsand till någorlunda rätt höjd. Som kantsten har jag använt kantstötta gamla tegelstenar.

Nuvarande projekt är att plantera två vresrosor (mina favoritrosor), vilket visade sig lättare sagt än gjort. Igår när jag grävde upp hålet åt den ena stötte jag på en hjärtformad stenbumling ett par decimeter under marken. Blev besatt av att få upp den (dels eftersom hålet = skadan redan var skedd, och dels eftersom platsen jag valt ut på alla sätt är den ”perfekta”). Grävde allt djupare runtomkring, kämpade med järnspett, låg på spettet, frustade och svor, men det var omöjligt att få loss den. Känner hursomhelst att jag måste segra över stenen. Har svårt för hinder, tänker att det alltid finns ett sätt att kringgå dem, bara man är envis eller listig nog.

Den hjärtformade stenen

Förra torsdagen köpte vi äntligen huset, på banken i Nordmaling (grannkommunen). Informellt har det varit vårt i flera år men nu äger vi det också på papper. På kvällen firade vi med en vulgärt stor flaska champagne och skålade in köpet till House of the rising sun (den enda låt, förutom Hotel California, vi kunde komma på som handlade om ett hus). Detta att champagnen inte tog slut, att vi kunde dricka glas efter glas efter glas, var en härlig känsla. När vi öppnade den skummade den över på golvet och vi enades om att huset därmed var döpt. Sedan började vi skämta om att vi kunde göra vad vi ville med det, måla det svart med upp och nedvända kors på fasaden om vi så ville och så fantiserade vi om vad grannarna i så fall skulle säga. (Naturligtvis skulle vi aldrig måla det svart.)

Torsdag 23 juliTjugotredje juli. Vi drack vår, och Winston Churchills, favoritchampagne.

Med husköpet har jag upplevt en ny slags glädje. Jag går omkring och tänker att varje centimeter av denna plats är min. Varje sten, grässtrå, träd och blomma. Varje golvskiva och pryl. (Olles pappa lät allt lösöre ingå i köpet vilket utöver möbler, husgeråd, verktyg etc innebär att jag är i besittning av några av husets originalinventarier – det har förutom fyra arbetarfamiljer också inhyst en speceriaffär och en modist – och här finns diverse kuriositeter som en trattgrammofon, en hårfön från nittonhundratalets början, en stor samling fossiler, en antik symaskin, en sjömanskista, en ”orientalisk” tetunna med mera, men också en hel del skräp som behöver slängas.) Jag vill strukturera och få grepp om allt – veta vad vi egentligen har i alla lådor, på vinden och i bodarna och sedan placera dem på sina rätta platser. Och så drömmer jag om en museihörna med gamla föremål, samt ett glasskåp för fossilerna där jag också vill placera diverse kranier av djur och kanske någon burk med en groda eller liknande indränkt i formalin. (Som en hommage till Darwin och all världens biologiska museer!)

Ja, jag vill att vårt hus ska vara spännande och excentriskt, men också stilrent och vackert, och jag vill att trädgården ska kännas förtrollad. Men till det krävs mycket arbete.

Jag babblar på. Lyrisk som jag är. Och som det är nu bor jag förstås i Stockholm och om en vecka åker vi hem igen. Hem till vår andra stuga, till jobbet, till vardagslivet. Och jag trivs ju i Stockholm, även om jag varje sommar känner för att vända upp och ned på allt, säga upp mig, flytta hem. Eller inte ”hem” – Umeå är ingen plats jag trivs på (faktum är att jag ibland drömmer mardrömmar om staden, om en massa arga vänstermänniskor som typ korsfäster mig och bombarderar mig med unken couscous och skriker att jag är ond och borde brinna i helvetet) – men hit, där jag ändå inte kan bo under vinterhalvåret.

Jag tänker också att det finns olika sorters frihet. En är att slippa sin hemstad, en annan att bruka en bit jord (det är inte för inte som Levin i Anna Karenina är min favoritkaraktär i litteraturen). Och samtidigt som jag älskar Stockholms avsaknad av personlig historia (min egen), känner jag mig ändå aldrig lika hemma där som i Västerbotten. Och Västerbotten är så mycket mer än Umeå. Kanske är det därför bara bra att jag delar tid mellan båda platserna – även om det får mig att känna mig splittrad. (Å andra sidan, när känner man sig någonsin helt ”hel”?)

Avslutningsvis: vad jag i övrigt gör i min ensamhet; läser Ted Hughes samlade brev, tittar på kostymdramer och äter godis. Nu ska jag hälla upp ett glas vin. Puss.

Trädgårdsprojektet:

Trädgårdsprojektet 3

Trädgårdsprojektet

stensättningTrädgårdsprojektet 2
Grodorna älskar det här stället, igår räknade jag till sju som samtidigt hoppade omkring bland stenarna.

There is a house in Kylören, they call Sofias och Olles…

Idag har jag umgåtts med stenar

Huse

Stenar 2

Stenar 4

Målet: Att skapa ett stycke karg ”kustträdgård” med sand, sten, skiffer- och betongplattor.

Som första steg har jag ägnat fem timmar åt att dels gräva upp gräsmatta och dels plocka sten ur jorden. (En del av stenarna och skiffret hittade jag dock på stranden för några år sedan.) Så sjukt mycket sten! Ett äkta Sisyfosarbete; stenen tar nämligen aldrig slut. Men jag hittade i alla fall mycket flinta från varvstiden och det är välkommet. Har slagits med broms, mygg och myror – många mötte en ond bråd död (en myra klättrade upp under min t-shirt och bet mig i sidan!), samt plundrat tusenfotingars-, maskars och stora genomskinliga spindlars hem (så vitt jag vet omkom ingen). Fy fan. Jag tycker att de är jävligt äckliga, alla dessa ljusskygga underjordiska varelser. Har funnit styrka i mormors ande, denna trädgårdsveteran, som tyckte att det var ”fjaskforen” när jag ojade mig över dylika företeelser de gånger jag hjälpte henne med rabatten, och i det faktum att jag visualiserat mig själv som en trädgårdslandets Rambo, tuff och skoningslös med grepen i hand och nerver av stål.

33711_441764088578_6889807_n

Mormor – hundra gånger tuffare än jag!

Rödvin balkongen

När jag var klar för dagen tog jag ett glas vin på balkongen. Notera det Gudrun Sjödénaktiga glaset – som jag älskar – och den blommiga solstolsdynan från 70-talet. Eftersom jag köper i princip allt second hand tar jag det som bjuds och oftast blir det grejer från just 70-talet. Kanske beror det på att folk är så kåta på grejer från föregående decennier att det inte finns annat kvar. Dynorna hittade jag på en loppis igår för femton kronor styck.

36039_441760138578_5972492_n

Dynorna påminner mig om min barndom, alla hade ju sådana. Här min moster och kusin ca 1985. 

I flera dagar har det varit varmt, vackert och soligt, vi har badat i hamnen och grillat på balkongen och lyssnat på sommarens sedvanliga heavy metal (ikväll bland andra Deep Purple, Accept, Van Halen och Scorpions). Och det är ju precis såhär de ska vara: sommardagarna i stugan. Vi är uppe till tidig morgon, vaknar sent, avnjuter en lång frukost, pysslar med olika projekt under eftermiddagen och latar oss genom kvällen och merparten av natten.

Kolla så rart gitarristen struttar omkring i högklackade skor på scenen, man skulle nästan kunna tro att det var en parodi på något, men det är det inte! Han dog den klassiska rockdöden året därpå i en överdos, 25 år gammal.

Tommy Bolin

Rar typ, som sagt. 

En sista bild, tagen från balkongen, för att riktigt gnugga in hur duktig jag varit idag. Måtte jag ro projektet i land!

balkongen

Stugdagbok, vecka 1

Måndag 6/7

En plats utan tid. Så känns det att vara tillbaka. Husen gamla, byggda under 1800-talets sista- och 1900-talets första decennier. Mellan dem en grusväg. Inga gatlyktor.

Jag har plockat in blombuketter; blåklockor, midsommarblomster, förgätmigej, kärringtand, smörblommor, rödklöver, prästkragar, hundkex. Lupiner. Ett par andra sorter jag inte kan namnet på. Syrenerna blommar. I Stockholm har de blommat ut. Liksom midsommarblomstren.

Svalorna har byggt bo på bron igen. Tre gapande näbbar som sticker fram över kanten. Raggiga bruna huvuden, skarpa pepparkornsögon. De ser ut som stränga farbröder. Högar av bajs nedanför. Har skurat och spolat med vattenslangen.

Det är mygg som fan, bra för fåglarna. Trist för oss. Till och med i solen svärmar myggen, kan inte minnas när det var så illa sist.

Kallt är det också.

Nu regnar det. Balkonggolvet blött och blankt. Ingen grillning ikväll, kanske slänger vi ett par vedklabbar i kaminen istället.

Hittade lite kläder i en kartong att ta med till Stockholm. En brun mockajacka, en röd kavaj, en fin yllehalsduk.

Läst lite i en gulnad pocket, James Ellroys ”L.A Konfidentiellt”. Nu vill jag se om filmen.

Skrivit. Läst igenom gamla texter. En del var bättre än jag minns. Blev arg på mig själv för att jag inte fullföljt berättelserna.

Idag: Ett par sidor dialog som ska strykas ned senare. Dialog är lätt att skriva men sen måste man vaska bland orden. Ett tecken på dålig litteratur: När alla karaktärer pratar likadant.

Druckit en massa kaffe.

Sovit bara för att jag kan.

Bläddrat i sagoböcker; H.C Andersens samlade, illustrationer jag minns som barn.

Onsdag 8/7

Inte läst nyheter på tre dagar. Både läskigt och lustfyllt att stänga ute världen.

Solen lyser genom vita moln, sjutton grader varmt. Sitter i tornrummet. Häromdagen plockade jag platta vita kalkstenar på stranden som jag byggt torn av i ett av fönstren. Vill hitta ben också. Ibland kan man hitta sälben. Barskrapade, vita, vackra.

Pappa igår: ”Jag har beräknat att jag kommer att leva till sjuttioett, därför har jag tagit ut merparten av min pension.” Han berättade att genomsnittsåldern för en skiftarbetare är just sjuttioett. Han har jobbat som skiftarbetare i fyrtio år. ”Lägg till fem havererade förhållanden på det och en kubik sprit.” Han sa att han redan bokat en plats hos Sankte Per, ”med bra utsikt över änglasjön”.

Jag blev ledsen.

Samtidigt är det hans humor. Svart. Det är han som lärt mig att man ska kunna skratta åt allt.

Pappa har pratat om döden så länge jag kan minnas.

/…/

När någon är död glider de undan. De lever kvar i minnet, säger man, och visst gör de det, men efter ett tag känns de mindre och mindre verkliga, alltmer som fiktion. Som en historia man berättar för sig själv; ”det var en gång…”  Fast om man verkligen anstränger sig, då blir de verkliga igen.

Fem år sedan mormor dog nu. Det tog två år innan jag kunde tänka på henne som ”död”.

Hursomhelst en kraftansträngning att inte ”sagofiera”. Hennes fingrar, värkande och krokiga av reumatism. Hur jag masserar dem. Vi sitter bredvid varandra i soffan på hennes veranda och hon säger ”aj, aj,aj”. Ändå är hon glad över att jag masserar dem, ler ett plågat leende. Det är verkligt.

/…/

Torsdag 9/7

Femton grader idag, vit himmel, gräset blött, luften fuktig. Då och då duggregnar det, men fåglarna sjunger i alla fall. Inne i huset är det kallt och jag har ont i axeln. Suttit för mycket. Vi borde göra nåt, sa jag till Olle, ta en biltur, besöka loppisen i Håknäs, vad som helst.

”Imorgon.” Svarar han.

Igår tog vi en långpromenad, smorde in oss med myggmedel, trampade längst vägen, upptäckte en stenhed inne i skogen, gick dit. Kom så småningom ut på en äng som ledde till en bondgård, vi gick runt den, kom tillbaka till vägen.

På kvällen en präktig råbock i trädgården, längst borta vid skogsbrynet. Sedan drack vi vin, åt torsk med vitvinssås, till efterrätt en kladdkaka jag bakat. Hade blandat i kaffe i smeten och det blev inte helt lyckat, fick en bränd biton. Vi såg om Gudfadern I och II.

Idag har jag skrivit igen. Fick användning för saker jag läst om på slutet, olika seriemördare. Sen drabbades jag av tvivel, tänkte att jag inte visste vad jag höll på med. Det var då jag ville att vi skulle göra något, åka iväg en stund.

Senare

Vi åkte till loppisen ändå. Utbud: Glastomtar, porslinsdjur, Harlequinromaner från 70-talet. Köksattiraljer från 80-talet. Ljusstakar i koppar. Lampor med rosa skärmar i krossad sammet. Stora tickande väggklockor. Köpte inget. (Olle köpte ett par rostiga verktyg han nu slipar och putsar i snickarbon.)

Sen; tog en promenad och såg en ekorre svinga sig från tall till tall.

Ikväll såg vi om Gudfadern III.

Fredag 10/7

Tidig kväll. Sitter med en martini i vardagsrummet och lyssnar på Rachmaninov; Prelude in G Minor. När det kommer till klassisk musik gillar jag hitsen. Försökt lyssna på Beethoven nån gång, en längre komposition, det var p.g.a Ted Hughes, ett stycke han skrev om i sina samlade brev, att han älskade det och då ville jag också älska det, men det gjorde jag inte.

Idag: storstädning. Dasset fullt av damm, spindelväv, sorkbajs, spindlar, myror. Nös om och om igen. Il dottore-masken på väggen angripen av fukt, hade börjat flagna. Glaset till den inramade Boschreproduktionen alldeles fläckig. Torkade omsorgsfullt av dem. Sen huset,  övervåningen, dammsugit och skurat, hittat nya oanade sorkgömställen, svor, tänkte ”det är jag och Olle eller de fyrbenta djävlarna”.

En sork i fällan jag ställt i hallen. En stor bur med fallucka, man lägger bröd på den och så ramlar de ner. Den sprang runt runt, klättrade på väggarna, bet i gallret. Tog resolut ner den till hamnen, sänkte buren under vattnet och såg den simma för sitt liv. Men till sist dog den.

Nä, naturligtvis inte. Jag drog upp buren till ytan igen, släppte den fri och såg den kila iväg i skogen.

Djur och döden: En död fågelunge för andra gången i sommar. Likstel bland stenarna utanför dasset med myror i ögonen. För några veckor sen en skatunge som satt och skakade utanför ankhuset, tog upp den och vände den upp och ned och upptäckte att näbben var bruten och blodig och ena ögat trasigt. Samma dilemma som med sorken; döda eller inte? I skatungens fall hade det varit barmhärtigt men som den kämpade för sitt liv i min famn tänkte jag att den kanske hade styrka nog att repa sig. Lade den i ett buskage och några timmar senare var den död. Var deppig resten av dagen.

Att något ena stunden kan leva, andra stunden vara död. Övergången. Jag vill veta var livet tar vägen. Finns det en himmel för alla fåglar som dör?

Söndag 12/7

Frukost. Kaffe och snus.

Samma väder som det varit hela veckan; vit himmel, femton grader i luften. Termometern har inte rört sig över tjugo sen vi kom hit. Som mest 18-19. Myggen svärmar. Benen fulla med bett. Anstränger mig för att inte klia.

Det finns varma somrar och kalla, men jag hade glömt hur kalla de kan vara här i norr. Förra sommaren var ett undantag.

Fler sorkar infångade, bar iväg dem, tröttnade. Har stoppat undan fällan. Det är ingen idé.

Skrev hela dagen igår. Tio nya sidor. Man kastar ur sig ett stycke och så ett stycke till. Funderar över tempo, relevans och trovärdighet. Hur snabbt ska saker utveckla sig? Är informationen som ges nödvändig eller inte?

När jag läste igenom texten idag tyckte jag att mycket haltade, rödmarkerade de delar jag är tveksam till. Måste undvika deleteknappen tills vidare, även om den är lockande.

Senare

Bara våldsfilmer; Gudfaderntrilogin, Maffiabröder, Alpha Dog. Ikväll Tenderness. De två sista mer ambivalenta. Föredrar det; karaktärerna ”vill inte” ta liv men gör det ändå, p.g.a mer eller mindre olyckliga omständigheter. Maffiabröder var platt.

Röjt sly runt gården. Blåjeans, munktröja, myggnät för ansiktet. Du ser ut som en vänsteraktivist, sa Olle. Myggen höll bokstavligen kör i skogen.

Duschade med hinkar på bron och svalorna gjorde ilskna utfall, en av dem var bara någon meter från mig, skrek till och sprang in i hallen med duschkräm över hela kroppen. När de matat ungarna kunde jag gå ut igen och skölja av mig.

I eftermiddag lade jag mig och vilade och när jag vaknade hade jag kommit på nya lösningar på romanen. Skrev en punktlista.

Det lättade upp: Sol på kvällen. Vi kunde äta på balkongen.

Långt informellt möte om vad som behöver göras med huset. Imorgon röja förrådet under trappen, cementera för springor i köket så att sorkarna inte kan ta sig in. På sikt större (stora) projekt: Tilläggsisolera nedervåningen (från insidan), fönstren ett problem – sköra och handblåsta, dragiga, men inte en chans att vi byter ut dem mot moderna aluminiumhistorier. Bygga badrum, fixa trekammarbrunn. Riva ladan och bygga upp den på nytt.

Det blir tydligare för varje dag vad det innebär att ”äga en bit jord”.

Kalla fötter. Kommer vi att fixa det? Inser allvaret när vi pratar femårsplaner, långsiktigt sparande, tilläggslån.

Vi pratar men bestämmer inget. Tal om ”framtiden” ett alibi. Inte ”nu”, ”sen”.

Måndag 13/7

Sol och blå himmel idag.

Besök om några timmar.

Sent igår. Gick i säng tre, somnade vid fyra. Är trött. Överhuvudtaget problem med dygnsrytmen.

Låg i sängen och läste Rimbaud. Han skulle säkert refuserats idag, ansetts för svulstig. Hans brev från Afrika var gripande. Hur han hyrde ”sexton negrer” som bar honom 30 mil genom öknen för att komma till sjukhuset i Zeilah. Han grät dag och natt efter hans ben amputerats. Dog kort därefter.

Sista raderna i sista brevet till systern: ”Så är det, våra liv är ett elände, ett lidande utan slut!” Sedan: ”Hör av dig med nyheter.”

En vecka har gått sen vi kom hit.

Nu ska jag sminka mig.

Olle spelar och sjunger

Olle spelar

Dålig bildkvalitet, jag vet, men jag blev så glatt överraskad häromdagen när det visade sig att Olle kunde spela gitarr. T-shirten han har på sig är från 1994. Tydligen är det ett Hare Krishna-hardcoreband som heter detsamma som något heligt nummer i Bhagavad-Gita.

Hare Krishna hade en liten sidoroll i hardcorerörelsen, vet ej riktigt varför, och jag och mina vänner brukade äta middag gratis på deras restaurang på söndagarna mot att vi – och många andra också förstås – först var med på deras mässa. De hade väldigt goda chokladbollar med fikon minns jag. Jag kan fortfarande de första raderna i deras mantra; Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare…

Olle sjöng dock inga mantran utan olika låtar ur en pedagogisk pärm. Bruce Springsteen, Johnny Cash, Tom Waits och andra maskulina grejer.