Filmer från förr

Vad har jag gjort under jullovet? Internetbantat i tio dagar, så pass att jag glömt bort att betala mina räkningar (jag kom ihåg det igår kväll).  Eller nåja, en sak har jag faktiskt gjort på nätet och det är att se filmer på youtube. Där finns mycket skräp, men också en och annan pärla. Här följer några varma rekommendationer.

to catch a thief 1955

To Catch a Thief (1955). En film som får mig att omedelbart vilja flytta till Rivieran. Eller åtminstone spendera en lång semester där. Varje scen är ett vykort. Allting njutbart. Bättre än verkligheten, det är ju i technicolor (jag har semestrat på Rivieran, minsann, och det var inte särskilt glamouröst). Jag öppnade en flaska mousserande tjugo minuter in i filmen, det kändes liksom nödvändigt. Cary Grant spelar en före detta juveltjuv som blir misstänkt av polisen när en annan tjuv börjar kopiera hans gamla manövrar. För att bevisa att han är oskyldig bestämmer han sig för att föregå polisen och själv fånga tjuven. Sedan korsas hans vägar med Grace Kelly, en bortskämd rikemanstjej som är osunt intresserad av honom, och som visar sig mycket bra på att köra bil (filmens biljakt är mycket elegant). Mer behöver inte sägas. Bilderna nedan torde också tala för sig själva.

to-catch-a-thief-beach-wear-bettesouthamericato-catch-a-thieftocatchathief

the birdsThe Birds (1963). I kristallklar upplösning. Kvinnorna så oerhört perfekta, som 60-talsbarbies. (Jag fick ärva en sådan av mamma när jag var liten, hon – dockan alltså – hade tjock svart kajal, svart page och det som jag då tyckte var ”kontorskläder” men som jag senare förstod skulle efterlikna den klassiska Chaneldräkten). Tippi Hedren är underbar i rollen som den mondäna och skandalomsusade dottern till en tidningsmogul och hon tar sällan av sig sin långa tjusiga pälskappa och svarta stilettklackade skor (däremot rivs hennes noggranna svinrygg många gånger ut i kampen mot de illasinnade fåglarna). I filmens inledningsskede stalkar hon en man hon träffat i en fågelaffär genom att följa efter honom – i sin skitsnygga mintgröna James Bondlika sportbil – till en liten kuststad två timmar norr om San Francisco för att i hans namn leverera två dvärgpapegojor (lovebirds) åt hans yngre syster. De förenas sedermera i kampen mot de enorma fågelskockar som enats i ett gemensamt krig mot kuststadens invånare. Inte en ful ruta, eller tråkig sekund. När filmen är slut fortsätter man fundera över de där dvärgpapegojorna.

the birds barbieTippi Hedren som Barbiedocka!

the medusa touchThe Medusa Touch (1978). Richard Burtons rollkaraktärs våning är en överraskning. Där hänger Caravaggios Medusa på väggen och djurkranier står på skrivbordet, där finns hyllor med åldriga inbundna böcker och litografier av Goyas gravyrer. Medusas blick var fruktansvärd, så också blicken hos Burtons karaktär, den enstöriga författaren John Morlar, som med tankekraft kan framkalla diverse otäcka ting. I filmens inledningsscen överraskas han i sin lägenhet av en okänd förövare som med en Napoleonminiatyr i högsta hugg nästan misshandlar honom till döds. Han faller i koma och förblir i detta tillstånd medan kriminalkommissarie Brunel nystar i fallet och långsamt men säkert avtäcker ledtråd efter ledtråd. Samtidigt ges återblickar från Morlars förflutna, man får bland annat följa hans terapisessioner med psykiatrikern Zonfeld, vars namn också flitigt förekommer i hans dagbok. På det hela taget utgör filmen ett lågmält men spännande mysterium som var mysigt att följa. Slutet var påkostat, och bra!

Sleuth 1972.jpgSleuth (1972). Laurence Olivier och Michael Caine bär ensamma denna underhållande film baserad på en pjäs med samma namn. Min inledande skepsis (kammardraman blir ofta väl klaustrofobiska) övergick snabbt i ett verkligt engagemang. Hela filmen utspelar sig på ett gammalt engelsk gods – mycket vackert – mestadels inomhus där den åldrade, och mycket excentriske, deckarförfattaren Andrew Wyke och den, åtminstone inledningsvis naiva, älskaren till Wykes hustru, Milo Tindle, invecklar sig i en katt- och råttalek på liv och måhända också död. Verkligt sevärd, och Olivier i rollen som den lika listiga som barnsliga Wyke är oavbrutet fascinerande. Extra plus för interiören, full av antika dockor och annat tjusigt krimskrams.sleuth

the scarlet pimpernelThe Scarlet Pimpernel (1982). Så rolig titel att uttala högt: Vi ser The Scarlet Pimpernel! Pimpernel! Pimpernel! Jag tjatade om det på nyårsdagen då Olle desperat letade efter Ivanhoe utan att hitta den någonstans. Anthony Andrews har en huvudroll också där, och filmen är inspelad samma år och det är också ett kostymdrama och så vidare. Och en sak till – Jane Seymour är nästan lika vacker som Olivia Hussey! (Beroende på tycke och smak – det finns nog de som tycker tvärtom.) Rödmire är symbolen för den (fiktiva) rojalistvänliga brittiska motståndsgrupp under franska revolutionen som med hjälp av listiga manövrar och intrikata förklädnader smugglar ut fängslade adelsmän ur skräckväldets Paris (terrorn är ruggigt framställd med ständiga giljotineringar ackompanjerade av hurrande folkmassor). Ledaren för motståndsgruppen är adelsmannen Sir Percival Blakeney (Andrews) som maskerar sina avsikter genom att inta rollen som odräglig dandy vars ytliga tillgjordhet retar gallfeber på Medborgare Armand Chauvelin (Ian McKellen), Robespierres högra hand, som fått i uppdrag att identifiera- och fängsla rörelsens ledare och dess medlemmar. När det visar sig att Blakeney, utöver att utgöra ett allmänt irritationsobjekt, också kurtiserar- och sedermera vinner Chauvelins hjärtas dam, den firade skådespelaren Marguerite St. Just (Seymour), samtidigt som alltfler ledtrådar pekar åt Blakeneys håll blir Chauvelins uppdrag med ens djupt personligt, han ska ha hämnd och det till varje pris. Intrigen är full av förvecklingar och filmen är stundtals nervkittlande spännande. Kuriosa: Sir Percival ska vara löst baserad på Axel von Fersen som arrangerade kungafamiljens flyktförsök till Varennes 1791.

wuthering_heightsWuthering heights (1970). Inget för veklingar, d.v.s. sådana där märkliga typer som inte älskar relationsromaner från 1800-talet, och som till följd av detta är öppna för kostymdramer av allehanda slag. Själv tycker jag att det räcker med vacker vy, ett och annat gods och herresäte, stela frackar, frasiga klänningar och, naturligtvis, en tjusig brittisk accent (för kostymdrama är en mycket brittisk genre, även om det finns ett och annat undantag). Med detta sagt: Heathcliff måste vara synnerligt svår att gestalta, han som drivs av långsint hat och hämndlystnad utan gräns och som i romanen beskrivs som något av en demon i människokropp, t ex. när romanens berättare, hushållerskan Nelly, förmanar honom att det är Guds sak att straffa elaka människor, och han svarar att Gud inte skulle ha samma glädje av det som han själv. Egentligen kan det inte annat än misslyckas, men jag tycker ändå att Timothy Dalton gör ett lovvärt försök, även om han ser löjlig ut i de scener de gnuggat in honom i sotigt smink, alltför jämnt penslat över ansiktet. Även Cathy får sin beskärda del av det där sminket, då de ska se vilda och otämjda ut. Någon större koll på bonderi och friluftsliv verkar regissören inte ha. Heathcliff yxar omotiverat i en trädstam – i romanen jobbar han istället på åkern – och grillar fågel över en pytteliten tändstickslik brasa, ingen glödbädd där inte. Det spelar ingen roll. Det är vackert och passionerat, och i slutet grät jag faktiskt. Sedan gillar jag Cathy, skådespelaren är pytteliten och gnomlik och påminner om ett naturväsen. Det känns mer passande än den ”traktens skönhet” som Emily Brontë beskriver henne som. Och hedarna ligger spöklikt öde under en ständigt blånande himmel och vägen upp till Wuthering Heights påminner om en dyster målning av John Atkinson Grimshaw. Sen är Dalton både jättesnygg och verkligt manlig. En sån ingen vettig kvinna skulle avstå ett hångel med, oavsett om hon gillar kostymdramer eller ej.

tdSnygg man! Här i rollen som James Bond.

Ps. Jag har rekommenderat den förut, men infogar en påminnelse: Döden i Venedig från 1971. Finns också på Youtube.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s