Morgonsocker till kaffet

+ irriterande snubbe med fejktrumpet som sångaren vill slå på käften

”Det här arkitektoniska mästerverket”

Idag slogs jag av den tanke som då och då drabbar mig när jag står och maler framme vid tavlan (idag om antikens Grekland, känns som om jag alltid babblar om antikens Grekland): Vad skulle jag själv tyckt om mig, som lärare, när jag var sexton-sjutton år? Ibland söker jag henne, mig själv, bland eleverna – föreställer mig att hon sitter där på sista bänkraden och iakttar mig. Hon skulle förmodligen se uttråkad ut. Kanske gäspa, eller fortsätta viska med en kompis fast jag just sagt åt henne att vara tyst. Och så skulle hon klaga på att uppgifterna inte var tillräckligt utmanande och envisas med att komma med specialdealar: ”Om jag skriver en rapport på tio sidor, slipper jag komma på lektionerna då?” Jag misstänker att jag inte skulle ha tyckt om att ha mig själv som elev. Och att jag som elev förmodligen inte skulle ha tyckt om att ha mig som lärare. Jävla kärring, skulle jag förmodligen ha tänkt, när jag (det blir förvirrande här märker jag) skulle ha avfärdat de där dealförsöken med ett kort ”här får ingen någon specialbehandling.” Och idag då, när jag slog alla kärringrekord genom att breda ut texten om ett förestående besök på Stadsbiblioteket: ”Jag tycker att det är viktigt att ni får se det här arkitektoniska mästerverket.” (Många av eleverna har knappt varit inne i Stockholm, har jag märkt när jag tagit dem till museer inne i stan. Vissa har inte ens sett slottet.) ”Det här arkitektoniska mästerverket”. Jag uttryckte mig verkligen så och i samma stund tänkte jag; vad är det jag står och säger? Tycker jag verkligen att det är ett mästerverk? Det är förvisso fint, men så fint att jag skulle kalla det ett mästerverk? Min inre sextonåring hånskrattade åt mig och tänkte att sådär säger hon bara för att det är känt. Säkert tycker hon bara om grejer som är godkända på förhand. Och sen då, mitt dåliga skämt när jag visade byster på Greklands filosofer: ”Den fulaste är Sokrates, Platon, som inte heller var så snygg, är i mitten och så har vi den snygga, Aristoteles.” Jag står och snackar en massa skit. Och det är väl det som är fördelen med att vara lärare; att det inte är nån som kollar en. Förutom eleverna då. Och de tycker naturligtvis en massa saker (om min insats) men skulle aldrig säga det högt, åtminstone inte när jag hör på. Den enda som tycker något är mitt yngre jag: ”Sofia är en kärring med dålig humor. Och hon är onödigt sträng.”

Ja, bara en liten reflektion.

Högst upp: Rotundan, Stockholms stadsbibliotek

Nedan: Sexig Aristotelesstaty av Cipri Adolf Bermann från 1915:

Bra

I tisdags läste jag ut Thomas Manns ”Döden i Venedig”. Mycket bra.

I onsdags såg jag filmen med samma namn. Också mycket bra. (Här kan ni se den.)

Igår var på svartmässa med Watain. Otroligt bra.

Idag funderar jag på att beställa denna bok. Verkar bra. (Men dyr…)

I helgen ska jag se Nathalia Edenmont. Tror att även det kommer att bli bra.

Högst upp: Bra bild på bra man.

God helg!

Boktips till alla, som liksom jag, lider av hypokondri

The alteration is as yet invisible to those around you, but your life has been changed for good. You begin secretly to date everything in relation to the moment you first realized that something was wrong. Your previous existence now looks idyllic and illusive, shadowed in retrospect by what was to come. But althrough everything has changed it is all, also, quite familiar. You have been here before, felt the same sickening plummet of discovery, the same slow creep of horror as the sinister truth slithered into view. And yet this time, you feel certain, is different. This time, the evidence is irrefutable.

Läs utdraget i sin helhet här.

När jag ändå är på konsthumör

Jean Cousin: ”Eva Prima Pandora”, 1538

Upptäckte denna målning när jag konstgooglade igår. Oerhört fin. (Klicka för större bild och ha överseende med copywriten i nedre hörnet.)

Från snö till älvor och troll

Det snöar så fint utanför fönstren idag. Mjuka flingor virvlar mellan husen som om någon haft ett stort pyjamasparty uppe i himlen och kvaddat ca hundratusen dunkuddar. Flingorna påminner verkligen om dun. Men egentligen inte fågeldun utan mer om sånt som växer på myrarna uppe i Norrland; ängsull. (Växer kanske också i övriga Sverige?) Jag brukade plocka det när jag var liten och fantisera om att jag skulle stoppa dunet i mina stövlar när vintern kom, precis som trollen i Rolf Lidbergs ”Trollboken”. Jag älskade den sagan och pappa fick läsa den om och om igen för mig på kvällarna innan jag skulle sova (han brukade ligga bredvid mig i min säng, en bäddsoffa med hög rygg och fina sniderier, och han använde min mjukisdjurspanda som kudde). Framförallt var det bilderna som lockade, för både mig och pappa. Vi brukade titta på dem länge och drömma oss bort.

Min absoluta favoritbild var en bild där trollpappan visar sin trollson älvorna i skymningen. De där älvorna var så himla spännande och jag brukade fråga pappa om inte också vi kunde gå och titta på dem, och det fina med pappa var att han inte sa att älvor inte existerade utan istället att självklart skulle vi göra det. Och sen när vi var ute på våra skogspromenader – vi gick ofta på skogspromenader – brukade han säga att ”titta nu dansar älvorna” de gånger det låg dimma över marken. Min pappa. En otroligt bra pappa helt enkelt.

(Ledsen för dålig bildkvalité)

Tror annars att det var jämnt lopp mellan älvor och troll. Minns att jag samlade på bokmärken med älvor, fick ett album från mormor som var fullt av dem och som var helt förtrollande. Där satt de uppflugna på blomsterstänger med sina nätta små kroppar och skira fjärilsvingar iklädda blommor och blad. En hade en blåklocka som mössa.

Jag älskade mina bokmärken. Och när jag nu googlade fram bilderna ovan fylldes jag av samma glädje som när jag var liten, en pirrig känsla av att naturen är magisk, och att blommor har små skyddsänglar som vi inte kan se.

Här är några fina älvmålningar jag upptäckt mer i vuxen ålder:

Nils Blommér: ”Ängsälvor”, 1850

August Malmström: ”Älvalek”, 1866

Maximilian Lenz: ”A Song of Spring”, 1913

Och så en målning på dimma som skulle kunna föreställa älvor:

Caspar David Friedrich: ”Morgon”, 1821

Åh, minns en annan grej nu. Den här ganska kitschiga bilden, förvisso inte på en älva utan en ängel, hängde ovanför min säng:

Jag tyckte att den var rätt läskig. Blixten i bakgrunden och forsen under den där trasiga bron. Och ängeln såg inte särskilt beskyddande ut utan mer stor och spöklik. Under en period var jag till och med rädd att den skulle materialiseras i mitt rum när jag låg och sov och stå böjd över mig med sina jättelika vingar när jag vaknade. Och vingarna skulle liksom ta över hela rummet, nå ända till taket och vara hårda och fjädriga som på en stor fågel. Ett scenario som framstod som rent fasansfullt.

Nu skulle det här inlägget egentligen inte handla om vare sig älvor, troll eller änglar. Associerade mig bort på villovägar som vanligt. Men, men, det jag egentligen skulle skriva om får vänta till ett annat inlägg. Nu ska jag släpa min snoriga person till närmsta Ica. Det finns inget att äta här hemma.

En otroligt spännande målning

Barnets ansiktsuttryck! De röda blåsorna ovanför naglarna på mammans hand. Skräcken i hennes ögon. Fantastiskt.

Målningen i sin helhet ser ni här.

 

Förkylning för mig = en ursäkt att skeda i sig en hel burk honung inom loppet av några timmar

Tankar en sjukdomsdag

Hej, jag är hemma sjuk idag. Jag som aldrig är sjuk. Eller det är jag förstås, men jag brukar släpa mig till jobbet ändå. Så idag är det min första sjukdag på över ett år. Kanske rentav värt att fira? Sitter i sängen under tre täcken och dricker kaffe och snusar och känner mig – trots omständigheterna – riktigt nöjd. (Typ: Jag gjorde det! Jag sjukanmälde mig!) Har förresten omfamnat det här med snusandet helt och hållet nu. Accepterat att jag _är_ en snusare. Och att jag trivs med det.  (Fast särskilt vacker blir man förstås inte.)

Vacker. När jag var i Umeå sa min kompis att nej, Sofia, du kan bara inte snusa. Det ser skitfult ut. Och det har hon helt rätt i. Men i sammanhanget är det en liten eftergift i förhållande till vällusten. Och även om jag naturligtvis vill se snygg ut så är jag beredd att offra min look ett par gånger om dagen. (Brukar dessutom försöka snusa lite i smyg, inne på mitt kontor eller hemma.)

Stockholm och utseende. Tänkte på det häromdagen att jag nästan har börjat bry mig mindre om mitt utseende sedan jag flyttade hit fast jag innan var övertygad om att det skulle bli tvärtom. Konkurrensen är helt enkelt för hård. Varje gång jag går ut stöter jag på kvinnor i min ålder som är mycket bättre klädda än jag. De har snyggare kappor, halsdukar, skor och väskor. Och många ser så välvårdade ut. Tanken på vilket arbete och vilka summor det skulle innebära för mig att ”komma ikapp dem” gör mig alldeles matt. Däremot springer jag i klädbutiker flera gånger i veckan, även om jag sällan köper någonting. Eller jag är ofta beredd att köpa något, brukar till och med ställa mig i kön till kassan, då jag plötsligt börjar besväras av tankar som ”behöver jag verkligen det här plagget? Är det egentligen så snyggt?” Och det kanske viktigaste av allt: ”Kommer det att berika mitt liv?” Och svaret blir i nio fall av tio nej, framförallt brukar materialet inte kännas tillräckligt kvalitativt i förhållande till priset och med det kommer insikten att plagget förmodligen kommer att bli fult och tappa formen efter några tvättar och i längden bara göra mig besviken. (Sist jag verkligen ville köpa ett plagg var dock i måndags då jag hittade en klänning med växt och fågelmönster på Indiska. Det stod Sofia skrivet över hela den. Men tyvärr fanns den inte i min storlek. Gick rentav till flera olika butiker trots att det var bitande kallt ute, men den var slutsåld överallt. Såhär såg den ut i alla fall.)

Vi har flyttat. Numera bor jag på Söder med Sofiakyrkan alldeles utanför dörren. Känns bra att bo i en stadsdel med samma namn som jag själv. Och den del av mig som är smygreligiös känner sig mycket glad över att bo nära en kyrka. Tror rentav att jag ska börja gå dit. Inte på mässor, för sånt gillar jag inte, men när den är tom. Tända ljus för farmor och mormor och bara sitta ned en stund.

När jag bodde i Umeå brukade jag gå på zenmeditation i stadskyrkan på måndagskvällar. En gång deltog jag till och med i ett retreat över en helg. Då mediterade man tolv timmar i sträck (med undantag för måltider) och fick inte prata under hela tiden. Det var för övrigt då jag upptäckte R S Thomas. Satt i en fåtölj framför en brasa i kyrkans öppna spis och läste ”Minnen av eld” och insåg att jag till fullo kunde identifiera mig med Thomas gudssyn: ”Jag har förvisso aldrig trott annat än att Gud är den stora frånvaron i våra liv.” Fast jag har svårt för mycket i religionen också. Är framförallt skeptisk till det nyreligiösa och det här med att bli bedd för. Fast jag känner dem som gör det. ”Jag har bett för dig.” Det är fint att de gör det, men det gör mig generad, och jag tror faktiskt inte att det hjälper. Har överhuvudtaget svårt att tro på gud som en person med makt över våra liv. Tänker mer att hen är en slags abstrakt genomgripande kraft. Men nu ska jag sluta skriva om det här. På något sätt känns det genant.

Vår nya gata nån gång under 50-talet

Integritet. Har funderat mycket över det på slutet. Vilka gränser man har kring sig själv. Vad man kan ställa upp på och inte. Hur viktigt det är att kunna säga nej. Under mitt liv har jag sagt ja alldeles för ofta.  Tagit jobb som inte känts rätt, hängt med människor och i sammanhang jag egentligen ogillat. ”Stått ut” med saker och sedan berömt mig själv för att vara stoisk. Nietzsche har sagt att ”tolerans är ett bevis på misstro mot sitt eget ideal”. Nu vill jag inte gå så långt, men ibland kan jag känna att jag fått alldeles för mycket uppskattning för just min tolerans, när den i själva verket bottnat i en slags självutplåning. (Dock inte sagt att tolerans inte är en viktig mänsklig egenskap.) Under 2014 ska jag jobba på att säga nej oftare. Och också att sluta vara så självkritisk.

Nu ska jag ta en huvudvärkstablett.  Här får ni två bilder på Anne Francis med kattdjur, ha en fin dag.

Målning högst upp: Joseph-Désiré Court; ”Woman Lying on a Couch”, 1829

Vitt och grått

Torsdag 9/1

Idag var jag på Karolinska i Huddinge och tittade på röntgenbilder av min hjärna. Läkaren pekade och förklarade: ”Här är din lillhjärna. Där är din näsa och dina ögonglober. Där i mitten är håligheten med spinalvätska. Vätskan löper genom nacken och ryggraden och går att tappa ut vid ryggslutet när man behöver göra prover.” Hon förklarade att allt som var grått och svart på bilderna i själva verket var vitt och vise versa. Att magnetröntgen alltid tas från fötterna och upp genom kroppen och att det som ser ut att vara höger sida på bilderna i själva verket är vänster sida.

Jag tycker att det är spännande. Det är alltså sådär jag ser ut inuti. Insikten att vi inte bara är de vi vill vara, de vi tror oss vara, utan också en massa andra saker, en sammansättning av blod, celler, synapser, nervtrådar, muskler, elektricitet. Ren biologi. ”Vad som händer när du får ett anfall”, säger läkaren som lovat att förklara så pedagogiskt hon kan, ”är att en av ”stötdämparna” vid ett visst område i hjärnan inte fungerar. De får sig ett slag, skulle man kunna säga, och skickar ut elektriska impulser som först drabbar musklerna i din högra ansiktshalva (eftersom de icke fungerande ”stötdämparna” sitter i den vänstra hjärnhalvan och hjärnans nervtrådar är korsade och först löper mot ansiktet) och som sedan sprider sig över hela hjärnan – som ett åsknedslag – och då drabbar hela kroppen.” Läkaren pekar ut området i min hjärna där attackerna utlöses. Ett avlångt område grå massa kring håligheten med spinalvätska. Massan är oregelbunden, går som i vågor och är grå där den borde vara vit. Så pekar hon på andra sidan håligheten som är jämn och slät och brusigt svart. ”Det är så det egentligen ska se ut.” Området med oregelbundenheterna är ytterst litet. Men det ser mjukt ut. Lite som vadd.

Medan hon pratar  använder hon sig av flera medicinska termer och jag tänker att jag borde skriva ned dem, och också be om kopior av bilderna på min hjärna – utskrifter som jag skulle kunna sätta upp på väggen hemma – men det verkar krångligt och krävande så jag bestämmer mig istället för att försöka memorera. När jag kommer hem och börjar googla dyker inga träffar upp. I minnet har jag gett termerna nya namn. ”Endikär massa” skriver jag och får upp träffar från spanska sidor. Det spelar egentligen ingen roll.

Jag lider inte. Konstaterar jag när jag sitter i fåtöljen på neurologimottagningen och väntar på att bli uppropad. Framför mig bubblar ett stort akvarium med blått vatten, blå fiskar. Vit sand och böljande gröna växter. Ljuset från akvariets lysrör, fiskarnas långsamma rörelser, fenorna som liksom fladdrar. Det är fint, som en vakendröm. En man har placerat sig direkt framför det. Sitter hopsjunken i en stol, klädd i säckig jacka, och nästan trycker näsan mot akvariets ruta. Som om han ville bli ett med världen där innanför. Jag förstår honom. Och tycker synd om honom.

Genom neurologimottagningens väntrum passerar människor med dysfunktionella kroppar. Några går krokiga i ryggen med hjälp av kryckor och drar ena foten bakom sig. Deras blickar stint fästa mot det gröna laminatgolvet. Det ser jobbigt ut. Och är säkert jobbigt. Människor vill inte ådra sig andras blickar för att de är avvikande utan för att de är speciella, vackra. Att vara en drömskt slumrande akvariefisk är bättre än att vara handikappad. Kanske är det så den där mannen tänker. Och i nästa stund tänker jag att han lika gärna hade kunnat vara jag. Om jag hade drabbats av en svårare sjukdom än den jag nu dras med. Att jag är en lycklig människa. 

Uppror

Mycket ofta brukade jag säga att jag gjorde uppror mot det ena eller det andra. Långt senare kom jag på tanken att ifrågasätta detta påstående. Kunde det istället för uppror vara så att jag bara hävdade min egen uppfattning? /Anais Nin

Ikväll

Hej, jag har just kommit hem från jobbet och sitter i soffan med en ansiktsmask som doftar apelsin. De senaste två månaderna har jag säkert lagt 1500 kronor på hudvård. Det är de där fina linjerna som gör det. Jag kan inte riktigt acceptera dem och känner mig tagen på sängen över det faktum att jag åldras. Trodde på något undermedvetet, orimligt plan att jag var ett undantag. (Tror inte alla det innan de blir motbevisade?) Hursom: Jag har har börjat använda Eucerins hyaluron filler – dagkrämen, nattkrämen och ögonkrämen – och den gör faktiskt skillnad. Huden blir mjuk och len och får en frisk och fräsch lyster.  Ser piggare ut. Som om jag sportade regelbundet.

Att konsumera. Idag har jag köpt en mysig kashmirtröja på rea. Nya underkläder. En ny primer med extra fukt. Letat efter möbler på blocket. Det fanns en del fina 40- och 50-talslampor. Letade efter en fåtölj också men ingen dög. Blockets Antikt och Konst-sektion är förresten helknasig. Kitsch annonseras ut för hundratals kronor. T ex denna tavla. 

När jag tittar på sådana där tavlor tänker jag alltid att de luktar inpyrd rök och att de har en äcklig fetthinna över sig. Det beror på att jag städat många missbrukarlägenheter och där brukar sånt där hänga på väggarna – precis så, ingrodda av matflott och rök och damm. En gång fick jag en tavla av en av dem som tack för hjälpen. Den föreställde en ockrafärgad strand mot en koboltblå himmel och hade påklistrade snäckskal. Jag slängde den när jag kom hem.

Senare

Har duschat och ätit och dricker nu vin. Igår skrev jag till en känd svensk black metal-sångare och frågade vad han läste för böcker. Detta efter att ha sett en intervju med honom där han sa att han läste en massa men inte gick in på vad. Kommer troligen inte få något svar. Dock: Är väldigt intresserad av extrema människors kulturella preferenser. Varför folk blir det dom blir.

Killen ifråga, rätt snygg va?

Hårdrockskillar. Fram till jag var typ 20 gillade jag bara killar med långt hår. En annan sexig snubbe är sångaren i Satyricon, som jag såg innan jul (bild nedan). Han pratade norska på scenen och jag förstod ingenting. Men gulligt lät det (inte musiken alltså utan hans språk).

Olle stod bakom mig och vrålade med i låtarna: BLACK CROW ON A TOMBSTONE!!! Det gjorde mig glad. Blir alltid upplivad när Olle flippar ut. När människor flippar ut överhuvudtaget. (Själv är jag rätt dålig på detta. Stel och självmedveten etc.)

Metalkillar måste annars, förutom hiphopare och nynazister, vara de som är mest fast i den traditionella mansrollen. Man ska vara hård och tuff, ha en massa tatueringar, dricka öl. Inte prata för mycket. Absolut inte visa känslor (om det inte gäller nostalgisk fyllegråt medan man lyssnar på Iron Maiden vill säga). Flickvännerna är ofta bimbos med blonderat, rubinrött eller svartfärgat hår, djupa urringningar, för mycket smink. När jag var på Satyricon var där galet mycket bimbos. Jag kände mig som den enda sofistikerade kvinnan i lokalen. Och extremt tråkig. (Bör kanske tillägga att det handlar om en speciell sorts bimbos, som ser ut ungefär såhär.)

Intressant vem man blir i olika sammanhang. När jag går på metalkonserter känner jag mig medelålders och snobbig och helt fel. Medan jag istället känner mig alltför barnslig och osofistikerad i de flesta andra sammanhang. Känner sällan, om aldrig, att jag passar in någonstans. Samtidigt upplever jag det inte som särskilt traumatiskt. Jag är okej med att förställa mig. Och övertygad om att de flesta människor gör det. Särskilt när de befinner sig i miljöer utanför sin direkta trygghetszon. Att till fullo vara sig själv kan dessutom vara problematiskt, t ex i yrkesmässiga och professionella sammanhang. Eller när man just lärt känna en ny person. Man får liksom portionera ut sig själv en bit i taget. Vinna mark att placera sig på.

Har för övrigt sällan blivit så glad som när min vän Jessica blev förvånad över min arbetarklassbakgrund. ”Det hade jag aldrig kunnat tro! Jag var övertygad om att du var medelklass!” Nåt sånt sa hon. Det var som ett bevis för att jag lyckade vara ”den jag vill vara”. Och att vara, och utstråla medelklass, är – hur provocerande det än kan tyckas – ett ideal för mig. I min mening är medelklassen en bra klass. Bildad, relativt ödmjuk, samhällsmedveten. Man lyssnar på varandra vid matbordet, ger sina barn en god uppfostran, köper ekologiska ägg, sopsorterar, intresserar sig för kultur, läser (förhoppningsvis) böcker. Det är fint. Sen finns det de alltför försiktiga bitarna också, de man brukar benämna som en för klassen typisk ”ängslighet”. Där bör medelklassen lära sig av arbetarklassen, den klass som – liksom överklassen – sällan ursäktar sig.

Blabla. Jag skulle vilja skriva betydligt längre men risken är då att jag inte får tillräcklig nattsömn och dessutom att det här inlägget aldrig publiceras överhuvudtaget (det brukar bli så med de inlägg jag skriver över flera dagar).  Så: Godnatt!

Ps. Jag är SÅ glad över att det är 2014. 2013 kändes lite mörk på något sätt. Kanske mest på grund av siffran. Är vidskeplig.

Hej 2014!

Den senaste veckan har jag, bland annat, spenderat med att gnugga geniknölarna och skriva ihop en tio sidor lång text där jag försökt greppa samtiden. Typ försökt formulera EXAKT ALLT jag tänker om samtiden. Men efter en särdeles fånig glida på sockarna-dans tillsammans med Olle på köksgolvet – där jag kände mig gladare än på flera dagar – har jag bestämt mig för att tona ned anspråken lite. Under 2014 ska jag försöka vara lite mindre allvarlig. Ha lite roligare. Dansa lite mer. Jag tror att det kan bli bra. Puss!