februari 2013 – Piedestalen

George Jacobus Johannes van Os: ”A Still Life With Birds, Carnations, Lilacs, Apples And A Pomegranate”, 1838

Stackars små fåglar! Men ändå så vackra.

Kära vänner, här kommer ett spretigt inlägg om litteratur och annat

Jag börjar med en av dagens sökmotortermer (för någonstans måste man alltid börja): Sylvia Plaths ”Månen och Idegranen”. Plath skrev den här dikten när hon bodde i huset i Devon, idegranen växte i hennes trädgård och hon brukade titta på den genom fönstret från sitt arbetsrum. Här följer några rader:

I have fallen a long way. Clouds are flowering
Blue and mystical over the face of the stars.
Inside the church, the saints will be all blue,
Floating on their delicate feet over cold pews,
Their hands and faces stiff with holiness.

Sylvia Plaths och Ted Hughes hus i Devon

Jag var väldigt inne på Plath för några år sedan, framförallt på grund av poeten Anne Stevensons väldigt bra biografi (”Bitter Fame: A Life of Sylvia Plath”) som jag läst flera gånger. Stevenson om Plath: Hon var en författare som inte hade fallenhet för skrivande – nåt sånt. Och det är sant att hennes texter ofta är stolpiga och ospontana, särskilt hennes noveller och tidiga dikter. Skrivandet tycktes heller aldrig särskilt lustfyllt för henne utan handlade mer om att hon kände ett tvång att ”bevisa något”, ”bli något”. (Detta framgår också rätt tydligt i hennes efterlämnade dagböcker.)

Och så ett citat om självbiografiskt skrivande, författaren Abdellah Taïa sa en så befriande grej i helgens boklördag:

Jag kommer nog aldrig att skriva en regelrätt roman i tredje person. Många tror att det självbiografiska måste vara fullständigt, men för mig handlar skrivandet om att få fatt i de inre röster som vi alla har – i det som pågår medan allt annat pågår, i de fantasier som du och jag kanske har medan vi sitter här och konverserar. Att försöka få grepp om de rösterna – det är litteratur för mig.

Från det andra till det helt lösryckta tredje: Olle och hans kollega har roat sig med att ta reda på ett antal diktatorers längd (apropå teorin att kortvuxna män känner att de har mer att bevisa). Det är sånt man ägnar sig åt på dagarna när man jobbar på arkitektkontor. Här följer den:

Lenin 165

Franco 165

Ceausescu 165

Stalin 168

Mussolini 169

Tito 170

Hitler 173

Mao Zedong 180

Som ni märker verkar teorin stämma mycket bra!

Idag var jag på ett antikvariat i Vasastan och köpte lite böcker: Två novellsamlingar av Tjechov (min nya idol) samt Ted Hughes diktsamling ”Kråka” som han skrev efter att hans sambo efter Plath – Assia Wevill – tagit livet av sig själv och deras 7-åriga dotter (även Wevill gasade ihjäl sig). Här följer ett utdrag:

Kråka känner hjärnan svikta

Ser i varje fjäder fossilen av ett mord.

Vem mördade alla dessa?

Dessa levande döda, som slår rot i hans nerver och hans

blod

Tills han blir synbart svart?

Hur kan han fly från sina fjädrar?

Och varför har de byggt bo på honom?

Är han arkivet för deras anklagelser?

Eller deras spöklika syfte, deras tärande hämnd?

Eller deras obenådade fånge?

Han kan inte benådas.

Hans fängelse är jorden. iklädd sin dom,

försöker han minnas sina brott

Flyger tungt.

På försättsbladet till RS Thomas ”Minnen av eld” har Hughes citerat Lorca: ”Den dikt som genomborrar hjärtat som en kniv återstår alltjämt att skriva”, med den efterföljande kommentaren; ”Men har någon varit närmare att lyckas än RS Thomas?” Jag tycker att även Hughes dikter ofta har den kvalitén, kanske inte just på ett specifikt själsligt plan, men de är skarpa, skalpelllika.

Hur skriver man om döden utan att bli storvulen? Riktigt starka känslor är svåra att estetisera. Men jag tycker att Hughes lyckas. Hans Kråka-dikter känns karvade just ur hjärtat, de är råa och blodiga som inälvor:

Vem är starkare än hoppet? Döden.

Vem är starkare än viljan? Döden.

Starkare än kärleken? Döden.

Starkare än livet? Döden.

Men vem är starkare än döden?

Jag, uppenbarligen.

Är det inte just detta sorg gör med en? Man blir till kärv fakta. Hjärnan fortsätter arbeta fast hjärtat har slutat att slå.

Jag skulle nog kunna citera ur ”Kråka” resten av kvällen, men då skulle det bli så väldigt deppigt.

Familjen Hughes-Wevill

På tunnelbanan läser jag noveller av Tjechov och Gogol (och Edgar Allan Poe och Guy de Maupassant – är inne i en riktig novellperiod). Hos Tjechov doftar det av söt syren, där är det sommarbris och milda nätter. Hos Gogol stinker det brännvin och löksoppa, där drar det kallt genom väggarna och kackerlackorna springer över golven. Det de har gemensamt är en lätt cynisk inställning till människan, och en förmåga att lättvindigt, utan några efterföljande ceremonier, ta kål på sina karaktärer. Men man hade väl ett annat förhållningssätt till döden på deras tid; folk dog tidigare och av mycket mer slumpmässiga anledningar än idag.

Jaha. Och sen då? Igår tittade jag på röda mattan-bilder från Oscarsgalan. Aftonbladets moderedaktion hade utsett Sandra Bullock till ”kvällens bäst klädda”. I vanliga fall brukar jag vara rätt road av sådana här bildspel men nu kände jag bara tomhet: För hur mycket pengar, självsvält, träning, plastikkirurgi och konstiga dyra rotfruktsjuice/alg/grönt te etc-kurer ligger det inte bakom en sån där bild? En sak gladde mig dock och det var att jag inte visste vilka hälften av alla de där kändisarna var. Annat var det på 90-talet då jag lusläste Veckorevyn och Okej.

Ikväll övervägde jag på allvar att äta popcorn till middag. Förövrigt äter jag galet mycket bakverk och choklad nuförtiden – så blir det när man sitter vägg i vägg med den mycket generösa konditoriläraren på sitt jobb: ”Här har du Budapestbakelser, citronmarängpaj, hemgjord glass, tryfflar, biskvier, chocolate chip cookies!” Det är förstås helt underbart i stunden – jag tackar aldrig nej – men nu har det börjat märkas på min mage och det är mindre underbart. Vet dock inte riktigt vad jag ska göra: Har alltid de bästa föresatser på morgnarna men sen när klockan börjar närma sig tre och allt känns lite segt och jag går och hämtar en kopp kaffe i fikarummet… Ja, då går det ju som det går.

Och nu orkar jag inte skriva mer. Godkväll!

Om det nya tiggeriet

För ett år sedan skrev jag om Stockholms uteliggare – att de gjorde mig illa till mods och skuldmedveten men att jag ändå inte gjorde något för att hjälpa dem. Sedan dess har jag fortsatt att fundera över dem, det går liksom inte att undvika när man vistas i kollektivtrafiken och på gatorna i centrala stan nästan varje dag: De är överallt. Särskilt de ”nya tiggarna”, som tydligen främst utgörs av romer, som med sjaletter (det är oftast kvinnor), långa kjolar och smutsiga filtar sitter i vart och vartannat gatuhörn. Senast idag, när jag lämnade tillbaka en film på No 1 Video på Götgatan, såg jag en kvinna som vaggade fram och tillbaka – hon frös – i sittande ställning på trottoaren utanför Seven Eleven. Bredvid henne stod en yngre man, också han med romskt utseende, och pratade med henne.

Enligt denna DN-artikel handlar det om ”klaner från Östeuropa” som ”hopträngda i små lägenheter eller på campingplatser hjälps (…) åt att överleva”. En del av pengarna de tigger ihop skickar de till sina släktingar i hemlandet. I denna artikel i Aftonbladet talar man istället om ”sociala turister”; människor som kommer till Sverige från de nya EU-länderna för att ”tjäna pengar” på tiggeriet.

Det råder delade meningar om vad man ska ”göra åt” det här. Ska man bara låta de här människorna fortsätta med denna aktivitet (tiggeri är inte förbjudet enligt svensk lag) eller ska man vidta några slags åtgärder? En del hävdar att det rör sig om organiserade ligor som utnyttjar de här människorna – andra att det inte alls förhåller sig så. Polisen tycks i detta fall splittrad.

Beatrice Ask har lyft en önskan att göra tiggeri olagligt för att minska eventuell kriminalitet bakom. Debatten som följt efter detta förslag har till stora delar varit kritisk. Daniel Swedin raljerar kring det hela i denna Aftonbladetledare: Vi har hört det förut. Tiggare är lurendrejare, medlemmar i ligor eller i värsta fall utnyttjade av människohandelsgäng. Vi har också hört lösningarna: kriminalisera tiggeriet eller de ligabossar som koordinerar tiggeriet. Moderaten Kristina Axén Ohlin, dåvarande finansborgarråd, ville 2007 förbjuda ”vanemässigt tiggeri”. Jurister har undersökt om tiggeri på bussar och pendeltåg kan betraktas som ofredande. För några år sedan fanns det önskemål från polisen att klassa tiggeri som förargelseväckande beteende. Och nu justitieministern. – Det finns tecken på att människor utnyttjas för tiggeri i en omfattning som är väldigt bekymmersam, enligt Ask. Vem har hon pratat med? Marika Markovits, som är Stadsmissionens direktor, har sagt till Ekot att det inte finns några tecken på att tiggeriet organiseras av slemma maffiabossar.

Swedins egen åsikt är tydlig: Allt detta är löjligt. Romerna, som redan varande förtryckta, borde få fortsätta med den enda försörjningsväg som tycks tillgänglig för dem. Men är inte detta att göra det väl enkelt för sig? Det blir ett sätt att slå sig för bröstet som varande human, nästan en människokämpe, utan att göra någonting alls. Och vem har Swedin själv pratat med om man får fråga? Förmodligen inga andra än sina journalistkollegor i fikarummet (eller på Twitter).För om man inte handlar kommer ju denna förnedring bara att fortsätta. För jag tror inte att det är någon som på allvar anser att tiggeri är en värdig sysselsättning.

När det kommer till svenska tiggare har jag jobbat med ett par före detta uteliggare på socialpsykiatrin. I dessa fall handlade det om före detta narkomaner, därtill psykiskt sjuka. Att dessa människor hamnar på gatan är begripligt, de klarar sig helt enkelt inte själva – är oförmögna att upprätthålla ett fungerande liv inom samhällets ramar. De har också ofta getts flera chanser, genom stödboenden och socialbidrag, innan de hamnat där de är. Det är också om dessa människor man kan läsa om i t ex Situation Stockholm som nyligen hade en kampanj där de presenterade just människoöden av detta slag på tunnelbanans annonstavlor. Se exempel nedan:

Nyckelord: ”Tappar kontrollen över mitt drickande, blir av med bostaden.”

Jag ”förstår” på så sätt det svenska tiggeriet. Jag har också – under min uppväxt – träffat många människor av typen ovan. Vad jag skulle vilja ha är en liknande kampanj med de nya tiggarna: Att det spreds lite ljus över vilka de egentligen är och från vilka förhållanden de kommer, att det förekom fler reportage om- och intervjuer med dem. Det tror jag också skulle vara bra för alla oss som undviker att möta deras blickar. Andra sedvänjor och kulturer än de redan etablerade är – oavsett vad politiskt korrekta hävdar – en betydande faktor till att människor förblir alienerade.

Ja, och det var nog allt. Hej.

Högst upp: Laura Fords hjärtknipande skulptur ”Hemlös räv” i hörnet Strömgatan-Drottninggatan.

Månskenssonaten

Hej,

här har ni mig idag, vinterblek i vinterljus. I bakgrunden min vissnade orkidé som nästan är vackrare slokande och pappersspröd än den var i sin blomning. Jag lyssnar på Beethoven igen, just nu på Månskenssonaten. De senaste dagarna har jag lyssnat på Månskenssonaten varje dag, den betyder mycket för mig. Främst för att min syster spelade den på min mormors begravning och att det var en av de där stunderna som… ja. Verkligen känns. (För det mesta går man ju annars omkring lätt bedövad. Eller åtminstone jag.) Här nedan ser ni (ännu) en bild på henne, min mormor, som ung tillsammans med två av sina sju syskon. Visst har hon en fin klänning?

Och här kan ni lyssna på Månskenssonaten. Det får bli denna veckas fredagsmusik.

Ps. Jag hade tänkt skriva längre, och om helt andra saker, men så är det ju allt som oftast. Ds.

Om kostymdramer i allmänhet, adaptioner av böcker i synnerhet

Och sen när man sagt att man har mycket att säga om något har man plötsligt inget alls att komma med, den nyss så proppfulla hjärnan är alldeles tom. Eller: en och annan lösryckt tanke flyger omkring i det där tomrummet och man får ställa sig på tårna och sträcka ut armarna i luften och liksom snappa åt sig dem och sen, när de väl ligger där fångade i handflatan så liknar de bara skrynkliga insekter. (Skrynkliga insekter? Men stryker jag denna liknelse måste jag skriva om hela stycket och det orkar jag inte.)

En av de där tankarna jag just snappade tag i gäller i alla fall kostymdramer och vissa filmkritiker som klagar på brist på nyskapande grepp inom genren alternativt hyllar de regissörer som frångår en historiskt korrekt inramning för att göra historierna mer ”samtidsanpassade”. Till exempel i denna recension av ”A Royal Affair” där Helena Lindblad kommer med följande invändning: Även om gedigna ”A royal affair” luktar mer blod, svett och tårar än parfym lyfter den aldrig från det duktigt redovisande historieberättandet – i synnerhet som längden är något krävande. Man kanske inte kan kräva att alla kungliga kostymdramer ska vara lika popkulturellt kolorerade som Sofia Coppolas ”Marie Antoinette” men lite mer konstnärligt temperament och äventyrliga berättarlösningar hade inte skadat.

Att klaga på att ”redovisande historieberättande” skulle vara något negativt i en genre som de facto rör sig i– och skildrar historiska miljöer känns oerhört dumt. Likaså att sätta likhetstecken mellan traditionell berättarstil och brist på originalitet eller att klaga på längden (i detta fall två timmar och tjugo minuter). En av behållningarna med kostymdrama är enligt mig just att de lär mig om något annat än samtiden och att de gärna tar god tid på sig medan de gör detta. För att ta mästerliga ”Elizabeth” från 1998 regisserad av Shekhar Kapur som exempel, där ju själva behållningen ligger just i det tidstrogna, allvarliga och fördjupade – kvalitetsmarkörer som kräver sin tid. Skulle Kapur istället ha skurit ned tidsrymden till hälften och ersatt maktkampen med Maria av Tudor och katolska kyrkan med… Siouxsie and The Banshees och glättiga scener där Elizabeth fnittrande prövar skor… ja, det hade ju inte bara varit befängt utan rent nedlåtande – både mot Elizabeth som historisk person och mot tittarens intellektuella förmåga. (Men förmodligen passat Lindblad och hennes inställning till berättarteknik bättre.)

En annan korkad recension; denna av aktuella ”Anna Karenina” i New York Times där recensenten hyllar filmen just för att den frångår sin ursprungshistoria, och orerar kring regissörens (Joe Wright) tidigare mer trogna romanadaptioner: His screen versions of Jane Austen’s “Pride and Prejudice” and Ian McEwan’s “Atonement” are not terrible, just cautious and responsible. For all their technical polish and the admirable discipline of their casts, those films remain trapped in literariness. (…) The proof of their mediocrity is that admirers of Austen or Mr. McEwan will find no reason for complaint. Jaha, tänker jag. Varför överhuvudtaget filmatisera en roman om inte för att ge den en så trogen inramning som möjligt? Och var ligger faran i ”literariness”? Är man inte intresserad av detta kanske man helt enkelt bör hålla tassarna borta från romanadaptionerna och istället ägna sig åt andra (ickelitterära) berättelser?

Ja. Jag tycker inte nödvändigtvis att allt som är nytt är bra eller att uppror är en förutsättning för originalitet. En berättare – i detta fall en regissör/manusförfattare – behöver inte demonstrativt framhålla sin egen subjektivitet för att något ska upplevas som ”spännande” eller ”äkta”. Tvärtom kan det finnas mycket att vinna i att ta ett steg tillbaka och låta saker få existera i egen rätt. I det här fallet; vara trogen den (ursprungs)historia man berättar.

Omslaget till första utgåvan av Anna Karenina, 1878

Så. Vad tyckte jag då om Anna Karenina? Ja. Kanske kunde det, med tanke på att det är en av mina favoritromaner, inte gå annat än snett? Samtidigt har jag inte haft några problem med andra filmatiseringar av andra favoritromaner – som med Joe Wrights version av ”Stolthet och Fördom” eller med BBC-versionen av George Eliots ”Middlemarch” eller med Cary Fukunagas version av ”Jane Eyre”. Jag är inte orimlig, förstår att en film på 1-2 timmar inte kan jämföras med en bok på 300-900 sidor, att den förblir just en tolkning och den som sådan måste bedömas efter vad den är.

Joe Wright låter sin version av Anna Karenina utspela sig på en teater där Moskva utgörs av en pappkuliss föreställande Vasilijkatedralen och tåget som Anna reser med från och till St Petersburg är av leksaksmodell. Detta tydligen eftersom scener från ”det verkliga Ryssland” av filmteamet ansågs som alltför uttjatade och klyschiga. (Ett märkligt resonemang. Om det ryska landskapet är klyschigt, vad är då inte det i kostymdramesammanhang sönderfilmade engelska som agerar fond i Wrights tidigare filmer?) Mellan de ofta stumma scenerna rör sig skådespelarna bakom- och ovanför scenen där statister driver omkring och medarbetare drar i linor. Levin flyr till exempel backstage när Kitty avvisar hans frieri, det är också där han finner sin försupne bror. Iscensättningen är förvisso estetiskt tilltalande men också tråkig. Det (över)tydliga scenbygget blir en konstruktion som ställer sig mellan tittaren och berättelsen och liksom blockerar- och reducerar den. Med välcastade skådespelare hade jag eventuellt kunnat ha överseende med detta grepp men castingen är… och nu måste jag ta till ett kraftord; katastrofal. I synnerhet valet av Aaron Taylor-Johnson i rollen som Vronskij:

En vek och sprättig pojke, som knappt ser ut att ha lämnat tonåren, medan Vronskij i boken är EN MAN – stor och välväxt med begynnande flint, kraftig haka, breda käkben. En djärv kraftkarl till kavalleriofficer som dricker vodka till frukost och som är en av de bästa ryttarna i armén. Och inte blir det bättre att man gett rollen som Anna till Keira Knightley som upprepar sin sedvanliga repertoar av knyckiga huvudrörelser och övertydliga flämtningar närhelst en man tittar åt hennes håll. Knightleys neurotiska utstrålning och beniga, evigt flickaktiga fysionomi fungerar helt enkelt inte när det kommer till en karaktär som kräver yppig kvinnlighet och en varmblodig, ursprungligen trygg och älskvärd personlighet.

Vronskij i original? Tolstoj i uniform under sin tid vid Kejserliga Ryska Armén (som han anslöt sig till efter att ha dragit på sig alltför stora spelskulder)

Sedan ska vi inte ens tala om min favoritkaraktär Levin vars personlighet och historia reducerats till ett minimum. Men för att säga något positivt också (ty man bör alltid spä ut den negativa kritiken med något tandlöst och snällt): Jude Law och Alicia Vikander är bra. Det är för övrigt roligt att se Law i andra roller nu när han blivit lite äldre och lämnat ”snyggfacket” – när man inte längre tvingas fokusera på hans yttre märker man att han är en duktig skådespelare. Och så gillade jag filmens (få) landskapsscener som ser ut som Segantinimotiv (se stillbilden högst upp).

Giovanni Segantini: ”Return from the Woods”, 1890

Tror detta får vara allt för idag. Godnatt!

Ps. Jag vet inte varför wordpress ändrar storleken på typsnittet i texten. Verkar inte gå att göra något åt. Ds.

Ps. En recension av filmen vars åsikter jag delar hittar du här.

Ämnen jag vill skriva om i veckan:

Anna Karenina (nya filmen, har extremt mycket att säga om denna!)
Danska A Royal Affair (så bra!!)
Årets vårsalong
Margareta Ekströms Dagbok 1979-1982

Mads Mikkelsen som Dr Johann Struensee i A Royal Affair (ja, ni fattar..!)

Lord knows I’ve tried but I’ve heard a million conversations going where they’ve been before, seen the way that careful lingers undecided at the door

Idag bästa kärlekslåten!

Och apropå Sistersmonomani. Jag tror att om jag bara fick lyssna på en enda skiva resten av mitt liv så skulle det vara skivan ovan. På villkoret att man bytte tillbaka till originalversionen av Black Planet.

Jag är förövrigt mycket förtjust i ”en enda sak resten av livet”-leken. En enda bok? Anna Karenina. En enda diktsamling? Nåt av Gunnar Ekelöf eller RS Thomas. En enda film? BBC-versionen av Stolthet och fördom. En enda dryck? Vatten OCH vin (här måste det till en kompromiss annars ställer jag inte upp). En enda sötsak? Choklad. En enda maträtt? Svårt (Olles är ostmackor). Ett enda resmål? Spanien tror jag. Ett enda landskap att bo i? Västerbotten förstås.

Nån som vill fortsätta?

Ljuset! Del II

”Sailing by Moonlight”, 1875

”Twilight on the St. Johns River”, 1885

”Duck Hunters in a Twilight Marsh”, 1866

Målningar av Martin Johnson Heade

Ps. Jag vet inte varför jag alltid måste skriva ut årtalet då en tavla är gjord. Av någon anledning är detta extremt viktigt för mig, nästan som ett tvång. Ibland låter jag på riktigt bli att posta en bild om jag inte kan redovisa för den där detaljen, oavsett hur förtjust jag är i övrigt. Det är samma sak med antikvariska böcker jag köpt; om jag inte hittar tryckåret på försättsbladet eller någon annanstans i boken blir jag halvt galen och måste leta rätt på utgåvan på nätet. Sist det hände var med denna samling av Gogols noveller. Jag tror att alltihop är en skada från åren jag pluggade historia. Ds

Demonisk lördag

Godkväll, jag lyssnar på demonisk vals och tittar på demoniska kvinnor. Titta på Walter Sauers (1889- 1927) bilder nedan, visst ser kvinnorna direkt farliga ut? Hon med slöjan t ex – hon skulle kunna förstena dig med sin blick och suga dig tom på blod. Jag lovar!

Ps. Denna bild var så läskig att jag inte vågar posta den här. (För tänk om den sprider förbannelse över denna blogg?) Och den här bilden – också riktigt otäck.

Tankar kring utanförskap i skolan

Ibland, rätt ofta, tänker jag på de där eleverna som inte får vara med. Som stryker omkring som skuggor i korridorerna. Som varken hörs eller syns eftersom de liksom kurar ihop sig, gör sig osynliga. De som gruvar sig för att gå till matsalen därför att de inte har någon given plats att sitta på, och till gymnastiken eftersom de där förväntas visa ”laganda” och ta för sig. Och när de berättar om sig själva i enrum säger de att de är en sådan person ”som inte gillar att prata” eller ”inte tycker om människor” (om de är stolta) eller att de lider av ångest eller känner sig annorlunda (om de är ärliga). Ofta har de varit mobbade när de gick i grundskolan, i de flesta fall i låg- eller mellanstadiet.

I högstadiet var de istället ”bara” utanför. När jag träffar dessa elever (och de finns på varje skola, utan undantag) brukar jag fundera över ramarna för lärarrollen, vad att ”vara lärare” egentligen bör gå ut på. Vad innebär till exempel att ”sköta saker professionellt”? Hur ska jag som lärare hantera problem med utanförskap utan att kliva över vissa regler, till exempel ”likabehandlingsplanen”? Min spontana känsla är ju att göra ett undantag för dessa elever – inte alls behandla dem på samma sätt som alla de andra.

När jag jobbade på mellanstadiet kände jag mig ofta provocerad av att se hur tjejerna behandlade varandra. Deras vänskapskonstallationer som gick ut på att ”en alltid måste vara utanför”. Som om det enda som kunde svetsa dem samman var utfrysning av en tredje part. Och vem som blev utfryst varierade från vecka till vecka – ingen gick säker. Och jag fick under mina vakter på skolgården alltid ta mig an någon stackars krake som satt själv eller som grät. Och jag kunde inte annat säga till dem än precis som det var: att ”mellanstadiet kommer att vara den jävligaste tiden i ditt liv.”

Varje måndag på klasstimmen höll jag diskussioner kring hur man ska behandla sina kamrater. Jag jobbade med handuppräckningar: ”Hur många här har sagt till en kompis att den inte får vara med därför att det här bara är en två och två-lek?” En, kanske två, modiga elever räckte upp handen. Men med lite lirkande hade snart alla räckt upp handen. ”Och hur många här har fått höra att de inte få vara med? Hur kändes det då?” Vi diskuterade lösningar och skrev upp vänskapsregler på tavlan, men nästa dag var allt tillbaka på ruta ett igen. Utfrysningen fick mig att tänka på Darwins teorier, hur den starke är predestinerad att besegra den svage och hur detta på sikt skall bidra till att göra människan bättre rustad för livet. Är det detta som händer bland barn? Vissa tycks dömda att om inte gå under så åtminstone bli rejält stympade. Ett deterministisk lag?

Stillbild från filmen ”Sanning och konsekvens”

De första veckorna jag jobbade på mellanstadiet hade jag ångest varje dag. När lektionerna var slut för dagen och eleverna gått hem stod jag i klassrummet med yrsel och tårar i ögonen. Det var mina egna minnen som kom tillbaka, känslor och händelser som jag trodde var begravda så långt ner i minnesarkiven att de aldrig skulle dyka upp igen. Men nu rullade scenario efter scenario upp för mig som en film. Banala minnen som hur det kändes att hänga av sig ytterkläderna i kapprummet på morgnarna. Min rosarutiga skolbag som jag var så stolt över men som ändå var fel på något sätt. (Mamma hade för första gången i mitt liv, det här var när jag var elva, gått med på att låta mig bära rosa. Vi köpte väskan på Stadium på rea. Alla mina kläder var för övrigt köpta på rea eftersom mamma inte hade några pengar – ensamstående med två barn som hon var, och med enbart studielånet att leva på.)

Bilder från min egen mellanstadieskola

Jag minns mikroskopen i NO-salen, hur spännande ett löv kunde se ut i förstoring. Och jag minns den gröna kalikåfiguren jag sydde på syslöjden och hur jag tittade in hans dumsnälla knappögon när jag var klar och utropade ”du ska heta Ollon!” Och hur killarna i klassen brast i skratt och att jag inte förstod varför men att jag anade att jag just sagt något mycket, mycket förbjudet.

Jag minns skolgården och X – klassens snyggaste kille som jag och alla andra tjejer var kära i – och hur han kom fram till mig när jag och de andra tjejerna bytte bokmärken och tittade på mitt bokmärke som föreställde ett kärlekspar och först pekade på tjejen och sa ”det där är du” och sedan på killen och sa ”det där är jag”. Den totala lyckan i det ögonblicket – att han gillade mig och inte någon av de populära tjejerna.

Men mest av allt minns jag mina vidriga tjejkompisar. Känslan av att aldrig någonsin vara trygg, aldrig kunna lita på någon. Alla elaka saker jag blev utsatt för, och alla elaka saker jag själv gjorde. Jag minns hur Hanna, vår odiskutabla ledare, blandade diskmedel i Hillevis O`boy och hur jag inte sa något. Hur hon skrattade åt mina billiga kläder och sa att mina bilringar syntes genom tröjan. Jag minns lapparna jag mottog i min bänk där det stod att jag inte fick vara med idag. Och jag minns hur jag – andra gånger – skickade liknande lappar själv. Konstigt, eller begripligt nog, har jag starkast minnen av vad jag själv blev utsatt för. Hur jag grät i min säng och hur mamma tafatt försökte trösta mig. Det hela slutade med att jag bröt med Hanna, men detta först flera år senare. Idag är det obegripligt för mig att förstå hur jag stod ut så länge.

Såhär i efterhand tänker jag att mina månader som lärare på mellanstadiet är en ovärderlig erfarenhet, eftersom det fick mig att göra upp med en massa grejer en gång för alla. Det som återstår av dessa månader nu i efterhand: Minnet av några elever som det var särskilt svårt att lämna. En av dem gav mig en plastguldpokal sista dagen som det stod ”världens bästa lärare” på. Hon hade också gjort ett kort där hon klistrat sitt skolporträtt i mitten med en massa paljetter runt om och tappert skrivit ”lycka till på ditt nya jobb!” och sedan ”jag kommer att sakna dig jättemycket”, ”jag älskar dig”, ”ha det så bra”, ”kom och hälsa på någon gång”. Sista timmen den dagen var hon alldeles blek och tyst – och rasande på mig för att jag bjöd klassen på julmust när hon ”hatade” julmust, dessutom var mina kakor äckliga. När alla hade gått stannade hon kvar. Hon sa hejdå och kom tillbaka och sa hejdå fem gånger till innan hon till slut gick hem. Efteråt tänkte jag att jag skulle ha kunnat adoptera henne – där och då.

Men tillbaka till gymnasiet där utfrysning sker mycket mer subtilt än i grundskolan och där elever med negativa erfarenheter oftast inte ”tilldelas” rollen som ensamvarg utan själva aktivt väljer att ”inta den”. För genom att ”välja” att vara utanför behöver man inte längre betrakta sig som ett offer. Upprättelsefaktorn i denna hållning är inte obetydlig, även om den inte heller kan betraktas som någon ”seger”.

På många sätt är man som lärare mycket mer socialarbetare än undervisare. Själva undervisningsdelen utgör låt säga 40 procent av yrket, relationsdelen 60. Något jag inte kunde föreställa mig medan jag fortfarande pluggade och tänkte att det enda jag är intresserad av är att lära ut mina ämnen på ett så bra och intressant sätt som möjligt. (Jag läste fria kurser, satte ihop dessa till en lärarexamen det sista ett och ett halvt året och tyckte att pedagogiken var urtråkig.) Men det är nog just det sociala som läraryrket faktiskt handlar om – att hantera och balansera mänskliga relationer. Åtminstone tror jag att man som lärare får stora problem om man inte betraktar denna bit som viktig. (En annan gång ska jag skriva ett inlägg om den sociala dynamiken i klassrummet, relationerna mellan eleverna och mellan eleverna och läraren, allt som kan gå snett och allt som kan bli rätt och hur jävligt det är som lärare att misslyckas.)

Häromdagen kom en elev in på mitt kontor, sjönk ned i den tomma stolen bredvid min och sa att hon kände sig så misslyckad. ”Alla säger att gymnasietiden är den bästa tiden i ens liv, att det är nu när man är ung som man har som mest roligt, att sen när man blir äldre kommer allting att bli så trist. Men jag har inte roligt! Jag är ledsen varje dag! Och jag har så dåligt samvete för att jag kastar bort mitt liv.” Jag lyssnade häpen på henne och frågade hur hon kunnat inbilla sig något så felaktigt. ”Gymnasietiden är inte alls den bästa tiden i ens liv. Tvärtom kan det ofta vara den som är den allra sämsta.”

Jag vet inte om det är särskilt professionellt av mig att säga sådana saker. Men jag tänker att det är enda sättet att hjälpa elever som henne och hennes likar är att vara fullständigt ärlig.

Högst upp: Peter Tillberg; ”Blir du lönsam lille vän?”, 1971-72

Japanska lyktor

Luther Emerson van Gorder, 1895

Courtney Curran, 1913

Måndag 4 februari

Sjuk och ledsen. Ledsen för att jag är sjuk? Tung i huvudet, ögonen och näsan rinner. Jag försöker kurera mig med ingefära och honung. Nu dricker jag whisky ur ett smäckert tunt glas. Har som vanligt en massa tända ljus på bordet, sitter inlindad i lager på lager med filtar som en mumie (tända ljus, mumiedrapering, pseudodödsmässa? Skulle passa min dramatiska natur). Och apropå drapering. Titta på videon nedan! Den är hypnotisk.

Idag på jobbet satt jag och lyssnade på Pachelbels Canon och fick tårar i ögonen (vet inte varför jag plötsligt börjat lyssna på klassisk musik, det har jag aldrig gjort tidigare: det händer en massa konstiga saker med mig just nu). Tänkte att livet var skört och människorna fjärran från varandra och att vi aldrig riktigt lyckas nå till kärnan av oss själva, än mindre till kärnan av andra – att vi alltid missar det väsentliga i tillvaron för en massa ovidkommande dumheter. Och sedan går man runt med dåligt samvete över detta och grämer sig över sin urartade natur och är allmänt fåfäng och självupptagen (ty vilken potential skulle man inte egentligen kunna besitta och blablabla), men att allting trots allt – med själva livet alltså – ändå är ack så vackert. (Och nu kom Olle och gav mig en kram och sa att ”du får aldrig dö” och jag började skratta och sa att jag ju bara har en förkylning men tydligen hade det inte med min förkylning att göra utan med en film full av död som han just sett klart.)

Har haft uppgörelse med elev idag och upplevde hur jag blev föremål för en massa projiceringar – helt plötsligt var jag tonårsförälder till argt barn som tycker att man ”är dum i huvudet” och ”inte fattar någonting”. Vidden av elevens raseri gjorde mig illa till mods. Jaja. Får väl se det som en etapp i någon slags utvecklingsfas. En dag kanske jag kan bemöta sånt där utan att ta det personligt. (Ibland blir jag så trött på att tänka på allting i termer av personlig utveckling. Det sker som av en reflex, hjärntvätt? Och dessutom är det ganska förmätet att förutsätta att A alltid ska leda till B som leder till C, för det är väl inte alls någon självklarhet?)

Apropå mänsklig utveckling så är den unge zoologen von Koren i Tjechovs långnovell Duellen en ivrig anhängare av socialdarwinismen. En människa som inte strävar efter att fullfölja sin potential genom målmedvetet och disciplinerat arbete är en överflödig människa. Och en överflödig människa, säger han, kan man lika gärna sända till en straffkoloni eller avrätta direkt eftersom de, om de tillåts att fritt sprida sina lättjefulla gener, riskerar att på sikt skjuta hela mänskligheten i sank. Hans förakt för den självömkande kvasiintellektuelle dagdrivaren Lajevskij vet inga gränser och han håller långa fördömande (och mycket inspirerade) tal till hans ära. Lajevskijs karaktär beskriver han på detta vis och därmed lyckas han fånga en hel kulturell/mellanmänsklig ”anda” (här följer två väldigt långa citat men de är verkligen värda att läsas):

Ni vet hur massan, och framför allt medelklassen, tror på det som kallas intelligensen, på universitetsutbildningen, på förnäma later och ett litterärt språk. Vilka skurkstreck han (Lajevskij min anm) än må begå, så tror de att det måste vara så, därför att han hör till intelligensen, därför att han är liberal och har tagit examen vid universitetet. Dessutom är han en ”överflödig”, en neurasteniker, ett offer för sin tid, och detta betyder att allt är tillåtet för honom. Han är en trevlig karl, en förtjusande människa, han är så hjärtans överseende i fråga om alla mänskliga svagheter. Han är medgörlig och lätt att komma överens med, han sätter sig inte på sina höga hästar, det är så trevligt att ta ett glas och sitta och prata och tala illa om andra tillsammans med honom… Massan, som alltid hyser en svaghet för antropomorfism ifråga om religion och moral, älskar allra mest de smågudar som har samma fel och svagheter som den själv. Ni kan förstå vilket vidsträckt område han har att sprida sin smitta på! Dessutom är han en oäven aktör och en förslagen hycklare och förstår sig alldeles ypperligt på att ta folk från deras svagaste sida. Ge bara akt på hans konststycken, till exempel hans förhållande till kulturen! Han har inte kultur så mycket som så, men det hindrar honom inte att jämra sig över att ”kulturen gjort oss till andliga invalider”. ”Åh, jag avundas alla dessa vildar, dessa naturbarn, som inte har en aning om civilisationen.” Vilket allt skall betyda, att han en gång i tidernas morgon varit hängiven kulturen, att han tjänat den och trängt in i den till grunden, men att han blivit trött på den, desillusionerad, bedragen. Han är en annan Faust, förstår ni, en ny Tolstoj… Och Schopenhauer och Spencer, dem behandlar han som skolpojkar, klappar dem farbroderligt på axeln: ”Nå, min gode Spencer?” Han har naturligtvis inte läst ett ord av Spencer. (…) Att skymfa kulturen, smutskasta alla auktoriteter, störta altaren bara för att maskera sin egen skröplighet och andliga undermålighet – det kan bara ett mycket självkärt, uselt, vederstyggligt djur.

Utmärkt avhyvling säger jag! Men eftersom Tjechov är en av de stora ryska mästarna är det naturligtvis inte så enkelt som att von Koren ”har rätt” och Lajevskij ”har fel” utan att de båda har både rätt och fel – inom olika områden. Hör till exempel hur Lajevskij i sin tur beskriver von Koren:

Han är en stark, hård, despotisk natur. Du har hört att han ständigt talar om en expedition, och det är inte bara tomma ord. Han behöver ödemarken och dess ensamma månskensnätter: runt omkring honom i tält och under bar himmel sover hans kosacker, hungriga, sjuka, utmattade efter tunga dagsmarscher, där sover hans vägvisare, hans bärare, hans läkare, hans präst – det är bara han som inte sover. Som en ödemarkens Stanley sitter han där på sin fällstol och känner sig som ödemarkens konung och herre över alla dessa människor. (…) Jag beklagar att denne man inte är militär. Han hade blivit en utmärkt, en genialisk fältherre. Han skulle kunna dränka sitt kavalleri i en flod och bygga en bro av liken, och ett sådant hjältemod är mera värt i krig än alla fortifikationer och all taktik. (…) von Koren är självständig och envis: Han arbetar vid svarta havet därför att ingen annan arbetar här. Han har brutit med universitetet, han vill inte veta av sina kamrater, han vill inte veta av andra vetenskapsmän, därför är han framför allt despot och först i andra rummet zoolog. Och han kommer att låta tala om sig, skall du få se. Han drömmer redan om att när han kommer tillbaka från sin expedition, så skall han röka ut alla intriger och alla medelmåttor från våra universitet och vända upp och ned på den lärda världen.

Novellens titel antyder inte bara en fysisk duell utan också en psykologisk: von Koren VS Lajevskij där de istället för pistoler använder sin verbala och analytiska förmåga som vapen. Skiljedomare blir den godmodige och mycket diplomatiske läkaren Samojlenko, vän med dem båda, som är den som får lyssna på deras vältaliga haranger. En av de två kontrahenterna är dock starkare än den andre, och kommer också vara den som får det sista ordet: Läs så får du se hur det hela slutar!

En googling informerade mig om att Duellen också finns som film (från 2010). Efter att ha tittat på trailern så fick jag dock intrycket att det är Lajevskijs utomäktenskapliga kärlekshistoria som står i centrum för fokus och det kan säkert också vara sevärt, men det var inte den delen av berättelsen som jag föll för.

Kommer naturligtvis att se filmen ändå!

Eftersom jag är den jag är måste jag avsluta med en Tjechovbildfrossa, för kolla, kolla, kolla vad attraktiv han var, rent extraordinärt:

Titta på hans ögon, och leendet som rycker i mungiporna! Detta måste ha varit en man med humor, och så är det ju; att det inte finns något mer attraktivt än en intelligent man som också kan konsten att skratta!

Och nu, på grund av dessa bilder, känner jag mig med ens mycket friskare och gladare. Godnatt!

Glömde ju dessa två näckrosbilder:

Elsa Beskows Tummelisa, jag älskade denna saga när jag var liten!

John William Waterhouse: ”Hylas and The Nymphs” (detalj), 1896

Ett mystiskt smakskifte

Jag sitter i soffan och dricker te ur min mugg med asiatiskt drakmotiv och funderar om jag kanske har bytt smak. Alltså inte på något dramatiskt sätt eller så, men att det har skett en förskjutning. Att jag så smått har börjat röra mig från svulstig barock och ljusskygg symbolism till frejdig art and crafts och frimodig nationalromantik. Att jag inte längre känner mig lika tilltalad av vinröda sammetsdraperier och guldiga helgonbilder (eller jo, jag älskar fortfarande helgonbilder) utan mer av… det tar emot att skriva detta… bonader och Carl Larsson. Typ.

På slutet har jag känt ett intensivt sug (nästan som ett choklad- eller nikotinsug) efter vitlackerade spegeldörrar, nakna Hammershöi-trägolv, tapeter med snirkliga blå blommor, rustika kökssoffor (gärna målade i blått eller lindblomsgrönt), stärkta linnegardiner… Jag längtar efter pelargoner i terrakottakrukor, till och med efter en flätad korg med garnnystan på golvet (och en katt som leker med garnet!). Och gällande min tidigare smak känns den plötsligt fadd, dammig, syrefattig, nästan lite äcklig. Som om den vore ett överdådigt fat med frukt som just har börjat ruttna.

Tänker att allt detta kanske har att göra med att jag snart fyller 30. Alltså antingen med någon slags kris eller med en mognadsutveckling att göra. Kanske har min hjärna påbörjat någon slags undermedveten anpassningsprocess mot vad den associerar med ”vuxen smak” = mina föräldrars smak (patetiskt nog, men vad annars?). För i mitt barndomshem hade vi just blåblommiga tapeter och vita gardiner och pelargoner och stickkorgar och katter. Och hos mormor – min barndoms andra hem – bonader och inramade reproduktioner med motiv målade av Carl Larsson och Anders Zorn. Eller så är det helt enkelt så simpelt att jag bara har hemlängtan? Och som ett substitut för denna känsla vill återskapa det som påminner om (ursprungs)hemma, rötter, föräldrar, trygghet.

Hursom. I enlighet med min nya smak gjorde jag i veckan dessa två fynd:

Bedårande bokomslag som nu ska ligga framme på vardagsrumsbordet och bara vara sött!

Tygtryck (kopia) av Hjelt Per Persson, ska hänga på väggen över min (framtida) rustika kökssoffa!

Jag hittade också ett par Carl Larsson-reproduktioner… får se vilka grejer jag faller för härnäst. Lovar att hålla er uppdaterade.

Högst upp: Carl Larsson; ”Brita, en katt och en smörgås”, 1898

Näckrosor!

Det känns som om jag haft den här titeln på ett inlägg tidigare någon gång…? Skitsamma. Johanna postade en så fantastisk målning idag på två kvinnor i en eka omgiven av monstruöst stora feta gula näckrosor och jag blev alldeles till mig. Tänker att det finns något skrämmande och nästan mytologiskt med näckrosor; att merparten av dem är dolda och inte alls lika vackra som det som syns på ytan. Att de består av långa, slemmiga, äckliga stjälkar. Att de oftast växer i svarta sjöar och att man kan simma in i dem och att de griper tag om ens ben och håller en fast och sedan drar ned en i djupet. Precis som sjöjungfrur. Adderar några bilder till Johannas. Högst upp; ett kolorerat fotografi på nån vamp från 20-talet som poserar bland näckrosor (eller är det lotusblommor?) i en trädgård. Nedan en målning av Theodore Robinson från 1875.

Och en till av Isaac Levitan från 1895:

Och så en till som jag inte vet vem det är som har gjort men som heter ”In search of Water Lilies” och är från 1883 (ber om ursäkt för den fula svarta ramen på vänster sida):

Och så en näckrosfigurin som man kan köpa för 9 dollar på denna sida. Kanske inte det mest smakfulla, fast ändå lite art nouveau-aktig på något sätt. (Dock: Art nouveau-porslin var inte heller så smakfullt alla gånger).

Mer: Eftersom Monet är den konstnär som man förmodligen mest förknippar med näckrosor så får han också vara med på ett hörn. Dock ej med en målning utan på bild – som ung var han ganska stilig? (Det är ju annars lätt att bara föreställa sig honom som en blind gammal gubbe.)

Avslutar med två målningar som skulle kunnat innehålla näckrosor och som jag är mycket förtjust i och som också återspeglar det där lite hotfulla känslan hos just sjövatten.

Felix Vallotton; ”Bathing”, 1899

Elizabeth Adela Stanhope Forbes, ”The Leaf”, 1897-1898

Nu ska jag springa iväg och sista-minuten-besöka Nationalmuseum innan de bommar igen (detta är mycket tråkigt! Älskar Nationalmuseum!) Hejdå!

Kort lördagstelegram

Godmorgon,

så var det lördag. Jag vaknade tidigt, redan halv åtta. Tog trapporna ner och hämtade tidningen. Ute var luften hög och klar. Träden glittrade vita i morgonsolen. Överallt vårfåglar som drillade. Nu har jag druckit kaffe, skummat igenom nyheterna och kulturbilagan. Den senare ointressant – melodifestivalen har återvänt, äter som vanligt upp löjligt mycket utrymme.

I veckan har jag läst noveller av Tjechov. (Läs Duellen! Det bästa jag läst på länge, och dessutom nästan olidligt spännande mot slutet.) Förra veckan läste jag om Stina Aronsons Feberboken. Jag hade tänkt skriva ett inlägg om henne, och också om Tjechov. Men inte idag, nån annan gång. Jag vill vara ute, promenera runt.

Avslutar med ett stycke klassiskt som får mig att rysa inuti (Isa – det här får du spela för mig nästa gång jag kommer hem!). Ha en fin dag, kramar!