Jag är sällan up-to-date med något överhuvudtaget men fyra tankar om en text som jag läste igår men som är en månad gammal:
Uppfriskande att skribenten inte relativiserar utan väljer att använda sig av ett så fast och uråldrigt begrepp som ”falskhet”. Kan inte minnas när jag stötte på det sist? Blev lite uppspelt.
Exemplet att vara ”engagerad i klimatfrågan” samtidigt som man kör bil. Är det att vara falsk? Eller såhär: Om bara moraliskt oförvitliga får ge uttryck för moraliska spörsmål, vad innebär det i förlängningen? Att alla ska vara tysta? (För det finns inte många helgon.) Jag ser den framför mig: tystnaden, stillheten, harmonin. Lite skönt ändå.
”Så vad ska man göra?” (Om man inte får predika på kultursidorna längre?) Flytta till Norrland, föreslår skribenten, med illa dold ironi. Och när man ändå leker med det otänkbara: varför inte flytta ännu längre: Till Sydsudan. Det är ju nästan samma sak. (Här blev det lite nedlåtande.)
Slutpoängen: ”Alltihop blir fin införståddhet, etisk självbespegling, ett slags offentlig terapi. Man agerar ut – i text – det som man inte lyckas göra något åt i verkligheten. På kort sikt är det kanske bra, för det egna måendet. Men är det bra för samhället?”
Jag tycker att texten hade flera bra poänger, det är därför jag kommenterar den, men jag känner ändå en viss trötthet vid det där: att det enda som räknas i slutändan är vad som är bra för samhället. Det är den rådande trenden och det känns lite som att vara satt på diet? Och som alltid när man bantat lite för länge infinner sig en längtan efter motsatsen. Efter onyttighet, excesser och allmän dekadens.
Piedestalen 