Etikett: Naturen

Hymn till Västerbotten

Höst

Jag är hemma. Och det är jätteskönt. Och vackert: Björkarnas avlövade kronor är ljunglila, gräset i dikesrenarna rostrött, grönmossan (mycket mossa här) har strimmor av rött och ockra, och himlen är duvblå. På morgnarna är allt krispigt vitt; ängarna, träden, stenarna – alla är de omslutna av glittrande frost. Stränderna är frusna och vattenbrynet täckt av is. Det är kallare än i Stockholm och naturen är kargare och det finns så mycket ödemark. Mil efter mil efter mil av gran- och tallskog och myrmarker och kalhyggen och porlande svarta bäckar och övergivna lador. Och så den uppenbara stoltheten över landskapet; den stjärnbeströdda renen som återfinns överallt; på varor, på föremål och på skyltar – och i Umeåtrakten; de tre renhuvudena. Här är man inte primärt svensk, utan västerbottning, det är ett särskilt slags medborgarskap och jag älskar det. Så; jag är hemma, jag kommer till ro, jag är trygg. Jag mår bra.

252px-Västerbotten_vapen.svg

Det finaste landskapsvapnet!

Död, men levande! Del VIII

Besökte Biologiska Museet på Djurgården igår; något jag länge har velat göra men som jag fram tills nu inte har lyckats komma mig för. Nå; själva byggnaden är underbar; en starkt tjärdoftande historia i mörkt trä med utsökta sniderier runt den massiva porten. I den trånga entrén är belysningen skum och luften känns instängd (det luktar tjära även där)  och den enda elektriska ljuskällan tycks komma från ett dunkelt upplyst diorama innehållande en björnmamma och hennes två ungar (bortser från ljuskällan från den pyttelilla receptionen). Med andra ord; en plats helt i min smak!

För att försöka sig på en liten recension: Det som skiljer denna zoologiska utställning från många andra är att djuren inte står uppradade var för sig med en prydlig etikettbricka framför, utan istället är utspridda huller om buller i ett storslaget försök till iscensättning av ”levande natur”. (Om än en smula lustig sådan då rovdjur och bytesdjur samexisterar sida vid sida i fullständig harmoni.) Resultatet blir både vackert och även spöklikt,  då det givetvis är svårt att bortse från att djuren trots allt är döda och deras omgivning statisk. För att avrunda: Museet är en så gott som intakt efterlämning av det sena 1800-talets nationalromantik och på alla sätt värd ett besök.

Ps. Bruno Liljefors står för väggdekoren och inträdet är billigt!

Stugan

Jag sitter i sängen i mitt rum i Obbola, har redan krupit i mitt nattlinne fast klockan bara är åtta på kvällen. Jag är så trött. Det är något med vädret tror jag, det har varit dimma två dagar i rad: En tjock vit fuktighet i luften som gömmer undan landskapet och gör det omöjligt att se längre än några hundra meter framför sig. Det går inte att, som i vanliga fall, se havet från mitt sovrumsfönster, inte heller grannhuset eller stora vägen. Det är mysigt, och lite drömskt. Som om världen har suddats ut i sina konturer (och det har den ju också). Men, som sagt gör det mig också trött, på ett nästan överväldigande sätt. Jag ville gå och lägga mig redan klockan fem.

*

Idag var jag och pappa ute på stugan. Typiskt nog hade jag glömt nycklarna i Stockholm så vi kunde inte gå in, men det var ändå fint att vara där. Medan vi körde dit blev jag plötsligt rädd att det skulle ha hänt något med huset, att det skulle ha brunnit eller att det skulle ha varit inbrott eller något (det har ju stått obebott hela vintern). Jag insåg hur oerhört mycket denna plats betyder för mig. Det är inte bara det att jag förvarar nästan alla mina jordiska ägodelar där (vilka inte är jättemånga, jag äger nästan inga egna möbler och inga egentliga värdesaker, men nästan alla mina böcker, filmer och skivor t ex, och mina tavlor och affischer). Utan det är själva platsen: Den gör mig trygg. När jag kommer ut dit är det som om allting stillnar inuti, och liksom koncentreras till en exakt kärna. Saker och ting känns med ens mycket tydliga: Vem jag är och vad jag vill. Och lika mycket; vem jag inte är och vad jag inte vill.

*

Egentligen är det ingen stuga. Det är ett förhållandevis stort hus. Ett kråkslott eller ruckel om man så vill; från mitten av 1800-talet någon gång. Och det ligger nästan längst ute på en udde, långt ute i skogen. Flera mil från närmsta samhälle. På udden ligger sex-sju hus sammanlagt, gamla rödmålade västerbottenslängor nästan allihop och man måste bo i ett av husen för att kunna ta sig dit: Vägen (som är en grusväg) är nämligen avgränsad med en bom, som bara de boende har nyckel till. På 1800-talet byggde man skepp därute; sju stora skepp allt som allt varav det största, Nanna, seglade så långt som till Melbourne och tillbaka. Ett 40-tal familjer var bosatta där, man hade till och med en egen byaskola och i vårt hus låg både en matvarubutik och en hattmodist. Sammanlagt fyra arbetarfamiljer rymdes i huset, det fanns järnspisar och kakelugnar i alla rum (nu finns bara en kakelugn kvar och tre järnspisar – varav bara en spis är i bruk, i köket på övervåningen). Man bodde trångt: Varje familj delade på två rum; ett kök och ett sovrum. Olles pappa köpte huset 1972, och nu ska jag och Olle ta över det. Drömmen är att vi ska kunna bo där halvårsvis. Så småningom. (Och jag har stora planer för trädgården! Två somrar i rad har jag slitit med att bygga en stenmur runt en del av den stora gräsmattan där vi valt att ha en naturlig sommaräng, ”a bit wilderness” som Lady Chaterine de Bourgh skulle ha kallat det. Förra sommaren planterade jag en massa lupiner i syfte att de ska sprida sig fritt, och i sommar ska jag plantera rosenbuskar. Många! Och om jag har råd; lägga en stengång från bron ända till utedasset, med skiffersten. Hoppas få tag på trasig/skadad skiffer billigt. Har redan lagt skiffer vid bron och mossan mellan plattorna växer fantastiskt snabbt; det kommer snart att se ut som om den alltid har legat där.)

Åh, planer… Huset stod kvar i alla fall. Stort, massivt och stabilt på sin blockstengrund. Det var bara skorstenen som såg fördjävlig ut, som vanligt. Den köldsprängdes för några år sedan, är sned och vind och behöver muras om. Gräsmattan var full av trasiga kvistar som höststormarna slitit ned. Ett nytt murket träd hade fallit i närheten av ladan (där det för övrigt bor fladdermöss). Jag ville genast hämta en kratta och börja röja, men det får dröja ännu någon månad. I slutet av maj ska jag åka dit och storstäda. Då ska jag och pappa sjösätta båten också. 

*

Idag när vi var där hände i alla fall något fantastiskt (det är detta jag velat komma fram till hela tiden med denna text men den har tagit en massa irrvägar): Jag såg mitt livs första (nåväl, mitt livs andra) uggla! Inte långt från hamnen satt en jorduggla, säkert 35 centimeter hög, på en gärsgård, alldeles blixtstilla och blinkade mot oss. Vi var bara sex-sju meter ifrån den och den satt där, fullkomligt lugn, samlad och värdig, inte det minsta brydd om vår närvaro, i flera minuter. Jag hann både beundra den i kikaren och knäppa en massa bilder. Sedan lyfte den från sin pinne och flög bara en liten bit längre bort och slog sig ned i toppen på en unggran. Och sedan satt den där ytterligare några minuter innan den återigen lyfte och flög iväg med långsamma och graciösa vingslag över kalhygget in i dimman. Ugglor: Det är något nästan mytiskt över dem. Som om de föddes med uråldriga själar, och var odödliga på något sätt. Det var förövrigt en nästan osannolikt späckad fågeldag: Förutom ugglan såg vi både en pilgrimsfalk och en tornfalk. Och massor av sjöfågel: Tranor, knipor, en storlom, svanar, gäss och ja; skrattmås förstås. Och i skogen, förutom falkarna; skogsduvor. Har nu uppvärderat vår udde som inte bara en fantastisk fin plats att bo på utan också som något av ett okänt fågelparadis. Och nu är klockan nio, och jag ska gå och lägga mig. Det blir min tidigaste kväll. Typ någonsin.

Godnatt!

Fakta

Hungrig

Vaknade imorse av att Olle, halvt i sömnen, halvt vaken mumlade:

”För att föda upp en pilgrimsfalksunge till vuxen krävs det tusen småfåglar.”

”Varför berättar du det? Har du drömt det?” Frågade jag.

”Nä.” Han blinkade till. ”Det är fakta.”

Skogskyrkogården

Kyrkogården ritades av Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz – den senare stod för merparten av landskapsarkitekturen samt det klassicistiska Uppståndelsekapellet. Asplund ritade övriga byggnader. Asplund dog strax efter invigningen 1940 (vid blott 55 års ålder) och finns begravd i närheten av Skogskrematoriet.

Muren kring Skogskyrkogården uppfördes av Stockholms arbetslösa mellan 1923-1932. Den är 3,6 kilometer lång.

En av kyrkogårdens mest kända gravar är Greta Garbos. Hon vilar i en egen lund omgärdad av sälg (det träd som ger videkissar). Idag stod sju olika blomkrukor framför hennes sten, främst påskliljor men också två sorters viol.

Det är relativt vanligt med plastblommor på kyrkogården.

Om von Triers Melancholia, existentiell svindel och klassiska könsroller

Jag såg Lars von Triers Melancholia igår (givetvis senare än alla andra – men så är ofta fallet när det kommer till mig). Den var förstås alldeles underbar – visuellt självlysande med briljanta dialoger och en tät, symbolladdad intrig. Estetiskt (för den bestod till stor del av estetik) en mix inspirerad av 1800-talsmåleri och science fiction. Början fick mig t ex att tänka på inledningen till Kubricks 2001: A space odyssey med sina frusna scener tonsatta av pompös klassisk musik.

*

Filmen handlar om världens undergång: Planeten Melancholia har lämnat sin position i Skorpionens stjärntecken och är på väg mot jorden. Forskarna har studerat fenomenet, som de kallar för ”planetpassage”, noga och kommit fram till att det inte är någon risk för kollision. Domedagsprofeter däremot hävdar förstås det motsatta. Det finns också andra forskare som menar att risken för kollision tvärtom är överhängande då Melancholias färd skär tvärsöver jordens omloppsbana; kollision eller inte är därmed något som slumpen får avgöra – ett fenomen de har gett det illavarslande namnet ”Dance of Death”.

I filmens centrum står två systrar: Justine och Claire som befinner sig i ett starkt beroendeförhållande gentemot varandra. Justine lider av en svårartad men diffus ångest som styr hennes beteende och gör henne destruktiv. (Underförstått lider hon av melankoli.) Claire är den mer förnuftiga av dem, men ängslig och skör även hon och trots att hon ibland hatar sin syster gör hon allt för att hjälpa henne. Claire bor med sin förmögna man John på en gigantiskt gods på landsbygden och där umgås de med varandra omgivna av materiell lyx, prunkande grönska och outtalade konflikter – i spänd väntan på Melancholias ankomst.

Filmen andas, rentav doftar 1800-tal; inte bara i sina miljöer utan också i sitt rollbesättande av könen: John är den vetenskapligt intresserade aristokraten, besatt av sin stjärnkikare och sina protokoll och han drar med sig sonen i sin entusiasm; planetpassagen blir deras förtjusande hobby – inte alls något att vara rädd för eftersom man blint kan lita till astrologernas uträkningar. Justine och Claire är i motsats till John känslomänniskor som plockar blommor i trädgården, leker med barnet och beger sig ut på långa ridturer i de omgivande skogarna. Utöver detta lider som sagt båda av ångest: Claire är uppe på nätterna och ”missbrukar internet”, som hennes man kallar det, och oroar sig för en kollision och Justine är närmast en hysterika vars känsloliv tycks stå närmare naturen och det djuriska än det mänskliga. 

Millais Ofelia och Bruegels Hunters in the snow återkommer vid flera tillfällen i filmen. Justine ersätter husets biblioteks reproduktioner av modernistiska verk föreställande olika geometriska figurer, med dessa samt med Caravaggios brutala självporträtt, en av Carl Fredrik Hills schizofreniteckningar samt olika målningar av prunkande djungel. Hon gestaltar i sitt väsen också en slags sammansmältning av dessa riktningar; av barockens existentiella svindel och 1800-talets svärmiska, symboltyngda romantik samt mellan medeltidens idé om häxan och 1800-talets nyfikenhet inför främmande världar. 

 Pieter Bruegel, Hunters in the snow, 1565

Caravaggio, David with the Head of Goliath, ca 1610 (kan tolkas som ett dubbelt självporträtt av konstnären själv; dels som ung och dels som gammal)

*

Von Trier har länge jobbat med religiösa teman där han har placerat självutplånande unga kvinnor i huvudrollen: Gemensamt för dessa kvinnor är att de lider i det tysta, att de uppoffrar sig för andra och är missförstådda av sin omgivning – ett slags klassiska kristna martyrer. Samtidigt är de ofta starkare än sin omgivning. Kanske för att de med Senecas ord ”känner sig själva”; ångesten som självutforskning och självkännedom. Detta blir t ex tydligt när Claire överlever sin till synes så starka man och Justine visar prov på ovanlig handlingskraft när undergången står för dörren. 

*

Man kan givetvis tycka att von Triers teman är daterade och hans kvinnosyn unken och reaktionär. Idén om den goda, självuppoffrande, sköra och känsliga kvinnan är också ett typiskt manligt ideal – kvinnan som öm moder och behagfull jungfru, dygdig och god, ligger väl numera sällan nära (västerländska) kvinnors egen bild av sig själva. Dessa dog samtidigt som vi tappade religionen och än mer sedan vi införde feministiska jämlikhetsideal på den politiska dagordningen.

*

Avslutningsvis ska jag säga att filmen berörde mig djupt och att jag trots vissa reservationer tror att det finns mycket att hämta i den religiösa livskänslan. Världen skulle helt enkelt bli en bättre plats om vi alla blev lite mer ödmjuka och självuppoffrande. Därmed inte sagt att vi behöver vrida klockan tillbaka till 1800-talet (eller för den delen 1950-talet), inte heller att vi behöver hänge oss åt fanatism eller bli några martyrer eller hysterikor. Allting är inte svart eller vitt.

En annan intressant tolkning av filmen här.

Och lite tjusig fotokonst med trädtema: Jerry Uelsmann

Kan inspekteras noggrannare här.

Olle ger sin expertkommentar: Njaee… Det är lite sammetsaffisch.

Jag: Vad menar du?

Olle: Naturromantik á la Tolkien. Eller kanske snarare naturdramatik… ”Det visa trädet” och så vidare.

Jag: Jaja, jag förstår vad du menar.

Walton Ford

Egentligen hade jag tänkt skriva om pioner här (min favoritblomma för tillfället) och om romantik och engelska trädgårdar och om behovet av verklighetsflykt. Men det får bli någon annan dag. Istället postar jag ovanstående målningar av Walton Ford. Jag vet inte riktigt om jag gillar honom rakt av, men så är det ofta med konstnärer för mig: Att jag fastnar för delar av ett uttryck, mer sällan för hela uttrycket. Titta på bilden nedan, det är ett gallerifotografi av Fords tavla ”Nila”:

Jag köpte den där bilden som vykortsreproduktion för två år sedan åt Olles mamma eftersom jag hört att hon älskade elefanter. Men när jag kom hem med kortet till Olle sa han att den där bilden kunde vi ju inte skicka, ”för kolla elefantens kuk. Den är ju helt enorm!” Först förstod jag inte vad han menade, men sen såg jag ju att elefanten faktiskt hade en väldigt lång ”grej”; till råga på allt med en pippi på! Nej, det gick förstås inte att skicka till någons 65-åriga mamma. Istället behöll vi bilden själva, men jag kunde inte riktigt tycka om den efter det. Tyckte liksom att den var lite obscen.

Om ni hellre vill kolla naturmålningar, fina trädgårdsbilder och sånt, titta in här för den romantiska aspekten av det hela. Och här för den mer biologiska. Den senare sidan är absolut värd ett besök!

Mr Collins gästbloggar om sitt besök i Hagaparken och om sina åsikter kring bevakningen av vårt förnämliga kronprinsesspar

Stockholm, måndagen den 16 januari 2012

Mina kära, högst ärade Läsare!

Jag måste inleda med en förhoppning om att ni alla har hälsan och mår bra, och att livet inte har bjudit er alltför stora motgångar under den tid som förflutit sedan vi sist hade nöjet att råkas! Med mig är det ypperligt, och jag måste säga att mitt nya land hittills varit till stor belåtenhet!

Igår hade jag det excellenta nöjet att promenera i Gustav den III:s gustavianska park, utrustad med käpp och monokel, och njöt storligen av de nyklassicistiska och nyantika 1700-talsslott, lusthus och paviljoner som står att finna på platsen. Parken, med sin generösa växtlighet, så idealt belägen vid Brunnsvikens klara vatten, som högst harmoniskt avspeglar sig i slottens fönsterglas, lämpar sig utmärkt för en söndagsutflykt.

Det stora glädjeämnet för dagen var dock inte naturens storslagna skönhet eller Desprez högst angenäma arkitektur, utan att beskåda den ypperliga bevakning som råder omkring vårt kronprinsesspar. Vår duktiga säkerhetspolis har gjort ett utmärkt arbete och rest en hög och elegant järngrind omkring deras ägor, parkens självklara medelpunkt och hjärta; Haga slott, och uppe på denna grind har de fäst diskreta små säkerhetskameror på 10 – 20 meters avstånd från varandra. Dessa kameror, som spinner med ett surrande, men icke alls störande ljud, bevakar området dygnet runt. På grinden har de också fäst mången skylt där man kan läsa att det råder STRIKT FÖRBUD (här höjer jag inte alls mitt tonläge, utan återger endast förlagans versaler) mot att ”fotografera, avbilda, beskriva eller mäta skyddsobjektet utan särskilt tillstånd”.

Vem ”skyddsobjektet” ifråga är kan det förstås inte råda några tveksamheter om, och ni läser säkert mina tankar och förstår att det rör sig om ett av vårt lands mest högvorna personer.

Trots detta förbud – som icke alls kan gälla en så kultiverad person som jag själv – skall jag drista mig att rapportera att kronprinsessparet verkade vara i Den Bästa Av Hälsa: Flaggan var hissad och dansade av stolthet i den friska vinden och skorstenarna pumpade ut ymnigt med rök. Man hade en liten ljusbeprydd gran på grusplanen framför den västra entrén och det stod inte mindre än sex nya Mercedesbilar på parkeringen vilket förstås kittlade min fantasi mycket. Kunde det möjligen vara övriga delar av Den Konungliga Familjen som var på besök? Kanske höll de som bäst på att tillaga en härlig söndagsstek i ugnen, kanske sprakade brasorna på hemtrevligt vis i någon av de säkerligen många öppenspisarna? Och om Konungen var där; vilken stolthet han måste känna över att hans Välartade Dotter valt att flytta in i hans barndomshem, där han lekt och upplevt så mycket förnöjelse tillsammans med sina äldre systrar – de ljuva ”Hagasessorna”!

Men, jag skall icke dröja härvid, ty även om det råder yttrandefrihet och demokrati i detta vackra och upplysta land gäller detta av förklarliga skäl inte vårt förnämliga kronprinsesspar – ty de skall icke alls fläckas ner av ogenomtänkta ord! (Även om jag är övertygad om att jag omedelbart skulle få anställning som hovskribent om Hovet var medveten om min stora Vördnad och Respekt för denna familj, ty jag skulle aldrig yppa en ofördelaktigt stavelse!)

En sak slog mig var dock vilket beklämmande Folkliv som var i omlopp utanför slottsgrindarna. Där trängdes horder av illa klädda joggare och hundrastare och tonåringar och gud vet vilka som ogenerat tittade in på kungligheternas tomt. Detta fick mig att känna ett visst obehag å kronprinsessparets vägnar för de är väl icke djur i bur, fria att beskådas som på vilken djurpark som helst? Nej, min tanke är att det enbart borde vara Eleganta och Diskreta Konungavänner som jag själv som skulle ha tillgång till parken och att Hovstaterna genast borde ta tag i saken och rensa den från obehagliga inslag av Patrask och Patraskkultur. Jag anser också att man genast borde nedmontera det japanska kapellet samt den turkiska kiosken som är skamfläckar för platsen – ty vad har simpel orientalism att göra i en svensk nationalklenod som denna?

Till avslutning medsänder jag ett fotografi på den villa jag utsett till mitt nya pastorat. En trevlig liten gård! Eftersom villan vad jag förstår ägts av en så kallad ”bohem” anser jag inte mina önskemål som förmätna (vad som är gott nog åt en konstnär bör även vara gott nog åt en präst). Jag ämnar också omedelbart söka medlemsskap i Stockholms Brevduveklubb för att underlätta korrespondensen med mitt hemland.

Högaktningsfullt, er tillgivne
Mr Collins