Sånt jag tagit del av på slutet

Jag vet alldeles för mycket om vad som pågår i omvärlden och alldeles för lite om vad som pågår i mitt inre, tänkte jag i morse då jag som vanligt läste DN till morgonkaffet. I perioder tar jag helt klart del av lite väl mycket nyheter, antagligen i ett försök att bota vardagsledan med illusionen av att det händer något. Men hur mycket händer egentligen? För närvarande ägnar sig DN nästan uteslutande åt Ryssland-Ukraina-USA. Det är tre länder av sammanlagt 195. Och merparten av artiklarna är surr (åsikter, tolkningar, analyser), så: jag vet alltså inte alls vad som händer i omvärlden, jag vet vad som prioriteras på en nyhetsredaktion.

Utöver nyheter har jag tagit del av olika kulturdebatter, bland annat debatten om den skrivande medelklassen. Jag funderade lite på detta och tänkte att problemet – om det nu finns ett sådant – nog handlar mindre om klass än om uppfostran (fast det är kanske samma sak?), att svenska författare – såsom svensken i största allmänhet – tenderar att vara för hänsynsfulla. Eftersom man inte vill göra bort sig eller trampa någon på tårna tar man sin tillflykt till subtiliteter, antydningar mellan raderna, ett väluppfostrat formspråk. Man använder säkra kort och blir därför lite tråkig. Men detta gäller förstås inte alla. Och för att anknyta till en annan debatt: är tråkigheten ett resultat av skrivskolorna?

Jag tror att det kan vara en del av det. För nog gör skrivskolorna något med en? Att dela ofärdiga texter med andra och ta del av kritik innan man egentligen är redo för det? Att skriva är intimt och i skrivskolemiljön tar man bort det: man lär sig att skriva med tanke på andra och försöker förekomma eventuell kritik genom duktighet och självcensur. Åtminstone var det så för mig. Fast jag inte är född medelklass.

Jag tyckte om intervjun med Johan Heltne i DN. Det han hade att säga om religion och andlighet var intressant, påståendet att 00-talet nog var ”nollpunkten för andliga perspektiv i Sverige”. Han gillade de gamla ryssarna, där det religiösa utgjorde en naturlig del av livserfarenheten. Jag kunde känna igen mig i hans tankegångar. Hur en nyandlig litteratur skulle se ut har jag ingen aning om, men det vore fint om det själsliga fick en renässans, jag tror kulturen är i behov av det.  

Blä

”Till programinriktningen i Gävle hittar även självskadebrudar med fler bokstavskombinationer än aktier. Invandrade slynglar som hatar poesi men ändå hackar bankomaten i Hofors för att ha råd med bussbiljetten till centralorten. Bokbögar som varken vill köra fyrhjuling, åka rullskidor eller be till gud. Hårt anlupna medelålders kvinnor som äntligen har slängt ut alkisen och skeppat över sina tramadolkids till Försäkringskassan (soc har tröttnat).”

Jag trodde först den här texten var någon slags satir. Men icke. Aase Berg skriver att hon är stenhårt lojal med sina studenter när hon i själva verket hånar dem. Kreativiteten i hennes klassrum lär vara på topp efter de läst det där.

Om moralism

Jag är sällan up-to-date med något överhuvudtaget men fyra tankar om en text som jag läste igår men som är en månad gammal:

Uppfriskande att skribenten inte relativiserar utan väljer att använda sig av ett så fast och uråldrigt begrepp som ”falskhet”. Kan inte minnas när jag stötte på det sist? Blev lite uppspelt.

Exemplet att vara ”engagerad i klimatfrågan” samtidigt som man kör bil. Är det att vara falsk? Eller såhär: Om bara moraliskt oförvitliga får ge uttryck för moraliska spörsmål, vad innebär det i förlängningen? Att alla ska vara tysta? (För det finns inte många helgon.) Jag ser den framför mig: tystnaden, stillheten, harmonin. Lite skönt ändå.

”Så vad ska man göra?” (Om man inte får predika på kultursidorna längre?) Flytta till Norrland, föreslår skribenten, med illa dold ironi. Och när man ändå leker med det otänkbara: varför inte flytta ännu längre: Till Sydsudan. Det är ju nästan samma sak. (Här blev det lite nedlåtande.)

Slutpoängen: ”Alltihop blir fin införståddhet, etisk självbespegling, ett slags offentlig terapi. Man agerar ut – i text – det som man inte lyckas göra något åt i verkligheten. På kort sikt är det kanske bra, för det egna måendet. Men är det bra för samhället?”

Jag tycker att texten hade flera bra poänger, det är därför jag kommenterar den, men jag känner ändå en viss trötthet vid det där: att det enda som räknas i slutändan är vad som är bra för samhället. Det är den rådande trenden och det känns lite som att vara satt på diet? Och som alltid när man bantat lite för länge infinner sig en längtan efter motsatsen. Efter onyttighet, excesser och allmän dekadens.

Egocentriska minnen och fragmentariska anteckningar

Förmiddag

Regnet har vräkt ner sedan jag vaknade klockan sex. Nu är klockan halv tio. Havet är insvept i dimma, man kan inte se vilken färg det är. Trädens lövverk sprätter och prasslar av dropparna. Inte en fågel syns till. Vindstilla.

Igår läste jag Stendhals En egocentrikers minnen. En liten memoarbok han skrev i Rom 1832, då han vid 49-års ålder tänker sig att han ska skildra sitt liv – mest för att fördriva tiden när han inte arbetar, men också för att han hoppas att han, via självrannsakan, ”kan nå fram till något positivt, något som länge förblir giltigt för mig.” Samtidigt erkänner han att han går in i projektet halvhjärtat, och att han – som alltid när han skriver – lätt blir ”led på vad jag strax innan tänkt ut”. Som författare har han två brister, förklarar han underförstått, den ena: att fysiska beskrivningar tråkar ut honom, den andra: att han har dåligt minne. Det innebär att texten ofta saknar miljöbeskrivningar och att det är svårt att hänga med i kronologin (än är det 1821, än 1827, än 1815). Vänner, tillfälliga bekantskaper, en och annan fiende (även om han inte benämner dem så utan bara skriver om dem i nedlåtande ordalag; ”en lumpen människa” etc) passerar i en obruten ström av flyktiga associationer. Herregud vad illa skrivet det här är! Kommenterar han vid något tillfälle. Men jag gillar det, de tvära kasten, slarvet, hans nyckfullhet: ”jag känner inte mig själv, och det gör mig förtvivlad ibland” erkänner han i ena stunden, då han verkar se en mening i sin ambition, för att i den andra förkasta den med ett ”jag har hela tiden känt en verklig motvilja mot att skriva bara för att tala om mig själv”.

Pappa har varit och hälsat på några dagar. Jag messade honom i söndags och hörde om han inte ville komma och bo med mig nu när jag är ensam i huset i veckan. Han svarade att han skulle fundera på saken, sen dök han upp i tisdags med resväska och en kasse matvaror som är oundgängliga för honom: fil, grädde, en ask päron – han kan inte tänka sig någon annan frukost. Sen sa han att han skulle vara här och läsa. Precis som min syster sade när hon kom tidigare i sommar. Så både jag och pappa har läst mycket. I morse läste han högt för mig om Cotards syndrom ”där patienten tror sig vara död och inte låter sig övertygas om motsatsen”. Han fnissade åt det. Igår berättade han om människoögat. Det uppfattar bara tre färger: rött, grönt och blått, resten – tusentals nyanser – kokar hjärnan ihop på egen hand. Fåglar uppfattar fyra färger. Pappa funderade om sjöfåglar kanske hade polariserande syn, hur skulle de annars få syn på fiskar under ytan när den ju reflekterar himlen? Fiskmåsar till exempel, de måste ha en syn som liksom filtrerar bort speglingarna, resonerade han. Sen fick jag veta att (människo)ögat rör sig ca en halv miljon gånger per dygn. Allt från små rörelser till blinkningar. Boken han läser heter Kroppen – en guide för dig som bor i den, av Bill Bryson. Pappa älskar Bill Bryson vars efternamn han försvenskar och uttalar precis som det stavas. En kortfattad historik över nästan allting har han läst flera gånger.

Andra saker pappa pratat om: att vi detta år – 2020 – går in i en ny liten istid, som den som varade från 1300- till 1800-talet. Solens aktivitet minskar, solfläckarna blir färre och då blir det kallare. Solen består av 99 procent av vårt solsystems samlade massa. 99 procent! Pappas utropstecken. Så det här med den eskalerande globala uppvärmningen, det är bara strunt. Jag protesterade lite men tänkte samtidigt att det inte är någon idé att argumentera med en 70-årig gubbe som hittills aldrig ändrat uppfattning när han väl bestämt sig för något, om han inte själv vill. I samhällsdebatten antar jag att han skulle sorteras under kategorin klimatförnekare.

Samhällsdebatten. Jag följer den i perioder och alltid bara halvhjärtat. Tar illa vid mig av alla kategoriseringar. Hur man målar upp saker i svartvitt: det ena är gott, det andra är ont och vice versa beroende på läger. Och sällan mötas de två. När jag väl får för mig att hänga med försöker jag läsa in mig på båda sidorna, även om det tar emot ibland för även jag tillhör ju ett läger. Men jag vill ju gärna förstå varför människor tänker som de gör och jag kanske har fel ibland – såklart – och nyanseringar skadar inte (möjligen skadar de stoltheten, det är bekvämt att tro att man alltid har rätt). Emellertid säger jag sällan högt vad jag tycker, därför brukar folk i regel inbilla sig att jag håller med dem. Som när en kollega till mig snabbt sorterade in mig i samma politiska fack som hon själv, du behöver inte säga vad du röstar på – jag vet, sa hon belåtet en morgon då vi gjorde sällskap till jobbet.

Mormor och morfars matbord. Jag har en stor släkt och förr samlades vi alla där under storhelger och lov och det diskuterades mycket politik. Mamma, pappa, min äldsta moster och morbror var alla vänster. Mamma satt under 80-talet i miljönämnden för VPK, ett parti hon senare lämnade i vredesmod när hon blev beskylld för borgerlighet av en partikamrat*. Min yngsta moster vet jag inte var hon stod men hennes man – min morbror – var moderat. Morfar var också moderat, aktiv, gick på årsmötena inne i Umeå, mormor röstade också på moderaterna. Morfar – född i början av 20-talet – uttryckte ibland rasistiska åsikter och kunde prata nedlåtande om ”svartskallar”. Det fick min äldsta mosters man Ricardo – chilenare som flydde under Pinochet, han hade som Allendeanhängare suttit i fångläger och blivit misshandlad där – att replikera att HAN ju var svartskalle och vad tyckte morfar om honom i så fall? Varpå morfar häpet svarade att han inte menade honom, för Ricardo kände han ju – det var andra han pratade om. Diskussionerna kunde gå hett till men resulterade aldrig i bitterhet och brytningar. Vi är stora italienska familjen! Brukade min äldsta moster utbrista. Här gapas och skriks och skrattas det om vartannat! Att mormor röstade på samma parti som morfar kunde vi kusiner emellertid inte förstå, eftersom mormor ofta intog rakt motsatt hållning än honom i olika sakfrågor men trots att hon nog ”egentligen” hade andra ideologiska sympatier – gissade vi – fortsatte hon rösta blått. Vår yngre farbror, som som sagt var moderat, besatt humor. Han brukade ofta berätta historien om när XX (högt uppsatt socialdemokrat i Umeå) bad honom svetsa en grill åt honom (varför? det minns jag inte) och han svetsade in Moderaternas partilogga i gallret. Så fick sossarna äta moderatstekar! Han brukade stå ute och röka med oss tonåringar efter de där middagarna och med en drink i ena handen och en cigg i andra mycket högtidligt säga frihet under ansvar, ungar, hör ni det? Frihet under ansvar! 

*Partikamraten frågade henne om hennes föräldrar och när hon berättade att hennes pappa var egenföretagare fick hon till svar att tja, eftersom du har borgerlig bakgrund går du ju inte att lita på. (Morfar hade ett litet åkeri.)

Kanske är det de här tidiga erfarenheterna av politiska diskussioner, som – har jag förstått nu – var så frispråkiga och till syvende och sist, toleranta inför motsättningar, som gör att jag har svårt för dagens debattklimat som är så polariserat och humorlöst. Ve den som gör ett klumpigt uttalande! Till galgen!

Varför gick jag in på allt detta? Kanske för att pappa – om han var oförsiktig nog att uttrycka sina åsikter i fel sammanhang – skulle idiotförklaras på nolltid. Fast han är en underbart komplex och ganska kunnig människa, på sitt vis. Och det gäller ju alla människor, de är större än nån enstaka åsikt. Sen: Det är hur du lever, inte vad du säger, som ytterst betyder något för att skapa förändring. Min pappas småskaliga livsstil, inga resor, minimal konsumtion, är ju åtminstone hållbar. Han tror inte på global uppvärmning men har inte suttit i ett flygplan sen 2004.

Jag känner mig ofta barnslig när jag skriver, åtminstone när jag skriver om mig själv och om egna erfarenheter. Eftersom jag har svårt för ironi och sällan fattar när folk är ironiska tas jag nog för naiv också. Haha! Dig kan man lura i vad som helst! Har jag fått höra hela mitt liv. Men jag tror det mest beror på att jag utgår från att alla är lika uppriktiga (ja, antar att jag berömmer mig om det) som jag själv. Inledningsvis, vill säga. Naturligtvis lär jag mig hur folk ”är” när jag väl umgåtts med dem ett tag. Detta med att tankar och åsikter uttrycks med förbehåll, som för att gardera sig för inbillad – eller verklig – kritik: Jag tänker kanske såhär, men jag kan lika gärna driva med dig. På så sätt behöver man inte stå för något på riktigt om tanken/åsikten ifråga skulle visa sig falla platt. (Det är egentligen inte ironi i ordets rätta bemärkelse men det är så det ofta används.) Och detta stycke var en fristående parentes.

Stendhal. Jag tycker om att han är så ogarderad, att han är lika kritisk mot sig själv (han nämner att han är självupptagen, dålig på att skriva, slarvig, lat och att han dessutom gör en massa ”gräsliga utvikningar”) som mot andra, och hans grova generaliseringar är bitvis roliga (han tillägger dock att hans omdömen bara är ”intryck för stunden”). Såhär karaktäriserar han t ex. engelsmännen (här nämns Napoleon – Stendhal hade deltagit i hans krig – b.l.a. i det ryska fälttåget 1812 – och förblev hans trogna anhängare till sin död):

Engelsmännen är, tror jag, världens trögaste, mest barbariska folk. Det går så långt att jag förlåter dem lumpenheterna på Sankt Helena.

De förstod dem inte. En italienare, ja, t.o.m. en tysk skulle säkerligen ha kunnat föreställa sig Napoleons lidande. Men dessa präktiga engelsmän, som ständigt snuddar vid risken att svälta ihjäl, om de ett ögonblick glömmer att arbeta, sköt ifrån sig tanken på S:t Helena, liksom de skjuter ifrån sig tanken på Rafael därför att han skulle få dem att spilla sin tid, och mer är det inte med det.

Jag tänker att det lika gärna kunde vara en beskrivning av mina förfäder. De som tyckte att intellektuella bryderier var oproduktiv lättja. Jag lider f.ö. av det arvet, har ofta dåligt samvete för att jag inte ägnar varje vaken sekund åt något nyttigt.

Det har slutat regna. Himlen är inte längre grå utan vit. Det går att se havet (från vardagsrumsfönstret) men det är fortfarande täckt av dis. Svalorna är ute och jagar igen. Ronja ligger och fnyser på sin gula ryamatta från 70-talet som låg framför pianot i mormor och morfars finrum (jag tog hand om den när mamma och mostrarna sålde huset). Hon var nästan kränkt när jag tog ut henne i morse, traskade moloket vid min sida och gav mig då och då misstrogna blickar: vad sjutton gör vi ute i det här vädret?  Pappa däremot satt ute i det i två timmar, på bron under tak visserligen, och bara stirrade. Jag hittade honom där när jag stigit upp.

– Vad gör du?

– Jag tittar på regnet och pratar med en rödhake.

– Var är rödhaken?

– Den gömmer sig i buskarna.

Till sist kom han in, vid åtta, och då var han ganska frusen. Sen åkte han vid nio för han hade hemlängtan men först tvingade jag i honom jordgubbarna jag plockat in från trädgården igår.

Ännu ett Stendhal-citat:

Äktenskapet, och i synnerhet landsorten kommer en man att åldras på ett förbluffande sätt, hans intellekt blir trögt och hjärnverksamheten mödosam i brist på övning och småningom omöjlig.

Den man vars tröga intellekt Stendhal beskriver ovan var hans barndomsvän som sedermera, efter Stendhals död, gjorde honom tjänsten att bevara hans manuskript till eftervärlden. Som författare nådde han en vidare berömmelse först efter sin livstid, något han själv tycktes medveten om att han skulle göra: ”men de ögon som skall läsa detta har väl nätt och jämt sett dagens ljus”. Än talar han om sina läsare som barn, ”jag skulle tro att (de) /…/ är tio-tolv år gamla”. Än om att de inte är födda än.

Blir man trög av att bo på landsbygden? Av att vara i ett förhållande? I så fall bådar det inte gott för mig. I sommar hade jag tänkt att både skriva och läsa mycket men det har bara blivit ett par romaner lästa (kanske fem?) och det här är det första jag skrivit sedan början av juni. Jag har inte haft tid eller snarare, jag har prioriterat promenader och gårdsarbete. Jag önskar att jag hade skrivit mer dock, och är glad att jag fått ner detta åtminstone. När jag skriver det här sista har det förresten gått många timmar. Jag har pausat och gjort annat och sedan kommit tillbaka. Klockan är tjugo över fyra på eftermiddagen och en blek sol lyser över mig här i soffan. Molntäcket, som nu är askfärgat, har spruckit upp på några få ställen och blottar små revor av blått. Dimman över havet är borta och det är inte längre vindstilla. Till skillnad från Stendhal gillar jag att plita ner fysiska beskrivningar. Och med detta: Punkt.

Målning: Bruno Liljefors, Fällande vildgäss, 1907. Målningen har inget med texten att göra men visst är den fin?

 

 

 

 

 

 

 

En dag är vi blommor i jorden

Bytt tema för att motivera mig att skriva något här. Låtsas lite halvhjärtat att det representerar en nystart, men det lär väl bara vara ännu ett sånt där en-gång-per-år-infall: nu ska jag minsann börja blogga igen. Nej, bäst att inte ge några löften. Jag letade i alla fall runt bland de olika gratislayouterna på jakt efter mitt allra första tema, det jag använde när jag först startade bloggen. Misty Lake med liten text och gröna rubriker och plats för ett sidhuvud (viktigt) med barockbukett. Temat erbjuds hur som helst inte längre, eller det uppdateras inte längre, men man kan fortfarande använda det om man laddar hem det själv (för krångligt).

Det tema jag valt nu är – jag vet – lite irriterande med dubbla spalter, som om det försökte vara en tidning. Anledningen att jag valde det beror på att det fokuserar på text och det är väl det jag försöker göra just nu. Många andra teman fokuserar ju mer på bild. En annan grej jag har svårt för är för stor text. När jag skriver privat använder jag i regel storlek 11 och jag vill ju gärna ha det så även på bloggen.

Nog om detta.

Just nu sitter jag i min smutsiga fläckiga gamla 90-talssoffa i vardagsrummet på landet och dricker kaffe med havremjölk. En gång var den här soffan ”fin” – i alla fall i min mammas ögon – och stod i matsalen i sekelskiftesvåningen vi hyrde runt millennieskiftet. Grön med bladmönster. Nu har färgen blekts ut, den skiftar nästan i gult på vissa ställen, och tyget har fransat sig. Utanför fönstren – dammiga, nerfläckade av flugbajs – lyser solen på en kall blå himmel. Fågelsång blandas med ljudet från grannens motorsåg. Det är en dag för promenader och trädgårdsarbete.

2192 döda. Jag återvänder till bloggen främst av detta skäl. För att skriva åtminstone något om det som pågår just nu. Så att det finns en anteckning någonstans och inte bara en blank tystnad. Vad tänkte och kände jag den där mörka våren i dödsskuggans dal?

Jag vill inte skriva om vad jag tycker om hanteringen på ett samhälleligt plan, mer än att den bitvis är skrämmande cynisk. På ett privat plan lever jag med oro, precis som de flesta andra antar jag. Mest tänker jag på mina nära och kära. Kommer alla finnas kvar om ett par månader? Om ett år? Klarar de sig? Klarar jag mig? Vi – flera av mina anhöriga, liksom jag – har inte lyxen (jo, det är en lyx) att jobba hemifrån. Själv åker jag dagligen buss till och från jobbet i den där rusningstrafiken man ska undvika och på arbetsplatsen trängs jag med trehundra andra och det ska man ju också undvika. Jag har kollegor som insjuknat, två av dem har varit borta i över två veckor. Jag tänker att det nog mest är en tidsfråga innan jag själv blir sjuk (men jag klarar mig nog, väl?).

Vad kan man då göra för att stå ut med oron och ovissheten? När jag skriver det här har det gått ett par timmar sedan den där kaffekoppen. Jag har just kommit in från trädgården. Jag såg årets första nässelfjäril. Årets första humla. De har inget att äta än, stackarna. Ingenting blommar, träden har just börjat knoppas och de första gröna bladen har här och var skjutit upp ur marken – gullvivorna, den sibiriska vallmon, solhattarna, ett par vårlökar – tulpaner och påskliljor. Små späda gröna blad. Även under peståren sken solen, fåglarna spelade, det blev vår och sommar. Även under koleran, under spanska sjukan, även under krigstider och förföljelser. Människor går under men naturen består. Och en dag är även vårt kött blommor i jorden, eller kanske inte, men jag tycker om att tänka så.

Jag har också bokstavligen jobbat med jorden idag. Lastat kärra på kärra med jord från en väldig hög och styrt iväg den över tomten för att tippa den på de sanka delarna för att de ska bli mindre sanka. Dessa delar ligger under smältvatten nu, här och var skivor av snö och is som flyter runt. Det är tillfredsställande att arbeta med kroppen, det får mig att koncentrera mig på här och nu. Det ger en tillfällig lättnad, liksom mina dagliga promenader. Alla stunder utomhus, med fokus på något annat, något enkelt och nära, är bra stunder.

Tidig kväll. Klar med arbetet för dagen. Jag tog en promenad med Ronja runt udden. Fler nässelfjärilar, fler humlor. I skogen hade blåsipporna slagit ut, små blå fläckar i det gulbleka fjolårsgräset. Vid havet kraxade sjöfåglarna, störtdök ner under ytan och så upp igen. Pilsnabba rörelser i luften. Mest måsar och knipor, änder och sångsvanar. När jag kom hem tog jag en dusch – utomhus för vi har ju inget badrum – och nu sitter jag i soffan igen, hopkrupen med filt och blött hår och småfryser.

Vad motiverar mig att leva? Och, kanske viktigast av allt, vad gör jag med mitt liv? När jag var yngre tänkte jag att mitt vuxna liv, det jag befinner mig i nu, skulle vara storslaget. I det drömdis som är ungdomen såg jag framtiden klart,  den var lite som en avlägsen men gnistrande stjärna: En dag skulle jag lysa lika starkt. Sen dess ständiga revideringar, relativiseringar som resulterat i slutsatser som att det är okej att vara medioker och i jämförelse med vissa andra har jag det faktiskt rätt så bra. Och det stämmer ju. Jag lever ett enkelt, småskaligt liv. Oglamouröst men okej. Och i jämförelse med att inte leva alls är det fulländat, magnifikt.

Vad motiverar mig att leva? Den kärlek jag känner till andra, de planer jag bär inom mig. De stunder jag är fullständigt närvarande, som när jag först fick syn på den där första nässelfjärilen, den första humlan, när jag lade märke till blåsipporna i skogen, när jag satt på bron, innan jag gick in, och klappade hunden och pratade med Olle om dagens arbete  – vi var båda nöjda med det – och om våra enkla planer för kvällen, vad vi skulle äta och tja, varför inte öppna den där flaskan med champagne – riktig champagne – som jag fick av mamma på min födelsedag?

Det blev ett inlägg, inte ett fantastiskt sådant, men ändå ett inlägg. Alltid något. Vi hörs.

Högst upp: Målning av Jan Baptist van Fornenburgh (1585-1659)

Filmer från förr

Vad har jag gjort under jullovet? Internetbantat i tio dagar, så pass att jag glömt bort att betala mina räkningar (jag kom ihåg det igår kväll).  Eller nåja, en sak har jag faktiskt gjort på nätet och det är att se filmer på youtube. Där finns mycket skräp, men också en och annan pärla. Här följer några varma rekommendationer.

To Catch a Thief (1955). En film som får mig att omedelbart vilja flytta till Rivieran. Eller åtminstone spendera en lång semester där. Varje scen är ett vykort. Allting njutbart. Bättre än verkligheten, det är ju i technicolor (jag har semestrat på Rivieran, minsann, och det var inte särskilt glamouröst). Jag öppnade en flaska mousserande tjugo minuter in i filmen, det kändes liksom nödvändigt. Cary Grant spelar en före detta juveltjuv som blir misstänkt av polisen när en annan tjuv börjar kopiera hans gamla manövrar. För att bevisa att han är oskyldig bestämmer han sig för att föregå polisen och själv fånga tjuven. Sedan korsas hans vägar med Grace Kelly, en bortskämd rikemanstjej som är osunt intresserad av honom, och som visar sig mycket bra på att köra bil (filmens biljakt är mycket elegant). Mer behöver inte sägas. Bilderna nedan torde också tala för sig själva.

The Birds (1963). I kristallklar upplösning. Kvinnorna så oerhört perfekta, som 60-talsbarbies. (Jag fick ärva en sådan av mamma när jag var liten, hon – dockan alltså – hade tjock svart kajal, svart page och det som jag då tyckte var ”kontorskläder” men som jag senare förstod skulle efterlikna den klassiska Chaneldräkten). Tippi Hedren är underbar i rollen som den mondäna och skandalomsusade dottern till en tidningsmogul och hon tar sällan av sig sin långa tjusiga pälskappa och svarta stilettklackade skor (däremot rivs hennes noggranna svinrygg många gånger ut i kampen mot de illasinnade fåglarna). I filmens inledningsskede stalkar hon en man hon träffat i en fågelaffär genom att följa efter honom – i sin skitsnygga mintgröna James Bondlika sportbil – till en liten kuststad två timmar norr om San Francisco för att i hans namn leverera två dvärgpapegojor (lovebirds) åt hans yngre syster. De förenas sedermera i kampen mot de enorma fågelskockar som enats i ett gemensamt krig mot kuststadens invånare. Inte en ful ruta, eller tråkig sekund. När filmen är slut fortsätter man fundera över de där dvärgpapegojorna.

Tippi Hedren som Barbiedocka!

The Medusa Touch (1978). Richard Burtons rollkaraktärs våning är en överraskning. Där hänger Caravaggios Medusa på väggen och djurkranier står på skrivbordet, där finns hyllor med åldriga inbundna böcker och litografier av Goyas gravyrer. Medusas blick var fruktansvärd, så också blicken hos Burtons karaktär, den enstöriga författaren John Morlar, som med tankekraft kan framkalla diverse otäcka ting. I filmens inledningsscen överraskas han i sin lägenhet av en okänd förövare som med en Napoleonminiatyr i högsta hugg nästan misshandlar honom till döds. Han faller i koma och förblir i detta tillstånd medan kriminalkommissarie Brunel nystar i fallet och långsamt men säkert avtäcker ledtråd efter ledtråd. Samtidigt ges återblickar från Morlars förflutna, man får bland annat följa hans terapisessioner med psykiatrikern Zonfeld, vars namn också flitigt förekommer i hans dagbok. På det hela taget utgör filmen ett lågmält men spännande mysterium som var mysigt att följa. Slutet var påkostat, och bra!

Sleuth (1972). Laurence Olivier och Michael Caine bär ensamma denna underhållande film baserad på en pjäs med samma namn. Min inledande skepsis (kammardraman blir ofta väl klaustrofobiska) övergick snabbt i ett verkligt engagemang. Hela filmen utspelar sig på ett gammalt engelsk gods – mycket vackert – mestadels inomhus där den åldrade, och mycket excentriske, deckarförfattaren Andrew Wyke och den, åtminstone inledningsvis naiva, älskaren till Wykes hustru, Milo Tindle, invecklar sig i en katt- och råttalek på liv och måhända också död. Verkligt sevärd, och Olivier i rollen som den lika listiga som barnsliga Wyke är oavbrutet fascinerande. Extra plus för interiören, full av antika dockor och annat tjusigt krimskrams.

The Scarlet Pimpernel (1982). Så rolig titel att uttala högt: Vi ser The Scarlet Pimpernel! Pimpernel! Pimpernel! Jag tjatade om det på nyårsdagen då Olle desperat letade efter Ivanhoe utan att hitta den någonstans. Anthony Andrews har en huvudroll också där, och filmen är inspelad samma år och det är också ett kostymdrama och så vidare. Och en sak till – Jane Seymour är nästan lika vacker som Olivia Hussey! (Beroende på tycke och smak – det finns nog de som tycker tvärtom.) Rödmire är symbolen för den (fiktiva) rojalistvänliga brittiska motståndsgrupp under franska revolutionen som med hjälp av listiga manövrar och intrikata förklädnader smugglar ut fängslade adelsmän ur skräckväldets Paris (terrorn är ruggigt framställd med ständiga giljotineringar ackompanjerade av hurrande folkmassor). Ledaren för motståndsgruppen är adelsmannen Sir Percival Blakeney (Andrews) som maskerar sina avsikter genom att inta rollen som odräglig dandy vars ytliga tillgjordhet retar gallfeber på Medborgare Armand Chauvelin (Ian McKellen), Robespierres högra hand, som fått i uppdrag att identifiera- och fängsla rörelsens ledare och dess medlemmar. När det visar sig att Blakeney, utöver att utgöra ett allmänt irritationsobjekt, också kurtiserar- och sedermera vinner Chauvelins hjärtas dam, den firade skådespelaren Marguerite St. Just (Seymour), samtidigt som alltfler ledtrådar pekar åt Blakeneys håll blir Chauvelins uppdrag med ens djupt personligt, han ska ha hämnd och det till varje pris. Intrigen är full av förvecklingar och filmen är stundtals nervkittlande spännande. Kuriosa: Sir Percival ska vara löst baserad på Axel von Fersen som arrangerade kungafamiljens flyktförsök till Varennes 1791.

Wuthering heights (1970). Inget för veklingar, d.v.s. sådana där märkliga typer som inte älskar relationsromaner från 1800-talet, och som till följd av detta är öppna för kostymdramer av allehanda slag. Själv tycker jag att det räcker med vacker vy, ett och annat gods och herresäte, stela frackar, frasiga klänningar och, naturligtvis, en tjusig brittisk accent (för kostymdrama är en mycket brittisk genre, även om det finns ett och annat undantag). Med detta sagt: Heathcliff måste vara synnerligt svår att gestalta, han som drivs av långsint hat och hämndlystnad utan gräns och som i romanen beskrivs som något av en demon i människokropp, t ex. när romanens berättare, hushållerskan Nelly, förmanar honom att det är Guds sak att straffa elaka människor, och han svarar att Gud inte skulle ha samma glädje av det som han själv. Egentligen kan det inte annat än misslyckas, men jag tycker ändå att Timothy Dalton gör ett lovvärt försök, även om han ser löjlig ut i de scener de gnuggat in honom i sotigt smink, alltför jämnt penslat över ansiktet. Även Cathy får sin beskärda del av det där sminket, då de ska se vilda och otämjda ut. Någon större koll på bonderi och friluftsliv verkar regissören inte ha. Heathcliff yxar omotiverat i en trädstam – i romanen jobbar han istället på åkern – och grillar fågel över en pytteliten tändstickslik brasa, ingen glödbädd där inte. Det spelar ingen roll. Det är vackert och passionerat, och i slutet grät jag faktiskt. Sedan gillar jag Cathy, skådespelaren är pytteliten och gnomlik och påminner om ett naturväsen. Det känns mer passande än den ”traktens skönhet” som Emily Brontë beskriver henne som. Och hedarna ligger spöklikt öde under en ständigt blånande himmel och vägen upp till Wuthering Heights påminner om en dyster målning av John Atkinson Grimshaw. Sen är Dalton både jättesnygg och verkligt manlig. En sån ingen vettig kvinna skulle avstå ett hångel med, oavsett om hon gillar kostymdramer eller ej.

Snygg man! Här i rollen som James Bond.

Ps. Jag har rekommenderat den förut, men infogar en påminnelse: Döden i Venedig från 1971. Finns också på Youtube.

Dagens: Papegoja

Juli Juljewitsch Klever, 1898

I skogen

Dagens tema: havsmonster

Rutilio Manetti, ”Perseus and Andromeda” (detalj) 1612

Paolo Veronese, ”Perseus Rescuing Andromeda” (detalj), 1576-78

Jacopo Palma, ”Perseus Rescuing Andromeda” (detalj), ca 1610

Gustave Doré, ”Andromeda” (detalj), 1869

Fyra tolkningar av havsvidundret Cetus. Ett av konsthistoriens populärare motiv (eller snarare, hur Perseus räddar Andromeda). Så jag älskar monster av alla de slag! Och så jag saknat konst i min torftiga vardag. Blir bot och bättring nu.

Det var länge sen jag läste en bok

Höstlov. Jag har gett mig själv uppgiften att läsa en bok. En Riktig Bok. Skönlitteratur. Något av kvalité. Minns inte den senaste boken jag läste, kan det ha varit Den lille vännen av Donna Thartt? När läste jag den? I våras? Jag måste ha läst något sen dess, i somras. Något! Men vad? Det är nästan läskigt hur lite jag läser. Jag som haft för vana att läsa tjugo-trettio titlar per år. Varför läser jag inte?

Den lille vännen var hursomhelst fantastisk. Jag älskade den. Allt med den. Gud vad den var bra. Lång torr kväljande sommar, självlysande karaktärer, ett mordmysterium, ett amfetaminlabb, religiös fanatism, giftormar, ett vattentorn, James Bond! Läs den.

Nere i hallen ligger En amerikansk myt av James Ellroy. Den påbörjade jag för någon månad sen, väldigt hårdkokt, inte min grej, även om den lät bra, om Kennedy och Howard Hughes och Jimmy Hoffa, de har ju som titeln föreslår ett mytiskt skimmer. Men nej, funkade inte för mig, det kändes mest som att läsa ett extremt detaljerat manus till en maffiafilm. I sovrummet en annan bok – George Orwells essäer. Jag har läst Lena Anderssons förord och en halv essä, herregud. I köket ligger Ray Bradburys Fahrenheit 451 – ”den temperatur då papper självantänder”. Mycket behagligt typsnitt och radavstånd, inte särskilt lång. Verkar helt klart överkomlig och förmodligen intressant också. Jag har läst första sidan. På mitt kontor Therese Bohmans Aftonland, den hittade jag inbunden på Hörnefors pendeltågsstation, de har ett bokbord där man kan lämna och låna böcker. Jag har redan läst den, men läste om delar på väg till stan en dag. Jag tycker om att ha romanen där på skrivbordet, den har ett så fint omslag, och jag gillar Therese Bohman – det är lätt att identifiera sig med hennes huvudpersoner.

Här i vardagsrummet där jag sitter just nu ligger Den franske löjtnantens kvinna, den har jag bara plockat fram, förmodligen i syfte att läsa om, Meryl Streep på framsidan, också ett fint omslag.

Under denna Kollaps – livet vid civilisationens slut av David Jonstad. Just ja, den läste jag ju i somras under värmeböljan, inte hela men nästan. Jobbig. Men jag gillar Jonstad, hans senaste bok Jordad – enklare liv i kollapsens skugga, som jag läste strax innan återflytten till Norrland, var väldigt inspirerande. Han ser verkligheten i vitögat men behåller sin optimism, hur många klarar det? (Själv övar jag på det, men det är svårt, ack så svårt.) En annan sak jag gillar med honom är tålamodet, trots all obekväm fakta han presenterar blir han aldrig polemisk. Jag tror att det är avgörande för att kunna nå ut till människor – att inte skuldbelägga dem. På det sättet är han en sann pedagog.

Varför läser jag inte? Jag orkar helt enkelt inte. Bokstäverna kryper ifrån mig, rinner ut över sidorna, jag har svårt att greppa sammanhangen, fånga helheten. Jag är väldigt okoncentrerad. Eller: den koncentration jag har lägger jag på annat – som att rätta elevuppsatser. Jag har suttit flera helger i rad och rättat, men det är ju mest den senaste månaden. Det är så mycket annat också, allmän utmattning. Under hösten har jag haft svåra magsmärtor, så pass att jag legat med frossa och kramper och bara grinat. De undersökningar och prover jag gjort visar inget onormalt. Sen en månad tillbaka har jag slutat äta gluten och mjölkprodukter, det har hjälpt. Under samma tid har jag gått ner fyra kilo. Jag glädjs förstås över mitt nya smala jag, men samtidigt har jag blivit utarmad av fett- och kolhydratbristen, denna resulterar ju också i koncentrationssvårigheter.

Innan dess – en sommar fullpackad med praktiska göranden och låtanden, arbete med trädfällning, ved, ommålning, odling, växthusmontering e.t.c. Och dessförinnan – en lång hård vinter. Och nu står den för dörren igen, en ny lång vinter. Det har blivit kallt inomhus igen, i snitt femton grader. Vad som händer när det är kallt – man blir slö och initiativlös. Precis som när det är för varmt. Sommarvattnet avstängt, vi har kopplat på vår brunn, extremt lite vatten i den i år, vi vågar inte slösa, inte duscha (jo, vi snabbskrubbar ”vitala delar” bredvid handfatet) och har således inte tvättat oss på sex dagar (rekord), det är intressant hur håret beter sig, först fett, sedan är det som att det torkar ihop igen, blir mindre fett. Jag tänker förstås på hur det var förr, innan gemene man hade WC, då hade väl alla fett hår jämt och ständigt. Som vikingarna t ex (varför tänker jag så ofta på vikingarna?), de måste ha haft supersmutsigt hår, men det var säkert inte oljigt, liksom klistrat mot hjässan. Nej, jag tror inte det. Sen fanns/finns förstås andra sätt att rengöra sig – som att bada i nåt vattendrag, stå ute i regnet, gnugga sig med snö (idag har jag gjort det senare, jo, faktiskt! jag promenerade i snöstormen – det snöar här –  utan mössa och strök då och då ut flingorna mot skallen för att de skulle smälta). Skulle vara intressant att fortsätta vara oduschad ett par veckor till, se vad som hände, med håret alltså, men ha! det skulle vara civilisationsvidrigt, folk skulle tycka att jag var knäpp. Nutidsmänniskan dyrkar fräschhet (kanske för att kompensera vår mindre fräscha livsstil, dess utsläpp och gifter), det är bara att kolla på utbudet på den lokala matvarubutiken, hur många olika sorters schampon och tvålar och tandkrämer och sminkborttagningsmedel och ansiktsvatten och peelingar står inte till buds? Och vad är de tillverkade av, och var kommer de ifrån? Det är inget vi funderar över, det viktiga är ju att vi luktar gott, har len hy och mjukt följsamt hår, men det är fascinerande. Allt är egentligen fascinerande om man bara ägnar det en något djupare tanke.

Galen kvinna på landet med väldigt smutsigt hår

Apropå krocken mellan natur och civilisation, i en konstrecension i Expressen som jag läste häromdagen, dök konstnären Markus Anderssons namn upp. Jag googlade honom och kollade några målningar och där fanns ett par intressanta kollisioner att betrakta som illustrerade just detta.

Hela och rena i den orena naturen.

Vad jag förstått anses han kontroversiell, konstnären alltså, men det är en annan diskussion, ointressant i sammanhanget, likaså vad jag tycker om själva hantverket. (Men! är det inte så man i kulturkretsar hyser likartat agg mot både konformitet och kontrovers? Man gör det svårt för sig. Eller snarare: det kontroversiella är bara accepterat så länge det inte överskrider det förväntade.)

Hm… Var var jag nu? Jag har tappat tråden. Koncentrationssvårigheter som sagt. Jo, läsning. Det är höstlov och jag har lovat mig själv att läsa något. Kanske får det räcka med en dikt. Det är i alla fall något, en start. Och snart är det vinter och då finns det faktiskt inte så mycket annat att göra än att sitta i en soffa och ägna sig åt stillsamma aktiviteter. Som att läsa. Det ska bli skönt.

Högst upp: ”Läs något för fan!” säger mannen i den röda mössan. Målningen i sin helhet här.

 

 

 

 

Nijinskys dagbok, del 2 – inlägget som inte blev publicerat

Häromdagen befann jag mig – av anledningar jag inte närmare kan gå in på – i väntrummet på en öppenmottagning för psykossjuka. Jag satt i en fåtölj i en lång dunkelt belyst korridor med spöklika människor; hopsjunkna, hålögda, en kvinna hade händerna i ansiktet, en ung man tuggade maniskt på underläppen, längst ned i korridoren stod ett piano, där satt en tunnhårig man och plinkade, påbörjade hjälpligt månskenssonaten, avbröt sig efter ett tag, påbörjade ett annat klassiskt stycke.

Jag tänkte att det var en märklig slump att jag befann mig där samtidigt som jag läser Nijinskys dagbok. Det var länge sedan en bok berörde mig så mycket och besöket gav mig på sätt och vis en fördjupad förståelse för hans verklighet. Detta gällde särskilt den pianospelande mannen, han måste ha lärt sig spela innan han blev sjuk, och han hade kvar den talangen trots att hans sinne i övrigt var fördunklat. Kontrasten var också stor, när han från att ha spelat månskenssonaten, sedan reste sig upp och började vanka av och an i rummet, han gick i cirklar och rörde tvångsmässigt vid allt han kom åt, ett soffhörn, en bänk, väggen, en stolsrygg, började sedan om. Han hade ett stort hål på baken av sina sladdriga kostymbyxor och hela tiden utstötte han ett väsande läte. Till sist slog han sig ned bredvid mig och började vagga fram och tillbaka medan han fågellikt knyckte huvudet åt sidorna. Han var förmodligen vad som, åtminstone inom äldre psykiatri, kallas för kroniker. Nijinsky utvecklades också till kroniker; han kom aldrig att tillfriskna igen, men han kunde fortfarande göra sitt höga baletthopp, det som blev världsberömt eftersom det tycktes som om han kunde stanna till en stund i luften innan han landade på marken igen.

När jag läste introduktionen till dagboken upptäckte jag att jag i mitt tidigare inlägg fått en del om bakfoten, särskilt gällande Nijinskys homosexualitet. Även om han hade homosexuella förbindelser tycks han främst föredragit kvinnor. De homosexuella relationer han hade var också med mecenater, man kan se det som ett slags utbyte av tjänster, sex mot möjlighet att klättra i karriären (transaktionerna uppmuntrades av hans mor). Han tycks uppriktigt älskat sin hustru (även om han regelbundet gick till prostituerade bakom hennes rygg…).

Dagboken skrevs under sex och en halv vecka, i vad som verkar ha varit ett enda långt maniskt rus. Ofta stängde han in sig på sitt rum och skrev i timmar, han skrev också på nätterna. Han klagar på att han får ont i handen av att skriva så mycket men menar samtidigt att han inte kan sluta, att det är Gud som manar på honom, det är som om han inte längre har en fri vilja.

Jag tolkar mycket av texten som ett försvarstal, under denna tid hade en läkare, ditbjuden av hustrun, börjat göra dagliga besök och han förde dagliga samtal med Nijinsky, dels i försök att hjälpa honom, dels för att avgöra graden av hans sjukdom. Nijinsky själv upplevde, även om han tyckte om läkaren ifråga, som att denne och hustrun konspirerade mot honom. De trodde, felaktigt menade han, att han var psykiskt sjuk. I dagboken återkommer han regelbundet till detta och försöker argumentera varför de har fel. Samtidigt misstänker han själv att det är något allvarligt fel på honom, detta kan han då och då konstatera i vad som möjligen kan betraktas som ögonblick av klarsyn.

Nu till själva dagboken, jag tycker att den är otroligt vacker, jag läser den med rörelse, den får mig att le. Nijinsky skriver med en barnslig öppenhet, han är hudlös och oförställd, och ibland nästan förkrossande naiv med tanke på hans erfarenhet och ålder. Nu innebär förstås sjukdomen en automatisk regression, men i förordet, där hans tidigare, ”friska” jag, analyseras antyds att denna naivitet också varit ett grundläggande drag av hans personlighet.

Oskuldsfullheten till trots är han en man med bestämda idéer, han är vegetarian, och (förmodligen p.g.a att han som dansare är mån om sin kropp) förespråkare av strikt diet (gaser i magen och övermättnad ska undvikas eftersom det gör kroppen otymplig), han har utarbetade idéer om estetik (särskilt vurmar han för det cirkulära), han är religiös (anhängare till tolstojanismen) och pacifist. Han är beläst; i dagboken återkommer han bland annat till de stora ryska författarna, och han följer med i politiken, diskuterar revolutionen i Ryssland (han hatar bolsjevikerna) och de pågående fredsförhandlingarna efter första världskriget. Allt detta speglar hans personlighet och de uppfattningar han även hade när han var frisk.

I relation till omvärlden pendlar han mellan att vara dömande och förlåtande, och han skäms när han uttryckt sig hårt, kritiserat någon, tar tillbaka-, korrigerar sig, man får en känsla av att han, sina bestämda åsikter till trots, kämpar för att inte straffa ut sig, göra sig alltför omöjlig. Medan han fortfarande var frisk var det ofta precis detta som hände; han ville göra saker på sitt sätt, kunde inte acceptera kompromisser, saker måste bli perfekta och så vidare, det skapade problem med både vänner och kollegor. Med tanke på hans självständiga, otidstypiska koreografier, förstår man att han var originell, han blev också hårt kritiserad för dessa, varken publiken eller kritikerna kunde riktigt uppskatta dem. Eftervärlden har emellertid gjort det desto mer, sedan länge hyllas han som en förnyare av dansen – som en av de första modernisterna – både Rudolf Nureyev och Mikhail Baryshnikov har sagt sig inspirerade av honom, de har också dansat flera av hans nummer.

Hans egenhet speglades också i hans asocialitet. I sociala sammanhang var han tillbakadragen, i förordet berättas att han på fester kunde sitta tyst en hel kväll. I dagboken skriver han att han inte tycker om glättighet och nöjen, att han anser dem förljugna:

I will not go to evening parties anymore. I have had enough of this kind of jollity to last me a lifetime. I don´t like jollity. I understand what jollity is. I am not cheerful and jolly, because I know that jollity is death. Jollity is death of the mind.

Vid ett annat tillfälle skriver han att han gillar ideal, men bara de som inte nämns vid namn; ”I like ideals, but only those that are never mentioned”. Man får en känsla av att han var mycket allvarligt lagd, och sträng mot alla former av mänsklig lössläppthet. (Jag kan sympatisera med detta.)

Dagboken är emellertid i hög grad präglad av hans tilltagande sjukdom. Språket är maniskt, malande och på det hela taget enformigt, meningarna – som oftast är korta – inleds nästan uteslutande med subjekt, vanligast ”jag”, upprepningar och motsägelser förekommer i hög grad, och resonemangen avbryts ofta av långa associationskedjor. Ibland byter han också ämne helt tvärt, som här:

I love beauty because I feel it and therefore understand it. Thinking people write nonsense about beauty. Beauty cannot be discussed. Beauty cannot be criticized. Beauty is not criticism. I am not criticism. Criticism is an attempt to be clever. I do not try to be clever. I flaunt my beauty. I feel love for beauty. I am not looking for straight noses. I like straight noses. I like my wife`s nose because it has feeling. I do not want evil, I want love. I am taken for an evil man. I am not evil. I love everyone. I have written the truth. I have told the truth. I do not write untruths. I want good, and not evil. I am not a bogeyman. I am love.

Samtidigt finns en röd tråd på ett mer övergripande plan; han har några teman han återkommer till, framförallt en hemsnickrad form av religiositet som delas upp i skillnaden mellan att ”känna” och ”tänka”, där kännande är gott och tänkande ont; om man tänker för mycket alienerar man sig från naturen, menar han, från gud (som är naturen och allt levande, Nijinsky har en panteistisk gudsföreställning), från det goda i världen, en kännande människa står för fred och kärlek, en tänkande för krig och hat, tänkande leder också till galenskap. Nijinsky tar bland annat upp exemplet Nietzsche; Nietzsche lost his head because he thought. I do not think and therefore will not lose my head. I sammanhanget gör han också en uppdelning mellan den religiösa världsåskådningen, som är att känna, och evolutionsteorin, som är att tänka, och som får representeras av Darwins teori om homo sapiens ursprung:

I will speak of Nietzsche and Darwin because they thought. Darwin, like Nietzsche, was descended from apes. They imitate those that they themselves have invented. /…/ I am a man descended from God, not from an ape. I am an ape if i do not feel. I am God if i feel.

Hans förhållande till gud är också komplext; ena stunden är han gud, andra stunden guds redskap; gud talar till- och genom honom. Det är gud, förklarar han, som manar honom att skriva, och ibland tilltalar han sig själv i tredje person, redogör för vad gud tänker och tycker om honom. Gud är också den som tröstar honom på vägen mot galenskapen:

If people want to judge you, you will say that everything you say is said by God. Then you will be sent to a lunatic asylum. You will be confined in a lunatic asylum, and you will understand the lunatics. /…/ I do not want Nijinsky to be hurt, and therefore I will protect him. /…/ He is a good man. I am a good God. … I am God. Nijinsky is god. Nijinsky is a good and not an evil man.

Ibland gör den religiösa övertygelsen honom klarsynt, snudd på visionär:

I had gotten into the habit of greeting everyone without knowing them. I realized that all people were the same. I often say, but people do not understand me, that everyone has a nose, eyes, etc., and therefore we are all the same. By this I mean that one must love everyone.

Dagboken framstår till syvende och sist som ett försök att bygga en bro från en verklighet till en annan, han går slutligen över den och ser den sedan rasa.

Del 1 här.

 

Halloween igen III

…och slutligen med ett stycke klassisk konst!

Klicka på länkarna för målningarna i sin helhet.

William Bouguereau: ”Dante and Virgil”, 1859

Francisco Goya: “St.Francis Borgia at Deathbed of an Impenitent”, 1788

Eugène Delacroix: ”The Barque of Dante,” 1822 

Halloween igen II

…och med lite sång och dans…

Halloween igen

…måste naturligtvis uppmärksammas. Detta år med osande het vampyrvideo!

Tystnaden

Ola! Eftersom det inte går att kommentera på din blogg får jag göra det här. Sluta för guds skull inte skriva! I ditt senaste inlägg finns så många intressanta uppslag. Jag vill veta mer. Hur du tänker. Vad du känner. Vad du läser.

Detta gäller även ni andra som slutat skriva. Johanna, Johanna och Sara. Jag saknar era ord.

Fast jag förstår. Verkligen. Det är en andefattig plats, det här. Tiderna vi lever i dränerar. Själv upplever jag att de gör mig dummare, ytligare, fegare. Och det är tröttsamt. Lätt att ge upp. Stänga dörren om sig. Söka efter nåt bättre. Som sinnesfrid. Men är det detsamma som tystnad? Jag vet inte.

Kanske.

Dagens citat

Frihet är friheten att säga att två plus två är fyra. Om detta är givet så följer allt annat därav. / George Orwell, 1984

 

Bra kritik av Skolverkets kunskapskrav + allmänt gnäll

Här.

Min erfarenhet är att så gott som alla lärare tvingas omformulera betygskriterierna så att de blir sånär begripliga. Vet inte hur många gånger jag behövt förklara vad ”ett utförligt och nyanserat resonemang” innebär.

Det här däremot stör jag mig på: ”Vi lärare har ju världens bästa jobb. Vi får ynnesten att träffa dessa ungar som gnetar sig till skolan varje dag, som drar och släpar och tids nog blomstrar.” Det är inte skribentens fel, utan själva föreställningen – som utgör något av en religion inom lärarkåren – om att alla elever (på grund av lärarnas gränslösa smått narcissistiska altruism) en dag kommer att ”blomstra”. Inom det slutna, konformella system som är just skolan. Det stämmer inte (en tredjedel av alla gymnasieelever går ut med ofullständiga slutbetyg*). Och jag är så jäkla trött på allt som ryms inom den där religionen – att man inte bara ska vara kunskapsförmedlare utan också förälder, kompis, komiker, socialarbetare, psykolog, väktare och väckelsepredikant också. Det funkar inte i längden. Och det är väl därför lärare ligger i topp i sjukskrivningsstatistiken, och att så många hoppar av yrket efter några år. Allt som brinner blir till slut till aska.

*Inom friskolorna gör man dessutom sitt bästa för att göra sig av med dessa elever i förtid, eftersom de belastar budgeten. Fast man uttrycker det förstås inte så, istället säger man att man har ”otillräckliga resurser”. Men det har man inom alla skolor – inte bara i de stackars vinstdrivande.

”‘Cause I love you, Yes I love you”

Snuttig kväll <3!

Mjuk/hård

Dåtidens superskurk

Kan inte sluta skratta åt den här bilden.