Glädje, kval, skräck

Oj, så hemtamt det känns på bloggen nu! *Kurar belåtet ihop mig*.

Jag dricker rödvin och lyssnar på diverse musik, Orbison, Reed, Bobby Vinton; She wore blue velvet, bluer than velvet was the night… För en stund sedan Rammstein. Olle kom ut från köket: ”vet du vad texten handlar om?” ”Nä.” (Den är på tyska.) ”Om en man som gräver upp sin döda fru och ber henne gifta sig med honom igen.”

Aha.

Annars lyssnar jag mycket på Twin Peaks-soundtracket för tillfället. Omöjligt att lyssna utan att vara tillbaka där, i miljöerna, bland karaktärerna. Twin Peaks är definitivt den serie som påverkat mig mest.

twinpeaks 6345432058_3ec2994d88_bPerfekt miljö

twin-peaks-elle-sweden-06-768x1024Twin Peaks-mode från svenska Elle. Snygg tröja.

Jag tänker inte skriva om något speciellt, bara hänga lite för att jag känner för det. Och för att meddela att jag slutar att skriva om politik. Dels eftersom jag inte orkar, och dels eftersom jag – i och med att göra det, skriva om politik alltså – blir en del av ett samtids- och samtalsklimat jag ogillar; ett instrumentellt, kategoriskt och enögt sätt att betrakta verkligheten.

Jag tänker också att man måste vara medveten om vilka delar man odlar. Är det här något som gör mig glad, något som berikar mitt liv och mitt tänkande? Är det en riktning värd att investera tid och energi i? Och om det nu är så att jag inte är intresserad att strida på barrikaderna, vad är då drivkraften? Att ventilera, men det kan jag lika gärna göra privat.

Plus att politik är smutsigt, och inte på ett romantiskt, dekadent sätt utan på ett desillusionerande diskbänksrealistiskt sätt. Politik är bakterier, magsjuka, huvudvärk och paranoia. Det är mensvärk och stål mot tinningarna och sura uppstötningar. Det är en operationssal med lysrörsljus och kliniska instrument, läkare i munskydd böjda över en patient med blödande, uppklippta sår. Politik är infekterat.

Så har jag fått det sagt. Med svulstigt eftertryck.

Förra fredagen höll jag ett improviserat konsthistoriskt föredrag för mina svenska 2-elever. Vi jobbar med romantiken för tillfället och hade just analyserat Fuselis ”Mardrömmen”. Gällande spökhästen med vita ögon blev det en hetsig diskussion huruvida det var en åsna eller en häst; ”det är en åsna! nej, det är en häst! kom igen, ser ni inte att det är en åsna? är du dum eller, det är uppenbart att det är en häst!”. De kunde inte enas om saken, men var åtminstone överens om att det var en läskig målning och jag utbrast: ”apropå läskiga målningar, vill ni se den otäckaste målning jag vet?”  Det ville de, och så visade jag Arnold Böcklins ”Pesten” från 1898. ”Jag ryser varje gång jag ser den!” Sa jag glatt och jodå, de höll med om att den var riktigt otäck (och vad rider han egentligen på? en drake?), och sedan bad de mig att visa fler ”skräckmålningar”.

Sagt och gjort, jag satte ihop ett bildspel med bland annat de gotiska statyerna på Notre Dames tak, Hieronymus Bosch,  Hans Baldung, olika Medusamotiv, anatomimålningar och tolkningar av ”Saturnus desavouerar sin son”, Otto Dix och Francis Bacon (”heter han Bacon för att han gillar att måla köttstycken?”) och efteråt fick jag för första gången under min s.k lärarkarriär en rungande applåd (och en beställning på en skräckfilmsföreläsning lagom till Halloween). Jag fick också höra att de saknade ”mina konstiga skrivbordsbakgrunder” – de målningar de klagade på hela förra året. (Numer har jag en beskedlig sommarbild för att inte skrämma slag på mina årskurs ettor.)

sirin-and-alkonost-the-birds-of-joy-and-sorrow-1896En av mina kritiserade skrivbordsbakgrunder: Viktor Vasnetsov: ”Sirin and Alkonost; The Birds of Joy and Sorrow”, 1896

Den här presentationen fick mig att fundera kring hur jag förvaltar mina intressen. Att jag har alltför lätt att prioritera bort dem för saker som jag i någon slags missriktad anda av lutheranism tror är ”nyttigare”. Hur min tendens att dela in verkligheten i ”gott” = samhällsengagemang, och ”ont” = självupptagenhet, i själva verket är kontraproduktiv. För om jag inte ger plats åt mig själv, hur ska jag då kunna ge plats åt andra? Och så vidare.

Det låter kanske banalt men jag har en tendens att förvirra mig in i tämligen högspända ideal kring ”hur man bör förvalta sitt liv” och oftast går svaren ut på självförsakelse: Jag borde inte vara så egoistisk…  Och att ha världsfrånvända intressen blir i detta sammanhang höjden av egoism. Ibland tänker jag att det beror på mitt arbetarklassarv. Mina föräldrars ständiga förmaningar om vikten av att ”göra rätt för sig”, att ”ha ett hederligt jobb och betala skatt”. Under min uppväxt har kulturella intressen varit tabu, något ytterst suspekt, något man inte bör bejaka. Nästan som om det vore en skamlig sjukdom. Och jag har allt det där i bakhuvudet, ett slags facit som säger att jag – när jag prioriterar mig själv och min sjuklighet – förvirrat mig från den enda rätta vägen och är illa ute.

En typ av fundamentalism kanske. Och definitivt mycket religiöst, om än inte i traditionell bemärkelse.

Jaja. Hursomhelst innebär denna försakelse ett stundtals torftigt inre liv.

Så… dags alltså att åter prioritera ”mig själv”; min svulstighet, min morbiditet, min förkärlek för det ljusskygga, excentriska, vackra och mörka.

Det kommer att bli mer av det här framöver.

Rembrandt van Rijn the anatomy lesson of Dr. Nicolaes Tulp 1632Rembrandt van Rijn: ”The Anatomy Lesson of Dr. Nicolaes Tulp”, 1632

saturn devouring his son RubensPeter Paul Rubens; ”Saturn Devouring His Son”, 1636

(Jag vet, den nedersta bilden är stötande, men just därför intressant; varför har konstnärer lockats att illustrera myten? Och vad säger den om människans sätt att tolka världen? Finns där ett budskap, eller är det bara ren och skär ”gore”?)

Från snö till älvor och troll

Det snöar så fint utanför fönstren idag. Mjuka flingor virvlar mellan husen som om någon haft ett stort pyjamasparty uppe i himlen och kvaddat ca hundratusen dunkuddar. Flingorna påminner verkligen om dun. Men egentligen inte fågeldun utan mer om sånt som växer på myrarna uppe i Norrland; ängsull. (Växer kanske också i övriga Sverige?) Jag brukade plocka det när jag var liten och fantisera om att jag skulle stoppa dunet i mina stövlar när vintern kom, precis som trollen i Rolf Lidbergs ”Trollboken”. Jag älskade den sagan och pappa fick läsa den om och om igen för mig på kvällarna innan jag skulle sova (han brukade ligga bredvid mig i min säng, en bäddsoffa med hög rygg och fina sniderier, och han använde min mjukisdjurspanda som kudde). Framförallt var det bilderna som lockade, för både mig och pappa. Vi brukade titta på dem länge och drömma oss bort.

Rolf Lidberg ängsull

Min absoluta favoritbild var en bild där trollpappan visar sin trollson älvorna i skymningen. De där älvorna var så himla spännande och jag brukade fråga pappa om inte också vi kunde gå och titta på dem, och det fina med pappa var att han inte sa att älvor inte existerade utan istället att självklart skulle vi göra det. Och sen när vi var ute på våra skogspromenader – vi gick ofta på skogspromenader – brukade han säga att ”titta nu dansar älvorna” de gånger det låg dimma över marken. Min pappa. En otroligt bra pappa helt enkelt.

trollen och älvorna

(Ledsen för dålig bildkvalité)

Tror annars att det var jämnt lopp mellan älvor och troll. Minns att jag samlade på bokmärken med älvor, fick ett album från mormor som var fullt av dem och som var helt förtrollande. Där satt de uppflugna på blomsterstänger med sina nätta små kroppar och skira fjärilsvingar iklädda blommor och blad. En hade en blåklocka som mössa.

shirley poppy

geranium fairy

renfana

Jag älskade mina bokmärken. Och när jag nu googlade fram bilderna ovan fylldes jag av samma glädje som när jag var liten, en pirrig känsla av att naturen är magisk, och att blommor har små skyddsänglar som vi inte kan se.

Här är några fina älvmålningar jag upptäckt mer i vuxen ålder:

Ängsälvor_-_Nils_Blommér_1850Nils Blommér: ”Ängsälvor”, 1850

ÄlvalekAugust Malmström: ”Älvalek”, 1866

alvoridansMaximilian Lenz: ”A Song of Spring”, 1913

Och så en målning på dimma som skulle kunna föreställa älvor:

friedrich.morningCaspar David Friedrich: ”Morgon”, 1821

Åh, minns en annan grej nu. Den här ganska kitschiga bilden, förvisso inte på en älva utan en ängel, hängde ovanför min säng:

guardian angel with children on bridge. storm. antique postcard German

Jag tyckte att den var rätt läskig. Blixten i bakgrunden och forsen under den där trasiga bron. Och ängeln såg inte särskilt beskyddande ut utan mer stor och spöklik. Under en period var jag till och med rädd att den skulle materialiseras i mitt rum när jag låg och sov och stå böjd över mig med sina jättelika vingar när jag vaknade. Och vingarna skulle liksom ta över hela rummet, nå ända till taket och vara hårda och fjädriga som på en stor fågel. Ett scenario som framstod som rent fasansfullt.

Nu skulle det här inlägget egentligen inte handla om vare sig älvor, troll eller änglar. Associerade mig bort på villovägar som vanligt. Men, men, det jag egentligen skulle skriva om får vänta till ett annat inlägg. Nu ska jag släpa min snoriga person till närmsta Ica. Det finns inget att äta här hemma.

Jag undervisar om romantiken och kom ihåg hur mycket jag gillar Stagnelius

Redan med Cynthias lampa i hand, omglimmad av stjärnor,
Kommer du, vänliga natt, åter från skuggornas land.
Tystnaden jämte dig går och sömnen, av vallmo bekransad,
Lekande drömmars tropp följer ert segrande tåg.
Heliga natt, i din famn jag med lågande känslor mig kastar,
Uslingens enda skatt, slavarnas frihet du är.
Dölj mig för människors syn, bjud människorösterna tiga
Och på moderlig arm vagga ditt gråtande barn.
Kan du ej hela de blödande sår mig dagen har givit,
Klaga min smärta för dig skall du ej neka likväl.
O att du evig blev! Men allt är förgängligt i tiden,
Vågorna skifta ej så fjärran på sjöarna om.
Snart är ditt välde förbi, snart strålar den rosiga Eos,
fordom min glädje och nu fasans och sorgernas bud.
Dock, jag känner en natt, som aldrig sig ändar, en vila,
aldrig av spöken störd, aldrig av drömmarnas här.
Mäktige gudar, unnen mig den! Snart, snart mig den unnen!
Icke en annan bön har jag att ställa till er.

Ljuset! Del II

martin-johnson-heade-sailing-by-moonlight-1875”Sailing by Moonlight”, 1875

Martin Johnson Heade; Twilight on the St. Johns River”Twilight on the St. Johns River”, 1885

Duck-Hunters-in-a-Twilight-Marsh-1866”Duck Hunters in a Twilight Marsh”, 1866

Målningar av Martin Johnson Heade

Ps. Jag vet inte varför jag alltid måste skriva ut årtalet då en tavla är gjord. Av någon anledning är detta extremt viktigt för mig, nästan som ett tvång. Ibland låter jag på riktigt bli att posta en bild om jag inte kan redovisa för den där detaljen, oavsett hur förtjust jag är i övrigt. Det är samma sak med antikvariska böcker jag köpt; om jag inte hittar tryckåret på försättsbladet eller någon annanstans i boken blir jag halvt galen och måste leta rätt på utgåvan på nätet. Sist det hände var med denna samling av Gogols noveller. Jag tror att alltihop är en skada från åren jag pluggade historia. Ds

Fruktan är en attraktion

Veckans aha-upplevelse kommer från ett kort stycke i Siri Hustvedts nya roman: ”I sina dagböcker skriver Kierkegaard att fruktan är en attraktion, och det har han rätt i. Fruktan är en lockelse, och jag kunde känna dess dragningskraft” skriver hon på sidan 78 och sedan struntar hon i att avsluta detta resonemang. Själv önskar jag att hon ägnat resten av sin bok åt att nysta i detta. Måste kanske läsa Kierkegaard nu, men är rädd för att han – oavsett hur briljant idékläckare – kommer att fega ur med nån snäll liten sensmoral på slutet istället för att dra resonemanget till sin spets. Skulle vilja att någon filosoferade på denna tanke utan att vare sig hamna i religionen, i Freudianska primitivistiska förklaringsmodeller eller i ett ytligt romantiserande av sadomasochismen. Nu tack, omedelbart! Beställer en essä.

Målning:  Edward Robert Hughes; ”Twixt Hope and Fear”

Det sena 1800-talets romantik: ett (tämligen misslyckat) försök att göra upp med mitt tonårssvärmeri

Mosaiktak i Palau de la Música Catalana, Barcelona, byggd 1908

När jag var yngre – i 18-19-års åldern – brukade jag ofta bli stående framför stadsbibliotekets konsthyllor. Det var alltid en särskild bok som lockade, en svartfärgad, kompakt och kvadratisk volym med snirklig vit titel; Art nouveau, hette den – varken mer eller mindre (vad jag kan minnas i alla fall). Och innanför dess pärmar öppnade sig en fantastisk ny värld, en värld som jag tyckte att jag redan hade förnummit i min tämligen gotiska fantasi: demoniska kvinnor med böljande långt hår och förförisk blick, överjordiskt vackra unga män – ofta med bar överkropp eller helt nakna. Övernaturliga väsen; kentaurer, satyrer, änglar, djävular samt mytologiska djur som ormar, drakar, ugglor, påfåglar, kattdjur… Det var som att kliva rätt in i min barndoms sagovärld – fast en betydligt ”ondare” sådan och det fick mig att rysa av välbehag. Boken innehöll inte bara målningar utan även arkitektur, möbler med mera och allt såg ut som verk älvor – snarare än människor – tillverkat, med sin sirliga, rentav bräckliga estetik.

 

Victor Horta: Trappa i Tassel House, Bryssel, byggd 1893

Gustav Klimt, ”Goldfish”, 1901-1902

Art nouveau hade en ganska kort storhetsperiod; stilen initierades i början av 189o-talet och upphörde vid första världskrigets utbrott 1914. Perioden gick hand i hand med La Belle Époque, ”den vackra eran” och vad gäller min specifika favoritkonstbok i fråga hade man valt att slå ihop genren med den närbesläktade (och samtida) symbolismen. Skillnaden mellan dem är – något förenklat – att art nouveau har ett ljusare, mer oskuldsfullt uttryck än symbolismen – som är fylld av mer dunkla, passionerade, ofta öppet erotiska uttryck. Art nouveau inspirerades bland annat av naturen, nygotiken och medeltidens bildvärld. Särskilt populärt var att avbilda stiliserade blommor, stjälkar, girlanger och sensuella kvinnor (se t ex J.R Witzel, Harry Clarke och Alphonse Mucha). Det handgjorda uttrycket (framförallt företrätt av arts and crafts-rörelsen i Storbritannien) ansågs eftersträvansvärt som en motreaktion mot industriernas massproducerade, opersonliga produkter. Själv var jag förstås mest förtjust i de symbolistiska konstnärsskapen – som följde mottot ”konst för konstens egen skull” (eller; ”skönhet för skönhetens egen skull”) – en tanke som går tillbaka till den romantiska 1700-talsförfattaren/filosofen Friedrich Schiller.

Symbolismens mest kända litterära representanter (jag kommer till målarna längre ner) är Arthur Rimbaud, Paul Verlaine och Stephane Mallarmé. (Verlaine skrev för övrigt för en litterär tidskrift med det tilltalande namnet Le Décadent som gavs ut mellan 1886-1889 – de franska symbolisterna kallades också för ”dekadenterna”). När jag var yngre läste jag många av dessa poeter – skrev av svulstiga Rimbaudstrofer i min dagböcker, plågade (ja, plågade!) mig genom Dorian Grays porträtt (jag räknar med Oscar Wilde i hans egenskap av i det närmaste urbild för dekadens), och en ytlig långdikt av Mallarmé med namn En fauns eftermiddag samt, förstås, föregångarna Comte de Lautréamont Maldorors sånger och Charles Baudelaires Det ondas blommor. Jag tittade på de filmer jag kom över; (en mycket ung och mycket söt) Leonardo diCaprio som Rimbaud i Total Eclipse och dreglade över Jude Law som Lord Alfred Douglas i Wilde. Jag hade Gustav Klimts ”Judith och Holofernes” på väggen ovanför sängen och Aubrey Beardsleys Salome-illustrationer ovanför soffan. På bilden gjorde jag en parafras av Fernand Khnopff: ”Des Caresses” som jag tyckte var magisk; nästan något av en överjordisk uppenbarelse:

Fernand Khnopff: ”Des Caresses”, (detalj) 1896

Georg von Rosen: ”Sfinxen” (ett av få svenska symbolistiska verk), 1887-1907

Gustav Klimt: ”Judith with the head of Holofernes”, 1901

Franz von Stuck: ”Salome”, 1906

Givetvis var det frågan om ett svärmeri – kanske också ganska typiskt för de sena tonåren, när man tenderar att både vara romantisk idealist och eftersträva en mer vuxen intellektualism. (Åtminstone om man, som jag, ville vara ”djup” och ”svår”.) Jag kan tänka mig att denna era är lika oundgänglig för den tonåriga kulturintresserade romantikern som… låt säga, ett svärmeri för London under det sena 1970-talet är för den nykläckta punkaren eller Karl Marx är för den nykläckte vänsteraktivisten. Samtidigt var jag medveten om att det fanns något klyschigt med att vurma för denna tid också, det förstod jag om inte annat när jag köpte mina böcker på stadens antikvariat och mannen i kassan kände sig tvungen att uttala alla mina titlar högt med öververserad och lätt ironisk röst: ”Rimbaud minsann; samlade verk. Nietzsche: Den glaaada vetenskaaapen, jahaja, Majakovskij…” (ja, jag läste inte bara symbolistiska verk utan även andra oundgängliga tonårsklassiker). (Och kanske var mannen i kassan inte alls ironisk utan försökte bara vara trevlig, men jag tyckte att hans förhållningssätt var oerhört plågsamt.)

 

Paul Verlaine, Arthur Rimbaud, ett glas absint – i filmen Total Eclipse (1995)

 

Jude Law, äckligt vacker, i filmen Wilde (1997)

Symbolismens konstnärer (Arnold Böcklin, Franz von Stuck, Odilon Redon, Aubrey Beardsley, Gustav Klimt med fler) hade en samstämmig estetik: Motiven var ofta sprungna ur den klassiska mytologin; Eva (i närmast sexuell förbindelse) med ormen, Salome med Johannes döparens huvud på ett fat, halshuggna Medusor. Grekiska gudar och halvgudar i full action. Medeltida legender som Sankt Göran och draken och Kung Arthur och riddarna runt runda bordet etc. En gemensam faktor var en dunkelhet i färgval (väldigt ofta nattliga motiv), dramatiska naturscenerier (stormande hav, vassa klippor, arkaiska platser – som grottor, karga hedar eller bara rent mörker). Samt, naturligtvis, ett rikligt användande av symboler och symbolliknande attribut, t ex stjärnor, enar, korpar, urnor, harpor, lagerkransar, vingar etc.

3 x Franz von Stuck:

The Guardian of Paradise”, (detalj) 1889

Sensuality”, 1891

 

Orpheus”, 1891

Art nouveau och symbolismen innebar en kort pånyttfödelse för romantiken som första världskriget sedan brutalt satte stopp för. (Kriget blev en slags slutgiltig, och sorglig, triumf för industrialismen – det blev genom krigets industriella krigsföring uppenbart, en gång för alla, att den nya moderna tidsåldern hade kommit för att stanna.) Det är fascinerande att man, så kort innan modernismens genombrott, ägnade sig åt ett sådant pompöst och närmast distanslöst svärmeri. Som om man någonstans kände på sig att tiden för drömmar och själslig hänförelse snart skulle vara över – för gott. Det är inte heller konstigt att rörelserna fortsätter att vinna framförallt unga beundrare; det blir en slags sista anhalt i sagornas värld – där allt fortfarande är möjligt – innan man kastas in i vuxenlivet.

Idag kan jag ibland tycka att det finns något provocerande ytligt och introvert i dessa konstnärskap: Upphöjandet av estetiken till gudomlighet, den överdrivna fokuseringen kring det egna jagets känsloyttringar (oh leda och melankoli, oh åtrå och själväckel) samt tendensen att sticka huvudet i sanden och vägra erkänna sin samtid – i annat syfte än att klaga på att den är ur led (Baudelaire: ”Jag kan inte förstå hur en hederlig man kan ta en tidning i sina händer utan att rysa av vämjelse.” Rimbaud: ”Livet är en fars som alla tvingas spela med i.”)

Å andra sidan kan man inte anklaga dess utövare (till skillnad från t ex futuristerna) för att vara några politiska uppviglare eller revolutionära hetssporrar; allt de ville var att i lugn och ro dra sig undan från världen och älta sin egen ack så bitterljuva melankoli. Och också i denna passivitet ryms ett slags uppror: En vägran att erkänna en värld som inte är vacker. En ovilja att leva i en tid som saknar själ.

Om von Triers Melancholia, existentiell svindel och klassiska könsroller

Jag såg Lars von Triers Melancholia igår (givetvis senare än alla andra – men så är ofta fallet när det kommer till mig). Den var förstås alldeles underbar – visuellt självlysande med briljanta dialoger och en tät, symbolladdad intrig. Estetiskt (för den bestod till stor del av estetik) en mix inspirerad av 1800-talsmåleri och science fiction. Början fick mig t ex att tänka på inledningen till Kubricks 2001: A space odyssey med sina frusna scener tonsatta av pompös klassisk musik.

*

Filmen handlar om världens undergång: Planeten Melancholia har lämnat sin position i Skorpionens stjärntecken och är på väg mot jorden. Forskarna har studerat fenomenet, som de kallar för ”planetpassage”, noga och kommit fram till att det inte är någon risk för kollision. Domedagsprofeter däremot hävdar förstås det motsatta. Det finns också andra forskare som menar att risken för kollision tvärtom är överhängande då Melancholias färd skär tvärsöver jordens omloppsbana; kollision eller inte är därmed något som slumpen får avgöra – ett fenomen de har gett det illavarslande namnet ”Dance of Death”.

I filmens centrum står två systrar: Justine och Claire som befinner sig i ett starkt beroendeförhållande gentemot varandra. Justine lider av en svårartad men diffus ångest som styr hennes beteende och gör henne destruktiv. (Underförstått lider hon av melankoli.) Claire är den mer förnuftiga av dem, men ängslig och skör även hon och trots att hon ibland hatar sin syster gör hon allt för att hjälpa henne. Claire bor med sin förmögna man John på en gigantiskt gods på landsbygden och där umgås de med varandra omgivna av materiell lyx, prunkande grönska och outtalade konflikter – i spänd väntan på Melancholias ankomst.

Filmen andas, rentav doftar 1800-tal; inte bara i sina miljöer utan också i sitt rollbesättande av könen: John är den vetenskapligt intresserade aristokraten, besatt av sin stjärnkikare och sina protokoll och han drar med sig sonen i sin entusiasm; planetpassagen blir deras förtjusande hobby – inte alls något att vara rädd för eftersom man blint kan lita till astrologernas uträkningar. Justine och Claire är i motsats till John känslomänniskor som plockar blommor i trädgården, leker med barnet och beger sig ut på långa ridturer i de omgivande skogarna. Utöver detta lider som sagt båda av ångest: Claire är uppe på nätterna och ”missbrukar internet”, som hennes man kallar det, och oroar sig för en kollision och Justine är närmast en hysterika vars känsloliv tycks stå närmare naturen och det djuriska än det mänskliga. 

Millais Ofelia och Bruegels Hunters in the snow återkommer vid flera tillfällen i filmen. Justine ersätter husets biblioteks reproduktioner av modernistiska verk föreställande olika geometriska figurer, med dessa samt med Caravaggios brutala självporträtt, en av Carl Fredrik Hills schizofreniteckningar samt olika målningar av prunkande djungel. Hon gestaltar i sitt väsen också en slags sammansmältning av dessa riktningar; av barockens existentiella svindel och 1800-talets svärmiska, symboltyngda romantik samt mellan medeltidens idé om häxan och 1800-talets nyfikenhet inför främmande världar. 

 Pieter Bruegel, Hunters in the snow, 1565

Caravaggio, David with the Head of Goliath, ca 1610 (kan tolkas som ett dubbelt självporträtt av konstnären själv; dels som ung och dels som gammal)

*

Von Trier har länge jobbat med religiösa teman där han har placerat självutplånande unga kvinnor i huvudrollen: Gemensamt för dessa kvinnor är att de lider i det tysta, att de uppoffrar sig för andra och är missförstådda av sin omgivning – ett slags klassiska kristna martyrer. Samtidigt är de ofta starkare än sin omgivning. Kanske för att de med Senecas ord ”känner sig själva”; ångesten som självutforskning och självkännedom. Detta blir t ex tydligt när Claire överlever sin till synes så starka man och Justine visar prov på ovanlig handlingskraft när undergången står för dörren. 

*

Man kan givetvis tycka att von Triers teman är daterade och hans kvinnosyn unken och reaktionär. Idén om den goda, självuppoffrande, sköra och känsliga kvinnan är också ett typiskt manligt ideal – kvinnan som öm moder och behagfull jungfru, dygdig och god, ligger väl numera sällan nära (västerländska) kvinnors egen bild av sig själva. Dessa dog samtidigt som vi tappade religionen och än mer sedan vi införde feministiska jämlikhetsideal på den politiska dagordningen.

*

Avslutningsvis ska jag säga att filmen berörde mig djupt och att jag trots vissa reservationer tror att det finns mycket att hämta i den religiösa livskänslan. Världen skulle helt enkelt bli en bättre plats om vi alla blev lite mer ödmjuka och självuppoffrande. Därmed inte sagt att vi behöver vrida klockan tillbaka till 1800-talet (eller för den delen 1950-talet), inte heller att vi behöver hänge oss åt fanatism eller bli några martyrer eller hysterikor. Allting är inte svart eller vitt.

En annan intressant tolkning av filmen här.

Förebilder: Joyce Carol Oates och Raymond Smith (stora romantikinlägget, eller: Piedestalens beskäftiga relationskrönika)

Joyce Carol Oates och Raymond Smith var gifta mellan 1961 – 2008, då Smith dog i sviterna av en lunginflammation. Träffades gjorde de när Oates var 23 år och Smith 31 (de gick i samma klass på University of Wisconsin–Madison där de studerade engelska; båda blev sedermera professorer i litteratur). De skaffade inga barn –  ett beundransvärt beslut med tanke på tiden – under större delen av 60-talet förväntades ju kvinnor fortfarande hemmafrua sig vid spisen och agera dadda – åt både ungar och man!

Deras 47-åriga (!) förhållande verkar istället för kärnfamiljebildande ha fokuserat på ett ständigt utforskande av den andre; dagliga samtal, arbetsgemenskap, djup respekt – och viktigast av allt – de verkar ha haft roligt ihop!  Såhär skriver Oates i sin dagbok 1974:

Älskande par som på allvar flyr den äktenskapliga plågan känner sig inte så jublande befriade som R. och jag ofta (man skulle kunna säga dagligen) gör.

Och efter Smiths död:

Since my husband’s unexpected death, I really have very little energy[…]My marriage—my love for my husband—seems to have come first in my life, rather than my writing. Set beside his death, the future of my writing scarcely interests me at the moment.

Och om lockelsen i lasterna/ eventuell otrohet skriver hon (1974):

Det finns ett visst slags kvinnor – ett visst slags män också? – som försöker göra det till en dygd att visa sig ointresserade av energin hos lasterna. Jag är inte skyldig till några laster, men absolut inte skyldig till att inte ha utforskat lasterna. När det handlar om att synda kan mina romanfigurer göra det i mitt ställe – ! De kastar sig rakt ut, de lider, ibland händer det att de lär sig något, ibland överlever de. På vad sätt de ska räddas väljer de på det hela taget själva, trots min självklara ”allsmäktighet”.

Exakt så vill jag också ha det! Livslång, fucking outtröttlig men samtidigt harmonisk  kärlek ”i verkligheten”, snedsprång, laster, dekadens ”i fantasin”. En så perfekt ordning! Och inga barn vill jag heller ha – om jag nu har mod nog att avstå dem – i längden.

Fler förebilder:

John Gregory Dunne & Joan Didion

June Carter och Johnny Cash

Och en icke heterosexuell förebild: May Sarton – denna underbara poet och dagboksskrivare! (Levde inte i ett livslångt monogamt förhållande men hade det lika bra ändå!)

Rätta takter Jack!

Tillägg: Men ja… innan man hittar den där ”enda, enda” att satsa på (vilket jag tror mycket mer är ett resultat av mognad, ”att våga stanna kvar” än av något mytologiskt Öde) bör man rimligtvis – som vårt individualistiska tidevarv så hårt inpräntat i oss – ha ”lekt av sig” som det så fånigt brukar kallas – som om man vore en parningsstinn fisk eller nåt! Ja. Det kan nog vara nödvändigt, åtminstone för att ”tillskansa sig en högre position bland sina vänner” som Mr Bennet skulle ha sagt. Och det var månadens, eller kanske årets, relationstips från Piedestalen. Gravallvarligt och konservativt, ty sådan har jag blivit med åren.

Ps. Min far brukar då och då säga att jag skulle ha passat bra som präst, kanske är han inte helt ute och cyklar. Å andra sidan; även läraryrket innebär ju att man får predika.

Min egen karl. Fotot taget på vår andra dejt – september 2009. Redan då kunde jag konstatera att han var: A) Jävligt jobbig (damp-intensiv). B) Fullständigt ointresserad av poesi och många andra av mina  ”vitala intressen”.  C) Inte typen som klär sig i kavaj och skjorta – något jag fram tills dess ansett som ett KRAV på min framtida man. Men: D) Ruskigt intelligent, skarp och intressant att prata med. Och viktigast av allt: E) Förbannat rolig. Så ack! Bristen på kavajer och poesi till trots kunde jag inte ha fått någon bättre.  Sannerligen (och Elizabeth håller med mig)  den bästa man jag nånsin mött!

Ikväll: ”stor och blommig”

Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve (det flottiga glaset tyder på njutning!)

I min strävan efter att uppnå renässansmänniskans fulla potential (trots att jag inte fick godkänt i Matte B på gymnasiet och med näppe klarade Matte A) skall jag nu utsträcka denna blogg till livstilstipsens domäner och för första gången rekommendera ett vin. (Ja, det är meningen att du ska klicka på länken!)

Detta högromantiska vin, storblommigt, friskt och glatt, med en eftersmak av ungdom, oskuld och intensiv livsglädje, är definitivt värt sina 94 kronor och rekommenderas till följande situationer:

1. Brevläsning (av handskrivna brev, långt från allt som heter mobiltelefoner och datorer!) på divan.
2. På en träbänk i en blomstrande trädgård en stekhet, solig försommardag.
3. Med din hjärtas älskade på en balkong med utsikt över Eiffeltornet (eller åtminstone havet!).
4. I badet, till klassisk musik, med tända ljus.
5. När du för trettiofemte gången bevittnar Mr Darcys storartade frieri i BBC-versionen av Stolthet och Fördom från 1996:


Har jag förresten nämnt att Eiffeltornet är min absoluta favoritbyggnad? Och att jag fullkomligt älskar dess kitschiga ljusspel? Om inte så gör jag det nu.

Trevlig vinstund!
Önskar Piedestalen

Walton Ford

Egentligen hade jag tänkt skriva om pioner här (min favoritblomma för tillfället) och om romantik och engelska trädgårdar och om behovet av verklighetsflykt. Men det får bli någon annan dag. Istället postar jag ovanstående målningar av Walton Ford. Jag vet inte riktigt om jag gillar honom rakt av, men så är det ofta med konstnärer för mig: Att jag fastnar för delar av ett uttryck, mer sällan för hela uttrycket. Titta på bilden nedan, det är ett gallerifotografi av Fords tavla ”Nila”:

Jag köpte den där bilden som vykortsreproduktion för två år sedan åt Olles mamma eftersom jag hört att hon älskade elefanter. Men när jag kom hem med kortet till Olle sa han att den där bilden kunde vi ju inte skicka, ”för kolla elefantens kuk. Den är ju helt enorm!” Först förstod jag inte vad han menade, men sen såg jag ju att elefanten faktiskt hade en väldigt lång ”grej”; till råga på allt med en pippi på! Nej, det gick förstås inte att skicka till någons 65-åriga mamma. Istället behöll vi bilden själva, men jag kunde inte riktigt tycka om den efter det. Tyckte liksom att den var lite obscen.

Om ni hellre vill kolla naturmålningar, fina trädgårdsbilder och sånt, titta in här för den romantiska aspekten av det hela. Och här för den mer biologiska. Den senare sidan är absolut värd ett besök!

Måste romantisk kärlek vara dramatisk för att anses ”äkta”?


Den unge Werther lider för fullt (illustration till boken)

Till häften hunnen i Min kamp 2 och Knausgård dröjer vällustigt (eller med kokett förfäran) vid sina och sin blivande frus många bråk, där allt är mörkt, tungt, syrefattigt, eländigt… för att i nästa sekund vara himmelskt, fantastiskt, makalöst jättebra. (Och vilket dynamiskt sex sedan!) Jag blir oerhört provocerad av denna dramaturgi: Det förväntade i att man, som tvättäkta romantiker, ska gagna sig av detta rätt schizofrena beteende gentemot sin partner som ett slags facit för vad passion innebär i praktiken. För passion kan liksom inte förekomma i någon annan inkarnation: Är man ”tokkär” är det liksom obligatoriskt att slänga saker i golvet så att de går sönder, slita varandra i håret och stampa ut i natten med buller och bång. Med andra ord; att bete sig fullständigt jäkla irrationellt! I mina ögon framstår dessa scener endast som desperata försök att faktiskt känna någonting överhuvudtaget – ett slags kärlekens svulstiga teater. För om du verkligen, verkligen sätter värde på en annan människa, då anstränger du dig för att hitta bättre sätt att lösa era meningsskiljaktigheter på. Och ja, för den sakens skull behöver du inte vara mindre förälskad.

Det var bara det.

Jag längtar efter våren

Alexander Kirkland, Norma Shearer in Strange Interlude (1932)

Solen strålar återigen från en klarblå himmel och jag längtar efter våren. Det är så märkligt detta, att jag längtar efter våren redan i januari. Så förmäten har jag aldrig varit tidigare. Det måste bero på att vintern ”lyser med sin frånvaro”, att gatorna är snustorra, gräsmattorna fortfarande gröna. På innergården blommar rosorna, men inte på ett vårlikt sätt. De är vinterrosor – skamfilade och skrumpna av nattfrosten, med hängande nackar.

Jag försöker arbeta. Det går dåligt. Jag hittar hela tiden på nya ursäkter för-att-slippa-vara-duktig. Jag konstgooglar, filmstjärnegooglar, resegooglar. Kollar bloggar, kollar mejlen, kollar tidningarna. Och skäms för att jag har så dålig självdisciplin. Sedan förtränger jag att jag har dålig självdisciplin och skriver ett blogginlägg istället (som handlar om att jag har dålig självdisciplin). Nu skärper jag mig. Nu MÅSTE jag börja jobba. Hoppas ni är flitigare än jag! Ha en bra dag!

Kl 12:38

Har fortfarande inte börjat jobba. Istället legat i sängen och läst. Nu har det börjat snöa. Jag lägger till en fin bild:


Louise Bourgeois med skulpturer (det är hon som gjort den där jättestora spindeln som är så känd. Här kan man läsa en intervju med henne om man är intresserad.)

Kl 17:48

Jag lyckades få något gjort ändå. Jag har uppenbara problem med uppgifter som inte är praktiskt inriktade: Att hålla en lektion, städa eller skriva en text – inga problem! Men administrativa grejer som att fylla i listor och blanketter, ringa samtal till olika kundtjänster, betala räkningar etc – detta skjuter jag upp in absurdum. Drabbas av någon slags kallsvettig byråkratiångest. Nåväl. Lättnaden när det väl är gjort är förstås alltid total. Nu ska jag fira med rödvin och Scott Walker. Bjuder på ett passfoto av ”den gåtfulla kosmopoliten” Anais Nin (fick denna länk av Sofie.) Glad otursfredag!

Mer naturromantik!

Fick lust att posta två gamla klassiker. Behöver kurera mig från denna mörka årstid med prunkande, överdådig grönska! (Och estetiska kvinnomord, tydligen…)

Och Nick Cave… är så het i den här videon!

(I många år har jag fantiserat om det hem Nick Cave hade i Berlin; tydligen en mörk källare med väggar fyllda av helgonbilder och erotiska fotografier. Jag tror det var J som berättade om det för mig, 2004? Efter att han läst nån artikel någonstans och sen dess har jag använt denna bild som en utgångspunkt för hur jag inreder mina lägenheter… Har dock aldrig faktiskt sett Berlinhemmet ifråga, och vill helst inte göra det heller. Vissa saker är bättre i fantasin! Och nu när jag ändå är inne på ämnet kan Mr Cave lika gärna få agera dagens man:)


”Hello babe! Vad kittlande farlig och hård du ser ut!” (Hmm… På den här bilden kan han i och för sig inte vara äldre än mina elever… Skyller på min inre 18-åring…)


I min lägenhet på Storgatan 116, 2003. På hyllan till vänster: morfars stormhatt. I hyllan till höger: hembränd körsbärslikör och en trälåda med cigariller, bland annat. T-shirten hade jag snott av min storebror, den var mycket högt älskad.

Målning högst upp: John Everett Millais, ”Ofelia”, 1852

Julkort (hur vintern skulle te sig i den bästa av världar)

Har tyvärr inte uppgifter om alla konstnärerna. Bilden högst upp är en Narniaillustration i alla fall.

Fjärde målningen uppifrån: Albert Bierstadt: ”Cathedral Rocks with Fox Yosemite Valley”

Målningarna längst ned:

Guy Carleton Wiggins: ”A Winter Night in New York”
Thomas Heeremans: ”Winter scene by a city wall”, ca 1660. Gillar den höga klara vinterhimlen på denna bild!