Friskolorna

Uppdrag gransknings ”stora avslöjande” om friskolornas selektiva elevintag. Detta visste väl alla redan? För hur tror folk att skolsegregationen egentligen går till?  En skola med många sökanden (= en framgångsrik skola) prioriterar naturligtvis (skötsamma) elever med höga betyg (för hur skulle den annars upprätthålla sitt goda rykte?) medan en skola med få sökanden (= en mindre framgångsrik skola) tar in vilka elever som helst. Inte därför att de nödvändigtvis har högre ideal än den framgångsrika skolan utan för att de, om de inte tar in problemelever, riskerar att inte få några elever alls och därmed att läggas ned = de har inte ”råd” att vara kräsna. Enkel matematik! Men nu gör de ”avslöjade skolorna” avbön och kommer med hycklande ursäkter om att ”något måste ha gått fel” och har fått Skolinspektionen efter sig när det inte alls handlar om ”enskilda fall” utan om ett systemfel i själva hjärtat av skollagen. Som i princip alla lärare (åtminstone alla jag pratat med, och det är ändå rätt många genom åren) tycker är rutten. Skolinspektionen borde sätta klorna i denna istället.

Är hemma!

cropped-e802e70e23e301e8edf24fd6107be1fc.jpg

I Västerbotten! Och jätteglad över det. Och glad över min nya blogglayout som möjliggör STORA bildposter. (Har dock tappat bort överföringssladden till min kamera så jag kan inte lägga upp några egna bilder. Och jag vet att vilken USB-sladd som helst funkar och att jag kan köpa en ny på Clas Ohlson för typ 30 kronor men jag är lat och har därför inte tagit tag i det). Kan i alla fall lägga upp konstverk. Som de här Oidipus och sfinxen-målningarna:

François-Xavier+Fabre

Gustave Moreau, Oedipus and the Sphinx 1864

jeanaugustedominiqueingres_oedipusandthesphynx

3982484109_c6f86ed7dd

Överst: François Xavier Fabre, 1808

I mitten: Gustave Moreau, 1864

Nederst + detalj: Jean Auguste Dominique Ingres, 1808

Har ställt Sphinxens gåta i tre olika litteraturhistoriakurser i höst och eleverna har gissat rätt i alla tre fallen. Själv gissade jag fel första gången jag hörde den.

Kan ni den? ”Vad är det som går på fyra ben på morgonen, två mitt på dagen och tre på kvällen?”

Svarar ni fel blir ni uppätna!

Ett annat sphinx-liknande monster är gudinnan Sekhmet i egyptisk mytologi som framträder som en kvinna med lejonhuvud och som nära på orsaker världens undergång när hon hungrigt drar fram och slukar alla människor i sin väg. Till sist, för att få henne att sluta, dränker de andra gudarna jorden med vin – och i tron att det är blod dricker hon tills hon somnar. Fast hon erbjuder förstås inga gåtor som livlinor.

statue_of_goddess_sekhmet

Sekhmet, med solskivan på sitt huvud (sönderslagen på denna staty)

Det är underhållande hur eleverna resonerar kring Oidipus: ”Varför stack han ut ögonen för? Han kunde väl bara tagit livet av sig?” När vi diskuterat Khatarsisbegreppet har jag jämfört med dagens biofilmer: ”Ni vet de där riktigt sorgliga, där man bara gråter och gråter så att allt smink rinner bort och sen skäms när ljuset tänds? Vad brukar ni känna efter sådana filmer?” Och stegen i den dramaturgiska modellen förklarar jag alltid utifrån Bridget Jones Dagbok.  ”Det måste finnas en tydlig problematik. Vilket problem introduceras i inledningsscenen när Bridget sitter och tröstsuper och lyssnar på All By Myself?” Och slutet med: ”Sen får hon äntligen sin drömprins och problemet är löst!” Med det sura tillägget: ”Och vilken sensmoral kan man utläsa från detta? VA? VAAA?!” Som lärare är jag rabiat vänsterfeminist. Som privatperson tämligen konservativ. Är dock av den fasta åsikten att alla tonåringar BÖR VARA bråkiga och radikala, och om de inte är det, bör de strängeligen uppmuntras till det. Ty tonåringar som inte gör uppror riskerar att bli svårhanterliga som vuxna – i värsta fall rättshaverister, eller bara sådana där petimäteraktiga surbollar som passivt-aggressivt tacklar dig i tunnelbanan under rusningstrafik eller skriker efter dig på gatan för att du för helvete inte kan cykla på en gångväg eller som bara är allmänt snusförnuftiga och jättetråkiga och bara kan prata om köksrenoveringar och Let`s Dance. Hmm… tankefrihet och tolerans kräver stort spelrum… och närs bäst av… punkighet? Borde kanske utveckla orsak-verkan-sambanden här… Imorgon kanske. (Brukar få bannor för mina generaliseringar, förstår inte alls varför!)

Dricker te tjockt av ingefära. (På detta sätt har jag lyckats skjuta upp mitt halsont vecka för vecka under hela hösten och hoppas snart nå kullens krön så att jag kan knuffa det över kanten.) Imorgon ska jag återse min bebis: vårt underbara kråkslott, sommarhus, ”stuga”.  I december har vi sparat klart och kan äntligen köpa av det av Olles pappa. Och det ska vi fira med vår första egna julafton med öppen inbjudan för alla som vill tillbringa en julaftonskväll på gammaldags vis utan teveantenn och med glögg på järnspis. Och himlen kommer att vara stor och vid och mörkblå och proppfull av stjärnor.

Rader från höstlovet

The Balloon, Pierre Puvis de Chavannes 1874

Min syster är här. Vi har gått på Skansen och fikat på fik och sett skräckfilmer och shoppat. Eller snarare: Isabelle har shoppat och jag har suttit utanför diverse provrum och väntat och då och då sprungit och hämtat modeller i större/mindre storlek. Idag ska vi på Biologiska museet.

Eftersom jag lever så mycket i min egen armhåla glömmer jag ofta att jag har en syster (och familj och vänner). Men varje gång jag kommer på det är det lika trevligt. (När jag var 20 fick jag rådet att sätta upp bilder av mina närstående på väggarna för att bota känslan av att jag var den enda människan på jorden.)

Just nu lyssnar jag på Aretha Franklin: Walk on by/ this foolish pride is all that I have left/ so let me hide. En gång i tiden skämdes jag över att jag gillade Aretha Franklin. Det var länge sedan. Dock är det tröttsamt med alla dessa kvinnor som i låt efter låt utgjuter sitt blödande hjärta. Min kärlek till PJ Harvey förbyttes till förakt (eller kanske inte ”förakt”…) den dag jag insåg att hon i princip inte skrev (inte kunde skriva?) en enda låt som inte handlade om att hon blivit övergiven/var oälskad/att det var synd om henne.

En annan sak: Cirkelresonemang. Man har en livssyn – antingen optimistisk eller pessimistisk – och tolkar allt som händer utifrån denna. Alltså: man vet att det kommer att gå bra/åt helvete redan innan man försökt – och får därmed sin profetia att gång på gång slå in. Och kallar utgången för Ödet.

Eller att vara en ja- eller nej-människa. ”Tacka JA till livet och de chanser det ger!” Och jag som i nio fall av tio tackar nej. Mitt nyårslöfte är att tacka ja oftare.

Magasinvisdomar.

Nu Edith Piaf. Hon skrev också rätt deppiga texter, men att hon skriver på franska (som jag inte förstår) underlättar. En gång jobbade jag med ett textprojekt med titeln Heaven have mercy efter en av hennes låtar. Det var efter att jag just blivit dumpad och tyckte oändligt synd om mig själv (var dock verkligen tokig i killen). Hursomhelst är texten jättepatetisk.

Drack kaffe för en timme sedan och har ännu inte ställt tillbaka mjölken i kylskåpet. Så är det varje dag och därför blir min mjölk alltid dålig innan utgångsdatumet. Och sen kommer den där morgonen innan jobbet då jag är urtrött och my much needed kaffe plötsligt skär sig och blir alldeles grynigt. Då händer det att jag dricker det ända. Efter att klumparna sjunkit till botten.

Förra helgen såg jag Noah Baumbachs nya film Frances Ha på bio (han som gjorde The Squid and The Wale och Margot At The Wedding – älskar den senare). Kände igen mig i Frances distanslösa beroende av sin bästa vän och hur hennes identitet rasar samman när vännen lämnar henne. Har själv i perioder haft extremt symbiotiska vänskapsrelationer. Kom ihåg när jag och Charlott var som tightast – det var när jag var 23-24 – och hur jag följde henne till bussen när hon skulle hem till Skellefteå över sommaren och sen gick upp till min lägenhet (som låg i huset bredvid busstationen) och grät hysteriskt och lyssnade på Violet med The Hole (vår låt) om och om igen. Sen ringde jag inte på hela sommaren vilket innebar att hon i sin tur var hysterisk när hon kom tillbaka och trodde att jag hade övergett henne.

Eller när jag som tonåring var bästis med Angelica och hur vi brukade kramas och pussas på munnen när vi träffades och hur det därför började gå rykten om att vi var lesbiska. Vi umgicks varje dag och när vi inte umgicks satt vi i timmar och pratade i telefon med varandra. När hon vid ett tillfälle ”gjorde slut” med mig (för att jag hade ”svikit” henne genom att skaffa pojkvän) låg jag på sängen och hyperventilerade medan mamma strök mig över håret (och förmodligen funderade om vår relation egentligen var särskilt sund).

Tillbaka till Frances Ha: För henne är relationen till bästa vännen Sophie viktigare än pojkvänner (hon gör slut med sin pojkvän när han vill att hon ska flytta ut ur hennes och Sophies gemensamma lägenhet för att flytta ihop med honom istället). Sophie å andra sidan har inte samma känsla av lojalitet utan flyttar kort därpå ut ur deras lägenhet och hem till en annan väninna. Med följden att Frances blir bostadslös eftersom hon inte har råd att betala hyran på egen hand.

still-of-greta-gerwig-in-frances-ha-large-pictureFrances och Sophie

Filmen gav mig en klump i magen: Den lojalitet Frances visar Sophie – trots att Sophie förskjuter henne – är hjärtskärande. Samtidigt förstår man även Sophie: eftersom Frances kärlek inte vet några gränser blir den också kvävande. Och till skillnad från Frances har Sophie en pojkvän som hon vill prioritera.

Det ska ju vara vanligt, enligt psykologer och andra experter, att tjejer har kärleksrelationsliknande vänskaper innan de skaffar (Sunda och Stabila) relationer till Det Andra Könet. Och sen när de väl hittat en pojkvän (sina drömmars mål?) överger de den tidigare vännen (vännerna). Jag har själv både varit med om det, och utsatt andra för det. Och tycker att det är tragiskt. För en kille – oavsett hur älskad – kan ju inte ersätta ens tjejkompisar. För tjejkompisar är ju det roligaste som finns. (Och samtidigt som jag tycker detta är jag jättedålig på att höra av mig till de jag faktiskt har – nyårslöftar att bli bättre på detta också!) (Tror dock att mitt bästa kompis-förhållande till mig själv och mina böcker är en bov i detta – är ju rätt nöjd med att vara ensam också – ibland för nöjd, tror jag.)

Jaha. Nu måste jag sluta. Här en bra Bowielåt från filmen:

Högst upp: Pierre Puvis de Chavannes: ”The Balloon”, 1874 (får symbolisera att jag är glad över att det är höstlov)

Piedestalens moderedaktion efterlyser (vettiga) modebloggar!

Eftersom det är höst är jag sugen på att läsa modebloggar. Mustiga och mysiga, sofistikerade, smarta och personliga. Men det finns det ju inte. Och jag spyr verkligen på alla slarviga, stifft spegelminiga dagens outfit i trist dagsljus-bloggar av tjejer plus minus 18 år. Och jag spyr på det ”svenska modeundret”s kvadratiskt rektangulära ”A-formade” säckar och sjok som bara passar just pinnsmala tjejer – flickor (!) – på 18 år (och inte ens det, för det är ju faktiskt inte snyggt att klä sig i säck). Varför görs det inte längre kläder med midja? Har jag undrat sedan 2005 (eller var det 2006, då jag läste om ”A-formens återkomst” i Elle). Framförallt är ju de senaste årens vinterkappor ett skämt. Jag menar, vad gör kappor av stuket nedan i butiker överhuvudtaget? Innerst inne måste väl varenda (modeintresserad) kvinna med självaktning tycka att de är asfula (och förolämpande).

Carin Wester Ganni

Nå. Nu har jag ju något liknande själv (Olle kallar det för min Gudrun Sjödén-kappa), men det är bara därför att det förra året – när jag desperat sökte något att värma mig i – inte fanns en enda vettig jacka någonstans, som jag hade råd med. (De kappor med midja som jag hittade kostade alla över tretusen spänn, och den jag ville ha över femtusen = för dyrt när man som jag gjorde då, jobbar halvtid.) (I år funderar jag nästan på att köpa en kappa på avbetalning bara för att slippa fler halvmesyrer.)

Men avsaknaden av kvalitativa modebloggar då? Det är klart att det inte är en fråga om liv och död, egentligen knappt en berättigad fråga överhuvudtaget, men ändå: Jag skulle vilja se en intelligent modeblogg där personen bakom den: 1. kan stava 2. framstår som någorlunda sympatisk 3. läser andra grejer än bara modetidningar 4. inte lägger fram sin (olästa) skrytfoliant med Helmut Newtons samlade produktion på varenda eventuell ”hemma hos”-bild. 5. Inte ser sur ut eller gapar dumt som en fisk – a la Veronica Maggio – på varenda outfitbild 6. inte bara tipsar om en massa svindyra märken – typ Celine – som man ändå inte har råd med (men inte heller bara tipsar om HM – här är jag svår att tillfredsställa märker jag). 7. Helst inser att stil kan komma till uttryck i många olika former och gärna kombinerar sina tips med passande musik, film-, konst- och boktips.

Redaktionens eget modebloggsförsök:

Vad jag inspireras av just nu:

Isabelle Adjani

(Som alltid) mycket smink, brokiga mönster, ringar med stenar (här på Isabelle Adjani – med spegelmin!)

Västar – letar med ljus och lykta i secondhand-butikerna efter något broderat (nedan inte helt träffande exempel – jag vill inte se alltför mycket ”Dalkulla” ut):

Rosita_1150

60-talet. Här Joan Collins:

joan-collins

Och Megan i Mad men säsong 6 (som jag ännu inte sett):

ph3mdzbeo01

megan

(Jag har fortfarande inte riktigt accepterat att jag är blond – blir alltid mer inspirerad av brunetter.)

Och så ska jag dela med mig av lite ”plånboksvänliga” – och högst relevanta – beauty-tips:

Bra och billiga dofter: Body Shops Eau de Toilettes. Använder den här varje dag.

Bra mot (som i mitt fall) sjuklig blekhet: Solpuder – enligt Sofi Fahrman en ständig ”räddare i nöden”. Det här är både billigt och bra. Använd dock ytterst lite!!! (Har jag lärt mig av att titta på instruktionsvideos på youtube.) Använder du för mycket ser du nämligen smutsig ut. Och det vill du ju inte. *Hallå!*

För torr hud och slitet hår måste jag – tyvärr – instämma med omysiga Elin Kling och co: Oljor. Använder den här i ansiktet och arganolja i håret. Särskilt huden under ögonen blir slätare och finare med ett lager olja innan täckkrämen.

Anti age-produkter: Funkar inte. Investera därför dina surt förvärvade slantar på en vanlig – och betydligt billigare – mjukgörande kräm istället. Jag gillar Niveas på tub. Den kostar 64 kronor på Konsum.

Nagellack: Efter att ha prövat både Essie och Chanel måste jag säga att Mavala funkar precis lika bra. Verkligen! Använder helst nr 63: Acapulco.

Japp. Och så har vi då kommit till ”kulturdelen”…

Några inspirationsbilder: myrslok vs leopard, dissekerade möss i formalin och Rooney Mara i Ofeliaparafras från Vogue:

myrslok vs leopard

tumblr_m05hi2Pikz1qlkonlo1_500

vatten

Boktips: ”Häxan och andra noveller” av Tjechov. Mycket bra. Armodigare – mer Dostojevskijaktiga – än andra novellsamlingar jag läst av honom. Titelnovellen känns rentav lite Selma Lagerlöfigt Gösta Berlingaktig. Fast på ett bra sätt. Har nyligen läst ut Joan Didions ”Bönbok för en vän” också som inte alls är en sådan bok jag vanligen brukar läsa (den går inte alls i ”min föredragna ton”), men jag tyckte om den. Inte ”mycket om” men ”om”. (Går kanske djupare in på detta i ett kommande inlägg).

Filmtips: Är fortfarande tagen av Herzogs Nosferatu. Så himla mysig stämning (tycker exgotaren i mig), och fina naturscenerier!

Musiktips: Lyssnar just nu en del på det imagemässigt töntiga, men låtmässigt helt i min smak, bandet White lies:

Och – senare än alla andra, som alltid, Anna von Hausswolf:

Och nu får det vara nog. Go`natt!

Dagens

Det var på grund av Marins realistiska men optimistiska attityd som hon lätt blev förvirrad inför sådana moraliska problem som kunde uppstå vid anblicken av någon vanför eller vanställd person (hur kunde en god gud skapa fula människor?) eller när det gällde att dela med sig av de traditionella halloween-godsakerna till församlingens faderlösa barn (kan sex lakritsbåtar till de faderlösa uppväga en nötchokladkaka till Marin själv, om Marin tycker illa om lakrits?). När hon kände sig förvirrad blev hon tjurig och inbunden. /Ur Joan Didions ”Bönbok för en vän”