Det är en trist, vit dag idag. Vit snö på marken och vit himmel, båda med missfärgade kanter, nedfläckade av avgaser och ovädersmoln. Ur hyresvärdarnas skorsten stiger vit rök som genast rycks iväg med vinden. Det är blåsigt. Och kallt. Jag fryser om fingertopparna och om nacken där håret smiter åt kallt och vått efter duschen. Fast jag duschade inte kallt, tvärtom så hett jag förmådde. Satt länge och bara spolade. Den bästa kuren mot frossa. Men nu fryser jag igen, och skruvar därför upp elementen.
Sådana här kalla, vita, sterilt ljusa dagar är det dystraste som finns. Jag längtar efter våren och tänker att vårfåglarna och de nyutsprungna videkissarna lurar mig. Liksom den frodiga murgrönan som täcker marken i skogsbrynet och som är så lätt att förväxla med spirande grönska fast jag ju vet att murgröna behåller sina gröna blad året om.
När jag flyttade till Stockholm i januari 2012 blommade innergårdens rosor fortfarande. De var lite skamfilade men stod alltjämt där med utslagna knoppar och skira små blad. Fast det var ett undantagsår och just nu bara känns det som att det är vår fastän det är precis lika kallt och trist som tidigare och vägarnas tjocka blåislager vägrar smälta bort.
Februari är den sämsta månaden.
Januari 2012. Det är tre år sedan. Vad har jag gjort sedan dess? Pluggat. Jobbat. Först på mellanstadiet, sedan på min nuvarande skola. Där har jag varit i drygt två år. Så länge har jag aldrig jobbat på ett ställe förut. Och så har jag flyttat. Fyra gånger. Från Vasastan till Enskede till Södermalm till Farsta.
”Vi får inte flytta utanför tullarna!” Sa Olle när vi skulle lämna lägenheten i Vasastan. Men jag envisades. Därför att vi utanför tullarna skulle kunna bo större, bättre och billigare. Men jag kunde inte tänka mig något annat än en söderort längst gröna linjen. Tidigare hade jag bott i Hammarbyhöjden och där lyckats uppbåda någon slags hemhörighetskänsla. Och eftersom jag alltid har varit trogen sådant jag väl en gång konstaterat fungerar var flytt åt andra väderstreck uteslutna.
Det var jag som fixade kontrakten i Enskede och Farsta – och jag fick tjata på Olle att gå med på dem – och det var han som fixade de två andra, ”kreddigare” bostäderna, där jag vantrivdes. Att flytta till Farsta är det bästa hittills jag gjort i den här stan, för det är först nu jag känner mig riktigt hemma. Och som tur är känner Olle likadant.
Jaha, och sen då? Det måste väl finnas mer än bara jobb och flytt? Det är klart att det gör, men det är mycket svårare att summera.
När jag påbörjade det här inlägget var tanken att jag skulle skriva om vuxenblivande. För jag har tänkt mycket på det på slutet; på den här platån som breder ut sig strax före eller omkring trettio. När man är ”klar” med saker; klar med att vara tjugo (vilket är ett tillstånd mer än en siffra och ett ganska förvirrat sådant), klar med att gå ut varje helg (och då menar jag gå ut-gå ut som i att klubba, ragga och dynga ner sig), klar med misstag på kärleksfronten, klar med sin utbildning och klar med bostadsjakten. När man lämnat ströjobben bakom sig och fått den där eftertraktade tillsvidareanställningen och den stabila ekonomin och när man äntligen, äntligen kan vila i något som liknar trygghet och, jo faktiskt, även lycka.
Platån. Stilla vidder, klar sikt, mild vind. Och man traskar omkring där, ganska förnöjd, och påtar i sin trädgård. Gör ungefär samma sak dag efter dag och år efter år enligt vissa rutiner. I mitt fall; jobbar terminsvis, umgås med Olle om kvällarna, träffar lite vänner, shoppar lite grann, läser och skriver, åker på någon weekendresa, tillbringar somrarna i stugan. Förströr mig. Känner mig hyfsat harmonisk. Och så någon gång mellan varven; uttråkad.
Och så den stora, klassiska frågan: Vad kommer sen? Förutom skräckscenariona sjukdom och ond bråd död. En hund? Ett barn? Ett giftermål? Ännu en flytt? Ska jag alltid jobba som lärare? Fortsätta leva precis som nu? Eller ska jag – så småningom – göra något mer radikalt?
Och jag kommer inte att bli yngre. Jag ser redan nu hur huden i allt högre grad suger i sig av det där spänstiga kollagenet. Vilket gör att jag fåfängt köper allt dyrare krämer. Och jag ser hur min kropp blir allt mindre fast. Vilket tyvärr inte innebär att jag investerar i något träningskort. Tvärtom; jag fortsätter äta och dricka gott och för mycket, precis som vanligt. Så småningom kommer de grå hårstråna. Dubbelhakan. Och så vidare. Det är förutsägbart. Och det är så det är för nästan alla.
Skulle jag vilja ha det annorlunda? Jag tror inte det. Att vara uttråkad kan jag stå ut med. Uttråkad var jag även som tonåring, och i tjugoårsåldern. Det är ofrånkomligt att ha tråkigt ibland. Och det finns de som har det värre; mycket värre. Jag är lyckligt lottad. Också en klyscha, men inte desto mindre sann.
Sedan frågar jag mig vad som gör mig allra lyckligast. En fråga som är lätt att besvara. Det är att sova bredvid Olle (med min arm om honom hela natten), att skriva, och att prata över ett (men helst flera) glas vin. Böcker gör mig också lycklig. Och lediga morgnar. Dagens första kaffekopp gör mig lycklig. Och grönska, hav och sol. Lycka är oftast en liten och blygsam känsla.
Och vad gör mig olycklig? Människor. Fel slags människor kan göra mig hur deppig som helst.
Jag känner mig aldrig så vuxen som när jag dricker kaffe i lärarrummet. Där infaller min totala vuxenpeak. Egentligen inträffar den redan innan jag dricker kaffet; känslan av vuxenhet kommer över mig i ett mycket bestämt, koncentrerat ögonblick och det är när jag pumpar ut kaffet i koppen från den stora termosen på bänken bredvid spisen. Just där och då händer det att jag tänker att ”herregud vad vuxen jag är!” Att ”här står jag i ett lärarrum och ska dricka kaffe och förmodligen, strax (för det är ofta vad som sker), diskutera min senaste lektion eller något elevärende med en kollega” och då känns det som om det inte är jag – Sofia – som ska göra de här grejerna utan en främling; och likväl accepterar jag att denna främling är jag själv. Och så vänder jag mig om med min nästan fulla kaffekopp i handen och går till kylskåpet för att hämta mjölk (låglaktosmjölk för jag har nyligen upptäckt att jag är laktosintolerant) och så är ögonblicket över. Det är konstigt att det är framför en kaffetermos jag känner mig som vuxnast. Inte när jag håller lektion eller sitter utsjasad på pendeltåget eller bär hem tunga matkassar efter jobbet. Fikarummets kaffetermos. Jag har funderat mycket över den. Vad den rimligen kan stå för.
Andra tillfällen när jag känner mig vuxen: Igår då jag köpte diskmedel på Åhléns. Jag hade gått dit för att leta efter en ny duk till köksbordet och så stod jag plötsligt öga mot öga med en brun pumpflaska, ungefär en likadan som Sachajuan-schampoflaskorna fast lite större. ”Mild citrus disk”, märkt med Naturskyddsföreningens logo. ”Det vore trevligt med ett lite finare diskmedel” tänkte jag och vred på den och tittade på priset; 59 kronor, och det var ju lite dyrt men det gjorde inget eftersom jag hade råd och hursomhelst skulle den se snygg ut på diskbänken. Det blev ingen duk. Istället köpte jag diskmedlet och en ny matchande diskborste och disktrasa till. När jag kom hem diskade jag mina vuxna designrödvinsglas (som jag sedan torkade med en ordentlig vit, stärkt linnehandduk) och sen tänkte jag nöjt att de nu nog såg alldeles särskilt rena och glänsande ut. Faktum är att jag var nöjd över mitt nya diskmedel resten av kvällen.
Eller när jag köper Weledas duschkräm; ”kvalitet” tänker jag då och känner mig på något sätt duktig. Det är vuxet att ha en len, tjock och fylligt väldoftande kräm att rengöra sig med. Mycket bättre än de rinniga, artificiellt luktande Palmolivekrämerna som bara är uttorkande och allmänt otäcka. ”En riktig kvinna förtjänar en bra duschkräm som är snäll mot huden och som doftar fräscht och naturligt!” Proklamerar jag med övertygande reklamröst för mig själv.
Och så har vi parfymer. Ett särskilt kapitel. Jag har nyligen insett att jag föredrar vad min syster kallar för ”mammiga” dofter. De ska vara vänliga och komplexa och kryddiga, kännas välkomnande och trygga som en stor varm kram. Senast förälskade jag mig i Lancômes Poéme, en 90-talsdoft med kvinnan framför kvinnor; Juliette Binoche, som dess forna posterflicka. En doft som får mig att känna mig mycket mogen på ett värdigt och stabilt vis.
Finns det då något utöver rent materiella ting (kaffetermos, diskmedel, duschkräm, parfym) som framkallar min känsla av vuxenhet? Jag vet inte. Eller jo: när jag har utvecklingssamtal med elever känner jag mig i åtminstone väldigt seriös. Särskilt när jag säger uppfordrande saker som ”du är duktig men väldigt lat”. Eller när jag som CSN-administratör har ”uppsträckningssamtal” på mitt kontor med någon elev som skolkat mycket och som därför förlorat sitt bidrag: ”Jaha, och hur ska vi lösa den här situationen, tycker du?” Men det är mer teaterstycken än någonting annat, och har inte mycket – om ens något – med mig som privatperson att göra. (Själv skolkade jag friskt och följde till fullo lustprincipen när jag gick i skolan.)
Avslutningsvis tänkte jag försäkra att jag inte har något emot vuxenhet. Jag tycker tvärtom att det är bra. Men självklart är det ytterst en definitionsfråga; vad jag räknar som vuxet, behöver inte andra räkna som vuxet. Och det är lätt att vuxenhet blir synonymt med tråkighet och brist på spontanitet. I många yngre människors ögon kan en vuxen innebära någon som är alltför fast i sina rutiner och invanda tankemönster och som därför slutat reflektera. Över sitt liv och sina val till exempel, eller över sina känslor. Så tänkte jag länge själv, och till viss del tänker jag så fortfarande.
Vuxenhet kan också lätt kopplas samman med en slags vräkig bekvämlighet och en strävan efter ständigt nya materiella erövringar. Det kan handla om renoveringar in absurdum eller ett besatt uppdaterande till nya, ”bättre” bilar eller om en hobbyliknande jakt på nya, ”exklusiva” upplevelser, t ex. årliga utlandsresor till ”genuina (semester)orter med mycket lokalfärg” (åtminstone hos medelklassen, arbetarklassen nöjer sig med Thailand och Turkiet), om vin- och whiskyprovningar eller om en överentusiastisk faiblesse för dyra restaurangbesök (än en gång förbehållet medelklassen, arbetarklassen får hålla till godo med nya recept från ”Buffé” och Tasteline). Vuxenhetens gränser flyttas också ständigt fram: Mormor och morfar var så gott som vuxna vid tjugo, mamma och pappa vid trettio. Idag kanske vuxenheten, enligt den traditionella normen med barn, fast bostad och jobb, infaller först vid fyrtio. Eller ännu senare. Om ens alls. Och så varierar det självfallet på individnivå: Jag har före detta klasskamrater som fick barn direkt efter gymnasiet och jag känner folk som är barnlösa, arbetslösa och som lever mer eller mindre ansvarslösa tonårsliv efter fyrtio.
För mig handlar vuxenhet, trots min förkärlek för dyra krämer och parfymer, mindre om materiella ting än om ett visst saktmod och klokskap. En utökad förmåga till tålamod och en större förmåga att förlåta – både sig själv och andra. Jag tänker att man inte kan vara riktigt vuxen utan humor och självironi. Och att brist på humor är särskilt vanligt bland unga där det istället är så viktigt att bli ”tagen på allvar”. Paradoxalt nog av den äldre generation som man samtidigt har så lätt att förakta.
Så här står jag nu: På platån. Och jag antar att jag bara just har börjat att utforska dess vidder. Hejuda mig, det kanske kan bli ett riktigt äventyr, trots allt.
Ps. Apropå att mogna, här är en text jag skrev på samma tema för fem år sedan.
Piedestalen 