Dokudemien

Svenska Akademien faller efter mediedrev. Och så narrativet som uppstår, åtminstone i mitt huvud. Klas – The Modern Gentleman – som glider ur manegen med hatten på sned samtidigt som han lite slängigt nonchalant sådär citerar sin favvorockartist. Farbror Kjell som petar med käppen i småstenen och mumlar att han är bedrövad, inget annat än bedrövad. Peter som stressat springer efter sina polare; ”vänta nu! ska ni dra?! jamen då är det inge kul längre, jag hänger på!” Hedervärda män! Utbrister proffstyckare Jens och Björn med emfas. Lotta drar filten om sig i sin stuga och suckar inombords – åh, fåfänglighet! Klart att de får ryggdunkningar, de har ju status, det har inte hon. Det gjorde de klart för henne vid middagsbordet på Den Gyldene Freden där de vände sina ryggar åt henne. Men hon är inte bitter, faktiskt inte – suum cuique.

Sara D är trött och arg och känner sig utnyttjad. Alla bara hänvisar till mig hela tiden! Sen kommer hon ihåg att Det Ingår I Hennes Uppdrag och slår sig ned vid skrivbordet och kladdar ner plattityder i anteckningsblocket, det hela är patetiskt, tänker hon, under min värdighet. Och så fantiserar hon om att säga upp sig, kliva av hon också. Med buller och bång – ha! Vad skulle de göra då? Va? Va? Va? Per och Horace, de som tror att de är så ointagliga, då skulle de få skälvan. Det är ju de som ställt till det! De och den där bitchen Katarina!

Och Katarina själv. Det är en verklig kris hon befinner sig i, men hon har svårt att erkänna det, ens för sig själv. Det är inte hennes stil. Hon har sin stolthet. Hon har sin grace. Hon är en drottning. Det är i alla fall vad J-C alltid fått henne att tro, han har sagt det om och om igen – hur vacker hon är, och hur begåvad och hur elegant. Han har alltid fått henne att känna sig speciell, och dessutom är hon faktiskt ett geni, och hon har integritet och det är den bästa kvalité en människa kan ha – det är den pelare som höjer en personlighet, gör en oantastlig. Och hon och J-C har alltid haft det så bra ihop. De har haft passion, de har haft vänskap. Och visst har det varit stormigt emellanåt, men det är det som ger livet sälta, och det främjar kreativiteten. Och nu är allt förstört, allt på grund av en obetydlig flicksnärta på DN.

Kristina L: Vad är det som händer? Jag fattar inte! Nu när jag äntligen fått status på riktigt och självförtroende så blir det såhär! Det vilar en förbannelse över mig. Allt i mitt liv blir alltid bara fel. Fel, fel, fel.

Sara S: Hur ska jag som feminist egentligen kunna försvara allt det här? Jag borde förstås delta i revolten, men jag vill inte… jag har blivit bekväm. Fan också.

Horace: Jag står över de här dumheterna. Dessutom är jag större än media. Och intelligentare än alla journalister i Sverige, sammantaget. Pinsamt att Ebba uttalar sig igen, hon är så bitter. Det är sorgligt. Nu spelar jag Bach på pianot en stund, sen läser jag Pascal. Han var en stoisk man, precis som jag.

Per: Jag instämmer Horace! Allt det här är under vår värdighet! Kom och hälsa på i min smakfulla våning på Östermalm så samtalar vi om högre ting. Ta med den där trashanken Stig också, han är en rolig gycklare! (Egentligen ogillar jag honom, men vad gör man inte för Horace?)

Avslutningsvis kastar sig GW in i leken. Han skulle kunna vara programledare för alltihop.

Edit: Per går ut i media och svär sig fri. Verkligen under hans värdighet! (Och vad hände egentligen med tystnadsplikten?)

PS. Jag är faktiskt förtjust i Akademien. Den är så befriande osvenskt elitistisk, så uppfriskande omodern. Och jag tycker verkligen inte att den ska ”demokratiseras”, då dör ju hela mystiken. Ledamöterna borde sluta prata ut i media. För ger man tidningarna lillfingret, ja, då slukar de snart ens själ.

 

Piedestalen svarar

Kära läsare!

Under det gångna året har många intressanta frågor landat på Piedestalens bord. I följande inlägg har vår expertpanel därför samlat era funderingar i hopp om att kunna ge så tillfredsställande svar som möjligt. Håll till godo och tveka inte att ställa nya frågor under 2016.

  1. Vilken blomma har farlig doft på natten?

Svar: En mycket intressant fråga! Det finns många förföriska blomster som utsöndrar destruktiva dofter, framförallt i mer exotiska regioner. Dessa har den sirenliknande egenskapen att locka till sig insekter som, när de slagit sig ned på dess blad, går en snar död till mötes. Den blomma du tänker på är förmodligen den famösa Titan Arum, ”likblomman”, som växer i djungeln på ön Sumatra i Indonesien, och som kan bli upp till sex meter lång. Denna blommar några få dagar per år och öppnar sig endast om natten. Dess doft ska dock vara långt ifrån tilltalande, istället påminner den om ruttet kött.

titan-arum-bloom

Vad som menas med ”farlig” i sammanhanget är emellertid en definitionsfråga, vi har t ex. inte kunnat hitta någon blomma vars doft skulle ha dödlig utgång för människan. Däremot finns det blommor som kan göra dig sjuk. Många är exempelvis allergiska mot hyacint och lilja; dessa doftar i regel kraftigt och ”parfymerat” och kan framkalla t ex. rinnsnuva och nysningar. Vad gäller farliga blommor i största allmänhet finns det en uppsjö blommor som är giftiga vid förtäring, t ex. orkidéer och löjtnantshjärtan. En rekommendation är därför att inte äta blommor utan att på förhand ha gjort noggranna toxikologiska efterforskningar.

Convallaria_majalis_-_Köhler–s_Medizinal-Pflanzen-045

Många allergiker upplever besvär med liljekonvaljen under våren

2. Vad menas med antika Orreforsglas?

Svar: Begreppet ”antik” kommer från latinets ”antiquus” som betyder ”forntida, gammaldags”, och av ”ante” som betyder ”före”. Gällande enskilda föremål brukar det anses att de ska vara minst hundra år gamla för att förtjäna etiketten antikvitet. Orrefors glasbruk grundades 1898, men började tillverka konstglas först 1910. Det rör sig således om glas från detta år till och med år 1915.

SONY DSC

Antika Orreforsglas

3. Är det fult att skriva versaler i meddelande?

Svar: Det är brukligt att använda stor begynnelsebokstav i början av meningar och vid namn och titlar, men huruvida detta är fult eller inte är naturligtvis en smaksak. Ska du skriva hela ord eller meningar med versaler kan det vara en god idé att ha ett bakomliggande syfte. Många väljer t ex. att använda versaler i de fall de vill betona eller understryka något; i meddelanden kan de därför fungera som ersättning för kursiv.

Innan du väljer ett mer omfattande bruk av versaler kan du fundera över mottagarens uppfattning om dig, eftersom ord och meningar författade med stora bokstäver i gemene mans ögon fortfarande är ett stilbrott. Känner din omgivning dig som en frisinnad och utlevande person har du större chans att komma undan med det, än om du uppfattas som korrekt, konservativ och tillbakadragen. Samma sak med ålder; är du över trettio och väljer att uttrycka dig på detta sätt finns risk att du uppfattas som barnslig. 

4. Upplever normala kärlek Anton Tjechov?

Svar: Tyvärr finns inte Anton på plats för att besvara frågan, vilket är synd eftersom den är synnerligen relevant. Huruvida han under sin livstid forskade i ämnet har vi – trots att vi är trogna Tjechovfans – inte kunnat fastställa. En gissning är dock att han som läkare under en tid då socialdarwinismen var på modet åtminstone kommit i kontakt med föreställningar kring vad som var normalt och inte. Om dessa även omfattade kärlek vet vi ej. Ett tips kan vara att söka svaret i denna bok.

chekhov2Anton Tjechov med sin hustru Olga Knipper, var deras kärlek normal?

5. Hur sminkade sig Bonnie Parker?

Svar: Eftersom Bonnie ofta var på flykt undan rättvisan är det möjligt att hon inte alltid hade tid att lägga en noggrann make up, men av de få bilder som finns tillgängliga att döma kan hon ha varit förtjust i läppstift. Hon tycks också ha använt mascara.

LG_Bonnie-Parker_1384968768.3

6. Vad är meningen med Caspar David Friedrich?

Svar: En gäckande fråga som vi befarar att inte ens Friedrich själv kunnat svara på. Men för att göra ett försök: Friedrich var en målare inom konstriktningen romantiken, som i stor utsträckning var upptagen av ambitionen att frambesvärja det andliga hos naturen, något som i estetiska sammanhang brukar benämnas som ”besjälning”. Friedrich målade främst grynings- och skymningsmotiv och möjligen fick han viss tillfredsställelse av detta, vilket kan ha skänkt honom en känsla av existensberättigande.

easter-morning.jpg!Blog

Caspar David Friedrich; ”Påskmorgon”, 1835

7. Vad betyder penetrering?

Svar: Penetrering är en böjningsform av begreppet ”penetrera” som betyder ”genombrytning” eller ”tränga igenom”. Begreppet kan användas i ett flertal sammanhang, men vanligast är att det används i sexuell kontext. Betraktar du dig själv som intellektuell kan du dock med fördel använda det som synonym till att ”gå på djupet” med något, t ex. ett verk av litterär- eller filosofisk karaktär.

8. Vad hette Marcel Prousts psykosomatiska sjukdom?

Svar: Psykosomati, från grekiskans ”psykhe” (själ) och ”soma” (kropp), är en term som beskriver relationen mellan psyke och kropp; förenklat innebär detta att dina tankar och känslor kan påverka din fysiska välmåga. Exempel på psykosomatiska sjukdomar är t ex. astma och olika former av eksem.

Huruvida Proust led av psykosomatiska sjukdomar är oklart, däremot ska han, vid sidan av sin tuberkulos, ha lidit av hypokondri. Det som numer kallas ”hälsoångest” och som definieras som ”överdriven rädsla för sjukdomar”. I denna artikel kan man läsa hur denna sjukdom tog sig till uttryck:

Proust /…/ överdrev sina sjukdomar, stängde in sig i ett dammfritt och hermetiskt slutet rum, satt dagligen i kväveångor, injicerade koffein och överdoserade adrenalin, övermedicinerade sig och levde långa perioder helt omtöcknad, enbart mjölkdrickande och sängliggande.

Marcel+Proust

Proust poserar i sin praktsäng 

9. Hur är 80-talister i sängen?

Svar: Bra fråga! 80-talister skiljer sig väsentligt från andra generationer i och med att de är födda på 80-talet. Jämfört med de som inte är födda under detta årtionde intar de därför en unik särställning. Troligtvis avspeglar sig detta också i deras sexualitet.

Like A Rainbow In The Dark

DN Kultur frontar dagens upplaga med en stor recension av utställningen ”Rainbow in the dark  – om trons glädje och plågor”, som just nu visas på Malmö konstmuseum, utan att nämna Dios superhit från 80-talet. Beror det måhända på att den humoristiska aspekten anses opassande i sammanhanget? Eller på grund av att en blinkning till något så fulkulturellt  – om än initierad av utställarna själva – inte passar recensentens agenda? Något som för övrigt blir uppenbart när hon framhåller en surmagad önskan om att curatorerna borde ”hållit sig inom ramarna för det postsekulära samhället, begreppet som lanserades 2001 av den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas”. Nå, den religiösa upplevelsen är äldre än så, och Dios låt är från 1983.

We’re just a picture, we’re an image caught in time
We’re a lie
You and I
We’re words without a rhyme

No sign of the morning coming
Don’t you be left on your own
Like a rainbow in the dark
Rainbow in the dark
Yeah

Så var det första advent igen

Och här hemma firas detta med lika knappa medel som vanligt; Ica-ljusstaken placeras i fönstret, en påse julnötter hälls ned i adventsljusstaken och så köper jag ett par hyacinter. Igår drack vi lite glögg framför brasan, det var mysigt. Idag dricker vi istället kaffe. Men jag har i alla fall ätit en lussebulle och lite pepparkakor till frukost. Låt vara att lussebullen var torr och äcklig och till hälften fortfarande ligger kvar på tallriken, men ändå.

Här får ni några mysbilder:

massakerLussebullemassaker

juleljusStilfull ljusstake

se avslappnad utFörsökte köra en Nan Goldin på Olle

vill inteHan var inte så pepp på det

Min Spotify beter sig för övrigt märkligt idag. Lyssnade på Danzig när Whams ”Last christmas” plötsligt gick på. Påtvingad julstämning eller inkräktare? Bytte genast lösenord.

En annan jullåt:

Puss!

Fucking radiotjänst

”Hej! Vi tänkte skicka köttinformation till dig varje månad.”

”Men jag är vegetarian.”

”Ja, men eftersom du har en mun så kan du faktiskt äta kött. Hur som helst; för den här informationen ska du betala 2000 kronor per år.”

Eller: Det finns ganska jävla många som har en hemsida men som för den skull inte skickar räkningar till alla som har tillgång till internet.

Eller: Inför en avgift för att komma åt sidan istället era dumma jävla fascistidioter.

Jaha?

I DN Kultur häromdagen:

Teaterregissören Michael Thalheimer pratar om sin nya Dramatenuppsättning av Woyzeck:

Det finns potentiella woyzeckare även i vår tid, hos oss. Just nu sitter de hemma, ensamma, och tittar på tv. De är trötta, har enformiga hårda jobb, tjänar uselt och är känslomässigt utarmade. De befinner sig på den lägsta nivån i samhället /…/ och vi ska vara glada att de sitter där och ser på tv. Jag är rädd att de ska stänga av den och göra något.

Ja, som till exempel att kasta ruttna ägg på din människosyn!

I samma nummer:

Leif Zern listar bevingade repliker ur teaterhistorien. Den personliga favoriten är ”Det ska fan vara teaterregissör”:

Ett av de bästa, ytterst användbart, kan citeras i det oändliga. Det ska fan vara teaterkritiker.

= ??? Fast det är förstås, Zerns uppdrag är ju sååå ansträngande.

DN Bostad

I fredagens DN Bostad: Lyckat kulturpar visar upp sitt 1700-talshus vid Mälarens strand och svarar på frågan om vad de ”aldrig skulle ta in i hemmet”: ”Läsk- och mineralvatten på flaska. Vi kolsyrar och smaksätter vårt brunnsvatten.  Inte heller produkter med palmolja, scampiräkor eller utemöbler i ocertifierat regnskogsträ.”  På frågan vad de drömmer om svarar de: ”Ett växthus i certifierat cederträ och att bygga om den gamla ångbåtspiren.”

Nästa vecka blir det inredningsreportage från Sofia och Olles andrahandslya med svartmögel i duschen beläget i Enskededalen. Detta skulle de aldrig ta in i hemmet: ”Något som inte är certifierat av någon rättviseorganisation.” Detta drömmer de om: ”Alla certifierade produkter i hela världen samt ett hittebarn från Peru.”

(Försök till) modeblogg

Är extremt rastlös och samtidigt lat ikväll, bloggar därför lite extra mycket (en möjlighet att på ett lättjefullt sätt känna att jag ”fått något gjort” utan att egentligen anstränga mig). Har stängt in mig i ett eget rum för att ”vara ytlig” = läsa modebloggar, vilket jag nu har gjort i flera timmar. Det händer alltså att jag gör det. Tittar på tjejer som agerar i tusen ”dagens outfits” och som skriver om allt de önskar att de hade råd att köpa samt om hur man håller sig i form på bästa sätt = bara intar flytande föda i form av smoothies på lättyoghurt samt äter ”fräscha sallader” och kanske lite protein. Enda gången de intar kolhydrater är när de går på fest – också då i flytande form. Ja… det är dumt. Ändå är jag faktiskt hyfsat klädintresserad. Tycker till exempel mycket om svart: Svarta kavajer. Svarta skjortor. Svarta pumps, svarta klänningar och svarta små läderväskor. Silver tycker jag också mycket om: Silversmycken. Ringar. Halsband. Och rött – röda naglar, rött läppstift. Tänkte därför att också jag – med tanke på denna häpnadsväckande bredd av preferenser – kunde modeblogga lite. Här nedan bjuder jag på dagens outfit:

Okej, det var ett dåligt skämt (skyller på trötthet). Varje gång jag ska leta ”modeförebilder” googlar jag kvinnor jag inbillar mig att jag eventuellt skulle kunna vara pyttelite lik. Brukar till exempel någon gång emellanåt få höra att jag är lik Madonna, därför googlar jag Madonna (men gillar sällan vad hon har på sig, tycker bara om henne i Frozenvideon och kanske under vulgo-Vougeperioden). I gymnasiet hade jag en beundrare som gillade mig för att han var besatt av Chloë Sevigny och för att han tyckte att jag var lik Chloë Sevigny. Det gjorde mig (jätte)glad, (levde förmodligen på detta längre än vad som kan anses vara sunt). Själv önsketänker jag emellanåt att jag är lite lik 70-tals Jerry Hall…  vilket jag naturligtvis inte är.

(Hade inte planerat att göra parfymreklam eller så, men tyckte att reklambilden var den snyggaste bilden jag kunde hitta. Min likhet med Madonna faller förövrigt helt på näsan. Hennes näsa är liten och nätt, min är stor som en kran. Eh… evt   likheter faller förstås på mycket annat också: graden av vältränad-het, längd, självförtroende, bankkonto…)

Bli ditt bästa jag var en rubrik på framsidan av Damernas värld som jag tittade på på Konsum häromdagen. En mycket förförisk uppmaning – för vem vill inte vara ”sitt bästa jag”? Det vore ju toppen om man var det. Köpte dock inte tidningen, tänker att det räcker att jag vevar på på min pensionärsmotionscykel (och dricker en smoothie då och då).

Jag hade tänkt avsluta det här inlägget med någon slags ”inspirationskavalkad” som jag alltså skulle ha googlat ihop, typ ”Piedestalens must haves” (hehe). Kom dock inte längre än till denna slampiga och svindyra Balmainklänning – som jag vid närmare eftertanke kanske inte alls vill ha:

Ps. Förlåt för ytligheten. Jag har bara ett behov av att inte vara den jag inbillar mig att jag ”måste vara” just nu. Jag är lite trött på… nästan allt som är pretentiöst. Vill typ ägna mig åt buskis. Förtydligar detta genom att avsluta med min favoritbuskisvideo:

Spandexrockare är så blygsamma. Jag finner det mycket inspirerande. 

Mina övriga försök i modebloggargenren. 

Spleen + saker jag köpt på slutet

Gud vad mina rubriker är fantasilösa! De blir verkligen bara sämre och sämre. Särskilt min frekventa användning av plustecknet (vilket har börjat bli något av en klassiker) är ett säkert tecken på min urartade natur; ”en gång så fyndig och kvick” och så vidare. På slutet har jag lidit en samlad kompott olycka. Dels leda (det är inte så roligt att vara hemmafru trots allt, mina dagar är vidsträckta ökenlandskap som jag inte ens fyller med bullbak-, städning eller andra käcka hemmafruaktiviteter utan enbart av typ… ”självreflektion” och ”förkovran” = i praktiken; lite skrivande, lite läsning, MYCKET tankar-på-rundgång. Det blir nog bra att jobba i sommar, ska vara komvuxlärare igen), dels deppighet (årlig vårdepp; för visst gör det ont när knoppar brister etc), och dels legitim – fysisk – sjukdom (som jag inte kommer att gå in på närmare här, även om jag kan lugna er med att det inte rör sig om cancer eller annan dödlig fara). Ack livet! Vad är det annat än en raksträcka till döden? Varför icke lägga sig i en kista redan nu så att man får det överstökat…?

Nä, herre-gud. Låt oss byta samtalsämne till något piffigare, som shopping! (Och förresten är jag inte det minsta självmordsbenägen, egentligen är jag ganska förnöjd för det mesta, hade bara lust att vara lite dramatisk.) Shopping i alla fall. För det vet vi ju, upplysta moderna varelser, att det bästa sättet att bota leda och kval är att ta sig en liten shoppingtur på stan – och sedan komma hem med ”ett helt nytt jag”! Eftersom jag så att säga inte varit så ”stadd i kassan” de senaste månaderna har jag dock inte haft möjlighet att ägna mig åt denna lustfyllda vardagsterapi. Vilket har resulterat i att jag i princip helt och hållet har botat mitt shoppingsug, vilket säkert kan betraktas som något bra. (Det enda jag verkligen har velat ha det senaste året är en Acnekappa från förra sommaren som jag inte har råd att köpa.) Idag köpte jag dock två små tunna böcker som var mer i min prisklass – de kostade 5 kronor styck:

Linné-boken därför att jag hoppas att den kommer att vara lika trevlig läsning som Darwins Om arternas uppkomst, som – tro det eller ej – är en fantastiskt poetisk läsupplevelse. Och jag känner mig ganska förvissad om att Linnés anteckningar (från åren 1707-31) kan bjuda på något liknande, se exempel nedan:

LAPPONIA LYCKSELENSIS

Denna floden, som vi snart 3 mil följt, och varit helt navigabel, hotades oss här och där med små fall. Omsider kom vi till 3:ne forsar, något stycke ifrån varandra, där de vore impossible att segla uppför. (…) Stränderna bestodo av sand och klappur, och klappuren, helt svart av vattnet, var spataktig. (…) Vid stranden vid Lyckelse finnas otaliga många små fiskar. (…) Här var en kvinna, som jämmerligen plågades av grodor, vilka hon druckit i vatten, då de voro rom förleden vår; hon kände att de voro 3; hon hörde dem gjö och andra som sutto jämte; hon stillade något sin pina med brännvin, salt dödde de inte av.

Åh. Insåg just att jag faktiskt har läst just denna text förut – då jag pluggade idéhistoria (vilket är det BÄSTA ÄMNE man kan läsa, något jag rekommenderar ALLA. Ska du bara läsa ett ämne – välj detta! Du blir inte bara sjukt allmänbildad, du har också så gott som oavbrutet roligt under tiden; kursböckerna är också riktigt bra, åtminstone de som är skrivna av Ronny Ambjörnsson, och föreläsarna – åtminstone i Umeå – var härligt prilliga, precis som universitetslärare ska vara!)

Mitt nästa köp var en liten bok med konstreproduktioner från Amsterdams Riksmuseum. Många gamla 1500-1600-talsmästare, som t ex Vermeer, El Greco, Rubens och Rembrandt och det är ju alltid trevligt.

Avslutningsvis har jag köpt en träningscykel. (Paus för förundran här:) (…) Naturligtvis ingen ny och fräsch och dyr liten sak, utan – vilket är typiskt mig – en antik tingest från en gammal dam på Kungsholmen som i sin tur hade köp den från en rehabiliteringsgymnastiklokal där hon tränade sjukgymnastik på 90-talet. Men, den är mycket stadig och jag cyklar mig svettig på den dagligen. Nedan kan ni ta del av min hurtiga träningsspotifylista. Mot beach 2012! (Jag satsar på den här.)

Judas Priest: Runnig wild

Joan Jett and The Blackheads: I Hate Myself For Loving You

Sick Of It All: Friends like you

Imperiet: Alltid rött, alltid rätt

The Damned: Neat, Neat, Neat

Misfits: We are 138

The Runaways: Cherry bomb

DMX: Party up

Urge Overkill: Girl You`ll Be A Woman Soon

Patetiken i att trampa med ursinne i blick till rader som Hello world, I`m your wild girl, I`m your ch-ch-ch-ch-ch CHERRY BOMB, ja, kan ni ju bara föreställa er.