Hej,
nu ska jag dela med mig av lite bilder från min helg:
I morse satt jag på bron och glodde på gårdens ankor. De heter Kajsa, Hilda och… nåt mer. Har glömt. Astrid kanske. Den vita är min favorit eftersom den ser mest ut som en ”riktig” anka. I veckan ska jag vara ankvakt. Trädet ovanför deras bassäng är ett katrinplommonträd. Snart är frukterna mogna. Då kommer vi förmodligen få en låda – precis som med äpplena i inlägget nedan. Jag är allergisk mot stenfrukter så jag måste förvälla dem på nåt sätt. Får nog koka marmelad. (Fast jag äter ju aldrig marmelad.)
Av (sex av) äpplena gjorde jag en äppelpaj. Jag är verkligen ingen bagare så den blev inte särskilt snygg. Men den smakade helt okej i alla fall, hade i massor av kanel och socker. Som ni ser äger vi inget maka porslin. Har funderat lite fram och tillbaka om jag borde köpa grejer som matchar, men det vore lite tråkigt också. Dessutom: Hos den akademiska medelklassen är väl bohemiskt betonad obryddhet en dygd? Alltså: Bokhyllorna ska vara välfyllda men hemmet stökigt. Att inte ha matchande porslin borde alltså vara helt i sin ordning. (Här skulle jag för övrigt kunna hålla en lång monolog om vad jag tycker om normer kring hus och hem. Till exempel arbetarklassens välstädade beskedlighet och den brackiga borgerlighetens dyra tapeter och Orreforsglas. Jag tycker att båda är lite tragiska på något sätt.)
Både igår och idag har vi varit på utflykt. Igår traskade vi omkring bland komockor i ett naturreservat där det fanns mer djurstigar än människostigar och jag blev rädd när jag såg spåren efter klövar i leran – de var enorma – och nojade över att vi hamnat i en tjurhage. Men det var bara kossor där. Stora djur med rödkantade ögon och vita ögonfransar som alltid ser dräktiga ut, vare sig de är det eller inte. Så småningom kom vi fram till en fågelsjö som mest såg ut som ett igenslammat träsk och därefter hamnade vi på en golfbana. Slutligen följde vi en väg som ledde till en naturiststrand, gick in på en stig i skogen och kom fram till ett mycket märkligt ställe där någon byggt långa staket av kvistar, hängt upp ett draperi och små flätade korgar och täljt ett huvud i trä och placerat solglasögon på. Där fanns också grekisk turistporr, små glasunderlägg i keramik där antika figurer knullade med varandra, annonser om massage och en smutsig, använd kondom. Lite Blair Witch-stämning med skruvad ensam-galning-potential. Eller så huserar där ett helt kollektiv antisociala galningar som träffas för att ligga med varandra. Jag är nu inte särskilt rädd för knäppgökar – jag har ju trots allt jobbat med många av dem genom psykiatrin – men Olle tyckte att det hela var obehagligt och blev nästan paranoid. Och förmodligen var det en sundare reaktion än min egen, naivt nyfikna.
Där i skogen träffade vi också på en fin och väldigt tam katt som utan vidare gick med på att bli klappad och som rullade runt på marken och spann. Handen på nedersta bilden tillhör vår hyresvärd Vesa – Olles nya bästis – som också följde med.
Det var fint ljus, där i skogen:
När vi kom hem splintade Olle upp ved och sedan tog vi hand om de monsterzucchinis vi fått. De var nästan obscena som ni kan se:
Vi har nu ätit zucchini två dagar i rad, och fler dagar lär det bli. Vi kommer att ha hela frysen full. Det är således tur att vi verkligen gillar zucchini, annars skulle det hela kunna bli problematiskt.
Vi har också fått andra grejer från trädgården, som vitlök, gurka och chili. Också något vi äter omåttligt mycket av. Ja, vitlök äter vi faktiskt nästan varje dag året om. Därför har jag förmodligen alltid småtaskig andedräkt.
Turisttidningen har vi också fått. Vi får helt enkelt mycket grejer nuförtiden.
Och nu dricker jag vin (vad annars?) och ska strax fortsätta mitt omläsning av klassiker-projekt. Efter Pappa Goriot är det Jane Austen som gäller. I ljuset av Balzac upplever jag dock stora brister gällande hennes gestaltning. Jag hade gärna sett lite mer reflektioner hos karaktärerna, som det är nu får dialogerna löpa utan minsta nick, höjt ögonbryn eller kommentar, och det känns andefattigt. Ett snörpigt leende eller en sarkastisk blick hade fått Mr Darcy att framträda i tydligare dager och jag upplever tyvärr både honom och Elizabeth Bennet som ganska endimensionella. Och Mr Bingley tänker jag rentav är dum – ytlig och korkad, i avsaknad av både fast personlighet, tålamod och bildning och jag har mycket svårt att förstå varför han, med dessa egenskaper, utmålas som så ”förtjusande”.
Slutsatsen måste därför bli att omläsningar inte alltid är av godo. Jane Austen har jag alltid betraktat som en av mina favoriter och nu måste jag ju ompröva det. Å andra sidan kan jag fortfarande försvara henne med att hon skrev sina berättelser i en tid då romanen ännu inte hittat sin form, flera decennier innan realismens genombrott. Stolthet och Fördom skrevs i slutet av 1700-talet; mellan 1796 och 1797. Hon saknade med andra ord tillräckligt bra förebilder. Och bra förebilder måste man ha, tänker jag, för att kunna nå sin fulla potential. (En annan tanke vid dessa omläsningar; vad skulle en Flaubert, en Balzac, en Tolstoj ha skrivit om de levt idag? Om vilka ämnen och intriger? Jag skulle så gärna vilja veta! För en sak är säker; deras likar finns inte i dagens samhälle. De var så mycket tålmodigare, så mycket större. Och ändå måste det ju finnas författare med liknande intellekt och talang. Kanske äger de bara inte samma fokus och ihärdighet. Kanske är det omöjligt att ha det i den rastlösa tid vi lever i? Jag tror att det måste vara så det förhåller sig.)
Puss och kram – vinet gör mig mycket ömsint. Kram igen!
Ps. Brist på gestaltning eller ej, tiden kan i alla fall inte frånta Jane Austen hennes mästerliga replikväxlingar:
Piedestalen 