Denna lady ligger ute till försäljning. Man vill ju adoptera henne av rent medlidande.
Olles kommentar: ”Äsch, de flesta fåglar blir uppätna av myror och djur efter sin död. Den där däremot står utställd på lit de parade i utsmyckning och allt. Det är inte synd om den.”
Mulberry 2013
Nancy Fouts: ”Owl With Butterfly”, 2012
Alltså, att ha två stora frysar fullproppade med döda djur hemma… skulle ge mig mardrömmar. Att sedan, som hobby, tina upp de där djuren ett i sänder för att sprätta upp dem och karva ut deras inälvor… bara för att därefter kunna arrangera dem lite tjusigt i ett martiniglas sådär. Det krävs nerver till det. För att kunna ägna sig åt sådant får man inte vara blödig, som jag, som får dåligt samvete om jag råkar döda en myra. (I helgen när jag städade ur stugan råkade jag döda både en myra och en spindel. Plus av bara farten suga upp tre spindlar med dammsugaren, och det gjorde mig helt knäckt. Resterande spindlar, tio stycken, fångade jag i glas och bar ut.)
Det är förstås motsägelsefullt att vara besatt av uppstoppade djur samtidigt som man av etiska skäl är vegetarian. Jag är så nojig över att djur far illa i kött- och mjölkindustrin att jag ruinerar mig på ekologiska ägg för 38 kronor paketet. Nu äter jag förvisso fisk, men köper sällan lax eller torsk. Det blir mest sill som jag inbillar mig inte fått lida vid sin död (jag har säkert fel). Däremot har jag inga problem att köpa och bära päls – så länge den är begagnad. Och skinnskor köper jag nya (och fler än jag behöver).
Grejen med uppstoppade djur – utöver att de är spännande och estetiskt tilltalande – är att de ofta är gamla och inte sällan har flera decennier, ibland sekel på nacken. Naturhistoriska riksmuseet respektive biologiska museet i Stockholm inhyser rariteter som man numera inte kan konservera hur som helst, som t ex björnar, vargar, lodjur, ugglor och rovfåglar (de två sista har varit förbjudna att stoppa upp sedan 1947). De flesta uppstoppade djur som det handlas med idag på aktionssajter, blocket med mera är också begagnade.
Nuförtiden måste samtliga djur som dödas i taxidermiskt (påhittad böjning?) syfte vara anskaffade på laglig väg genom ett särskilt tillstånd. Ovan nämnda museer består därför av, med dagens mått mätt, så gott som omöjliga kvantiteter. Dessa museer är också kvarlevor från en förgången tid, reliker från det sena 1800-talets syn på naturlära och deras själva existens därför i sig museala. På så sätt ser jag heller ingen motsägelse mellan mitt intresse och mitt etiska patos: Det är ingen idé att sörja över spilld mjölk, som talesättet lyder. Det som är dött förblir dött.
Min mammas man Roger, som är jägare, känner en konservator och har flera gånger erbjudit mig uppstoppade djur i julklapp och födelsedagspresent. ”Välj bara ett djur du vill ha så knäpper jag det åt dig och får det fixat.” Tanken är frestande. Jag skulle gärna ha en svart korp, en vit ripa, en mink eller hermelin hemma. Gärna allihop. Kanske också några småfåglar. Grejen är bara den att jag inte skulle kunna rättfärdiga för mig själv att de dött på min order. Däremot skulle jag inte ha några problem att låta stoppa upp ett djur som dött på naturlig väg – som kraschat in i en ruta t ex, eller blivit överkörd. Jag har sagt till Roger att han gärna får ta rätt på ett sådant om han skulle råka stöta på något.
Olle, stor djurvän med ett förflutet som vegetarian i tio år, har som sagt nyligen tagit jägarexamen. I julas sköt han sin första fågel, en orre, som han styckade, tillredde och åt upp samma dag (den resulterade i en paj). I telefon lät han både lite stolt och lite darrig på rösten när han berättade om det hela. Han menar att det är både ärligare och mer etiskt försvarbart att skaffa sitt kött själv – att se var det kommer ifrån och följa hela processen, istället för att bara plocka upp ett abstrakt paket i en kyldisk. Jag instämmer till fullo i detta. När jag tagit upp detta att skjuta djur för att stoppa upp har Olle bestämt sagt nej. Han är lika förtjust i uppstoppade djur som jag, men vill inte bidra till själva processen. Det är med andra ord skillnad på att skjuta djur och på att skjuta djur – att döda för sitt eget höga nöjes skull är inget han kan tänka sig.
Den moraliska kompassen är inte sällan ur led. Lägg två bredvid varandra rörande en och samma sakfråga och de kommer förmodligen att peka åt olika håll. Och ändå kommer dess ägare vara lika övertygade om att just deras visar rätt. Människans motsägelsefullhet är så konstant att jag ofta förvånas över hur hon orkar fortsätta upprätthålla illusionen om sin egen uppbygglighet. Hur jag orkar upprätthålla illusionen om min uppbygglighet: Jag googlar regelbundet döda djur men skulle aldrig döda ett själv. Ändå har jag inga problem med att köpa döda djur – vare sig det rör sig om ett paket köttfärs åt Olle eller en begagnad pälsmössa. Men finns det, när det kommer till kritan, något mer förkastligt än att köpa dessa grejer? Torra sedlar istället för torkat blod. Hur vi lägger dimridåer mellan verkligheten och oss själva och framhärdar i att detta skulle vara fullkomligt normalt – den perverterade industriella samtid vi lever i. Många som äter kött skulle aldrig vara beredda att döda sin mat på egen hand.
Och för att ta resonemanget ett steg längre: Vad är det egentligen som gör det faktum att Mayhems sångare slickar grishuvuden under konserter, eller att Martin Bladh dränker sig i blod under sina performances, så mycket anstötligare än att stycka ett djur eller steka en biff en fredagskväll? När allting trots allt springer från samma källa: det döda djuret. Jo, de två första exemplen är ju blasfemi. Medvetna provokationer avsedda att chocka och äckla. Och vad är då blasfemi? ”Att häda, att kränka något heligt.” Är det slaktade djuret då heligt? Anser vi detta är vi något mycket intressant på spåren. Då är vi nämligen mer religiösa än vad vi vill tro.
Jag beundrar osentimentala personer – precis som jag beundrar flera andra personlighetsdrag jag inte har själv. De som utan problem kan slå ihjäl en mygga, stycka en kyckling eller ägna sig åt taxidermi utan att få djup existentiell ångest. En person som jag skulle aldrig överleva om jag kastades tillbaka i ett ursprungligt tillstånd. Jag skulle varken kunna döda min mat själv eller försvara mig i strid. Existentiella kval är för den skull inte värdelösa, de kan vara viktiga samvetsbyggare – särskilt om man ska leva ihop med andra, men det mättar inga munnar.
Som historielärare kan jag inte låta bli att beundra ursprungliga egenskaper. Människan har trots allt bara levt som civiliserad varelse (d v s i samhällssystem som bedriver handel och intellektuell verksamhet) ungefär 2 procent av sin totala livstid. I ca 190 000 år levde vi – med samma hjärna som vi har nu – som samlare och jägare. När vi föds föds vi alltså på samma premisser som stenåldersmänniskorna gjorde. Jag upphör aldrig att fascineras av detta. Jag är också fascinerad av människans religiösa sidor – för de är lika ursprungliga de: Med den religiösa livssynen kommer den livsåskådning som säger oss att det ena är hädelse och det andra fullt naturligt. Men vad är det egentligen som avgör vad som är vad? När de religiösa regler som råder inom en kultur kan vara motsatta de som råder i en annan?
På bilden högst upp ser ni (ännu) ett konstverk av Polly Morgan. Och jag tycker inte om det. Varför? Jo, för att det är alltför eskapistiskt. En konservator ska enligt mig skänka djuren värdighet och den där stackars ekorren är berövad all värdighet. En ekorre skulle aldrig få för sig att sova i ett martiniglas.
Förmodligen kommer jag aldrig att lyckas rationalisera min faiblesse för taxidermi. Eller få den att samstämma med min övertygade vegetarianism eller min Singerska övertygelse om att djur – liksom människor – besitter känslor och därför bör behandlas om inte som jämlikar så åtminstone med stor respekt. Kanske spelar det i slutändan ingen roll: Livet är fullt av motsägelser.
I have two huge freezers stuffed with dead animals in my studio, everything from mice and small birds to rats and foxes. Also I have taken up most of the deep freeze in the kitchen with my animals. I think what I like to do with my work is make something beautiful out of something that people would not ordinarily expect to be beautiful. I have a stuffed white owl above our dining room table, and two dancing rabbits on a splint next to the kitchen.
Läs hemma hos-reportage här.
Stort menageri till salu på Blocket nu.
(Kolla in björnens tass, hur den hänger lite lealöst sådär som om den var helt orelaterad till kroppen. Tror för övrigt att jag skulle bli rätt nervös av att ha en uppstoppad björn hemma.)
Min inre flicka blir alldeles till sig.
Väldigt svårt att inte tycka att Alexander McQueen är/var världens bästa modedesigner.
Ugglehatt!
(klicka för större format)
Av Stephanie Metz
Besökte Biologiska Museet på Djurgården igår; något jag länge har velat göra men som jag fram tills nu inte har lyckats komma mig för. Nå; själva byggnaden är underbar; en starkt tjärdoftande historia i mörkt trä med utsökta sniderier runt den massiva porten. I den trånga entrén är belysningen skum och luften känns instängd (det luktar tjära även där) och den enda elektriska ljuskällan tycks komma från ett dunkelt upplyst diorama innehållande en björnmamma och hennes två ungar (bortser från ljuskällan från den pyttelilla receptionen). Med andra ord; en plats helt i min smak!
För att försöka sig på en liten recension: Det som skiljer denna zoologiska utställning från många andra är att djuren inte står uppradade var för sig med en prydlig etikettbricka framför, utan istället är utspridda huller om buller i ett storslaget försök till iscensättning av ”levande natur”. (Om än en smula lustig sådan då rovdjur och bytesdjur samexisterar sida vid sida i fullständig harmoni.) Resultatet blir både vackert och även spöklikt, då det givetvis är svårt att bortse från att djuren trots allt är döda och deras omgivning statisk. För att avrunda: Museet är en så gott som intakt efterlämning av det sena 1800-talets nationalromantik och på alla sätt värd ett besök.
Ps. Bruno Liljefors står för väggdekoren och inträdet är billigt!
Det var länge sedan jag bloggade om uppstoppade djur, men det tänker jag ta igen nu. Under 1800-talet var uppstoppade djur mycket populära, både i hemmen och på olika museum – det var under denna tid man började upprätta zoologiska och biologiska museer runt om i Europa, en följd av det ökade intresset för naturvetenskaplig klassificering tillsammans med en ökad vurm för folkbildning (museerna fungerade givetvis också som helgnöjen).
Under denna tid utvecklades uppstoppning av djur till ett eget yrke (man kunde antingen kalla sig för ”konservator”, ”preparator” eller ”taxidermist”). Yrket bestod av att garva djurhudar och tillverka anatomiskt skalenliga stommar i lera eller gips som man sedan klädde- och sydde ihop på ett så trovärdigt sätt som möjligt. Djurets innanmäte avlägsnades naturligtvis och dess ögon ersattes av replikor tillverkade i glas (de stackarna!). Intresset för zoologiska museum kom dock att avta i och med att man började etablera allt fler djurparker.
Under 1800-talet utvecklades även en sidogenre inom konservatoryrket, en mer artistisk sådan, där man ”förmänskligade” djuren genom att placera dem i typiskt borgerliga miljöer, något som storligen roade den nya medelklassen. Ett exempel på en sådan ”taxidermi-artist” är Walter Potter (1835-1918) som hade ett eget museum i Sussex, England, där han ställde ut sina mycket originella och ganska absurda tittskåp:
”A Happy Family” (årtal okänt)
”The Kittens Tea Party” (1871)
”The Rabbits Village School” (1888)
”The Kittens Wedding” (1898, Potters sista stora verk)
Vykort föreställande Potters museum
Högst upp; Potter det år han dog, 1918.
Fantasifulla djurkorsningar här.
Och en uppstoppad människa här (varning för rysningar).
Egentligen är det här en favorit i repris för jag har postat en bild på ett fingerdjur förut, för ungefär två år sedan. Men visst är de UNDERBARA? Det är helt omöjligt att fortsätta vara januarideppig när man ser in i denna lilla krabats prilliga gröna ögon! Visst ser de ut som skrynkliga gamla farbröder… på typ speed? (Fast djuret på bilden längst ner liknar mest Gollum. Eller tvärtom. Det beror förstås i vilken ände man börjar; jag brukar föredra att börja i sagorna.)
Svettig. Stirrig blick. Okontrollerat temprament. På gränsen till nervsammanbrott.
Hermann Ploucquet, ca 1851
Okänd konstnär som tycker att möss i tortyrredskap är höjden av ondska?
Nu har jag tröttnat på uppstoppade djur för ett tag, särskilt efter att ha gått igenom
Piedestalen 