The mystery of the Eskimobjörn

icebear

Jag drömde om den här skulpturen inatt (som jag tidigare pinnat på min pinterestsida). Att jag fick veta dess djupa symboliska innebörd och hur denna stod i relation till mitt liv. Och nu kommer jag inte ihåg vad det var. Frustrerande.

Andra gäckande skulpturer:

ca 712 bcEgyptisk skyddsskulptur/amulett från ca 712-332 f.Kr. En blandning av flodhäst, krokodil, lejon och människa, med uppgift att skydda kvinnor under graviditet och förlossning.

moaiskulpturerNågra av Maoiskulpturerna på Påskön, skapade av polynesiska invånare för ca 1000 år sedan. Enligt myten vandrade skulpturerna till sina platser med hjälp av övernaturliga krafter.

Ps. När jag var yngre ville jag under en lång period läsa antropologi på universitetet – utbilda mig till antropolog. Jag är djupt fascinerad av marginalitetskulturer/religioner. Ville framförallt fördjupa mig i samisk och rysk shamanism. Ds.

Långfredag

Andrea Mantegna: ”Crucifixion”, 1457 – 1459

 ”Se till de lidandes ögon – där finner du gud”. Känt citat av Jesus. Att erkänna lidandet, både som universellt och privat fenomen, är ett sätt att ta ansvar. (Vilket inte betyder detsamma som att bygga sig själv ett bo av sin självömkan!) ”Det är svårt att leva ett liv” brukar min far säga, och ”det är synd om människorna.” Även Strindberg konstaterade detta, och givetvis många innan honom. 

Jag älskar långfredagen eftersom det är en av få dagar – rent traditionellt – som man öppet får erkänna lidandet och vara helt och hållet allvarlig. Hoppas ni grunnar på era existenser idag, känner svindeln, kanske funderar kring hur ni kan göra just er lilla del av världen till en mer uthärdlig plats. Det ska jag göra.

 

Michelangelo; ”La pietá” (detaljer), 1499

29 januari: Millesgården

Inte ha vi gafflar och inte får vi lakan – men kolonner, det har Carl alltid råd att köpa. / Olga Milles

Idag har jag besökt Millesgården på Lidingö. Där var fantastiskt vackert, nästan perfekt. Med enorma statyer, föreställande ”mytiska sjöväsen som så kallade najader och tritoner, liksom fontäner och blommor” som det stod på en skylt i skulpturhallen Röda Rummet; där väggarna målats ”pompejanskt röda för att ge associationer till antiken men också för att den röda färgen passade väl som bakgrund till de grönskiftande skulpturerna”. Förutom alla statyer fanns där underbar arkitektur, massiva stentrappor och cypresser (älskar cypresser!). Nå, när jag kom hem googlade jag Milles och hittade bland annat dessa intrikta fakta från Wikipedia (latmanskunskaper!):

Carl Milles har tydligt uttryckt beundran för Nazityskland och Hitler, likaså av Mussolini och Franco. Till vännen Frances Rich utropade han “Jag älskar människor som städa upp sina hem och som har söndagsfint. Jag bryr mig inte om vad man kallar dem men jag hatar oordning…”. Till Olga Milles, som efter anslutningen (Anschluss) av Österrike till Tyska Riket, blev kvar ett tag i Graz, skickade Carl begeistrade ”Heil Hitler”-hälsningar. Dock var Milles tveksam angående metoderna ”att städa upp”. 1938 skrev han till sin syster Ruth: ”… men hur skicklig han (Hitler) än är att klara Tyskland, skramlar han väl mycket men kanske är det enda sättet att lära de andra förstå…”.

Inte för att vara sådan, men det känns nästan givet att en antikinspirerad skulptör under 1930-talet var Nazistsympatisör…

Förresten! Carls syster Ruth Milles var både poet och illustratör. Nedan två bilder på hennes alster:

Min inre flicka föll som en fura för prinsessbilden! Och titeln på diktsamlingen var också mycket romantisk! (Åh, jag vet att det är lite b med fotografier på tavlor och föremål innanför glasmontrar…)

Ruth Milles 1873 – 1941

Två bilder på själva huset och trädgården:

Äldsta delen av huset

”Poseidon med brunnskar”, 1927, replika

Statyerna högst upp är inte gjorda av Carl Milles utan tillhör hans antika skulptursamling.

Guggenheim!

De chirico
De Chirico: Red tower

Joseph Cornell
Tittlådor av Joseph Cornell

Giacommetti
Giacometti ”plastergirl”

Brauner
Brauner: Consciousness of shock

b
Boccioni: Typ futuristisk-dystopisk stadsskulptur

v
Gonzales: Cactus

Ernst
Max Ernst: Järnskrotsskog

Delvaux
Delvaux: Skogsråmöte

Att se all den här konsten samlad på ett ställe gav mig yrselattacker. Överväldigande intill smärtsamt. Har ändrat uppfattning om att reproduktioner är bäst – att se konstverk live är bäst, alla penseldrag, limkanter, färgklumpar, avtryck. Ändrade uppfattning om konst jag tidigare tyckt varit trist: Pollock, Max Ernst och Duchamp tex – deras jävla pedantiska hantverk är makalöst. L upptäckte en rolig detalj hos Pollock: De senare verken (de mest kända) har han signerat ”Jackass Pollock” istället för de tidigare verkens Jackson.
Alla de här modernisterna fick mig att själv vilja tillverka tittskåp, collage och spikfigurer. Har läst utställningskatalogen hela vägen hem, läser den fortfarande. Ovan har jag valt ut några av de grejer jag gillade mest.

Skrik

Jag är så trött på mig själv idag. Alldeles utmattad. Ibland slår det mig: Hur mycket jag måste stå ut med mig själv, och med den tid vi lever i (fast jag tror inte att någon annan tid är bättre). Jag är trött på Internet, mobiltelefoner, sms, dvd:filmer, individualism. Jag är trött på mitt ständiga behov av Distraktion, som i sig skapar distans (mellan mig själv och mina känslor) – som emellanåt får mig att tro att jag inte har några känslor, att jag bara är en observerande blick, en kylig tanke. Och all denna distraktion gör mig däst, lat. Och jag längtar efter stränghet – och ännu mer tid – fast jag redan har sjukt mycket tid. Men kanske längtar jag mest av allt efter mer ensamhet, rentav mer nöd , mer förtvivlan så att jag känner att jag lever. Så att något tar tag i mig och berör mig på riktigt för en gångs skull. Mitt nyårslöfte blir att utsätta mig oftare; att gå i fler dramatiska möten med mig själv.

Det biologiska nöjesfältet

Kanske började allt i biologiklassrummet i skolan? De låsta glasskåpen med uppstoppade djur och burkarna med rosa foster i formalin (eller har jag inbillat mig dom?). Skelettet som hängde på väggen och den anatomiska torson i plast. Att det var lite hemligt och läskigt på samma gång, och äckligt förstås. Önskan att få öppna de där skåpen, trycka näsan mot burkarna, försiktigt stryka över djurens päls. Det hisnande i insikten att ha ett inuti, ett slemmigt pulserande hjärta som inte var det minsta hjärtformat och tjocka, korvliknande organ. Att vara sådär röd och rosa… och innanför det, att själv ha ett sånt där dumt, flinande skelett. Det var hisnande, obegripligt. Och ändå gavs man inte chans att utforska dom där sakerna tillräckligt, utan var istället tvungen att ägna sig åt tråkiga saker som att plugga fotosyntesen och samla löv… Inte konstigt att biologiskt inspirerad konst fascinerar – vi har helt enkelt inte hunnit stilla vår nyfikenhet.

Hirst

Hirst

Båda konstverken av Damien Hirst