Filmer från förr

Vad har jag gjort under jullovet? Internetbantat i tio dagar, så pass att jag glömt bort att betala mina räkningar (jag kom ihåg det igår kväll).  Eller nåja, en sak har jag faktiskt gjort på nätet och det är att se filmer på Youtube. Där finns mycket skräp, men också en och annan glänsande pärla. Här följer några varma rekommendationer!

to catch a thief 1955

To Catch a Thief (1955). En film som får mig att omedelbart vilja flytta till Rivieran. Eller åtminstone spendera en lång semester där. Varje scen är ett vykort. Allting njutbart. Bättre än verkligheten, det är ju i technicolor (jag har semestrat på Rivieran, minsann, och det var inte särskilt glamouröst). Jag öppnade en flaska mousserande tjugo minuter in i filmen, det kändes liksom nödvändigt. Cary Grant spelar en före detta juveltjuv som blir misstänkt av polisen när en annan tjuv börjar kopiera hans gamla manövrar. För att bevisa att han är oskyldig bestämmer han sig för att föregå polisen och själv fånga tjuven. Sedan korsas hans vägar med Grace Kelly, en bortskämd rikemanstjej som är osunt intresserad av honom, och som visar sig mycket bra på att köra bil (filmens biljakt är mycket elegant). Mer behöver inte sägas. Bilderna nedan torde också tala för sig själva.

to-catch-a-thief-beach-wear-bettesouthamericato-catch-a-thieftocatchathief

the birdsThe Birds (1963). I kristallklar upplösning. Kvinnorna så oerhört perfekta, som 60-talsbarbies. (Jag fick ärva en sådan av mamma när jag var liten, hon – dockan alltså – hade tjock svart kajal, svart page och det som jag då tyckte var ”kontorskläder” men som jag senare förstod skulle efterlikna den klassiska Chaneldräkten). Tippi Hedren är underbar i rollen som den mondäna och skandalomsusade dottern till en tidningsmogul och hon tar sällan av sig sin långa tjusiga pälskappa och svarta stilettklackade skor (däremot rivs hennes noggranna svinrygg många gånger ut i kampen mot de illasinnade fåglarna). Hon beter sig gäckande lustigt åt i filmens inledningsskede då hon stalkar en man hon träffat i en fågelaffär genom att följa efter honom – i sin skitsnygga mintgröna James Bondlika sportbil – till en liten kuststad två timmar norr om San Francisco för att i hans namn leverera två dvärgpapegojor (lovebirds) åt hans yngre syster. De förenas sedermera i kampen mot de enorma fågelskockar som enats i ett gemensamt krig mot kuststadens invånare. Inte en ful ruta, eller tråkig sekund. När filmen är slut fortsätter man fundera över de där dvärgpapegojorna.

the birds barbieTippi Hedren som Barbiedocka!

the medusa touchThe Medusa Touch (1978). Richard Burtons rollkaraktärs våning är en överraskning. Där hänger Caravaggios Medusa på väggen och djurkranier står på skrivbordet, där finns hyllor med åldriga inbundna böcker och litografier av Goyas gravyrer. Medusas blick var fruktansvärd, så också blicken hos Burtons karaktär, den enstöriga författaren John Morlar, som med tankekraft kan framkalla diverse otäcka ting. I filmens inledningsscen överraskas han i sin lägenhet av en okänd förövare som med en Napoleonminiatyr i högsta hugg nästan misshandlar honom till döds. Han faller i koma och förblir i detta tillstånd medan kriminalkommissarie Brunel nystar i fallet och långsamt men säkert avtäcker ledtråd efter ledtråd. Samtidigt ges återblickar från Morlars förflutna, man får bland annat följa hans terapisessioner med psykiatrikern Zonfeld, vars namn också flitigt förekommer i hans dagbok. På det hela taget utgör filmen ett lågmält men spännande mysterium som var mysigt att följa. Slutet var påkostat, och bra!

Sleuth 1972.jpgSleuth (1972). Laurence Olivier och Michael Caine bevisar sin briljans genom att ensamma bära denna underhållande film baserad på en pjäs med samma namn. Min inledande skepsis (kammardraman blir ofta väl klaustrofobiska) övergick snabbt i ett verkligt engagemang. Hela filmen utspelar sig på ett gammalt engelsk gods – mycket vackert – mestadels inomhus där den åldrade, och mycket excentriske, deckarförfattaren Andrew Wyke och den, åtminstone inledningsvis naiva, älskaren till Wykes hustru, Milo Tindle, invecklar sig i en katt- och råttalek på liv och måhända också död. Verkligt sevärd, och Olivier i rollen som den lika listiga som barnsliga Wyke är oavbrutet fascinerande. Extra plus för interiören, full av antika dockor och annat tjusigt krimskrams.sleuth

the scarlet pimpernelThe Scarlet Pimpernel (1982). Så rolig titel att uttala högt: Vi ser The Scarlet Pimpernel! Pimpernel! Pimpernel! Jag tjatade om det på nyårsdagen då Olle desperat letade efter Ivanhoe utan att hitta den någonstans. Anthony Andrews har en huvudroll också där, och filmen är inspelad samma år och det är också ett kostymdrama och så vidare. Och en sak till – Jane Seymour är nästan lika vacker som Olivia Hussey! (Beroende på tycke och smak – det finns nog de som tycker tvärtom.) Rödmire är symbolen för den (fiktiva) rojalistvänliga brittiska motståndsgrupp under franska revolutionen som med hjälp av listiga manövrar och intrikata förklädnader smugglar ut fängslade adelsmän ur skräckväldets Paris (terrorn är ruggigt framställd med ständiga giljotineringar ackompanjerade av hurrande folkmassor). Ledaren för motståndsgruppen är adelsmannen Sir Percival Blakeney (Andrews) som maskerar sina avsikter genom att inta rollen som odräglig dandy vars ytliga tillgjordhet retar gallfeber på Medborgare Armand Chauvelin (Ian McKellen), Robespierres högra hand, som fått i uppdrag att identifiera- och fängsla rörelsens ledare och dess medlemmar. När det visar sig att Blakeney, utöver att utgöra ett allmänt irritationsobjekt, också kurtiserar- och sedermera vinner Chauvelins hjärtas dam, den firade skådespelaren Marguerite St. Just (Seymour), samtidigt som alltfler ledtrådar pekar åt Blakeneys håll blir Chauvelins uppdrag med ens djupt personligt, han ska ha hämnd och det till varje pris. Intrigen är full av förvecklingar och filmen är stundtals nervkittlande spännande. Kuriosa: Sir Percival ska vara löst baserad på Axel von Fersen som arrangerade kungafamiljens flyktförsök till Varennes 1791.

wuthering_heightsWuthering heights (1970). Inget för veklingar, d.v.s. sådana där märkliga typer som inte älskar relationsromaner från 1800-talet, och som till följd av detta är öppna för kostymdramer av allehanda slag. Själv tycker jag att det räcker med vacker vy, ett och annat gods och herresäte, stela frackar, frasiga klänningar och, naturligtvis, en tjusig brittisk accent (för kostymdrama är en mycket brittisk genre, även om det finns ett och annat undantag). Med detta sagt: Heathcliff måste vara synnerligt svår att gestalta, han som drivs av långsint hat och hämndlystnad utan gräns och som i romanen beskrivs som något av en demon i människokropp, t ex. när romanens berättare, hushållerskan Nelly, förmanar honom att det är Guds sak att straffa elaka människor, och han svarar att Gud inte skulle ha samma glädje av det som han själv. Egentligen kan det inte annat än misslyckas, men jag tycker ändå att Timothy Dalton gör ett lovvärt försök, även om han ser löjlig ut i de scener de gnuggat in honom i sotigt smink, alltför jämnt penslat över ansiktet. Även Cathy får sin beskärda del av det där sminket, då de ska se vilda och otämjda ut. Någon större koll på bonderi och friluftsliv verkar regissören inte ha. Heathcliff yxar omotiverat i en trädstam – i romanen jobbar han istället på åkern – och grillar fågel över en pytteliten tändstickslik brasa, ingen glödbädd där inte. Det spelar ingen roll. Det är vackert och passionerat, och i slutet grät jag faktiskt. Sedan gillar jag Cathy, skådespelaren är pytteliten och gnomlik och påminner om ett naturväsen. Det känns mer passande än den ”traktens skönhet” som Emily Brontë beskriver henne som. Och hedarna ligger spöklikt öde under en ständigt blånande himmel och vägen upp till Wuthering Heights påminner om en dyster målning av John Atkinson Grimshaw. Sen är Dalton både jättesnygg och verkligt manlig. En sån ingen vettig kvinna skulle avstå ett hångel med, oavsett om hon gillar kostymdramer eller ej.

tdSnygg man! Här i rollen som James Bond.

Nästa film jag ser blir Charade från 1963. Återkommer snart, då kommer det att handla om litteratur – om systrarna Brontë närmare bestämt.

Ps. Jag har rekommenderat den förut, men infogar en påminnelse: Döden i Venedig från 1971. Finns också på Youtube.

Dagens tema: havsmonster

Fyra tolkningar av havsvidundret Cetus. Ett av konsthistoriens populärare motiv (eller snarare, hur Perseus räddar Andromeda). Så jag älskar monster av alla de slag! Och så jag saknat konst i min torftiga vardag. Blir bot och bättring nu.

Det var länge sen jag läste en bok

20141011_ec001aHöstlov. Jag har gett mig själv uppgiften att läsa en bok. En Riktig Bok. Skönlitteratur. Något av kvalité. Minns inte den senaste boken jag läste, kan det ha varit Den lille vännen av Donna Thartt? När läste jag den? I våras? Jag måste ha läst något sen dess, i somras. Något! Men vad? Det är nästan läskigt hur lite jag läser. Jag som haft för vana att läsa tjugo-trettio titlar per år. Varför läser jag inte?

Den lille vännen var hursomhelst fantastisk. Jag älskade den. Allt med den. Gud vad den var bra. Lång torr kväljande sommar, självlysande karaktärer, ett mordmysterium, ett amfetaminlabb, religiös fanatism, giftormar, ett vattentorn, James Bond! Läs den.

Nere i hallen ligger En amerikansk myt av James Ellroy. Den påbörjade jag för någon månad sen, väldigt hårdkokt, inte min grej, även om den lät bra, om Kennedy och Howard Hughes och Jimmy Hoffa, de har ju som titeln föreslår ett mytiskt skimmer. Men nej, funkade inte för mig, det kändes mest som att läsa ett extremt detaljerat manus till en maffiafilm. I sovrummet en annan bok – George Orwells essäer. Jag har läst Lena Anderssons förord och en halv essä, herregud. I köket ligger Ray Bradburys Fahrenheit 451 – ”den temperatur då papper självantänder”. Mycket behagligt typsnitt och radavstånd, inte särskilt lång. Verkar helt klart överkomlig och förmodligen intressant också. Jag har läst första sidan. På mitt kontor Therese Bohmans Aftonland, den hittade jag inbunden på Hörnefors pendeltågsstation, de har ett bokbord där man kan lämna och låna böcker. Jag har redan läst den, men läste om delar på väg till stan en dag. Jag tycker om att ha romanen där på skrivbordet, den har ett så fint omslag, och jag gillar Therese Bohman – det är lätt att identifiera sig med hennes huvudpersoner.

Här i vardagsrummet där jag sitter just nu ligger Den franske löjtnantens kvinna, den har jag bara plockat fram, förmodligen i syfte att läsa om, Meryl Streep på framsidan, också ett fint omslag.

6111051_1

Under denna Kollaps – livet vid civilisationens slut av David Jonstad. Just ja, den läste jag ju i somras under värmeböljan, inte hela men nästan. Jobbig. Men jag gillar Jonstad, hans senaste bok Jordad – enklare liv i kollapsens skugga, som jag läste strax innan återflytten till Norrland, var väldigt inspirerande. Han ser verkligheten i vitögat men behåller sin optimism, hur många klarar det? (Själv övar jag på det, men det är svårt, ack så svårt.) En annan sak jag gillar med honom är tålamodet, trots all obekväm fakta han presenterar blir han aldrig polemisk. Jag tror att det är avgörande för att kunna nå ut till människor – att inte skuldbelägga dem. På det sättet är han en sann pedagog.

jordad-enklare-liv-i-kollapsens-skugga

Varför läser jag inte? Jag orkar helt enkelt inte. Bokstäverna kryper ifrån mig, rinner ut över sidorna, jag har svårt att greppa sammanhangen, fånga helheten. Jag är väldigt okoncentrerad. Eller: den koncentration jag har lägger jag på annat – som att rätta elevuppsatser. Jag har suttit flera helger i rad och rättat, men det är ju mest den senaste månaden. Det är så mycket annat också, allmän utmattning. Under hösten har jag haft svåra magsmärtor, så pass att jag legat med frossa och kramper och bara grinat. De undersökningar och prover jag gjort visar inget onormalt. Sen en månad tillbaka har jag slutat äta gluten och mjölkprodukter, det har hjälpt. Under samma tid har jag gått ner fyra kilo. Jag glädjs förstås över mitt nya smala jag, men samtidigt har jag blivit utarmad av fett- och kolhydratbristen, denna resulterar ju också i koncentrationssvårigheter.

Innan dess – en sommar fullpackad med praktiska göranden och låtanden, arbete med trädfällning, ved, ommålning, odling, växthusmontering e.t.c. Och dessförinnan – en lång hård vinter. Och nu står den för dörren igen, en ny lång vinter. Det har blivit kallt inomhus igen, i snitt femton grader. Vad som händer när det är kallt – man blir slö och initiativlös. Precis som när det är för varmt. Sommarvattnet avstängt, vi har kopplat på vår brunn, extremt lite vatten i den i år, vi vågar inte slösa, inte duscha (jo, vi snabbskrubbar ”vitala delar” bredvid handfatet) och har således inte tvättat oss på sex dagar (rekord), det är intressant hur håret beter sig, först fett, sedan är det som att det torkar ihop igen, blir mindre fett. Jag tänker förstås på hur det var förr, innan gemene man hade WC, då hade väl alla fett hår jämt och ständigt. Som vikingarna t ex (varför tänker jag så ofta på vikingarna?), de måste ha haft supersmutsigt hår, men det var säkert inte oljigt, liksom klistrat mot hjässan. Nej, jag tror inte det. Sen fanns/finns förstås andra sätt att rengöra sig – som att bada i nåt vattendrag, stå ute i regnet, gnugga sig med snö (idag har jag gjort det senare, jo, faktiskt! jag promenerade i snöstormen – det snöar här –  utan mössa och strök då och då ut flingorna mot skallen för att de skulle smälta). Skulle vara intressant att fortsätta vara oduschad ett par veckor till, se vad som hände, med håret alltså, men ha! det skulle vara civilisationsvidrigt, folk skulle tycka att jag var knäpp. Nutidsmänniskan dyrkar fräschhet (kanske för att kompensera vår mindre fräscha livsstil, dess utsläpp och gifter), det är bara att kolla på utbudet på den lokala matvarubutiken, hur många olika sorters schampon och tvålar och tandkrämer och sminkborttagningsmedel och ansiktsvatten och peelingar står inte till buds? Och vad är de tillverkade av, och var kommer de ifrån? Det är inget vi funderar över, det viktiga är ju att vi luktar gott, har len hy och mjukt följsamt hår, men det är fascinerande. Allt är egentligen fascinerande om man bara ägnar det en något djupare tanke.

bildGalen kvinna på landet med väldigt smutsigt hår

Apropå krocken mellan natur och civilisation, i en konstrecension i Expressen som jag läste häromdagen, dök konstnären Markus Anderssons namn upp. Jag googlade honom och kollade några målningar och där fanns ett par intressanta kollisioner att betrakta som illustrerade just detta.

Hela och rena i den orena naturen.

Vad jag förstått anses han kontroversiell, konstnären alltså, men det är en annan diskussion, ointressant i sammanhanget, likaså vad jag tycker om själva hantverket. (Men! är det inte så man i kulturkretsar hyser likartat agg mot både konformitet och kontrovers? Man gör det svårt för sig. Eller snarare: det kontroversiella är bara accepterat så länge det inte överskrider det förväntade.)

Hm… Var var jag nu? Jag har tappat tråden. Koncentrationssvårigheter som sagt. Jo, läsning. Det är höstlov och jag har lovat mig själv att läsa något. Kanske får det räcka med en dikt. Det är i alla fall något, en start. Och snart är det vinter och då finns det faktiskt inte så mycket annat att göra än att sitta i en soffa och ägna sig åt stillsamma aktiviteter. Som att läsa. Det ska bli skönt.

Högst upp: ”Läs något för fan!” säger mannen i den röda mössan. Målningen i sin helhet här.

 

 

 

 

Nijinskys dagbok, del 2 – inlägget som inte blev publicerat

gettyimages-50499710-612x612Häromdagen befann jag mig – av anledningar jag inte närmare kan gå in på – i väntrummet på en öppenmottagning för psykossjuka. Jag satt i en fåtölj i en lång dunkelt belyst korridor med spöklika människor; hopsjunkna, hålögda, en kvinna hade händerna i ansiktet, en ung man tuggade maniskt på underläppen, längst ned i korridoren stod ett piano, där satt en tunnhårig man och plinkade, påbörjade hjälpligt månskenssonaten, avbröt sig efter ett tag, påbörjade ett annat klassiskt stycke.

Jag tänkte att det var en märklig slump att jag befann mig där samtidigt som jag läser Nijinskys dagbok. Det var länge sedan en bok berörde mig så mycket och besöket gav mig på sätt och vis en fördjupad förståelse för hans verklighet. Detta gällde särskilt den pianospelande mannen, han måste ha lärt sig spela innan han blev sjuk, och han hade kvar den talangen trots att hans sinne i övrigt var fördunklat. Kontrasten var också stor, när han från att ha spelat månskenssonaten, sedan reste sig upp och började vanka av och an i rummet, han gick i cirklar och rörde tvångsmässigt vid allt han kom åt, ett soffhörn, en bänk, väggen, en stolsrygg, började sedan om. Han hade ett stort hål på baken av sina sladdriga kostymbyxor och hela tiden utstötte han ett väsande läte. Till sist slog han sig ned bredvid mig och började vagga fram och tillbaka medan han fågellikt knyckte huvudet åt sidorna. Han var förmodligen vad som, åtminstone inom äldre psykiatri, kallas för kroniker. Nijinsky utvecklades också till kroniker; han kom aldrig att tillfriskna igen, men han kunde fortfarande göra sitt höga baletthopp, det som blev världsberömt eftersom det tycktes som om han kunde stanna till en stund i luften innan han landade på marken igen.

När jag läste introduktionen till dagboken upptäckte jag att jag i mitt tidigare inlägg fått en del om bakfoten, särskilt gällande Nijinskys homosexualitet. Även om han hade homosexuella förbindelser tycks han främst föredragit kvinnor. De homosexuella relationer han hade var också med mecenater, man kan se det som ett slags utbyte av tjänster, sex mot möjlighet att klättra i karriären (transaktionerna uppmuntrades av hans mor). Han tycks uppriktigt älskat sin hustru (även om han regelbundet gick till prostituerade bakom hennes rygg…).

Dagboken skrevs under sex och en halv vecka, i vad som verkar ha varit ett enda långt maniskt rus. Ofta stängde han in sig på sitt rum och skrev i timmar, han skrev också på nätterna. Han klagar på att han får ont i handen av att skriva så mycket men menar samtidigt att han inte kan sluta, att det är Gud som manar på honom, det är som om han inte längre har en fri vilja.

Jag tolkar mycket av texten som ett försvarstal, under denna tid hade en läkare, ditbjuden av hustrun, börjat göra dagliga besök och han förde dagliga samtal med Nijinsky, dels i försök att hjälpa honom, dels för att avgöra graden av hans sjukdom. Nijinsky själv upplevde, även om han tyckte om läkaren ifråga, som att denne och hustrun konspirerade mot honom. De trodde, felaktigt menade han, att han var psykiskt sjuk. I dagboken återkommer han regelbundet till detta och försöker argumentera varför de har fel. Samtidigt misstänker han själv att det är något allvarligt fel på honom, detta kan han då och då konstatera i vad som möjligen kan betraktas som ögonblick av klarsyn.

Nu till själva dagboken, jag tycker att den är otroligt vacker, jag läser den med rörelse, den får mig att le. Nijinsky skriver med en barnslig öppenhet, han är hudlös och oförställd, och ibland nästan förkrossande naiv med tanke på hans erfarenhet och ålder. Nu innebär förstås sjukdomen en automatisk regression, men i förordet, där hans tidigare, ”friska” jag, analyseras antyds att denna naivitet också varit ett grundläggande drag av hans personlighet.

Oskuldsfullheten till trots är han en man med bestämda idéer, han är vegetarian, och (förmodligen p.g.a att han som dansare är mån om sin kropp) förespråkare av strikt diet (gaser i magen och övermättnad ska undvikas eftersom det gör kroppen otymplig), han har utarbetade idéer om estetik (särskilt vurmar han för det cirkulära), han är religiös (anhängare till tolstojanismen) och pacifist. Han är beläst; i dagboken återkommer han bland annat till de stora ryska författarna, och han följer med i politiken, diskuterar revolutionen i Ryssland (han hatar bolsjevikerna) och de pågående fredsförhandlingarna efter första världskriget. Allt detta speglar hans personlighet och de uppfattningar han även hade när han var frisk.

I relation till omvärlden pendlar han mellan att vara dömande och förlåtande, och han skäms när han uttryckt sig hårt, kritiserat någon, tar tillbaka-, korrigerar sig, man får en känsla av att han, sina bestämda åsikter till trots, kämpar för att inte straffa ut sig, göra sig alltför omöjlig. Medan han fortfarande var frisk var det ofta precis detta som hände; han ville göra saker på sitt sätt, kunde inte acceptera kompromisser, saker måste bli perfekta och så vidare, det skapade problem med både vänner och kollegor. Med tanke på hans självständiga, otidstypiska koreografier, förstår man att han var originell, han blev också hårt kritiserad för dessa, varken publiken eller kritikerna kunde riktigt uppskatta dem. Eftervärlden har emellertid gjort det desto mer, sedan länge hyllas han som en förnyare av dansen – som en av de första modernisterna – både Rudolf Nureyev och Mikhail Baryshnikov har sagt sig inspirerade av honom, de har också dansat flera av hans nummer.

Hans egenhet speglades också i hans asocialitet. I sociala sammanhang var han tillbakadragen, i förordet berättas att han på fester kunde sitta tyst en hel kväll. I dagboken skriver han att han inte tycker om glättighet och nöjen, att han anser dem förljugna:

I will not go to evening parties anymore. I have had enough of this kind of jollity to last me a lifetime. I don´t like jollity. I understand what jollity is. I am not cheerful and jolly, because I know that jollity is death. Jollity is death of the mind.

Vid ett annat tillfälle skriver han att han gillar ideal, men bara de som inte nämns vid namn; ”I like ideals, but only those that are never mentioned”. Man får en känsla av att han var mycket allvarligt lagd, och sträng mot alla former av mänsklig lössläppthet. (Jag kan sympatisera med detta.)

Dagboken är emellertid i hög grad präglad av hans tilltagande sjukdom. Språket är maniskt, malande och på det hela taget enformigt, meningarna – som oftast är korta – inleds nästan uteslutande med subjekt, vanligast ”jag”, upprepningar och motsägelser förekommer i hög grad, och resonemangen avbryts ofta av långa associationskedjor. Ibland byter han också ämne helt tvärt, som här:

I love beauty because I feel it and therefore understand it. Thinking people write nonsense about beauty. Beauty cannot be discussed. Beauty cannot be criticized. Beauty is not criticism. I am not criticism. Criticism is an attempt to be clever. I do not try to be clever. I flaunt my beauty. I feel love for beauty. I am not looking for straight noses. I like straight noses. I like my wife`s nose because it has feeling. I do not want evil, I want love. I am taken for an evil man. I am not evil. I love everyone. I have written the truth. I have told the truth. I do not write untruths. I want good, and not evil. I am not a bogeyman. I am love.

Samtidigt finns en röd tråd på ett mer övergripande plan; han har några teman han återkommer till, framförallt en hemsnickrad form av religiositet som delas upp i skillnaden mellan att ”känna” och ”tänka”, där kännande är gott och tänkande ont; om man tänker för mycket alienerar man sig från naturen, menar han, från gud (som är naturen och allt levande, Nijinsky har en panteistisk gudsföreställning), från det goda i världen, en kännande människa står för fred och kärlek, en tänkande för krig och hat, tänkande leder också till galenskap. Nijinsky tar bland annat upp exemplet Nietzsche; Nietzsche lost his head because he thought. I do not think and therefore will not lose my head. I sammanhanget gör han också en uppdelning mellan den religiösa världsåskådningen, som är att känna, och evolutionsteorin, som är att tänka, och som får representeras av Darwins teori om homo sapiens ursprung:

I will speak of Nietzsche and Darwin because they thought. Darwin, like Nietzsche, was descended from apes. They imitate those that they themselves have invented. /…/ I am a man descended from God, not from an ape. I am an ape if i do not feel. I am God if i feel.

Hans förhållande till gud är också komplext; ena stunden är han gud, andra stunden guds redskap; gud talar till- och genom honom. Det är gud, förklarar han, som manar honom att skriva, och ibland tilltalar han sig själv i tredje person, redogör för vad gud tänker och tycker om honom. Gud är också den som tröstar honom på vägen mot galenskapen:

If people want to judge you, you will say that everything you say is said by God. Then you will be sent to a lunatic asylum. You will be confined in a lunatic asylum, and you will understand the lunatics. /…/ I do not want Nijinsky to be hurt, and therefore I will protect him. /…/ He is a good man. I am a good God. … I am God. Nijinsky is god. Nijinsky is a good and not an evil man.

Ibland gör den religiösa övertygelsen honom klarsynt, snudd på visionär:

I had gotten into the habit of greeting everyone without knowing them. I realized that all people were the same. I often say, but people do not understand me, that everyone has a nose, eyes, etc., and therefore we are all the same. By this I mean that one must love everyone.

Dagboken framstår till syvende och sist som ett försök att bygga en bro från en verklighet till en annan, han går slutligen över den och ser den sedan rasa.

Del 1 här.

 

Tystnaden

Ola! Eftersom det inte går att kommentera på din blogg får jag göra det här. Sluta för guds skull inte skriva! I ditt senaste inlägg finns så många intressanta uppslag. Jag vill veta mer. Hur du tänker. Vad du känner. Vad du läser.

Detta gäller även ni andra som slutat skriva. Johanna, Johanna och Sara. Jag saknar era ord.

Fast jag förstår. Verkligen. Det är en andefattig plats, det här. Tiderna vi lever i dränerar. Själv upplever jag att de gör mig dummare, ytligare, fegare. Och det är tröttsamt. Lätt att ge upp. Stänga dörren om sig. Söka efter nåt bättre. Som sinnesfrid. Men är det detsamma som tystnad? Jag vet inte.

Kanske.

Bra kritik av Skolverkets kunskapskrav + allmänt gnäll

Här.

Min erfarenhet är att så gott som alla lärare tvingas omformulera betygskriterierna så att de blir sånär begripliga. Vet inte hur många gånger jag behövt förklara vad ”ett utförligt och nyanserat resonemang” innebär.

Det här däremot stör jag mig på: ”Vi lärare har ju världens bästa jobb. Vi får ynnesten att träffa dessa ungar som gnetar sig till skolan varje dag, som drar och släpar och tids nog blomstrar.” Det är inte skribentens fel, utan själva föreställningen – som utgör något av en religion inom lärarkåren – om att alla elever (på grund av lärarnas gränslösa smått narcissistiska altruism) en dag kommer att ”blomstra”. Inom det slutna, konformella system som är just skolan. Det stämmer inte (en tredjedel av alla gymnasieelever går ut med ofullständiga slutbetyg*). Och jag är så jäkla trött på allt som ryms inom den där religionen – att man inte bara ska vara kunskapsförmedlare utan också förälder, kompis, komiker, socialarbetare, psykolog, väktare och väckelsepredikant också. Det funkar inte i längden. Och det är väl därför lärare ligger i topp i sjukskrivningsstatistiken, och att så många hoppar av yrket efter några år. Allt som brinner blir till slut till aska.

*Inom friskolorna gör man dessutom sitt bästa för att göra sig av med dessa elever i förtid, eftersom de belastar budgeten. Fast man uttrycker det förstås inte så, istället säger man att man har ”otillräckliga resurser”. Men det har man inom alla skolor – inte bara i de stackars vinstdrivande.

Hej bloggen

snow-white

Ja, jag lever. Och jag har inte slutat blogga, tvärtom skriver jag rätt mycket och har så gjort under en längre tid. Den nya bloggen har varit min följeslagare, tröst och samlande punkt under de senaste månadernas kaos, och jag har verkligen behövt det där låsta tysta rummet. Det är därför jag inte länkat.

Hur många månader har det gått? Sju. De sju tuffaste, kanske mest omvälvande, månaderna i mitt liv. Eller åtminstone på många, många år. När jag skrev här i april trodde jag inte att saker skulle bli så komplicerade som de blev. Jag, vi, föreställde oss visserligen att det här med flytten skulle vara lite jobbigt i början, de första veckorna eller så, men sen skulle allt falla på plats och vi skulle liksom sömlöst och magiskt glida in i vår nya harmoniska tillvaro, som skulle vara lite rousseausk och drömskt disneylik sådär, ”tillbaka till den gulliga naturen”. Tja, vi hade fel, för det visade sig att det inte är sådär jätteenkelt att bara byta livsstil, eller ”bli vän med naturen”. För att lyckas med det krävs ansträngning.

Kanske hade det hela förlöpt smidigare om vi inte valt att skaffa hund mitt uppe i allt. För vi hade ingen aning om hur jäkla jobbigt det är att ha valp. Vår bild av en söt liten snubbelgris som sover dygnet runt, visade sig i verkligheten vara ett monster  med huggtänder, sylvassa klor och duracellbatteri. Det tog inte lång tid innan Olle vrålade att han hatade den jävla hundjäveln. För där stod vi trötta och utmattade och dessutom arbetslösa långt ute på landsbygden i ett ruckligt hus fullt av flyttkartonger och kunde inte göra något – knappt ta ett steg – utan att Ronja, Rånet kallad, sprang mellan benen på oss, hoppade, bets, revs och hade sönder grejer. Och inte lät hon oss sova på nätterna heller. För att överhuvudtaget få något gjort var vi tvungna att jobba i skift, och det innebar i sin tur att vi inte umgicks lika mycket som vanligt, och i slutet av sommaren konstaterade vi att vi  knappt haft en dag ledigt, än mindre haft tid att reflektera. Det är först de senaste veckorna vi börjat landa.

Ronja

Och ja, det är fortfarande tufft, inte längre på grund av Ronja, som vi blivit mycket fästa vid, utan att anpassa sig till ett omodernt liv utanför civilisationens ramar; vi går på utedass, duschar utomhus (nu senast duschade jag i sex minusgrader), hugger ved och eldar för att hålla kylan ute, vi har förvisso rinnande vatten, men det är odrickbart, så vi tappar dricksvatten på dunkar. Vi bor långt borta från allt och har mer kontakt med fåglarna vid fröautomaten än med människor. Och hela hösten regnade det och var rått och kallt och lerigt och smutsigt. Det är ett liv att skratta förtvivlat åt, men också att känna stolthet över. För trots allt fixar vi det, och emellanåt – allt oftare – känns tillvaron rätt vacker.

Vi hörs.

Ett nytt liv

Jag har sagt upp mig från jobbet och flyttar hem till sommaren, inte till Umeå utan till vårt hus i Ångermanland. (Jag fattade faktiskt inte att huset låg i Ångermanland förrän häromdagen.) Beställt en hundvalp har vi också gjort – den är för närvarande tre veckor gammal och har just öppnat ögonen, för tillfället påminner den mer om en säl eller ett litet vildsvin än en hund. Jämthundsvalpar är inte särskilt söta, men med tiden blir de vackra och smått varglika. Vi får den i slutet av maj.

Vi har planerat det här ett bra tag nu – under flera månader – och ser framemot att inte bara byta geografisk plats utan också livsstil. Ut med staden och stressen, in med landsbygden och lugnet. Ut med tanklös shopping, in med redig självförsörjning (nåja). Jag har bytt ut klassikerläsningen mot odlingsböcker. Vet inte hur många jag samlat på mig nu, runt tio stycken skulle jag tro. De bildar en egen sektion i bokhyllan. Jag läser om byggnadsvård också; Så renoveras torp och gårdar och Stora byggnadsvårdsboken. Kanske blir jag sent om sider praktiskt lagd, jag har lärt mig använda hammare, såg och spik i alla fall. Återstår den läskiga skruvdragaren och borrmaskinen och så yxan. Är rädd för att bli av med en hand eller ett finger, alternativt borra rakt genom handflatan. Det vore rysligt. (I min praktiskt lagda familj har man alltid skämtat om min ”ohändighet”, vilket resulterat i noll självförtroende på den fronten. Å andra sidan är jag övertygad om att man kan lära sig det mesta, bara man lägger manken till. Och jag är arbetselak, precis som min mormor.)

Såhär efter terrordådet på Drottninggatan känns vårt beslut extra bra. Jag skrev en text om det – terrordådet alltså – strax efter det hände. Mest om det förljugna i de hurtiga deklarationerna om att ”vägra vara rädd” och ”inte förändra sina vanor”. Jag är rädd. Och det är inget jag kan bota med politiska slagord. Jag byter skamlöst ut mina vanor mot trygghet (inte för att jag hängde särskilt mycket i centrala stan innan heller). Och är det någonstans terroristerna inte kan komma åt en så är det i vildmarken, för få människor – för liten skada – för ynklig effekt. Texten jag skrev påminde till innehållet om Helena Granströms artikel i DN häromdagen, fast hennes är mycket bättre. Jag kommer inte publicera min egen.

Vi körde upp första flyttlasten nu i påsk, ett stort as till släpvagn som fick bilen att kränga och dra i kurvorna. Nu återstår ett lass till. Fy satan vad mycket grejer vi dragit på oss genom åren, och huset är redan fullt sen innan. Nu har vi dubbla uppsättningar av allt och jag har ingen aning om hur allt ska få plats. Vi ska skänka bort soffan och sängen i alla fall, och jag har plockat ihop en låda med böcker jag aldrig kommer läsa om. Alternativt aldrig läsa alls (exempel: Alexander Solzjenitsyns Cancerkliniken, Erica Jongs Fallskärmar och kyssar och Planetariet av Nathalie Sarraute, som är omöjlig på alla plan och sjukt irriterande). Jag önskar att jag kunde göra mig av med mer, får ta tag i det senare (ska sluta shoppa som sagt).

Under tiden vi har planerat vår flytt (flykt!) har jag också startat en ny blogg. Ännu har den inte haft en enda besökare och det kommer dröja ett tag innan jag länkar dit, måste få styrsel på den först. Ambitionen är en dagbok från landet med mer jordnära betraktelser än här – rapporter om fågellivet och byggen av odlingslådor och målning av möbler och uppfostring av hund och annat odramatiskt. Enkla tankar och känslor och vardagligheter (och om brist på pengar). Mer distingerade inlägg om konst och finlitteratur och black metal och döda djur fortsätter jag däremot med här.

Vi hörs vad det lider.

Om lite och en hel del (ett inlägg där jag ”bjuder till”)

Ute är det vitt, inne luktar det bränt. Har inte läst nån tidning ännu, men det skulle inte förvåna mig om att snökaoset gör en sista grandios comeback innan det drar sig tillbaka för säsongen (jag gläds åt att det är min lediga dag, jag behöver inte gå ut om jag inte vill). Äter rostat bröd som inte är menat som rostat bröd; en av de där deppiga rågbrödsvarianterna som produceras av Fazer och som alldeles för snabbt blir segt och torrt, råkade bränna ena skivan. Kaffet är gott i alla fall, hett och starkt och grumligt, precis som jag vill ha det. Sedan jag slutade snusa dricker jag dubbelt så mycket kaffe per dag.

Här hemma är det kalt, i helgen packade vi tio flyttkartonger med grejer och bar ner i källaren, vi häktade ner tavlorna från väggarna och travade i förrådet, hälften av böckerna är undanplockade. Det är även mycket rent, nästan sterilt; utöver att skrubba upp kök och badrum har jag dammsugit och dammtorkat etc. Det har inte varit så opersonligt här sen vi först flyttade in. Anledningen: stugan (hela gården) ska säljas. Igår var mäklaren här och fotograferade. (Finns det något värre än mäklarfoton, den onaturliga ljussättningen och de förljugna vidvinklarna? Vill man addera ytterligare vidrighet; deras hemstylingerbjudanden! Klonad medelklassparodisk hemtrevnad i såväl koja som slott, håll utkik efter de obligatoriska snittblommorna och färska kryddorna i köket (evt. parade med en levain i linneduk), Arne Jacobsenborden och stolarna, soffkuddarna i pigga färger och de gröna växtkransarna i fönstren.) Snart följer öppna visningar och budgivning och alltihop kommer att säljas snuskigt dyrt för det här är Stockholm där folk inte har några problem med att skuldsätta sig för tre livstider för ett ruckel, förutsatt att det ligger inom några mils radie kring stadskärnan. Vi får bo kvar till sommaren och det är förstås skönt, men jag upplever ändå hela situationen som extremt stressande.

Det har inte blivit mycket skrivet 2017. Är allmänt blogguppgiven och tankar som varför? och vad är det värt? + allmän flathet hindrar mig från att slutföra några inlägg. För att ni ska förstå att jag i alla fall försöker publicerar jag här fem slapphänta utkast = samtliga bloggförsök sedan nyår. Håll till godo:

1. Ett krampaktigt försök till essä om ->

Michel Houellebecq – ibland är han underhållande, ibland är han bara… vidrig. Stilistiskt är han emellertid alltid lika utsökt. Det råder heller ingen tvekan om att hans intelligens; det krävs en knivskarp hjärna för att i roman efter roman omvandla desperat runkande och misogyna monologer till elegant och engagerande prosa. För det bör väl sägas? Att hans huvudpersoner, när man skalar av det språkliga utanpåverket, är påfallande statiska?

Nu är jag ingen expert på H, jag har läst fyra av hans romaner, och det räcker ju knappast för att framföra kritik godtagbar för de inbitna fansen. För dessa är kritik, vilken som helst som inte stämmer överens med den egna bilden av författargärningen, som att svära i kyrkan. Houllebecqvurmen är i det närmaste religiös. Sedan finns det förstås lika starka motståndare, och också de är småreligiösa, men i sitt avståndstagande. H är en sådan man så att säga antingen älskar eller hatar.

Min goda vän E tillhör den tidigare kategorin, och han är mycket uppspelt över att jag för tillfället läser Elementarpartiklarna, och eftersom jag vanligen läser på tåget och vi åker tillsammans (han kliver på några stationer efter min) hovrar han glatt över den sida jag för tillfället befinner mig på, läser med mig, eller ber mig läsa högt för honom. ”Jag kan inte läsa högt!” Protesterar jag. ”Det är pinsamt nog att jag läser offentligt, att folk kan se bokomslaget eller kasta en blick på meningarna.” (Hennes venusberg hade en vacker buktning; tyvärr var de yttre blygdläpparna lite slappa.) ”Men är inte det här en härlig formulering?” Säger han och pekar på följande: ” … ”Det är en sådan tydlig bild, man kan verkligen se det framför sig.” Hursomhelst; häromdagen sa jag till honom att jag tröttnat på det där; de eviga utläggningarna om sexuell frustration, kuken som antingen är slapp och skrumpen eller het och sprängande, de bittra tiraderna mot äldre kvinnor – konsekvent reducerade till ”fittor” och ”subbor” – objektifieringen av tonårsflickor. ”Sen känns sidorna alldeles kladdiga av sperma, det äcklar mig.” ”Jamen, det är ju det som är syftet.” Säger han peppat. ”Bruno ska vara äcklig, en vidrig och patetisk människa.”

Kommentar: Texten består i sin helhet av 3 A4-sidor. Det ursprungliga syftet var dels att recensera Elementarpartiklarna, som jag just läst, dels att driva med Houllebecqfans (i första hand representerade av stackars E som längre in i texten skulle få klä skott för mina elakheter). Tonläget är beskäftigt raljant och jag insåg rätt snart att jag inte brydde mig särskilt mycket om vare sig H, hans författarskap eller hans fans (utom E då).

2. Försök till kåseri på temat -> 

Alla hjärtans dag. Blev påmind av ett reklammejl från Tradera i morse som upplyste mig om att jag var bäst. Även Lensway ville gratulera (jag återgäldade vänligheten genom att beställa nya linser). Själv hade jag glömt, och O också, och innan han gick till jobbet tog vi tämligen kallsinnigt avsked av varandra. Blev jag inte nerspammad varje gång nåt-att-fira var i faggorna skulle jag förmodligen framstå som hjärtlös (vilket jag kanske är också; i år glömde jag t ex. helt bort min mors födelsedag).

Kommentar: Jag fick annat att göra, bland annat gick jag och köpte följande present, här arrangerad i ett smakfullt stilleben:

ol

3. Poänglöst gnäll om ->

Jag gick upp för en halvtimme sedan, hade då legat i en timme och dragit mig, funderat över hur det faktiskt skulle vara att göra det; stiga upp alltså. Den här tiden på året kan jag (om helgerna, när tid finnes) grubbla över en sån grej i timmar. Har svårt att masa mig upp till den totala tristessen, det ständigt lika glåmiga vädret (den smutsvita himlen och de blötslemmiga träden och den patetiska snön som inte duger något till, som knappt förmår täcka gräsmattan) och konsekvensen av det; att jag stannar inomhus eftersom jag blir deppig av att gå ut. Stockholms vintrar förtjänar inte att kallas vintrar, jag vet inte vad de är, halvhjärtade försök att klamra sig fast vid hösten tills det blir vår?

Kommentar: Tråååkigt + har redan skrivit tusen dylika utläggningar tidigare.

4. Försök till relationskåseri med avstamp i att -> 

O har påbörjat en 15-poängskurs i konsthistoria och läser om barocken nu – för tillfället om Rembrandt och Velázquez – och det ligger konstböcker på golvet och i sängen och det är mysigt; jag fantiserar om att han så småningom kunde kombinera konstvetenskapen med arkitekturen och omskola sig till arkitekturhistoriker, men samtidigt känner jag mig lite… hotad också. Liksom: ska han, som för ett år sedan trodde att Caspar David Friedrich ”Vandraren över dimhavet” föreställde Karl XII, helt plötsligt få ”bättre” konstkunskaper än jag? (När vi spelar TP är det ju jag som ska briljera på konstfrågorna.) Många verkar tycka att det är en bra grej – typ ultimat – att dela intressen med sin partner, och det är det kanske på ett mer övergripande plan (det är ju svårt att leva med någon som, låt säga, drömmer om New York när man själv drömmer om den västerbottniska landsbygden), men det där specialiserade, nördiga, det man tänker sig som sin nisch – är det rätt skönt att ha ifred också

Kommentar: Syftet var – som synes – att skriva om tvåsamhet och gemensamma intressen, jag tycker ämnet är intressant, kanske utvecklar det så småningom.

Jamen, varför inte? Efter att Karl beundrat utsikten tar han hästen hem.

O-serie. Eller: Den shortsprydde konstprofessorn.

5. Om ->

En helg då jag arbetat; öppet hus på skolan igår, jag stod i dörren, hälsade välkommen, tog niondeklassare och deras föräldrar i hand och bockade av namn på en lista: ”Var du/ni på gymnasiemässan? Gjorde ni en intresseanmälan då? Nähä. Skulle ni kunna tänka er att göra en nu?” Jag kände mig jobbig och sa det till min chef: ”Hur ska jag be om personuppgifter utan att känna mig påträngande?”  Då och då kom skolans marknadsföringsansvarige och kollade hur många namn jag fått ihop. Som vanligt är konkurrensen hård om blivande elever, det s.k. målbilder att uppfylla; ”gode gud, ge oss femtio elever till läsåret 17/18!” Jag har skrivit om det tidigare: om hur skolorna numer tvingas hårdkonkurrera om eleverna, och att lärarnas jobb hänger på hur bra de lyckas med detta. Fast kanske är det värst för nischade skolor (som vår) i storstadsregionerna. De kommunala skolorna – särskilt de som erbjuder många utbildningar (och gärna ligger centralt) – har det inte lika tufft.

Kommentar: Jobb. Hur kul är det att skriva om egentligen?

thumbnail_bild

Vy från kontoret. I en av mina svenskkurser ägnar vi oss just nu åt folksagor.

Avslutningsvis: Det brukar sägas att inspiration är överskattat, men för mig är det viktigt. Denna blogg drivs av lust och av lust allena.

Vad händer i mitt liv i övrigt då? Inte mycket (det gör det aldrig) men jag tänkte – eftersom det ursprungligen är menat att denna blogg ska vara kulturell – snabblista min senaste kulturkonsumtion.

bocker

  • Jag har sett om BBC-versionen av Stolthet och fördom + läst om romanen. En årlig tradition, åtminstone det tidigare. Ny upptäckt: Elizabeth Bennet är jobbig! Tycker plötsligt att hon beter sig helt orimligt mot Mr Darcy och förstår inte varför han charmas av henne. I romanen beskriver Jane Austen henne som ”näsvis” och det är just vad hon är. Det där är för övrigt en typisk grej inom chick lit; att den kvinnliga huvudpersonen kan bete sig hur odrägligt som helst och ändå få Prins Charmig i slutet (som f.ö. alltid är ett under av tålamod). Mycket liten chans att detta skulle inträffa i verkligheten. Gällande Elizabeth: Det är bra att hon senare har vett att skämmas ordentligt för sitt beteende. Sen får man ju förlåta henne p.g.a. hennes ålder, hon är trots allt bara tjugo, vilket är lätt att glömma. En bra grej med att läsa om romanen då och då, till skillnad från att bara se serien, är att man får veta hur det går efter att alla gift sig. Jane och Bingley stannar t ex. bara ett år på Netherfield innan de flyr fältet, mrs Bennet blir helt enkelt för mycket även för deras vänliga naturer. Man får också veta att Lady Catherine de Bourgh så småningom ”förlåter” sin brorson och börjar besöka Pemberley igen. Däremot saknas tillfredsställande upplysningar om Miss Caroline Bingley, denna gång kände jag en oväntad sympati med henne, hennes elakheter beror ju främst på svartsjuka och jag tror verkligen att Mr Darcy krossade hennes hjärta när han gifte sig med Elizabeth.

darcy

caroline-bingley

  • Jag har läst om Hamlet. Att sluta snusa slog ut min koncentrationsförmåga i veckor, jag var trött, hade konstant huvudvärk, hängde inte med i resonemang och klarade knappt att ta mig igenom en boksida, och när jag började känna mig bättre använde jag Shakespeare för att ställa diagnos på mitt mående. Mycket nöjd konstaterade jag att jag kunde läsa – och förstå – pjäsen under loppet av en förmiddag = jag var återställd. När jag pluggade litteraturvetenskap i början av 20-årsåldern skrev jag en analys av Att vara eller inte vara-monologen. Denna del är särskilt bra:

Vem gick och släpade
I svett och möda under levnadsoket,
Om fasan ej för något efter döden,
Det oupptäckta landet, varifrån
Man icke återvänder, skrämde viljan
Att hellre bära våra vanda plågor
Än fly till andra, dem vi icke känna?
Så gör oss samvet till pultroner alla
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över,
Och företag av märg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.

Befria dig själv, ta tillbaka handlingen! (Obs. dock ej i form av självmord!)

Under samma kurs analyserade jag även en dikt av Rimbaud, och nu kom jag helt löstryckt att tänka på Rimbaud i förhållande till Baudelaire (det är ju allmänt känt att B var R:s idol och stilmässigt brukar de ofta nämnas i samma andetag); är jag den enda som tänker att antingen föredrar man den ena eller den andra? (Liksom att man antingen är hund- eller kattmänniska?) B:s dikter är elegantare, sentimentalare (emellanåt sliskiga), han är New Romantic, medan R är brutal och osentimental, mer punk. R är av nämnda luddiga skäl mer min melodi, trots- eller snarare just på grund av att han (av uppenbara skäl) är den omognare av dem. Min favorit är allt sedan tonåren Ont blod:

Hednablodet återvänder! Anden är nära! Varför hjälper inte Kristus mig, varför upphöjer och befriar han inte min själ? Åh! Evangeliet är förlegat! Evangeliet! Evangeliet.

Jag väntar glupskt på Gud. Jag har varit en underlägsen ras i oändlig tid.

Dessa rader, ja, de rymmer mycket av vad det innebär att vara människa. Tycker jag.

  • Och just nu läser jag Balzac. Förra veckan Frispråkiga historier, denna vecka Liljan i dalen. Gällande den senare har jag fastnat i det extremt långa förordet (som ligger sist i min upplaga) där Balzac försvarar sig inför ett åtal om kontraktsbrott och obetalda skulder samt mot diverse förtal. Jag fattar inte hälften (det redovisas en massa brev och kvitton hit och dit, Mona Sahlins försvarstal i samband med tobleroneaffären framstår som ett under av klarhet vid en jämförelse) men det är roligt att ta del av Balzacs dräpande kommentarer om dåtidens (det franska 1830-talets) journalist- och kritikerkår, vars fiskstimstendenser och drev följer ungefär samma mönster som de gör idag (bland annat lyfter han upp det ohederliga i bruket att använda knappt märkbara notiser de gånger tidningarna tvingas korrigera före detta huvudnyheter som visat sig felaktiga). I följande stycken avslöjar han också i vilket ljus han betraktar det egna författarskapet i förhållande till kritikerkåren:

Solen alstrar hela svärmar av mygg, och jag har märkt att det är likadant med all lysande poesi: varje blomma har sin särskilda insekt; varje framgång, berättigad eller ej, har sina fiender.

/…/

Det kommer en dag när såren har ärrats, då nedrigheterna från dem som har angripit en bakifrån är glömda; och för vårt lands ära måste man låta dem vila i glömska; smädesartiklarna förgår, böckerna består; de stora verken gör processen kort med de små fienderna.

Ja, det visade sig ju att han fick rätt. Inte mycket att glädja sig åt när man är död dock (han dog 51 år gammal, fullständigt utarbetad).

louis-boulanger

Balzac i sin arbetsmunkkåpa. Porträtt av Louis Boulanger från 1836.

Åter till Frispråkiga historier som är en samling burleska vuxensagor fullproppade med pilska präster och vampiga kurtisaner, skrivna i ganska pladdrig ton. Det märks att mycket är hastverk, men en del är också riktigt bra. Min favorit är Häxan som handlar om en främmande skönhet, ”av morisk ras”, som flyttar in i en liten by där hon förlustar sig med en lång rad unga män som sedan dör som flugor. Berättelsen utspelar sig under 1200-talet och är upplagd som en deckare där en inkvisitor pusslar samman vittnesmål inför en kommande rättegång, man misstänker nämligen att man har att göra med en demon i kvinnokropp. Vittnesmålen innehåller många heta sexscener, varpå följande är en personlig favorit:

… jag kände mig gripas av vassa klor och svingas upp i luften, buren av denna demon som slagit ut sina vingar och sade till mig; ”Rid, min ryttare! håll dig fast vid min man, vid min hals, och rid, rid!”

Jag såg jordens städer som i en dimma och hörde rusiga kärleksord stiga upp från dem. Mitt sto med moriskansikte visade mig under vår svindlade flykt hur jorden parade sig med solen, himlakropparna med varandra, och hur deras blixtar och stormar och åskskrällar motsvarade människornas kärleksviskningar. Vi svingade oss allt högre och högre, jag förstod hur litet en präst betydde mot hela denna aldrig sinande ström av stjärnor där allt parade sig, metaller, stenar, vatten, luft, växter, djur, människor, andar, världar, planeter, och jag förnekade min tro.

Pladdrigt som sagt, men snacka om praktorgasm.

les-contes-drolatiques-dore

Gustave Doré illustrerade samlingen 1881.  Hans illustrationer är dock inte i närheten av lika snuskiga som Joseph Hémards i följande utgåva från 1926:

Och det var nog allt, och ha! det blev ett inlägg ändå! Är ofantligt stolt över detta.