Ett nytt liv

Jag har sagt upp mig från jobbet och flyttar hem till sommaren, inte till Umeå utan till vårt hus i Ångermanland. (Jag fattade faktiskt inte att huset låg i Ångermanland förrän häromdagen.) Beställt en hundvalp har vi också gjort – den är för närvarande tre veckor gammal och har just öppnat ögonen, för tillfället påminner den mer om en säl eller ett litet vildsvin än en hund. Jämthundsvalpar är inte särskilt söta, men med tiden blir de vackra och smått varglika. Vi får den i slutet av maj.

Vi har planerat det här ett bra tag nu – under flera månader – och ser framemot att inte bara byta geografisk plats utan också livsstil. Ut med staden och stressen, in med landsbygden och lugnet. Ut med tanklös shopping, in med redig självförsörjning (nåja). Jag har bytt ut klassikerläsningen mot odlingsböcker. Vet inte hur många jag samlat på mig nu, runt tio stycken skulle jag tro. De bildar en egen sektion i bokhyllan. Jag läser om byggnadsvård också; Så renoveras torp och gårdar och Stora byggnadsvårdsboken. Kanske blir jag sent om sider praktiskt lagd, jag har lärt mig använda hammare, såg och spik i alla fall. Återstår den läskiga skruvdragaren och borrmaskinen och så yxan. Är rädd för att bli av med en hand eller ett finger, alternativt borra rakt genom handflatan. Det vore rysligt. (I min praktiskt lagda familj har man alltid skämtat om min ”ohändighet”, vilket resulterat i noll självförtroende på den fronten. Å andra sidan är jag övertygad om att man kan lära sig det mesta, bara man lägger manken till. Och jag är arbetselak, precis som min mormor.)

Såhär efter terrordådet på Drottninggatan känns vårt beslut extra bra. Jag skrev en text om det – terrordådet alltså – strax efter det hände. Mest om det förljugna i de hurtiga deklarationerna om att ”vägra vara rädd” och ”inte förändra sina vanor”. Jag är rädd. Och det är inget jag kan bota med politiska slagord. Jag byter skamlöst ut mina vanor mot trygghet (inte för att jag hängde särskilt mycket i centrala stan innan heller). Och är det någonstans terroristerna inte kan komma åt en så är det i vildmarken, för få människor – för liten skada – för ynklig effekt. Texten jag skrev påminde till innehållet om Helena Granströms artikel i DN häromdagen, fast hennes är mycket bättre. Jag kommer inte publicera min egen.

Vi körde upp första flyttlasten nu i påsk, ett stort as till släpvagn som fick bilen att kränga och dra i kurvorna. Nu återstår ett lass till. Fy satan vad mycket grejer vi dragit på oss genom åren, och huset är redan fullt sen innan. Nu har vi dubbla uppsättningar av allt och jag har ingen aning om hur allt ska få plats. Vi ska skänka bort soffan och sängen i alla fall, och jag har plockat ihop en låda med böcker jag aldrig kommer läsa om. Alternativt aldrig läsa alls (exempel: Alexander Solzjenitsyns Cancerkliniken, Erica Jongs Fallskärmar och kyssar och Planetariet av Nathalie Sarraute, som är omöjlig på alla plan och sjukt irriterande). Jag önskar att jag kunde göra mig av med mer, får ta tag i det senare (ska sluta shoppa som sagt).

Under tiden vi har planerat vår flytt (flykt!) har jag också startat en ny blogg. Ännu har den inte haft en enda besökare och det kommer dröja ett tag innan jag länkar dit, måste få styrsel på den först. Ambitionen är en dagbok från landet med mer jordnära betraktelser än här – rapporter om fågellivet och byggen av odlingslådor och målning av möbler och uppfostring av hund och annat odramatiskt. Enkla tankar och känslor och vardagligheter (och om brist på pengar). Mer distingerade inlägg om konst och finlitteratur och black metal och döda djur fortsätter jag däremot med här.

Vi hörs vad det lider.

Om lite och en hel del (ett inlägg där jag ”bjuder till”)

Ute är det vitt, inne luktar det bränt. Har inte läst nån tidning ännu, men det skulle inte förvåna mig om att snökaoset gör en sista grandios comeback innan det drar sig tillbaka för säsongen (jag gläds åt att det är min lediga dag, jag behöver inte gå ut om jag inte vill). Äter rostat bröd som inte är menat som rostat bröd; en av de där deppiga rågbrödsvarianterna som produceras av Fazer och som alldeles för snabbt blir segt och torrt, råkade bränna ena skivan. Kaffet är gott i alla fall, hett och starkt och grumligt, precis som jag vill ha det. Sedan jag slutade snusa dricker jag dubbelt så mycket kaffe per dag.

Här hemma är det kalt, i helgen packade vi tio flyttkartonger med grejer och bar ner i källaren, vi häktade ner tavlorna från väggarna och travade i förrådet, hälften av böckerna är undanplockade. Det är även mycket rent, nästan sterilt; utöver att skrubba upp kök och badrum har jag dammsugit och dammtorkat etc. Det har inte varit så opersonligt här sen vi först flyttade in. Anledningen: stugan (hela gården) ska säljas. Igår var mäklaren här och fotograferade. (Finns det något värre än mäklarfoton, den onaturliga ljussättningen och de förljugna vidvinklarna? Vill man addera ytterligare vidrighet; deras hemstylingerbjudanden! Klonad medelklassparodisk hemtrevnad i såväl koja som slott, håll utkik efter de obligatoriska snittblommorna och färska kryddorna i köket (evt. parade med en levain i linneduk), Arne Jacobsenborden och stolarna, soffkuddarna i pigga färger och de gröna växtkransarna i fönstren.) Snart följer öppna visningar och budgivning och alltihop kommer att säljas snuskigt dyrt för det här är Stockholm där folk inte har några problem med att skuldsätta sig för tre livstider för ett ruckel, förutsatt att det ligger inom några mils radie kring stadskärnan. Vi får bo kvar till sommaren och det är förstås skönt, men jag upplever ändå hela situationen som extremt stressande.

Det har inte blivit mycket skrivet 2017. Är allmänt blogguppgiven och tankar som varför? och vad är det värt? + allmän flathet hindrar mig från att slutföra några inlägg. För att ni ska förstå att jag i alla fall försöker publicerar jag här fem slapphänta utkast = samtliga bloggförsök sedan nyår. Håll till godo:

1. Ett krampaktigt försök till essä om ->

Michel Houellebecq – ibland är han underhållande, ibland är han bara… vidrig. Stilistiskt är han emellertid alltid lika utsökt. Det råder heller ingen tvekan om att hans intelligens; det krävs en knivskarp hjärna för att i roman efter roman omvandla desperat runkande och misogyna monologer till elegant och engagerande prosa. För det bör väl sägas? Att hans huvudpersoner, när man skalar av det språkliga utanpåverket, är påfallande statiska?

Nu är jag ingen expert på H, jag har läst fyra av hans romaner, och det räcker ju knappast för att framföra kritik godtagbar för de inbitna fansen. För dessa är kritik, vilken som helst som inte stämmer överens med den egna bilden av författargärningen, som att svära i kyrkan. Houllebecqvurmen är i det närmaste religiös. Sedan finns det förstås lika starka motståndare, och också de är småreligiösa, men i sitt avståndstagande. H är en sådan man så att säga antingen älskar eller hatar.

Min goda vän E tillhör den tidigare kategorin, och han är mycket uppspelt över att jag för tillfället läser Elementarpartiklarna, och eftersom jag vanligen läser på tåget och vi åker tillsammans (han kliver på några stationer efter min) hovrar han glatt över den sida jag för tillfället befinner mig på, läser med mig, eller ber mig läsa högt för honom. ”Jag kan inte läsa högt!” Protesterar jag. ”Det är pinsamt nog att jag läser offentligt, att folk kan se bokomslaget eller kasta en blick på meningarna.” (Hennes venusberg hade en vacker buktning; tyvärr var de yttre blygdläpparna lite slappa.) ”Men är inte det här en härlig formulering?” Säger han och pekar på följande: ” … ”Det är en sådan tydlig bild, man kan verkligen se det framför sig.” Hursomhelst; häromdagen sa jag till honom att jag tröttnat på det där; de eviga utläggningarna om sexuell frustration, kuken som antingen är slapp och skrumpen eller het och sprängande, de bittra tiraderna mot äldre kvinnor – konsekvent reducerade till ”fittor” och ”subbor” – objektifieringen av tonårsflickor. ”Sen känns sidorna alldeles kladdiga av sperma, det äcklar mig.” ”Jamen, det är ju det som är syftet.” Säger han peppat. ”Bruno ska vara äcklig, en vidrig och patetisk människa.”

Kommentar: Texten består i sin helhet av 3 A4-sidor. Det ursprungliga syftet var dels att recensera Elementarpartiklarna, som jag just läst, dels att driva med Houllebecqfans (i första hand representerade av stackars E som längre in i texten skulle få klä skott för mina elakheter). Tonläget är beskäftigt raljant och jag insåg rätt snart att jag inte brydde mig särskilt mycket om vare sig H, hans författarskap eller hans fans (utom E då).

2. Försök till kåseri på temat -> 

Alla hjärtans dag. Blev påmind av ett reklammejl från Tradera i morse som upplyste mig om att jag var bäst. Även Lensway ville gratulera (jag återgäldade vänligheten genom att beställa nya linser). Själv hade jag glömt, och O också, och innan han gick till jobbet tog vi tämligen kallsinnigt avsked av varandra. Blev jag inte nerspammad varje gång nåt-att-fira var i faggorna skulle jag förmodligen framstå som hjärtlös (vilket jag kanske är också; i år glömde jag t ex. helt bort min mors födelsedag).

Kommentar: Jag fick annat att göra, bland annat gick jag och köpte följande present, här arrangerad i ett smakfullt stilleben:

ol

3. Poänglöst gnäll om ->

Jag gick upp för en halvtimme sedan, hade då legat i en timme och dragit mig, funderat över hur det faktiskt skulle vara att göra det; stiga upp alltså. Den här tiden på året kan jag (om helgerna, när tid finnes) grubbla över en sån grej i timmar. Har svårt att masa mig upp till den totala tristessen, det ständigt lika glåmiga vädret (den smutsvita himlen och de blötslemmiga träden och den patetiska snön som inte duger något till, som knappt förmår täcka gräsmattan) och konsekvensen av det; att jag stannar inomhus eftersom jag blir deppig av att gå ut. Stockholms vintrar förtjänar inte att kallas vintrar, jag vet inte vad de är, halvhjärtade försök att klamra sig fast vid hösten tills det blir vår?

Kommentar: Tråååkigt + har redan skrivit tusen dylika utläggningar tidigare.

4. Försök till relationskåseri med avstamp i att -> 

O har påbörjat en 15-poängskurs i konsthistoria och läser om barocken nu – för tillfället om Rembrandt och Velázquez – och det ligger konstböcker på golvet och i sängen och det är mysigt; jag fantiserar om att han så småningom kunde kombinera konstvetenskapen med arkitekturen och omskola sig till arkitekturhistoriker, men samtidigt känner jag mig lite… hotad också. Liksom: ska han, som för ett år sedan trodde att Caspar David Friedrich ”Vandraren över dimhavet” föreställde Karl XII, helt plötsligt få ”bättre” konstkunskaper än jag? (När vi spelar TP är det ju jag som ska briljera på konstfrågorna.) Många verkar tycka att det är en bra grej – typ ultimat – att dela intressen med sin partner, och det är det kanske på ett mer övergripande plan (det är ju svårt att leva med någon som, låt säga, drömmer om New York när man själv drömmer om den västerbottniska landsbygden), men det där specialiserade, nördiga, det man tänker sig som sin nisch – är det rätt skönt att ha ifred också

Kommentar: Syftet var – som synes – att skriva om tvåsamhet och gemensamma intressen, jag tycker ämnet är intressant, kanske utvecklar det så småningom.

Jamen, varför inte? Efter att Karl beundrat utsikten tar han hästen hem.

O-serie. Eller: Den shortsprydde konstprofessorn.

5. Om ->

En helg då jag arbetat; öppet hus på skolan igår, jag stod i dörren, hälsade välkommen, tog niondeklassare och deras föräldrar i hand och bockade av namn på en lista: ”Var du/ni på gymnasiemässan? Gjorde ni en intresseanmälan då? Nähä. Skulle ni kunna tänka er att göra en nu?” Jag kände mig jobbig och sa det till min chef: ”Hur ska jag be om personuppgifter utan att känna mig påträngande?”  Då och då kom skolans marknadsföringsansvarige och kollade hur många namn jag fått ihop. Som vanligt är konkurrensen hård om blivande elever, det s.k. målbilder att uppfylla; ”gode gud, ge oss femtio elever till läsåret 17/18!” Jag har skrivit om det tidigare: om hur skolorna numer tvingas hårdkonkurrera om eleverna, och att lärarnas jobb hänger på hur bra de lyckas med detta. Fast kanske är det värst för nischade skolor (som vår) i storstadsregionerna. De kommunala skolorna – särskilt de som erbjuder många utbildningar (och gärna ligger centralt) – har det inte lika tufft.

Kommentar: Jobb. Hur kul är det att skriva om egentligen?

thumbnail_bild

Vy från kontoret. I en av mina svenskkurser ägnar vi oss just nu åt folksagor.

Avslutningsvis: Det brukar sägas att inspiration är överskattat, men för mig är det viktigt. Denna blogg drivs av lust och av lust allena.

Vad händer i mitt liv i övrigt då? Inte mycket (det gör det aldrig) men jag tänkte – eftersom det ursprungligen är menat att denna blogg ska vara kulturell – snabblista min senaste kulturkonsumtion.

bocker

  • Jag har sett om BBC-versionen av Stolthet och fördom + läst om romanen. En årlig tradition, åtminstone det tidigare. Ny upptäckt: Elizabeth Bennet är jobbig! Tycker plötsligt att hon beter sig helt orimligt mot Mr Darcy och förstår inte varför han charmas av henne. I romanen beskriver Jane Austen henne som ”näsvis” och det är just vad hon är. Det där är för övrigt en typisk grej inom chick lit; att den kvinnliga huvudpersonen kan bete sig hur odrägligt som helst och ändå få Prins Charmig i slutet (som f.ö. alltid är ett under av tålamod). Mycket liten chans att detta skulle inträffa i verkligheten. Gällande Elizabeth: Det är bra att hon senare har vett att skämmas ordentligt för sitt beteende. Sen får man ju förlåta henne p.g.a. hennes ålder, hon är trots allt bara tjugo, vilket är lätt att glömma. En bra grej med att läsa om romanen då och då, till skillnad från att bara se serien, är att man får veta hur det går efter att alla gift sig. Jane och Bingley stannar t ex. bara ett år på Netherfield innan de flyr fältet, mrs Bennet blir helt enkelt för mycket även för deras vänliga naturer. Man får också veta att Lady Catherine de Bourgh så småningom ”förlåter” sin brorson och börjar besöka Pemberley igen. Däremot saknas tillfredsställande upplysningar om Miss Caroline Bingley, denna gång kände jag en oväntad sympati med henne, hennes elakheter beror ju främst på svartsjuka och jag tror verkligen att Mr Darcy krossade hennes hjärta när han gifte sig med Elizabeth.

darcy

caroline-bingley

  • Jag har läst om Hamlet. Att sluta snusa slog ut min koncentrationsförmåga i veckor, jag var trött, hade konstant huvudvärk, hängde inte med i resonemang och klarade knappt att ta mig igenom en boksida, och när jag började känna mig bättre använde jag Shakespeare för att ställa diagnos på mitt mående. Mycket nöjd konstaterade jag att jag kunde läsa – och förstå – pjäsen under loppet av en förmiddag = jag var återställd. När jag pluggade litteraturvetenskap i början av 20-årsåldern skrev jag en analys av Att vara eller inte vara-monologen. Denna del är särskilt bra:

Vem gick och släpade
I svett och möda under levnadsoket,
Om fasan ej för något efter döden,
Det oupptäckta landet, varifrån
Man icke återvänder, skrämde viljan
Att hellre bära våra vanda plågor
Än fly till andra, dem vi icke känna?
Så gör oss samvet till pultroner alla
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över,
Och företag av märg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.

Befria dig själv, ta tillbaka handlingen! (Obs. dock ej i form av självmord!)

Under samma kurs analyserade jag även en dikt av Rimbaud, och nu kom jag helt löstryckt att tänka på Rimbaud i förhållande till Baudelaire (det är ju allmänt känt att B var R:s idol och stilmässigt brukar de ofta nämnas i samma andetag); är jag den enda som tänker att antingen föredrar man den ena eller den andra? (Liksom att man antingen är hund- eller kattmänniska?) B:s dikter är elegantare, sentimentalare (emellanåt sliskiga), han är New Romantic, medan R är brutal och osentimental, mer punk. R är av nämnda luddiga skäl mer min melodi, trots- eller snarare just på grund av att han (av uppenbara skäl) är den omognare av dem. Min favorit är allt sedan tonåren Ont blod:

Hednablodet återvänder! Anden är nära! Varför hjälper inte Kristus mig, varför upphöjer och befriar han inte min själ? Åh! Evangeliet är förlegat! Evangeliet! Evangeliet.

Jag väntar glupskt på Gud. Jag har varit en underlägsen ras i oändlig tid.

Dessa rader, ja, de rymmer mycket av vad det innebär att vara människa. Tycker jag.

  • Och just nu läser jag Balzac. Förra veckan Frispråkiga historier, denna vecka Liljan i dalen. Gällande den senare har jag fastnat i det extremt långa förordet (som ligger sist i min upplaga) där Balzac försvarar sig inför ett åtal om kontraktsbrott och obetalda skulder samt mot diverse förtal. Jag fattar inte hälften (det redovisas en massa brev och kvitton hit och dit, Mona Sahlins försvarstal i samband med tobleroneaffären framstår som ett under av klarhet vid en jämförelse) men det är roligt att ta del av Balzacs dräpande kommentarer om dåtidens (det franska 1830-talets) journalist- och kritikerkår, vars fiskstimstendenser och drev följer ungefär samma mönster som de gör idag (bland annat lyfter han upp det ohederliga i bruket att använda knappt märkbara notiser de gånger tidningarna tvingas korrigera före detta huvudnyheter som visat sig felaktiga). I följande stycken avslöjar han också i vilket ljus han betraktar det egna författarskapet i förhållande till kritikerkåren:

Solen alstrar hela svärmar av mygg, och jag har märkt att det är likadant med all lysande poesi: varje blomma har sin särskilda insekt; varje framgång, berättigad eller ej, har sina fiender.

/…/

Det kommer en dag när såren har ärrats, då nedrigheterna från dem som har angripit en bakifrån är glömda; och för vårt lands ära måste man låta dem vila i glömska; smädesartiklarna förgår, böckerna består; de stora verken gör processen kort med de små fienderna.

Ja, det visade sig ju att han fick rätt. Inte mycket att glädja sig åt när man är död dock (han dog 51 år gammal, fullständigt utarbetad).

louis-boulanger

Balzac i sin arbetsmunkkåpa. Porträtt av Louis Boulanger från 1836.

Åter till Frispråkiga historier som är en samling burleska vuxensagor fullproppade med pilska präster och vampiga kurtisaner, skrivna i ganska pladdrig ton. Det märks att mycket är hastverk, men en del är också riktigt bra. Min favorit är Häxan som handlar om en främmande skönhet, ”av morisk ras”, som flyttar in i en liten by där hon förlustar sig med en lång rad unga män som sedan dör som flugor. Berättelsen utspelar sig under 1200-talet och är upplagd som en deckare där en inkvisitor pusslar samman vittnesmål inför en kommande rättegång, man misstänker nämligen att man har att göra med en demon i kvinnokropp. Vittnesmålen innehåller många heta sexscener, varpå följande är en personlig favorit:

… jag kände mig gripas av vassa klor och svingas upp i luften, buren av denna demon som slagit ut sina vingar och sade till mig; ”Rid, min ryttare! håll dig fast vid min man, vid min hals, och rid, rid!”

Jag såg jordens städer som i en dimma och hörde rusiga kärleksord stiga upp från dem. Mitt sto med moriskansikte visade mig under vår svindlade flykt hur jorden parade sig med solen, himlakropparna med varandra, och hur deras blixtar och stormar och åskskrällar motsvarade människornas kärleksviskningar. Vi svingade oss allt högre och högre, jag förstod hur litet en präst betydde mot hela denna aldrig sinande ström av stjärnor där allt parade sig, metaller, stenar, vatten, luft, växter, djur, människor, andar, världar, planeter, och jag förnekade min tro.

Pladdrigt som sagt, men snacka om praktorgasm.

les-contes-drolatiques-dore

Gustave Doré illustrerade samlingen 1881.  Hans illustrationer är dock inte i närheten av lika snuskiga som Joseph Hémards i följande utgåva från 1926:

Och det var nog allt, och ha! det blev ett inlägg ändå! Är ofantligt stolt över detta.

Tack Houellebecq!

isis-boss-vladimir-putin-donald-trump-among-times-person-of-the-year-nominees-e1449656893665

/…/ kvinnorna var avgjort bättre än männen. De var smeksammare, mer älskande, mer medkännande och mildare; mindre begivna på våld, egoism, självhävdelse, grymhet. De var dessutom förnuftigare, intelligentare och mer arbetsamma.

Så egentligen, frågade sig Michel medan han iakttog solstrålarnas spel över gardinerna: vad tjänade männen till?  Det är möjligt att manlighet under tidigare epoker, då björnarna var talrika, kunde spela en specifik och oersättlig roll: men sedan några århundraden tillbaka tjänade männen uppenbarligen inget syfte längre. De gäckade ibland sin leda genom att spela tennis, vilket var ett mindre ont; men ibland ansåg de också att det var bra att föra historien framåt, det vill säga genom att sätta igång revolutioner och krig. Förutom de absurda lidanden som krigen och revolutionerna ledde till förstörde de allt det bästa i det förflutna genom att gång på gång jämna allting med marken för att bygga nytt. Eftersom den mänskliga utvecklingen inte hade någon given plats i ett regelmässigt förlopp som ständigt rörde sig framåt och uppåt, fick den mänskliga utvecklingen en kaotisk vändning, blev ostrukturerad, oregelbunden och våldsam. Allt detta var männen (med sin smak för risk och spel, sin groteska fåfänga, sin ansvarslöshet, sin inneboende våldsamhet) direkt och ensam ansvariga för. En värld av kvinnor vore i alla avseenden oändligt överlägsen; den skulle utvecklas långsammare men regelmässigt – utan recidiv eller ständiga, olycksdigra ifrågasättanden – i riktning mot ett tillstånd av gemensam lycka.

/ ”Elementarpartiklarna”, s. 184-185

Ibland – bara nån gång då och då – är det skönt att ge efter för onyanserade resonemang. Det är lite som att tröstäta när man är deprimerad, antar jag, och just nu är jag väldigt, väldigt samtidsdeprimerad. Men för övertydlighets skull: Jag hatar inte män, och jag vill inte utrota dem från jordens yta (möjligen med undantag för de tre som figurerar på bilderna ovan, de får gärna drabbas av varsin massiv hjärtattack, helst redan idag). I övrigt: Jag ska försöka undanhålla mig från politiska kommentarer framöver, eftersom det bara gör mig ledsen och arg.

Tjugohundrasjutton

När jag kom hem från jobbet idag såg jag en grå och trist kvinna i hallspegeln, hennes hud var blek och torr, pannan rynkig, under de trötta ögonen hade hon mörka ringar, hennes underläpp var sårig och i det smutsiga rödbruna håret blänkte ett och annat silvrigt hårstrå. Åldern – då och då får jag syn på den – och jag blir alltid lika förvånad. Jag brukade vara ung. Jag brukade vara snygg. Jag brukade känna mig lovande. Under mina inbilska tonår trodde jag rentav att åldrande var en myt. Något som bara drabbade andra.

Det är torsdag och två veckor in på 2017. Dystopikernas, undergångsprofeternas och sci-fi-skaparnas föreställningar om framtiden tillhör gårdagen och det som nu väntar oss känns redan passé. Mänskligheten fortsätter trampa i samma gamla fotspår; politiskt, religiöst, kulturellt. Kommer det att bli ett ”bra” år? Omvärldsligt – nej, troligen inte. Egenvärldsligt – ingen aning (ja, ja, förhoppningsvis!).

På nyår stod vi på bryggan med våra ansikten vända mot natthimlen och såg hur metaller exploderade i gnistrande färgkaskader; kalcium, koppar, kalium, litium, natrium – rött, orange, lila, blått, gult – vi skålade i högfotade glas av stabiliserad kiseldioxid och drack jäst druvsaft stimmig av koldioxid. Under ett par kemiska sekunder var allt möjligt, livet självt blåste sin kylslagna andedräkt på våra kinder och vi sög i oss den och skrek och skrattade och gratulerade och kramade om varandra. O tände en cigarr, vi lät den vandra mellan våra läppar. Och sen, när raketerna fallit  och glasen krossats mot marken och skumpan var slut, kände vi lättnad – tack och lov, så var storhelgerna äntligen över.

Egentligen vill jag inte tänka på tiden i siffror, jag bär aldrig klocka, undviker kalendrar, tycker det här med tideräkning från Jesu födelse är nonsens, och historiska epoker är bara namn; människorna på medeltiden visste inte att de levde på medeltiden och så vidare. Hur förhöll sig de förhistoriska människorna till tid? De hade solen, månen och årstiderna – de gav vissa fingervisningar – men de visste förmodligen inte hur gamla de själva var. Tyckte de att det var besvärande? Drabbades de av existentiell ångest? Funderade de över hur gammal jorden var? Exakt när den stora demiurgen besegrade urtidsmonstret och skapade himlen, jorden, havet, floderna, människan och djuren ur hans kött? Vad är vår tids mytologi? Framsteget? Självförverkligandet? Att utveckling är detsamma som att det ”bara kan bli bättre”? Det blir fan inte bättre.

Jag har börjat intressera mig för stjärnor. Inte Hollywoodstjärnor utan riktiga, sådana där jättestora lysande plasmakroppar som lyser upp rymden i tusentals mönster. Uppe i norr är midvinterdagarna ännu mörkare än här i Stockholm, det blir egentligen aldrig riktigt ljust; det är soluppgång och solnedgång, solen ligger just över horisonten, går från gyllengul till rosa till lila, sedan blånar det och sen kommer mörkret. Stjärnorna kom till mig där kvällarna och nätterna på landet (huset ligger 1,5 mil från närmsta samhälle) när jag satt på huk och kissade i trädgården eftersom jag inte ides gå till dass, och i slutet av december uppmärksammade jag för första gången min stjärnbild; Oxen (fast om man ska vara petnoga är jag tydligen vädoxe – min jobbästis P upplyste mig om detta för ett tag sedan), inte långt från Plejaderna, inneslutna i sitt gnistrande stoftmoln. Sedan tidigare kan jag bara Karlavagnen och Orions bälte, jag kan identifiera polstjärnan och Venus; stor och sprakande gulorange, den planet som förut kallades afton- och morgonstjärnan, eftersom den främst syntes vid solnedgång och soluppgång. Hursomhelst; jag började se dem, stjärnbilderna, inte bara de tidigare nämnda, utan en massa andra också och jag blev frustrerad över att jag inte kunde deras namn. Jag ville lära mig dem. Jag har fortfarande inte lärt mig dem, men jag har fått en stjärnkarta som jag ska hänga upp i hallen; den har en snurra som man kan ställa in efter månaderna så att man vet vilken tid man ska leta efter vad.

plejad

Ursa Major

Karlavagnen består av de ljusaste, mest framträdande stjärnorna i Stora björnen, och heter Alkaid, Alcor-Mizar, Alioth, Megrez, Phecda, Merak och Dubhe. Alcor och Mizar betraktas som en dubbelstjärna trots att de ligger en fjärdels ljusår från varandra, den tidigare lyser starkare och är lättare att få syn på än den senare. I Japan trodde man förr i tiden att en människa som inte längre kunde se Alcor skulle dö innan året var slut. (Ja, jag har läst på.)

7174971628_5c82065509_b

Alcor och Mizar

venus-terre_625x300

Venus är nästan lika stor som jorden

På julafton berättade pappa att han gjort en hjärtoperation; bypass, för två månader sedan. Han hade inte velat säga något eftersom jag ju ”är som jag är” (d.v.s. har lätt till hysteri alt. bryr mig jättemycket om honom), jag nickade och höll mig lugn och ställde frågor och sa att det var ett bra beslut, det där att jag inte fått veta något: ”Jo, det hade ju påverkat mitt arbete, det är mycket innan jul, rättningar och sånt, jag hade inte kunnat koncentrera mig, jag hade tagit ledigt och flugit hem till Umeå och då hade jag hamnat efter.” I höstas hade han haft både kärlkramp och en hjärtinfarkt, fortsatte han. ”Jaha. Jaså. Jag visste inte att du hade hjärtproblem. Vad bra att du fick hjälp. Hur känns det nu då?” Sen, när han gått och lagt sig: Kris. Tårar. En panikångestattack. Och en till, och en till. Jag slutade snusa för hur jävla dumt är det inte att snusa när det kan orsaka hjärt- och kärlproblem, som jag dessutom kan få i arv?  Nu sms:ar jag pappa varje dag. ”Jag blir nog kvar på jorden ett tag till.” Säger han, och ja; operationen gick ju bra och en lyckad hjärtoperation förlänger livet i snitt 10 till 15 år. Han skulle inte gilla att jag gick runt och oroade mig för att han kan dö. Och som det står på hans anslagstavla i köket: ”Vi ska alla den vägen vandra, och de flesta har redan gått.”

pappa-1966

Pappa 16 år, trodde han också åldrande var en myt?

2017. Ett år närmare döden. Ett år då jag ska försöka att inte vara rädd (för det hjälper ändå inte). Ett år då jag får ett par grå strån till. Men också ett år jag väljer att tro på, för vad finns det egentligen för alternativ?

God fortsättning.

 

Tomtar och tro i juletid

Nu är det snart jullov, för oss lärare, och för er andra också. Många kommer inleda ledigheten med att kliva in i en bil och köra över halva landet, för vi vet ju alla att tomten bor någon annanstans. Inte alla kommer överleva, men så är det med riktiga äventyr, de är kantade av faror, det har vi lärt oss från sagorna. Det var länge sedan julen handlade om att fira Jesus födelsedag, men det faktum att han råkar fylla år just då blir liksom lite extra socker på gröten. Det är något vi kan säga till våra barn (om vi har några); ”idag är det inte bara tomtens dag, utan guds också”.

Här har tomten fornnordiskt ursprung; vi firade något som kallades ”yule” runt midvintersolståndet. Liksom alla polyteistiska religioner var det naturen och dess växlingar som stod i centrum. Det blev äntligen ljusare, det underlättade livet för oss alla, det var värt att fira. Midvintersolståndet tillskrevs Oden, som vid detta särskilda tillfälle kallades ”Julner” (Oden har extremt många namn, se här). Vid denna tidpunkt inträffade också ”den vilda jakten”; då red han över himlen och genom skogarna med sin skräckinjagande här i jakt på skogsrået. Ibland kunde man höra deras spöklika läten och det var riktigt läskigt. Idag spekulerar vissa forskare om att det i själva verket var vildgäss man hörde, här kan ni höra lite olika exempel på hur de kan låta.

thewildhuntPeter Nicolai Arbo; ”Asgårdsreien”, 1872

Det här med tomtens långa, vita skägg kommer också från Oden.

georg-von-rosen-1886

Georg von Rosen; ”Oden som vandringsman”, 1886

I folktron är tomten istället bondgårdens beskyddare, platsens ursprungliga bonde som efter döden fortsätter vaka över stället. Om man misskötte gården kunde han bli arg och hämnas, därför var det viktigt att ta väl hand om den och även hålla sig väl med honom; därav ”ställa ut gröt”-traditionen. Min farfar trodde på fullt allvar att han sett en tomte; en natt när han vaknade i sin fiskekoja stod en liten man i luva och spottade i eldstaden – i äldre tro uppehöll sig övernaturliga väsen också i fiskelägren. Även min faster påstår sig ha sett tomtar, i hennes fall var de pyttesmå och dansade i riset i skogen. Min andra faster har förvisso inte sett tomtar men tror däremot att träden har själar, därför brukar hon krama dem ibland.

Min släkt på pappas sida har haft många övernaturliga upplevelser; min farfars mor förutspådde min farmors förtidiga död, hon hade sex barn och farfar var hennes yngsta och under hans barndom beklagade hon ofta hur sorgligt det var att just hans hustru skulle dö först (min farmor dog sedermera i barnsäng när hon var kring 30 år – det var när hon födde den faster som senare såg skogstomtarna). Gammelfarmor kunde också på förhand veta att folk kom på besök – hon hörde deras fotsteg på bron någon minut innan de klev genom dörren. Farfar hade samma förmåga, liksom min far, liksom också jag. Det är något märkligt med den där bron (som f.ö. blivit ombyggd många gånger under årens lopp); när jag var yngre trodde jag det handlade om vibrationer i marken, på sätt och vis tror jag det fortfarande. Gammelfarmor kallade det att ”änglarna portar”; att våra skyddsänglar går före oss och att det är dem man hör. Som mest har jag hört tolv steg (bron har fyra trappsteg) – det var när min kusin kom på besök; hon har således extra många skyddsänglar. Det är överhuvudtaget mycket skumt som hänt i huset; jag har varit med om många spökerier, jag ska berätta mer om dem någon annan gång.

Tror jag på det övernaturliga (eller ”det onaturliga” som skeptikern O kallar det)? Jag vet inte. Men jag tror inte att vi på pappas sida är ”galna” – alla har vi haft- och har så kallade normala liv. Ingen av oss har suttit- eller sitter på psyket i alla fall. Och som ni vet är jag skeptisk till den moderna medicinens gränsdragningar mellan vad som anses ”friskt” och ”sjukt” – det finns liksom ingen plats för gråzoner.

Vårt fornnordiska arv intresserar mig allt mer. Jag har skrivit om det tidigare, att det är synd att detta intresse numer förknippas med nynazism och ”extremnationalism”. Gällande det senare; under äldre tid hade vi inte ens nationer, det är en uppfinning från 1800-talet. Jag tror att vår miljö – inte i första hand kulturella, utan geografiska – formar oss. Det är den, våra tolkningar av de levnadsvillkor den ger, som ursprungligen gett upphov till våra kulturer. För mig ligger också en jordnära panteism – tanken att gud finns i naturen – närmare till hands än en abstrakt monoteistisk allfader i himlen. Jag tror jag skrivit om det här någonstans; om att öknens gudar är strängare än de i norr eftersom öknen är så svår att överleva i och därför att hettan och torkan kan betraktas som straffande. Jahve och Allah är som vi vet inte nådiga i sina domar över människosläktet. För mig, som inte känner öknen, är de svåra att identifiera sig med. De är dessutom patriarkala, som kvinna ogillar jag avsaknaden av gudinnor. I de polyteistiska/hedniska religionerna hade kvinnan däremot en given plats; hon fick erkännande, hon var betydelsefull.

frejas-vagn

Ludwig Pietsch; ”Frejas vagn dras av katterna Högni och Þófnir”, 1865

friggspinning

John Charles Dollman; “Frigga Spinning the Clouds”, 1909

idun-and-the-apples-illustration-james-doyle-penrose

James Doyle Penrose; ”Idun And The Apples”, 1890

lokis_gezucht

Emil Doepler; ”Lokis Gezücht; Hel, Fenrir and Jörmungandr”, 1905 (Hel var dödens gudinna)

I nordisk mytologi finns ca 25 gudinnor, och då har jag inte räknat in andra kvinnliga väsen som diser, fylgjor och valkyrior.

Jamen, ska man inte kunna gilla Wagner för att han var Hitlers favoritkompositör? Jävla nazistarv.

Inom black metal är nordisk mytologi naturligtvis stort. Kommer man från Skandinavien, är kritisk till kristendomen, men ändå religiöst influerad ligger detta arv nära tillhands. Många låter satanism flyta ihop med asatro, t ex. bandet Watain som döpte sin senaste skiva till ”The wild hunt”. Gaahl i Gorgoroth kallar sig odinist, ena medlemmen i Darkthrone har bytt namn till Fenris, svenska bandet Nifelheim beskriver skämtsamt sin musik ”som en motorsåg mot Yggdrasils rot”, och så vidare. Och så har vi förstås specialfallet Varg Vikernes som vill återgå till en slags ursprunglig fornnordisk livsföring där enbart vita är välkomna (han är uttalad rasist), om honom finns emellertid så mycket att säga att det inte går att stuva ner i det här inlägget. Åtminstone om man som jag älskar Burzum, men inte vill förknippas med upphovsmannens tankegods. (Jag har för länge sedan förstått att ni som läser här är fullständigt ointresserade av metal av alla dess slag, men jag fortsätter envisas – eller; om någon av er faktiskt gillar genren, skriv ett ”jag också” i kommentarsfältet, då vet jag att det inte är helt förgäves.)

Tillbaka till bilkörningen; vi sätter oss i vår mörkblå Volvo kombi den 23:e. Sedan kör vi de 60 milen upp till stugan. Vi är således lika dumdristiga som alla andra, men vi är också hjältarna i vår egen saga och därför kommer det att gå bra.

Ormkvinnor

female-snake-charmerx

snake-charmer

zorita-burlesque-40-tal

Eftersom jag är väldigt inne på ormar just nu; läser ormfakta, lär mig hur man sköter ormterrarium, hur ormar ska matas e.t.c. Efter att ha varit inne på olika annonssajter har jag också förstått av vem som helst kan köpa en giftorm i det här landet (passa er därför när ni går på toaletten, så det inte dyker upp någon där!). Jag planerar emellertid INTE att köpa någon, är skiträdd för ormar. Kolla den här videon t ex. så läskig.

På näst nedersta bilden: En Cerastes cerastes – hornhuggorm – enligt myten den orm Kleopatra tog sitt liv med. De är emellertid mellan 30-60 centimeter långa så ormen på bilden måste vara fejk. 

På nedersta bilden: Zorita Burlesque på 1940-talet; hon brukade uppträda tillsammans med sina boaormar och blev p.g.a detta anmäld för djurplågeri.

Rader från tåget: Göteborg-Stockholm 16/10

På väg hem från Göteborg, tåget är av äldre modell, svart som ett ånglokomotiv, och jag får ha min sittplats för mig själv (skönt eftersom stolsgrannar besvärar mig). Det var skymning när vi rullade ut från centralstationen och nu är det blåsvart utanför fönstret, träden på slätterna ser ut som stora varelser i mörkret och här och var ligger ensamma villor med brinnande fönster liksom utslängda på måfå i landskapet. Klockan är 18:30.

Det har varit en regnig och dunkel dag, jag och M har mest promenerat omkring och blivit blöta; i området där hon bor och i trädgårdsföreningens park (palmhuset var tråkigt nog stängt) och på Haga. Vi har besökt loppisar (jag köpte bland annat en bok om Carl Fredrik Hill och en pocket med jungianska grundbegrepp, en söt blå keramiklampa och en skål – i en butik spelade de Sisters of Mercy, det gjorde mig glad) och på antikbutiker där det fanns vackra gamla smycken; silverringar med olika stenar och stora pråliga örhängen (som jag inte hade råd med). I en av butikerna träffade jag en svart schnauzer med präktig Nietzschemustasch som hasade efter mig och lade sitt huvud i mitt knä och varje gång jag slutade klappa honom buffade han på min arm och då kunde jag inte låta bli att fortsätta klappa honom. Nu vill jag ha en egen schnauzer.

Helgens bästa var konstmuseet. Jag hade inte varit där tidigare och var oförberedd på hur omfattande samlingen var. Rummen med nordiskt sekelskiftesmåleri fick mig nästan att börja grina av rörelse. Jag stod länge framför Helmer Osslunds ”Höstkväll i Nordingrå” och Eugène Janssons Stockholmsmotiv. Däremot lämnade både Prins Eugens ”Molnet” och Richard Berghs ”Nordisk sommarkväll” mig relativt oberörd, vilket förvånade mig – särskilt som den tidigare hängt som reproduktion vid min säng i många år. En målnings fulla kraft framgår inte förrän man ser den i verkligheten, är det en olja sitter mycket i detaljerna; hur färgerna har blandats och hur penseldragen ser ut på nära håll. Jag gillar inte när de är alltför utslätade, liksom för jämna och perfekta. Tvärtom; det ska vara lite kladd, varierande tjocklek. Då känns det som om tavlan fortfarande är ”a work in progress” och att konstnären bara lämnat rummet en stund för att låta den torka.

m

M, blöt och frusen, utanför museet

I museibutiken tjuvläste jag olika böcker, tittade länge i en samling post mortem-dagerrotyper från 1800-talet; mest av allt fanns fotografier på barn och unga kvinnor; uppklädda mödrar som hade sina lika uppklädda döda barn i knät, eller döda barn sittande framför draperier och med blommor runtomkring, eller syskon där den ena var levande och den andra död. Och så många unga kvinnor på sin dödsbädd. Många av kvinnorna var vackra med långa böljande hår och bleka ansikten och intensiva, glödande blickar. Jag undrade vilka de var, vad de tänkte i ögonblicket de blev fotograferade, jag tyckte synd om dem. Samtidigt kände jag ett obehag, jag kunde inte förstå sedvänjan, varför man tog sådana här kort. Sedan tänkte jag på min kusin som fotograferade mormor när hon låg död och uppklädd i sin finaste klänning i sin kista, hur illa berörd jag blev innan jag förstod att han gömde sig bakom kameran för att dölja sina känslor. Just när prästen skulle stänga locket lade han ifrån sig kameran och rusade dit och lade handen på hennes panna och storgrät. I dagerrotyperna ryms en slags morbid voyeurism, men jag tror inte att de togs i det syftet. De skulle väl skänka någon slags tröst, som förmodligen uteblev.

syskon

När jag tjuvläst färdigt köpte jag en reproduktion av Bruno Liljefors ”Uven djupt inne i skogen” (en av de målningar jag tittade längre på; uvens ögon var hypnotiserande) och katalogen till ”Skräckromantikens landskap”. Har suttit och läst den nu, framförallt tittat på bilderna; en blandning av klassiska målningar och olika metalskivomslag. Har inte tänkt på hur vacker omslagsbilden till Black Sabbaths debutskiva är förut; i den tillhörande texten stod det att kvinnan på fotografiet ”aldrig identifierats” (hm), det innebär att jag kan tänka på henne som precis det hon ser ut att vara; en tillfällig hägring, en häxa eller vålnad. Andra skivomslag var också fina; vissa såg ut att höra hemma i gamla sagoböcker, några hade likheter med Ivan Bilibins ”Baba yaga”-illustrationer. Och så Kristian Wåhlins omslag till Dark Funerals ”The Secrets of the Black Arts”, Caspar David Friedrich. Dark Funeral – ett bra band också, särskilt deras låt ”Open the gates”, den lyssnar jag ofta på.

skrackromantikens-landskap

august_cappelen_utdoende_urskog_1852

August Cappelen, ”Utdøende urskog”, 1852 (vill kliva in i den här tavlan)

black-sabbath

dan-seagrave-a-life-lost

Dan Seagrave, ”A life lost”, 2013

Apropå skräckromantik: Igår såg vi ”The Monk”, en filmatisering av Matthew Gregory Lewis skandalroman med samma namn från 1796. Vincent Cassel har huvudrollen som den hängivne, gudfruktige munken Ambrosio (som olyckligtvis har fötts med odjurets märke, i form av ett födelsemärke, på överarmen). En dag börjar hans mentor, en äldre munk, känna av en djävulsk närvaro runt klostret, samtidigt dyker det upp en mystisk främling som bär mask för ansiktet. Denne främling visar sig besitta helande egenskaper när han genom handpåläggning kan bota Ambrosios svåra migränattacker. Sedan dör mentorn plötsligt, hans sista ord är de dramatiska ”han är här!” Se den.

/…/

Tåget börjar närma sig Stockholm. O har sms:at att han hämtar mig utanför stationen. Jag ska börja packa ihop mina grejer och avslutar därför här.

En glesbygdsthriller och debatten om ett självständigt Norrland

Franz Marc, Woman in Winter Landscape on a Green Bench, 1906

Solrosen på gården har blommat i veckor; en gul, glad optimist i den bleknande grönskan; hej hösten, jag är inte rädd för dig! Själv tycker jag att naturen får bestämma sig nu; är trött på de här kvava tråkiga dagarna som varken är det ena eller det andra, som gör att jag varje morgon tvekar mellan sommarklänning eller kofta. Nej, öppna grindarna mot de meningslösa hagarna där de overkliga svamparna ruttnar.

För ett tag sen läste jag ”Generation loss” av Elizabeth Hand, jag har ju prövat lite nya genrer det senaste året – rysare, thrillers – mest för att jag varit trött på den smakfulla realism jag vanligen konsumerar. I alla fall; jag snubblade över den här intervjun och gillade henne omedelbart (att hon lyssnar på black metal och bor i ett Maine som verkar påminna rätt mycket om övre Norrland bidrog absolut), jag tänkte att jag skulle vilja hänga med henne och det kunde jag ju bara göra genom att läsa något hon skrivit.  Så jag beställde den där boken och älskade den. Inte omedelbart, de första femtio sidorna – som handlade om huvudpersonen Cass Nearys bakgrund som punkare och fotograf och hennes allmänt deppiga New York-tillvaro – var småtråkiga, men sen när Neary drar till ett vintrigt Maine för att intervjua en eremitisk fotograf blev allt genast bättre. Mycket beroende på miljöbeskrivningarna, Hand lyckas göra det gråkalla kustlandskapet lysande bjärt, magiskt:

Fiskmåsarnas skrik ebbade ut till ett dämpat, knappt hörbart, ljud; vinden som riste i trädkronorna var högljuddare än havet. Mossan var så tjock och fuktig att det var som att gå på en blöt matta, och det var inte bara marken som var klädd med mossa, den täckte allting, stenar, stockar, till och med en tom ölburk. Skulle jag somna på marken skulle den antagligen täcka mig också, liksom det här ljusgula möglet, och något som Toby kallade gammelskägg, långa strängar av lava (översättaren måste skrivit fel, det ska nog vara lav, m.a.) som hängde från grenarna likt hår. Till skillnad från stenarna vid hamnen såg stenarna här mjuka och sammetslena ut. De såg levande ut, som om man skulle kunna ertappa dem med att andas om man tittade på dem tillräckligt länge.

Det var en konstig plats som man föreställer sig som en sagoskog. Men träden skrämde mig. När jag kände på ett av dem var barken inte fuktig, utan blöt och slemmig. Den verkade ge vika under mitt finger, som hud.

ferns-in-a-forest-1895 Isaac Levitan

Isaac Leviatan; ”Ferns in the forest”, 1895

Jag tyckte också om hur hon skildrar lokalbefolkningen (karga, rättframma, misstänksamma mot främlingar) och deras livsvillkor. Hand beskriver en plats där det tar timmar för polisen och ambulansen att anlända vid en olycka, en plats som bara anses intressant under de idylliska sommarmånaderna och under höstens jaktsäsong då turister kommer för att leka högviltsjägare och sno åt sig av djurbeståndet. Där det finns en bitterhet, som gränsar till hat, mot storstadsmänniskor och de maktcentra som roffar åt sig av traktens naturtillgångar utan att befatta sig med dem som tillhandahåller dem. Detta fick mig att associera till livet på den norrländska glesbygden, och till debatten (om det nu är någon debatt i ordets rätta bemärkelse?) om ett självständigt Norrland; jag kan förstå ilskan, både hos romankaraktärerna och debattörerna. Gällande de senare, och nu kör jag en kommentar till debatten, tänker jag emellertid att det finns fördelar med att vara ”bortglömd” också; marken är inte särskilt exploaterad vilket möjliggjort bevarandet av en av Europas största vildmarker, man får vara ifred, fler vet hur man överlever på egen hand; kan odla, jaga och hugga ved vilket i sin tur ger en ökad känsla av frihet. Dessutom är bostäderna billiga, vårdköerna kortare och den psykiska hälsan bättre. Själv skulle jag därför, den dag katastrofen inträffar, hellre befinna mig i stugan än i stan. Och då skulle det bara vara positivt att konkurrensen inte var särskilt hård. Samtidigt; visst, mobiltäckningen skulle absolut kunna vara bättre, och det är nedslående att det finns så lite jobb; på grund av jobbristen är det till exempel svårt att flytta hem. Sen är det förstås gräsligt att folk i nöd inte alltid får hjälp i tid.

Tillbaka till Hand: Mordmysteriet då? För ”Generation loss” är en thriller. I trakten Neary befinner sig försvinner folk spårlöst, ibland hittas de drunknade eller ihjälfrusna, ibland syns de bara inte till igen. Då och då nämns en försvunnen ung man, sen försvinner en tonårsflicka (som är gotare – extra pluspoäng för det), man söker efter dem men det är aldrig det som står i centrum. Neary ägnar sig istället åt sitt uppdrag; att försöka få något vettigt ur den misantropiska fotograf hon kommit för att intervjua. Samt att nysta i hennes bakgrund som en av grundarna till ett hippieaktigt konstnärskollektiv på 70-talet. Det är bra att det som skulle kunna ses som deckarintrigen är nedtonad tycker jag. Jag är mer intresserad av det andra: traktens säregna skönhet, karaktärernas psykologi, fördjupningarna i en massa mörk, spännande bildkonst. I slutet knyts allt ändå ihop och det visar sig att morden och konsten är mer sammanlänkade än man anat.

Och nu; regnet nalkas, jag ska hämta in min tvätt så att den inte blir blöt. Sen fundera över vad jag ska läsa härnäst.

Högst upp: Franz Marc; ”Woman in Winter Landscape on a Green Bench”, 1906