Dokudemien

Svenska Akademien faller efter mediedrev. Och så narrativet som uppstår, åtminstone i mitt huvud. Klas – The Modern Gentleman – som glider ur manegen med hatten på sned samtidigt som han lite slängigt nonchalant sådär citerar sin favvorockartist. Farbror Kjell som petar med käppen i småstenen och mumlar att han är bedrövad, inget annat än bedrövad. Peter som stressat springer efter sina polare; ”vänta nu! ska ni dra?! jamen då är det inge kul längre, jag hänger på!” Hedervärda män! Utbrister proffstyckare Jens och Björn med emfas. Lotta drar filten om sig i sin stuga och suckar inombords – åh, fåfänglighet! Klart att de får ryggdunkningar, de har ju status, det har inte hon. Det gjorde de klart för henne vid middagsbordet på Den Gyldene Freden där de vände sina ryggar åt henne. Men hon är inte bitter, faktiskt inte – suum cuique.

Sara D är trött och arg och känner sig utnyttjad. Alla bara hänvisar till mig hela tiden! Sen kommer hon ihåg att Det Ingår I Hennes Uppdrag och slår sig ned vid skrivbordet och kladdar ner plattityder i anteckningsblocket, det hela är patetiskt, tänker hon, under min värdighet. Och så fantiserar hon om att säga upp sig, kliva av hon också. Med buller och bång – ha! Vad skulle de göra då? Va? Va? Va? Per och Horace, de som tror att de är så ointagliga, då skulle de få skälvan. Det är ju de som ställt till det! De och den där bitchen Katarina!

Och Katarina själv. Det är en verklig kris hon befinner sig i, men hon har svårt att erkänna det, ens för sig själv. Det är inte hennes stil. Hon har sin stolthet. Hon har sin grace. Hon är en drottning. Det är i alla fall vad J-C alltid fått henne att tro, han har sagt det om och om igen – hur vacker hon är, och hur begåvad och hur elegant. Han har alltid fått henne att känna sig speciell, och dessutom är hon faktiskt ett geni, och hon har integritet och det är den bästa kvalité en människa kan ha – det är den pelare som höjer en personlighet, gör en oantastlig. Och hon och J-C har alltid haft det så bra ihop. De har haft passion, de har haft vänskap. Och visst har det varit stormigt emellanåt, men det är det som ger livet sälta, och det främjar kreativiteten. Och nu är allt förstört, allt på grund av en obetydlig flicksnärta på DN.

Kristina L: Vad är det som händer? Jag fattar inte! Nu när jag äntligen fått status på riktigt och självförtroende så blir det såhär! Det vilar en förbannelse över mig. Allt i mitt liv blir alltid bara fel. Fel, fel, fel.

Sara S: Hur ska jag som feminist egentligen kunna försvara allt det här? Jag borde förstås delta i revolten, men jag vill inte… jag har blivit bekväm. Fan också.

Horace: Jag står över de här dumheterna. Dessutom är jag större än media. Och intelligentare än alla journalister i Sverige, sammantaget. Pinsamt att Ebba uttalar sig igen, hon är så bitter. Det är sorgligt. Nu spelar jag Bach på pianot en stund, sen läser jag Pascal. Han var en stoisk man, precis som jag.

Per: Jag instämmer Horace! Allt det här är under vår värdighet! Kom och hälsa på i min smakfulla våning på Östermalm så samtalar vi om högre ting. Ta med den där trashanken Stig också, han är en rolig gycklare! (Egentligen ogillar jag honom, men vad gör man inte för Horace?)

Avslutningsvis kastar sig GW in i leken. Han skulle kunna vara programledare för alltihop.

Edit: Per går ut i media och svär sig fri. Verkligen under hans värdighet! (Och vad hände egentligen med tystnadsplikten?)

PS. Jag är faktiskt förtjust i Akademien. Den är så befriande osvenskt elitistisk, så uppfriskande omodern. Och jag tycker verkligen inte att den ska ”demokratiseras”, då dör ju hela mystiken. Ledamöterna borde sluta prata ut i media. För ger man tidningarna lillfingret, ja, då slukar de snart ens själ.

 

Bra kritik av Skolverkets kunskapskrav + allmänt gnäll

Här.

Min erfarenhet är att så gott som alla lärare tvingas omformulera betygskriterierna så att de blir sånär begripliga. Vet inte hur många gånger jag behövt förklara vad ”ett utförligt och nyanserat resonemang” innebär.

Det här däremot stör jag mig på: ”Vi lärare har ju världens bästa jobb. Vi får ynnesten att träffa dessa ungar som gnetar sig till skolan varje dag, som drar och släpar och tids nog blomstrar.” Det är inte skribentens fel, utan själva föreställningen – som utgör något av en religion inom lärarkåren – om att alla elever (på grund av lärarnas gränslösa smått narcissistiska altruism) en dag kommer att ”blomstra”. Inom det slutna, konformella system som är just skolan. Det stämmer inte (en tredjedel av alla gymnasieelever går ut med ofullständiga slutbetyg*). Och jag är så jäkla trött på allt som ryms inom den där religionen – att man inte bara ska vara kunskapsförmedlare utan också förälder, kompis, komiker, socialarbetare, psykolog, väktare och väckelsepredikant också. Det funkar inte i längden. Och det är väl därför lärare ligger i topp i sjukskrivningsstatistiken, och att så många hoppar av yrket efter några år. Allt som brinner blir till slut till aska.

*Inom friskolorna gör man dessutom sitt bästa för att göra sig av med dessa elever i förtid, eftersom de belastar budgeten. Fast man uttrycker det förstås inte så, istället säger man att man har ”otillräckliga resurser”. Men det har man inom alla skolor – inte bara i de stackars vinstdrivande.

Stora inlägget om (mitt) skrivande

Hej lilla bloggen! Du är en försummad vän och jag saknar dig. Och nej, du behöver inte vara svartsjuk på nya bloggen, för ärligt talat, den bryr sig bara om landsbygden och i längden blir det faktiskt lite tråkigt, medan vi – du och jag – aldrig haft behovet av att begränsa oss, vi kan ju prata om allt.

Livet på landet. Jag har verkligen inget behov av att skriva om det nu, det är kallt som satan och vi eldar av bara helvete och jag har täckbyxor inomhus (och parfym! och smink! och nagellack! för att trots allt behålla en viss air av civilisation), jag går på mina hundpromenader och matar mina fåglar och rutinerna är desamma dag efter dag efter dag. Åtminstone de yttre rutinerna, vad som händer inuti är en annan sak.

Jag har börjat skriva igen och det är en sådan lättnad att ha hittat tillbaka till det att jag vill ägna ett helt inlägg åt ämnet. Får jag det? (Javisst, det är ju min blogg and I skriver om det if I want too. ) Det är romanen om 90-talet jag dammat av igen, om att vara Courtney Loveblond, ha noppade ögonbryn, navelpiercing och för mycket eyeliner, om att bli full på alkocider, se filmer med Brad Pitt och lyssna på Misfits, om att ha en taskig bästis och vara hemligt kär i brorsans kompis, om att vara arbetarklass och drömma om något större. Och om mordromantiska satanister.

Layer-it-like-Courtney.

I slutet av 90-talet ville jag se ut som Courtney Love

Ja. Jag packar ihop mina erfarenheter och bygger en värld och myser runt där och när jag inte skriver kollar jag 90-talsfilm (Seven, Fight Club, När lammen tystnar) och lyssnar på 90-talsmusik. Men, så springer historien plötsligt iväg åt håll jag inte kunnat förutspå och främlingar dyker upp – vem är egentligen den där bedagade mannen med ärret i ansiktet? Och den där välartade bögen? Och vad fan, skrev jag just in en nazist?! Och; hur omoraliska kan jag egentligen låta karaktärerna vara? Kan de uttrycka sig som de gör eller blir det för magstarkt? Och den där utläggningen om Ted Kaczynski – den hör ju hemma i en helt annan roman, liksom Richard och hans civilisationskritik (som f.ö. är för programmatisk, ty jag är honom inte mogen).

Jag har alltid skrivit snabbt, 50 sidor på två veckor är inget problem, inte 75 sidor heller, men sen ska ju textmassan sorteras och då går jag lätt vilse. I en vecka eller månad eller så, tills jag fattat vad jag ska ta bort. Eller så ger jag helt enkelt upp och påbörjar något annat.

Så många havererade romanprojekt längs min väg. I en flyttlåda hittade jag 30 anteckningsblock med sånt jag skrev på mellan 2004-2006, från Biskops-arnötiden tills jag började plugga historia. Grejer jag helt glömt bort. Pretentiösa historier var det också, sånt jag tänkte på som fint och djupt och svårt (hur djup är man när man är 20 år?), men det var roligt att läsa mina uppmaningar till mig själv: gör det inte övertydligt! eller fortsätt! eller håll tråden! Idag har jag bytt ut uppmaningarna till färgkoder – det jag är osäker på markerar jag som ljusgrått (bättre än att radera – det är det aldrig bra att göra i stundens hetta), det som behöver utvecklas gör jag blått. Och jag skriver X på de ställen jag behöver kolla referenser. Men, när jag satt och bläddrade i de där blocken slogs jag också av hur jag gång på gång återkommer till samma teman. Och referenser. Redan 2004 skrev jag om Caravaggio, Art nouveau, Sisters of Mercy och erotiska thrillers. Om konst-musik-film (ett måste). Liksom om att tillhöra arbetarklassen och vilja bli medelklass; kulturell. Konstnär. Författare. Vad som helst som är unikt. För det är ju så jävla viktigt att tro att man kan bli något större och bättre när man är ung och förvirrad och inte står ut med sin dåliga självkänsla.

Film. Jag ser ruskigt mycket film (vi har ett bibliotek på flera hundra filmer här hemma – tre fullproppade bokhyllor + ett par kartonger), men skriver sällan om det. För några veckor sedan såg vi hursomhelst om både Blood Diamond, The Departed och Gangs of New York och jag pratade om hur bra Leonardo DiCaprio är, kanske den bästa skådisen i sin generation. O höll med, men tillade att en bidragande faktor var att han hade koll på sina styrkor och svagheter (+ naturligtvis en bra agent) och att han utifrån dem gjort smarta val, och att han i ovan nämnda filmer, hur bra de- och han än är , i princip spelar samma karaktär. En insikt, tänkte jag, att praktisera också i sitt eget liv. Eller i sitt skapande; att veta vad man kan, och inte kan, åstadkomma, och acceptera att det är ramarna man har att förhålla sig till. (Typ: du kanske vill skriva svåra, mångfacetterade manus, men det du kan – och är bra på – är att rita korta seriestrippar. Det behöver inte finnas någon motsättning i att ha Paul Thomas Anderson som idol samtidigt som man ritar Kalle Anka.)

DiCaprio är en bäst på att porträttera intensiva och desperata (unga) män (och herregud, vad den här scenen är sexig!)

Exempel på ett dåligt val: Brad Pitt som Aldo Raine i Inglourious Basterds. Rollen är helt fel för honom och skådespeleriet blir amatörmässigt. 

I övrigt inget ont om Brad Pitt – på 90-talet var han ikonisk! (Valde emellertid klippet främst för civilisationskritiken: ”The things you own end up owning you.”)

Nästa insikt kom när vi såg om American Hustle och myste över hur bra den är (och soundtracket!). Karaktärerna är egentligen inte särskilt sympatiska, ändå älskar man dem eftersom skådespelarna är lojala med-, försvarar, sina karaktärer. Och en bra skådis gör det med näbbar och klor.

Det är svårt att INTE älska Jennifer Lawrence i denna roll (finns många bra scener – som när hon kvaddar ”the science owen” – men här är hon bara helt underbar.)

Okej då. Tar med ”the science owen” också!

Och ja, när man skriver fiktion bör man förstås vara lojal med sina karaktärer, hur löjligt- eller omoraliskt de än beter sig. För hur skulle det annars gå? Tänk om Michel Houellebecq raljerade över sina huvudpersoners sexvanor eller Charlotte Brontë över att Jane Eyre faller för en ”demonisk man”? Det hade ju inte blivit vidare bra.

Insikt tre. Ingen människa är endimensionell, men många gör sitt bästa för att vara det. Vi lever i en tid där censur blivit norm(alt), och till och med, i vissa kretsar, ”fint”. Något som skapat problem för den fria (förrädiska och oförutsägbara!) tanken; det har blivit svårt att uttrycka något alls utan att först gardera sig (för att undanvärja inbillade, eller verkliga, hot från omgivningen). Jag tror att det mest revolutionerande man kan göra idag är att vara sig själv.

Men vad är då detta ”själv”? Ja, det som inte måste tvingas fram utan som kommer naturligt. Och detta naturliga kan förstås vara jobbigt att hantera, särskilt om man anammat en politisk- eller för all del, en estetisk identitet, och man i sin nyfunna ärlighet inser att man inte ryms inom ramarna. Man kanske inser att man inte var så bra som man ville tro, inte fullt så smart, smakfull, moralisk, duktig eller vad det nu kan vara man strävar efter, och då blir det förstås jobbigt. Men också spännande, för det är ju först där – när man stirrar på sin mediokra bild i spegeln och accepterar att det är sån man är  – man har möjlighet att dumpa självupptagenheten och gå vidare. För att återknyta till skrivandet, och mig själv, finns det t ex. en rad insikter jag har gjort de senaste åren, de lyder som följer:

  1. Jag är inte djup. Åtminstone inte i klassisk bemärkelse – typ filosofiskt djup. Och jag kan definitivt inte skriva djupt. Det blir bara löjligt.
  2. Jag är ingen lyriker. Jag är värdelös på metaforer. Alla försök att skriva ”vackert” blir krystade. Oftast blir jag förbannad av det också. Och äcklad. (Min enda diktsamling blev refuserad av X antal förlag. Jag tror den hette ”Kött” och min f.d. kille tyckte att den var genialisk. En av dikterna började med du är tändstickan och jag är plånet…)
  3. En självklarhet och klyscha, men ibland tar även de mest självklara slutsatser tid att komma fram till. Jag föredrar att skriva om det jag kan, före det jag skulle vilja kunna. D.v.s. jag är betydligt bättre på att skildra en förvirrad tonåring än en döende överläkare i psykiatri (och ja, jag har verkligen försökt med det senare! Han hette Karl Vogel och för hans skull gjorde jag en massa research om nedlagda mentalsjukhus, utdaterade teorier, behandlingsmetoder och mediciner. Och jag skrev påhittade patientjournaler – b.l.a. om en schizofren kvinna som suttit inspärrad i en lada eftersom hennes familj – som var bönder – skämdes över henne, i en annan journal skildrade jag en empatibefriad pojke som klippt svansen av en katt. Men, jag lärde mig faktiskt en hel del på köpet, även om jag skrev in mig i en återvändsgränd.)
  4. Jag skriver hellre om populärkultur än om finkultur. (Danzig betyder mer för mig än Dostojevskij.)

Jag är kulturhaverist!

Favoritartist i 20 år, det här låten startade förälskelsen. Jag grät heta tårar över hans röst, jag hade aldrig hört något så vackert, mörkt och sexigt. 

Och ärligt talat. Vad gillar man och vad vill man gilla? Är t ex. You`ve got mail världens bästa film? Nej. Men den jag sett flest gånger.

Vad blir det kvar när man skalat av lagren av pretentioner och falska självbilder? Förhoppningsvis trygghet. Självkännedom. Mod.

Och det torde vara nyckeln – till både skrivandet, och själva livet.

Klart slut. Hejdå.

Hej bloggen

snow-white

Ja, jag lever. Och jag har inte slutat blogga, tvärtom skriver jag rätt mycket och har så gjort under en längre tid. Den nya bloggen har varit min följeslagare, tröst och samlande punkt under de senaste månadernas kaos, och jag har verkligen behövt det där låsta tysta rummet. Det är därför jag inte länkat.

Hur många månader har det gått? Sju. De sju tuffaste, kanske mest omvälvande, månaderna i mitt liv. Eller åtminstone på många, många år. När jag skrev här i april trodde jag inte att saker skulle bli så komplicerade som de blev. Jag, vi, föreställde oss visserligen att det här med flytten skulle vara lite jobbigt i början, de första veckorna eller så, men sen skulle allt falla på plats och vi skulle liksom sömlöst och magiskt glida in i vår nya harmoniska tillvaro, som skulle vara lite rousseausk och drömskt disneylik sådär, ”tillbaka till den gulliga naturen”. Tja, vi hade fel, för det visade sig att det inte är sådär jätteenkelt att bara byta livsstil, eller ”bli vän med naturen”. För att lyckas med det krävs ansträngning.

Kanske hade det hela förlöpt smidigare om vi inte valt att skaffa hund mitt uppe i allt. För vi hade ingen aning om hur jäkla jobbigt det är att ha valp. Vår bild av en söt liten snubbelgris som sover dygnet runt, visade sig i verkligheten vara ett monster  med huggtänder, sylvassa klor och duracellbatteri. Det tog inte lång tid innan Olle vrålade att han hatade den jävla hundjäveln. För där stod vi trötta och utmattade och dessutom arbetslösa långt ute på landsbygden i ett ruckligt hus fullt av flyttkartonger och kunde inte göra något – knappt ta ett steg – utan att Ronja, Rånet kallad, sprang mellan benen på oss, hoppade, bets, revs och hade sönder grejer. Och inte lät hon oss sova på nätterna heller. För att överhuvudtaget få något gjort var vi tvungna att jobba i skift, och det innebar i sin tur att vi inte umgicks lika mycket som vanligt, och i slutet av sommaren konstaterade vi att vi  knappt haft en dag ledigt, än mindre haft tid att reflektera. Det är först de senaste veckorna vi börjat landa.

Ronja

Och ja, det är fortfarande tufft, inte längre på grund av Ronja, som vi blivit mycket fästa vid, utan att anpassa sig till ett omodernt liv utanför civilisationens ramar; vi går på utedass, duschar utomhus (nu senast duschade jag i sex minusgrader), hugger ved och eldar för att hålla kylan ute, vi har förvisso rinnande vatten, men det är odrickbart, så vi tappar dricksvatten på dunkar. Vi bor långt borta från allt och har mer kontakt med fåglarna vid fröautomaten än med människor. Och hela hösten regnade det och var rått och kallt och lerigt och smutsigt. Det är ett liv att skratta förtvivlat åt, men också att känna stolthet över. För trots allt fixar vi det, och emellanåt – allt oftare – känns tillvaron rätt vacker.

Vi hörs.

Ett nytt liv

Jag har sagt upp mig från jobbet och flyttar hem till sommaren, inte till Umeå utan till vårt hus i Ångermanland. (Jag fattade faktiskt inte att huset låg i Ångermanland förrän häromdagen.) Beställt en hundvalp har vi också gjort – den är för närvarande tre veckor gammal och har just öppnat ögonen, för tillfället påminner den mer om en säl eller ett litet vildsvin än en hund. Jämthundsvalpar är inte särskilt söta, men med tiden blir de vackra och smått varglika. Vi får den i slutet av maj.

Vi har planerat det här ett bra tag nu – under flera månader – och ser framemot att inte bara byta geografisk plats utan också livsstil. Ut med staden och stressen, in med landsbygden och lugnet. Ut med tanklös shopping, in med redig självförsörjning (nåja). Jag har bytt ut klassikerläsningen mot odlingsböcker. Vet inte hur många jag samlat på mig nu, runt tio stycken skulle jag tro. De bildar en egen sektion i bokhyllan. Jag läser om byggnadsvård också; Så renoveras torp och gårdar och Stora byggnadsvårdsboken. Kanske blir jag sent om sider praktiskt lagd, jag har lärt mig använda hammare, såg och spik i alla fall. Återstår den läskiga skruvdragaren och borrmaskinen och så yxan. Är rädd för att bli av med en hand eller ett finger, alternativt borra rakt genom handflatan. Det vore rysligt. (I min praktiskt lagda familj har man alltid skämtat om min ”ohändighet”, vilket resulterat i noll självförtroende på den fronten. Å andra sidan är jag övertygad om att man kan lära sig det mesta, bara man lägger manken till. Och jag är arbetselak, precis som min mormor.)

Såhär efter terrordådet på Drottninggatan känns vårt beslut extra bra. Jag skrev en text om det – terrordådet alltså – strax efter det hände. Mest om det förljugna i de hurtiga deklarationerna om att ”vägra vara rädd” och ”inte förändra sina vanor”. Jag är rädd. Och det är inget jag kan bota med politiska slagord. Jag byter skamlöst ut mina vanor mot trygghet (inte för att jag hängde särskilt mycket i centrala stan innan heller). Och är det någonstans terroristerna inte kan komma åt en så är det i vildmarken, för få människor – för liten skada – för ynklig effekt. Texten jag skrev påminde till innehållet om Helena Granströms artikel i DN häromdagen, fast hennes är mycket bättre. Jag kommer inte publicera min egen.

Vi körde upp första flyttlasten nu i påsk, ett stort as till släpvagn som fick bilen att kränga och dra i kurvorna. Nu återstår ett lass till. Fy satan vad mycket grejer vi dragit på oss genom åren, och huset är redan fullt sen innan. Nu har vi dubbla uppsättningar av allt och jag har ingen aning om hur allt ska få plats. Vi ska skänka bort soffan och sängen i alla fall, och jag har plockat ihop en låda med böcker jag aldrig kommer läsa om. Alternativt aldrig läsa alls (exempel: Alexander Solzjenitsyns Cancerkliniken, Erica Jongs Fallskärmar och kyssar och Planetariet av Nathalie Sarraute, som är omöjlig på alla plan och sjukt irriterande). Jag önskar att jag kunde göra mig av med mer, får ta tag i det senare (ska sluta shoppa som sagt).

Under tiden vi har planerat vår flytt (flykt!) har jag också startat en ny blogg. Ännu har den inte haft en enda besökare och det kommer dröja ett tag innan jag länkar dit, måste få styrsel på den först. Ambitionen är en dagbok från landet med mer jordnära betraktelser än här – rapporter om fågellivet och byggen av odlingslådor och målning av möbler och uppfostring av hund och annat odramatiskt. Enkla tankar och känslor och vardagligheter (och om brist på pengar). Mer distingerade inlägg om konst och finlitteratur och black metal och döda djur fortsätter jag däremot med här.

Vi hörs vad det lider.

Om lite och en hel del (ett inlägg där jag ”bjuder till”)

Ute är det vitt, inne luktar det bränt. Har inte läst nån tidning ännu, men det skulle inte förvåna mig om att snökaoset gör en sista grandios comeback innan det drar sig tillbaka för säsongen (jag gläds åt att det är min lediga dag, jag behöver inte gå ut om jag inte vill). Äter rostat bröd som inte är menat som rostat bröd; en av de där deppiga rågbrödsvarianterna som produceras av Fazer och som alldeles för snabbt blir segt och torrt, råkade bränna ena skivan. Kaffet är gott i alla fall, hett och starkt och grumligt, precis som jag vill ha det. Sedan jag slutade snusa dricker jag dubbelt så mycket kaffe per dag.

Här hemma är det kalt, i helgen packade vi tio flyttkartonger med grejer och bar ner i källaren, vi häktade ner tavlorna från väggarna och travade i förrådet, hälften av böckerna är undanplockade. Det är även mycket rent, nästan sterilt; utöver att skrubba upp kök och badrum har jag dammsugit och dammtorkat etc. Det har inte varit så opersonligt här sen vi först flyttade in. Anledningen: stugan (hela gården) ska säljas. Igår var mäklaren här och fotograferade. (Finns det något värre än mäklarfoton, den onaturliga ljussättningen och de förljugna vidvinklarna? Vill man addera ytterligare vidrighet; deras hemstylingerbjudanden! Klonad medelklassparodisk hemtrevnad i såväl koja som slott, håll utkik efter de obligatoriska snittblommorna och färska kryddorna i köket (evt. parade med en levain i linneduk), Arne Jacobsenborden och stolarna, soffkuddarna i pigga färger och de gröna växtkransarna i fönstren.) Snart följer öppna visningar och budgivning och alltihop kommer att säljas snuskigt dyrt för det här är Stockholm där folk inte har några problem med att skuldsätta sig för tre livstider för ett ruckel, förutsatt att det ligger inom några mils radie kring stadskärnan. Vi får bo kvar till sommaren och det är förstås skönt, men jag upplever ändå hela situationen som extremt stressande.

Det har inte blivit mycket skrivet 2017. Är allmänt blogguppgiven och tankar som varför? och vad är det värt? + allmän flathet hindrar mig från att slutföra några inlägg. För att ni ska förstå att jag i alla fall försöker publicerar jag här fem slapphänta utkast = samtliga bloggförsök sedan nyår. Håll till godo:

1. Ett krampaktigt försök till essä om ->

Michel Houellebecq – ibland är han underhållande, ibland är han bara… vidrig. Stilistiskt är han emellertid alltid lika utsökt. Det råder heller ingen tvekan om att hans intelligens; det krävs en knivskarp hjärna för att i roman efter roman omvandla desperat runkande och misogyna monologer till elegant och engagerande prosa. För det bör väl sägas? Att hans huvudpersoner, när man skalar av det språkliga utanpåverket, är påfallande statiska?

Nu är jag ingen expert på H, jag har läst fyra av hans romaner, och det räcker ju knappast för att framföra kritik godtagbar för de inbitna fansen. För dessa är kritik, vilken som helst som inte stämmer överens med den egna bilden av författargärningen, som att svära i kyrkan. Houllebecqvurmen är i det närmaste religiös. Sedan finns det förstås lika starka motståndare, och också de är småreligiösa, men i sitt avståndstagande. H är en sådan man så att säga antingen älskar eller hatar.

Min goda vän E tillhör den tidigare kategorin, och han är mycket uppspelt över att jag för tillfället läser Elementarpartiklarna, och eftersom jag vanligen läser på tåget och vi åker tillsammans (han kliver på några stationer efter min) hovrar han glatt över den sida jag för tillfället befinner mig på, läser med mig, eller ber mig läsa högt för honom. ”Jag kan inte läsa högt!” Protesterar jag. ”Det är pinsamt nog att jag läser offentligt, att folk kan se bokomslaget eller kasta en blick på meningarna.” (Hennes venusberg hade en vacker buktning; tyvärr var de yttre blygdläpparna lite slappa.) ”Men är inte det här en härlig formulering?” Säger han och pekar på följande: ” … ”Det är en sådan tydlig bild, man kan verkligen se det framför sig.” Hursomhelst; häromdagen sa jag till honom att jag tröttnat på det där; de eviga utläggningarna om sexuell frustration, kuken som antingen är slapp och skrumpen eller het och sprängande, de bittra tiraderna mot äldre kvinnor – konsekvent reducerade till ”fittor” och ”subbor” – objektifieringen av tonårsflickor. ”Sen känns sidorna alldeles kladdiga av sperma, det äcklar mig.” ”Jamen, det är ju det som är syftet.” Säger han peppat. ”Bruno ska vara äcklig, en vidrig och patetisk människa.”

Kommentar: Texten består i sin helhet av 3 A4-sidor. Det ursprungliga syftet var dels att recensera Elementarpartiklarna, som jag just läst, dels att driva med Houllebecqfans (i första hand representerade av stackars E som längre in i texten skulle få klä skott för mina elakheter). Tonläget är beskäftigt raljant och jag insåg rätt snart att jag inte brydde mig särskilt mycket om vare sig H, hans författarskap eller hans fans (utom E då).

2. Försök till kåseri på temat -> 

Alla hjärtans dag. Blev påmind av ett reklammejl från Tradera i morse som upplyste mig om att jag var bäst. Även Lensway ville gratulera (jag återgäldade vänligheten genom att beställa nya linser). Själv hade jag glömt, och O också, och innan han gick till jobbet tog vi tämligen kallsinnigt avsked av varandra. Blev jag inte nerspammad varje gång nåt-att-fira var i faggorna skulle jag förmodligen framstå som hjärtlös (vilket jag kanske är också; i år glömde jag t ex. helt bort min mors födelsedag).

Kommentar: Jag fick annat att göra, bland annat gick jag och köpte följande present, här arrangerad i ett smakfullt stilleben:

ol

3. Poänglöst gnäll om ->

Jag gick upp för en halvtimme sedan, hade då legat i en timme och dragit mig, funderat över hur det faktiskt skulle vara att göra det; stiga upp alltså. Den här tiden på året kan jag (om helgerna, när tid finnes) grubbla över en sån grej i timmar. Har svårt att masa mig upp till den totala tristessen, det ständigt lika glåmiga vädret (den smutsvita himlen och de blötslemmiga träden och den patetiska snön som inte duger något till, som knappt förmår täcka gräsmattan) och konsekvensen av det; att jag stannar inomhus eftersom jag blir deppig av att gå ut. Stockholms vintrar förtjänar inte att kallas vintrar, jag vet inte vad de är, halvhjärtade försök att klamra sig fast vid hösten tills det blir vår?

Kommentar: Tråååkigt + har redan skrivit tusen dylika utläggningar tidigare.

4. Försök till relationskåseri med avstamp i att -> 

O har påbörjat en 15-poängskurs i konsthistoria och läser om barocken nu – för tillfället om Rembrandt och Velázquez – och det ligger konstböcker på golvet och i sängen och det är mysigt; jag fantiserar om att han så småningom kunde kombinera konstvetenskapen med arkitekturen och omskola sig till arkitekturhistoriker, men samtidigt känner jag mig lite… hotad också. Liksom: ska han, som för ett år sedan trodde att Caspar David Friedrich ”Vandraren över dimhavet” föreställde Karl XII, helt plötsligt få ”bättre” konstkunskaper än jag? (När vi spelar TP är det ju jag som ska briljera på konstfrågorna.) Många verkar tycka att det är en bra grej – typ ultimat – att dela intressen med sin partner, och det är det kanske på ett mer övergripande plan (det är ju svårt att leva med någon som, låt säga, drömmer om New York när man själv drömmer om den västerbottniska landsbygden), men det där specialiserade, nördiga, det man tänker sig som sin nisch – är det rätt skönt att ha ifred också

Kommentar: Syftet var – som synes – att skriva om tvåsamhet och gemensamma intressen, jag tycker ämnet är intressant, kanske utvecklar det så småningom.

Jamen, varför inte? Efter att Karl beundrat utsikten tar han hästen hem.

O-serie. Eller: Den shortsprydde konstprofessorn.

5. Om ->

En helg då jag arbetat; öppet hus på skolan igår, jag stod i dörren, hälsade välkommen, tog niondeklassare och deras föräldrar i hand och bockade av namn på en lista: ”Var du/ni på gymnasiemässan? Gjorde ni en intresseanmälan då? Nähä. Skulle ni kunna tänka er att göra en nu?” Jag kände mig jobbig och sa det till min chef: ”Hur ska jag be om personuppgifter utan att känna mig påträngande?”  Då och då kom skolans marknadsföringsansvarige och kollade hur många namn jag fått ihop. Som vanligt är konkurrensen hård om blivande elever, det s.k. målbilder att uppfylla; ”gode gud, ge oss femtio elever till läsåret 17/18!” Jag har skrivit om det tidigare: om hur skolorna numer tvingas hårdkonkurrera om eleverna, och att lärarnas jobb hänger på hur bra de lyckas med detta. Fast kanske är det värst för nischade skolor (som vår) i storstadsregionerna. De kommunala skolorna – särskilt de som erbjuder många utbildningar (och gärna ligger centralt) – har det inte lika tufft.

Kommentar: Jobb. Hur kul är det att skriva om egentligen?

thumbnail_bild

Vy från kontoret. I en av mina svenskkurser ägnar vi oss just nu åt folksagor.

Avslutningsvis: Det brukar sägas att inspiration är överskattat, men för mig är det viktigt. Denna blogg drivs av lust och av lust allena.

Vad händer i mitt liv i övrigt då? Inte mycket (det gör det aldrig) men jag tänkte – eftersom det ursprungligen är menat att denna blogg ska vara kulturell – snabblista min senaste kulturkonsumtion.

bocker

  • Jag har sett om BBC-versionen av Stolthet och fördom + läst om romanen. En årlig tradition, åtminstone det tidigare. Ny upptäckt: Elizabeth Bennet är jobbig! Tycker plötsligt att hon beter sig helt orimligt mot Mr Darcy och förstår inte varför han charmas av henne. I romanen beskriver Jane Austen henne som ”näsvis” och det är just vad hon är. Det där är för övrigt en typisk grej inom chick lit; att den kvinnliga huvudpersonen kan bete sig hur odrägligt som helst och ändå få Prins Charmig i slutet (som f.ö. alltid är ett under av tålamod). Mycket liten chans att detta skulle inträffa i verkligheten. Gällande Elizabeth: Det är bra att hon senare har vett att skämmas ordentligt för sitt beteende. Sen får man ju förlåta henne p.g.a. hennes ålder, hon är trots allt bara tjugo, vilket är lätt att glömma. En bra grej med att läsa om romanen då och då, till skillnad från att bara se serien, är att man får veta hur det går efter att alla gift sig. Jane och Bingley stannar t ex. bara ett år på Netherfield innan de flyr fältet, mrs Bennet blir helt enkelt för mycket även för deras vänliga naturer. Man får också veta att Lady Catherine de Bourgh så småningom ”förlåter” sin brorson och börjar besöka Pemberley igen. Däremot saknas tillfredsställande upplysningar om Miss Caroline Bingley, denna gång kände jag en oväntad sympati med henne, hennes elakheter beror ju främst på svartsjuka och jag tror verkligen att Mr Darcy krossade hennes hjärta när han gifte sig med Elizabeth.

darcy

caroline-bingley

  • Jag har läst om Hamlet. Att sluta snusa slog ut min koncentrationsförmåga i veckor, jag var trött, hade konstant huvudvärk, hängde inte med i resonemang och klarade knappt att ta mig igenom en boksida, och när jag började känna mig bättre använde jag Shakespeare för att ställa diagnos på mitt mående. Mycket nöjd konstaterade jag att jag kunde läsa – och förstå – pjäsen under loppet av en förmiddag = jag var återställd. När jag pluggade litteraturvetenskap i början av 20-årsåldern skrev jag en analys av Att vara eller inte vara-monologen. Denna del är särskilt bra:

Vem gick och släpade
I svett och möda under levnadsoket,
Om fasan ej för något efter döden,
Det oupptäckta landet, varifrån
Man icke återvänder, skrämde viljan
Att hellre bära våra vanda plågor
Än fly till andra, dem vi icke känna?
Så gör oss samvet till pultroner alla
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över,
Och företag av märg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.

Befria dig själv, ta tillbaka handlingen! (Obs. dock ej i form av självmord!)

Under samma kurs analyserade jag även en dikt av Rimbaud, och nu kom jag helt löstryckt att tänka på Rimbaud i förhållande till Baudelaire (det är ju allmänt känt att B var R:s idol och stilmässigt brukar de ofta nämnas i samma andetag); är jag den enda som tänker att antingen föredrar man den ena eller den andra? (Liksom att man antingen är hund- eller kattmänniska?) B:s dikter är elegantare, sentimentalare (emellanåt sliskiga), han är New Romantic, medan R är brutal och osentimental, mer punk. R är av nämnda luddiga skäl mer min melodi, trots- eller snarare just på grund av att han (av uppenbara skäl) är den omognare av dem. Min favorit är allt sedan tonåren Ont blod:

Hednablodet återvänder! Anden är nära! Varför hjälper inte Kristus mig, varför upphöjer och befriar han inte min själ? Åh! Evangeliet är förlegat! Evangeliet! Evangeliet.

Jag väntar glupskt på Gud. Jag har varit en underlägsen ras i oändlig tid.

Dessa rader, ja, de rymmer mycket av vad det innebär att vara människa. Tycker jag.

  • Och just nu läser jag Balzac. Förra veckan Frispråkiga historier, denna vecka Liljan i dalen. Gällande den senare har jag fastnat i det extremt långa förordet (som ligger sist i min upplaga) där Balzac försvarar sig inför ett åtal om kontraktsbrott och obetalda skulder samt mot diverse förtal. Jag fattar inte hälften (det redovisas en massa brev och kvitton hit och dit, Mona Sahlins försvarstal i samband med tobleroneaffären framstår som ett under av klarhet vid en jämförelse) men det är roligt att ta del av Balzacs dräpande kommentarer om dåtidens (det franska 1830-talets) journalist- och kritikerkår, vars fiskstimstendenser och drev följer ungefär samma mönster som de gör idag (bland annat lyfter han upp det ohederliga i bruket att använda knappt märkbara notiser de gånger tidningarna tvingas korrigera före detta huvudnyheter som visat sig felaktiga). I följande stycken avslöjar han också i vilket ljus han betraktar det egna författarskapet i förhållande till kritikerkåren:

Solen alstrar hela svärmar av mygg, och jag har märkt att det är likadant med all lysande poesi: varje blomma har sin särskilda insekt; varje framgång, berättigad eller ej, har sina fiender.

/…/

Det kommer en dag när såren har ärrats, då nedrigheterna från dem som har angripit en bakifrån är glömda; och för vårt lands ära måste man låta dem vila i glömska; smädesartiklarna förgår, böckerna består; de stora verken gör processen kort med de små fienderna.

Ja, det visade sig ju att han fick rätt. Inte mycket att glädja sig åt när man är död dock (han dog 51 år gammal, fullständigt utarbetad).

louis-boulanger

Balzac i sin arbetsmunkkåpa. Porträtt av Louis Boulanger från 1836.

Åter till Frispråkiga historier som är en samling burleska vuxensagor fullproppade med pilska präster och vampiga kurtisaner, skrivna i ganska pladdrig ton. Det märks att mycket är hastverk, men en del är också riktigt bra. Min favorit är Häxan som handlar om en främmande skönhet, ”av morisk ras”, som flyttar in i en liten by där hon förlustar sig med en lång rad unga män som sedan dör som flugor. Berättelsen utspelar sig under 1200-talet och är upplagd som en deckare där en inkvisitor pusslar samman vittnesmål inför en kommande rättegång, man misstänker nämligen att man har att göra med en demon i kvinnokropp. Vittnesmålen innehåller många heta sexscener, varpå följande är en personlig favorit:

… jag kände mig gripas av vassa klor och svingas upp i luften, buren av denna demon som slagit ut sina vingar och sade till mig; ”Rid, min ryttare! håll dig fast vid min man, vid min hals, och rid, rid!”

Jag såg jordens städer som i en dimma och hörde rusiga kärleksord stiga upp från dem. Mitt sto med moriskansikte visade mig under vår svindlade flykt hur jorden parade sig med solen, himlakropparna med varandra, och hur deras blixtar och stormar och åskskrällar motsvarade människornas kärleksviskningar. Vi svingade oss allt högre och högre, jag förstod hur litet en präst betydde mot hela denna aldrig sinande ström av stjärnor där allt parade sig, metaller, stenar, vatten, luft, växter, djur, människor, andar, världar, planeter, och jag förnekade min tro.

Pladdrigt som sagt, men snacka om praktorgasm.

les-contes-drolatiques-dore

Gustave Doré illustrerade samlingen 1881.  Hans illustrationer är dock inte i närheten av lika snuskiga som Joseph Hémards i följande utgåva från 1926:

Och det var nog allt, och ha! det blev ett inlägg ändå! Är ofantligt stolt över detta.

Tack Houellebecq!

isis-boss-vladimir-putin-donald-trump-among-times-person-of-the-year-nominees-e1449656893665

/…/ kvinnorna var avgjort bättre än männen. De var smeksammare, mer älskande, mer medkännande och mildare; mindre begivna på våld, egoism, självhävdelse, grymhet. De var dessutom förnuftigare, intelligentare och mer arbetsamma.

Så egentligen, frågade sig Michel medan han iakttog solstrålarnas spel över gardinerna: vad tjänade männen till?  Det är möjligt att manlighet under tidigare epoker, då björnarna var talrika, kunde spela en specifik och oersättlig roll: men sedan några århundraden tillbaka tjänade männen uppenbarligen inget syfte längre. De gäckade ibland sin leda genom att spela tennis, vilket var ett mindre ont; men ibland ansåg de också att det var bra att föra historien framåt, det vill säga genom att sätta igång revolutioner och krig. Förutom de absurda lidanden som krigen och revolutionerna ledde till förstörde de allt det bästa i det förflutna genom att gång på gång jämna allting med marken för att bygga nytt. Eftersom den mänskliga utvecklingen inte hade någon given plats i ett regelmässigt förlopp som ständigt rörde sig framåt och uppåt, fick den mänskliga utvecklingen en kaotisk vändning, blev ostrukturerad, oregelbunden och våldsam. Allt detta var männen (med sin smak för risk och spel, sin groteska fåfänga, sin ansvarslöshet, sin inneboende våldsamhet) direkt och ensam ansvariga för. En värld av kvinnor vore i alla avseenden oändligt överlägsen; den skulle utvecklas långsammare men regelmässigt – utan recidiv eller ständiga, olycksdigra ifrågasättanden – i riktning mot ett tillstånd av gemensam lycka.

/ ”Elementarpartiklarna”, s. 184-185

Ibland – bara nån gång då och då – är det skönt att ge efter för onyanserade resonemang. Det är lite som att tröstäta när man är deprimerad, antar jag, och just nu är jag väldigt, väldigt samtidsdeprimerad. Men för övertydlighets skull: Jag hatar inte män, och jag vill inte utrota dem från jordens yta (möjligen med undantag för de tre som figurerar på bilderna ovan, de får gärna drabbas av varsin massiv hjärtattack, helst redan idag). I övrigt: Jag ska försöka undanhålla mig från politiska kommentarer framöver, eftersom det bara gör mig ledsen och arg.

Tjugohundrasjutton

När jag kom hem från jobbet idag såg jag en grå och trist kvinna i hallspegeln, hennes hud var blek och torr, pannan rynkig, under de trötta ögonen hade hon mörka ringar, hennes underläpp var sårig och i det smutsiga rödbruna håret blänkte ett och annat silvrigt hårstrå. Åldern – då och då får jag syn på den – och jag blir alltid lika förvånad. Jag brukade vara ung. Jag brukade vara snygg. Jag brukade känna mig lovande. Under mina inbilska tonår trodde jag rentav att åldrande var en myt. Något som bara drabbade andra.

Det är torsdag och två veckor in på 2017. Dystopikernas, undergångsprofeternas och sci-fi-skaparnas föreställningar om framtiden tillhör gårdagen och det som nu väntar oss känns redan passé. Mänskligheten fortsätter trampa i samma gamla fotspår; politiskt, religiöst, kulturellt. Kommer det att bli ett ”bra” år? Omvärldsligt – nej, troligen inte. Egenvärldsligt – ingen aning (ja, ja, förhoppningsvis!).

På nyår stod vi på bryggan med våra ansikten vända mot natthimlen och såg hur metaller exploderade i gnistrande färgkaskader; kalcium, koppar, kalium, litium, natrium – rött, orange, lila, blått, gult – vi skålade i högfotade glas av stabiliserad kiseldioxid och drack jäst druvsaft stimmig av koldioxid. Under ett par kemiska sekunder var allt möjligt, livet självt blåste sin kylslagna andedräkt på våra kinder och vi sög i oss den och skrek och skrattade och gratulerade och kramade om varandra. O tände en cigarr, vi lät den vandra mellan våra läppar. Och sen, när raketerna fallit  och glasen krossats mot marken och skumpan var slut, kände vi lättnad – tack och lov, så var storhelgerna äntligen över.

Egentligen vill jag inte tänka på tiden i siffror, jag bär aldrig klocka, undviker kalendrar, tycker det här med tideräkning från Jesu födelse är nonsens, och historiska epoker är bara namn; människorna på medeltiden visste inte att de levde på medeltiden och så vidare. Hur förhöll sig de förhistoriska människorna till tid? De hade solen, månen och årstiderna – de gav vissa fingervisningar – men de visste förmodligen inte hur gamla de själva var. Tyckte de att det var besvärande? Drabbades de av existentiell ångest? Funderade de över hur gammal jorden var? Exakt när den stora demiurgen besegrade urtidsmonstret och skapade himlen, jorden, havet, floderna, människan och djuren ur hans kött? Vad är vår tids mytologi? Framsteget? Självförverkligandet? Att utveckling är detsamma som att det ”bara kan bli bättre”? Det blir fan inte bättre.

Jag har börjat intressera mig för stjärnor. Inte Hollywoodstjärnor utan riktiga, sådana där jättestora lysande plasmakroppar som lyser upp rymden i tusentals mönster. Uppe i norr är midvinterdagarna ännu mörkare än här i Stockholm, det blir egentligen aldrig riktigt ljust; det är soluppgång och solnedgång, solen ligger just över horisonten, går från gyllengul till rosa till lila, sedan blånar det och sen kommer mörkret. Stjärnorna kom till mig där kvällarna och nätterna på landet (huset ligger 1,5 mil från närmsta samhälle) när jag satt på huk och kissade i trädgården eftersom jag inte ides gå till dass, och i slutet av december uppmärksammade jag för första gången min stjärnbild; Oxen (fast om man ska vara petnoga är jag tydligen vädoxe – min jobbästis P upplyste mig om detta för ett tag sedan), inte långt från Plejaderna, inneslutna i sitt gnistrande stoftmoln. Sedan tidigare kan jag bara Karlavagnen och Orions bälte, jag kan identifiera polstjärnan och Venus; stor och sprakande gulorange, den planet som förut kallades afton- och morgonstjärnan, eftersom den främst syntes vid solnedgång och soluppgång. Hursomhelst; jag började se dem, stjärnbilderna, inte bara de tidigare nämnda, utan en massa andra också och jag blev frustrerad över att jag inte kunde deras namn. Jag ville lära mig dem. Jag har fortfarande inte lärt mig dem, men jag har fått en stjärnkarta som jag ska hänga upp i hallen; den har en snurra som man kan ställa in efter månaderna så att man vet vilken tid man ska leta efter vad.

plejad

Ursa Major

Karlavagnen består av de ljusaste, mest framträdande stjärnorna i Stora björnen, och heter Alkaid, Alcor-Mizar, Alioth, Megrez, Phecda, Merak och Dubhe. Alcor och Mizar betraktas som en dubbelstjärna trots att de ligger en fjärdels ljusår från varandra, den tidigare lyser starkare och är lättare att få syn på än den senare. I Japan trodde man förr i tiden att en människa som inte längre kunde se Alcor skulle dö innan året var slut. (Ja, jag har läst på.)

7174971628_5c82065509_b

Alcor och Mizar

venus-terre_625x300

Venus är nästan lika stor som jorden

På julafton berättade pappa att han gjort en hjärtoperation; bypass, för två månader sedan. Han hade inte velat säga något eftersom jag ju ”är som jag är” (d.v.s. har lätt till hysteri alt. bryr mig jättemycket om honom), jag nickade och höll mig lugn och ställde frågor och sa att det var ett bra beslut, det där att jag inte fått veta något: ”Jo, det hade ju påverkat mitt arbete, det är mycket innan jul, rättningar och sånt, jag hade inte kunnat koncentrera mig, jag hade tagit ledigt och flugit hem till Umeå och då hade jag hamnat efter.” I höstas hade han haft både kärlkramp och en hjärtinfarkt, fortsatte han. ”Jaha. Jaså. Jag visste inte att du hade hjärtproblem. Vad bra att du fick hjälp. Hur känns det nu då?” Sen, när han gått och lagt sig: Kris. Tårar. En panikångestattack. Och en till, och en till. Jag slutade snusa för hur jävla dumt är det inte att snusa när det kan orsaka hjärt- och kärlproblem, som jag dessutom kan få i arv?  Nu sms:ar jag pappa varje dag. ”Jag blir nog kvar på jorden ett tag till.” Säger han, och ja; operationen gick ju bra och en lyckad hjärtoperation förlänger livet i snitt 10 till 15 år. Han skulle inte gilla att jag gick runt och oroade mig för att han kan dö. Och som det står på hans anslagstavla i köket: ”Vi ska alla den vägen vandra, och de flesta har redan gått.”

pappa-1966

Pappa 16 år, trodde han också åldrande var en myt?

2017. Ett år närmare döden. Ett år då jag ska försöka att inte vara rädd (för det hjälper ändå inte). Ett år då jag får ett par grå strån till. Men också ett år jag väljer att tro på, för vad finns det egentligen för alternativ?

God fortsättning.