Månad: maj 2012

Hemma!

Hemma och så glad över att vara hemma. Här finns inga lummiga ek- och bokskogar, inga kaskader av vitsippor mellan träden och det är fortfarande lååångt kvar innan syrenerna blommar,  inte heller finns det några slott* så långt ögat når (det nordligaste ska tydligen ligga i Gävle, om inte det här räknas, men det borde det väl göra?). Det är kargt häruppe, och det råder stor brist på imposanta byggnader, men istället bjuds det på ett överflöd av tystnad, vidder, lugn. På min 50-minuters promenad imorse stötte jag ihop med mer djur än människor, en omväxling högt uppskattad av en folkskygg typ som jag.

De kommande dagarna ska jag endast göra saker jag tycker är trevliga; dricka te, klappa min hund, skriva, ta långa fotbad och frossa i kostymdramer (i vardagsrummet står fem BBC-boxar och väntar). Jag kommer säkert att blogga också; kanske om resultatet av den hårblekning som jag ska företa mig ikväll. Jag har alltid ogillat min gula hårfärg och ska använda nåt slags anti-orange mirakelmedel som mamma har köpt. Får se om det slutar med tårar, det brukar ju ofta göra det.

*Är besatt av slott. Gillar också borgar. Och ruiner. Och nedlagda gamla fabriksbyggnader i tegel med höga skorstenar.


Rum med utsikt

Constant Moyaux; ”View of Rome from the Artist`s Room at the Villa Medici”, 1863

 Franz Ludwig Catel;”A View of Naples Through a Window”, 1824

För er som tycker att mina bilduppdateringar är tråkiga i sin brist på självbiografisk information kan jag förtälja att jag denna stund (kl 22:21) dricker kallt te. Denna aktivitet har jag ägnat mig åt i ungefär två timmar och under den första halvtimmen var teet fortfarande varmt. Mer: Jag har blivit solbränd. Min högra fot har domnat av. Jag känner mig lite trött. I helgen har jag slipat och målat en segelbåt, plockat årets första blombukett och varit på konsert med 10 000 hårdrockare. Det ni!

Lite tankar om 1800-talet och om modernism

Igår passerade jag av en slump Sonja Åkessons grav på Skogskyrkogården. Det växte lav på stenen och nässlor i rabatten. En myra klättrade över hennes namn. FÖRFATTAREN stod det överst med stora bokstäver.

Sonja Åkessons poesi känns väldigt mycket som ett tidsdokument. Den är liksom ”fast” i 60- och 70-talet. Till skillnad från t ex Sylvia Plaths, som jag upplever som tidlös. Eller; Sylvia Plaths poesi är ju helt klart modernistisk, men inom ramarna för modernismen håller den än.

 Sonja Åkesson  (lägg märke till den fina växten i bakgrunden, också den ett slags tidsdokument)

Jag älskar Sylvia Plath. Tror dock inte att hon var särskilt rolig att umgås med. Älskar också Ted Hughes, kanske ännu mer. Hans dikter står liksom ristade i sten. De är så tydliga och allvarliga, men för den skull saknar de inte humor.

Och jag älskar modernismen. Något som kanske inte framgår så tydligt på denna blogg som framförallt uppehåller sig vid 1800-talet. En reproduktion av Modigliani hängde över mitt skrivbord i fem år, Georgia O´Keeffe är en av mina favoritkonstnärer och Guggenheim i Venedig är min bästa museiupplevelse. Hittills. (Dock: Modigliani är kanske snarare förmodernistisk?)

Jag är besatt av 1800-talet eftersom det är en smältdegel av så mycket; det gamla och det nya samhället som slåss om herraväldet. Inom historieämnet brukar man tala om ”det långa 1800-talet” och ”det korta 1900-talet”. Man brukar räkna 1800-talets början från startskottet för franska revolutionen 1789 och 1900-talets början med första världskrigets utbrott 1914. 1900-talet brukar också kallas för ”det mörka århundradet” på grund av sina två världskrig, sina revolutioner, diktaturer, utrotningsläger och atombomber . 1900-talet är till stor del lidande, en följd av 1800-talets idéer och idealism: Innan första världskriget ansågs strid fortfarande som något ädelt och romantiskt. Skyttegravskriget blev ett sätt att testa den moderna tekniken – liksom senare i fallet Hiroshima och Nagasaki – båda visade sig vara förödande. (Atombomben upplever jag att vi fortfarande inte har ”gjort upp med” trots den utbredda rädslan decennierna som följde. Eller snarare; jag tror att vi fortfarande inte har ”förstått den”. Amerikanerna kallade sina bomber för ”Little Boy” och ”Fat Man”. Som om det snarare rört sig om lustiga leksaker.)

Paul Nash; ”We are making a New World”, 1918

”Little Boy”, 6 augusti 1945

Kanske gillar jag 1800-talet för att så mycket ännu var oprövat och för att man snarare planerade revolutioner än genomförde dem. Det fanns ännu en stark tilltro att allt skulle bli så mycket bättre; genom reformer, upplysning, jämlikhet. Och visst, det blev det ju också – för en del av oss. Men på många håll var priset mycket högt.

Jag brukar ibland tänka på att poeten Verlaine tyckte att Eiffeltornet var en styggelse. Han brukade ta långa omvägar för att slippa se denna ”symbol för den moderna tiden”. Själv älskar jag Eiffeltornet. Första gången jag såg det i verkligheten fick jag gåshud. Men för mig framstår det, ironiskt nog, som en symbol för 1800-talet: Drömmen om en skyskrapa, inte en faktisk skyskrapa.

Många av de 1800-talsmålningar jag postar här intresserar mig snarare som tidsdokument än som konst. Eftersom de uttrycker idéer som idag är passé; idealism, romantik, just drömmar – i dem kan man studera spår efter döda trender, men kanske också hitta paralleller till idag; idéer som trots allt har levt kvar. På bilden nedan kan ni se en av fotokonstens pionjärer, Eadweard Muybride, studera rörelsescheman genom en dam med parasoll.

Slösurfar och lär mig smaskigt skvaller om 1800-talets kvinnliga kändisar

Virginia Oldoini, mer känd som ”Grevinna di Castiglione” levde mellan 1837-1899 och blev vida berömd i sin roll som älskarinna åt Napoleon III, men också för sina vågade balklänningar. För eftervärlden är hon mest känd för sitt stora fotointresse, hon satt modell för över 400 bilder från 1856 fram till sin död.

Liane de Pougy (1869 – 1950) var en fransk dansös, kurtisan och även författare. Hon uppträdde på Paris danspalats under ”den ljuva eran” och tog skådespelarlektioner av självaste Sarah Bernhardt, som dock inte var särskilt imponerad av hennes förmågor. De Pougy var bisexuell och hade bland annat ett förhållande med den amerikanska författaren Natalie Clifford Barney:

Natalie Clifford Barney (1876-1972) var öppet homosexuell och hade utöver de Pougy förhållanden med den symbolistiska (och depressiva och opiummissbrukande) poeten Renée Vivien, Oscar Wildes niece Dolly Wilde samt den amerikanska konstnären Romaine Brooks. Hon var också god vän med författarna Colette och Djuna Barnes. Frossa i bildspecial nedan!

Renée Vivien (fin! Men det här är förmodligen en mer talande bild.)

Dolly Wilde (visst är hon lik Oscar?)

 Romaine Brooks

 Colette som ”Queen of the Nile”

Ps. Kvinnorna verkar ha haft roligt under denna tid; på bilderna klär de ut sig som män, som kungligheter, som mytologiska väsen etc. Kul!

Ps 2. Kolla in Romaine Brooks målningar nedan, så fina! Den första bilden är rent av het. Ser för övrigt ut att kunna vara ett självporträtt. Läs mer om Barney och co här. Bifogar slutligen en länk till sidan som fick mig att börja surfa på ämnet. Godnatt!


”Han som vallar sin hjord bland liljor” eller: dagens religiositet

 Giovanni Segantini; ”Going to the first mass”, 1884 – 1885 och ”Ave Maria on the lake”, 1886

Jules Breton; ”Young women going to a procession”, 1888

Richard Ansdell; ”Herding the flock”, 1867

Adriaen van der Valde; ”Animals by the river”, 1664

Jan van der Heyden; ”The new town hall in Amsterdam”, 1652

Maurice Denis; ”De Silencio”, 1909

Fruktan är en attraktion

Veckans aha-upplevelse kommer från ett kort stycke i Siri Hustvedts nya roman: ”I sina dagböcker skriver Kierkegaard att fruktan är en attraktion, och det har han rätt i. Fruktan är en lockelse, och jag kunde känna dess dragningskraft” skriver hon på sidan 78 och sedan struntar hon i att avsluta detta resonemang. Själv önskar jag att hon ägnat resten av sin bok åt att nysta i detta. Måste kanske läsa Kierkegaard nu, men är rädd för att han – oavsett hur briljant idékläckare – kommer att fega ur med nån snäll liten sensmoral på slutet istället för att dra resonemanget till sin spets. Skulle vilja att någon filosoferade på denna tanke utan att vare sig hamna i religionen, i Freudianska primitivistiska förklaringsmodeller eller i ett ytligt romantiserande av sadomasochismen. Nu tack, omedelbart! Beställer en essä.

Målning:  Edward Robert Hughes; ”Twixt Hope and Fear”

(Försök till) modeblogg

Är extremt rastlös och samtidigt lat ikväll, bloggar därför lite extra mycket (en möjlighet att på ett lättjefullt sätt känna att jag ”fått något gjort” utan att egentligen anstränga mig). Har stängt in mig i ett eget rum för att ”vara ytlig” = läsa modebloggar, vilket jag nu har gjort i flera timmar. Det händer alltså att jag gör det. Tittar på tjejer som agerar i tusen ”dagens outfits” och som skriver om allt de önskar att de hade råd att köpa samt om hur man håller sig i form på bästa sätt = bara intar flytande föda i form av smoothies på lättyoghurt samt äter ”fräscha sallader” och kanske lite protein. Enda gången de intar kolhydrater är när de går på fest – också då i flytande form. Ja… det är dumt. Ändå är jag faktiskt hyfsat klädintresserad. Tycker till exempel mycket om svart: Svarta kavajer. Svarta skjortor. Svarta pumps, svarta klänningar och svarta små läderväskor. Silver tycker jag också mycket om: Silversmycken. Ringar. Halsband. Och rött – röda naglar, rött läppstift. Tänkte därför att också jag – med tanke på denna häpnadsväckande bredd av preferenser – kunde modeblogga lite. Här nedan bjuder jag på dagens outfit:

Okej, det var ett dåligt skämt (skyller på trötthet). Varje gång jag ska leta ”modeförebilder” googlar jag kvinnor jag inbillar mig att jag eventuellt skulle kunna vara pyttelite lik. Brukar till exempel någon gång emellanåt få höra att jag är lik Madonna, därför googlar jag Madonna (men gillar sällan vad hon har på sig, tycker bara om henne i Frozenvideon och kanske under vulgo-Vougeperioden). I gymnasiet hade jag en beundrare som gillade mig för att han var besatt av Chloë Sevigny och för att han tyckte att jag var lik Chloë Sevigny. Det gjorde mig (jätte)glad, (levde förmodligen på detta längre än vad som kan anses vara sunt). Själv önsketänker jag emellanåt att jag är lite lik 70-tals Jerry Hall…  vilket jag naturligtvis inte är.

(Hade inte planerat att göra parfymreklam eller så, men tyckte att reklambilden var den snyggaste bilden jag kunde hitta. Min likhet med Madonna faller förövrigt helt på näsan. Hennes näsa är liten och nätt, min är stor som en kran. Eh… evt   likheter faller förstås på mycket annat också: graden av vältränad-het, längd, självförtroende, bankkonto…)

Bli ditt bästa jag var en rubrik på framsidan av Damernas värld som jag tittade på på Konsum häromdagen. En mycket förförisk uppmaning – för vem vill inte vara ”sitt bästa jag”? Det vore ju toppen om man var det. Köpte dock inte tidningen, tänker att det räcker att jag vevar på på min pensionärsmotionscykel (och dricker en smoothie då och då).

Jag hade tänkt avsluta det här inlägget med någon slags ”inspirationskavalkad” som jag alltså skulle ha googlat ihop, typ ”Piedestalens must haves” (hehe). Kom dock inte längre än till denna slampiga och svindyra Balmainklänning – som jag vid närmare eftertanke kanske inte alls vill ha:

Ps. Förlåt för ytligheten. Jag har bara ett behov av att inte vara den jag inbillar mig att jag ”måste vara” just nu. Jag är lite trött på… nästan allt som är pretentiöst. Vill typ ägna mig åt buskis. Förtydligar detta genom att avsluta med min favoritbuskisvideo:

Spandexrockare är så blygsamma. Jag finner det mycket inspirerande. 

Mina övriga försök i modebloggargenren. 

Från det ena till det andra: Ofeliaparafraser!

 A. J McEver, 2000

George Crewdson, 2001

Silvia Camporesi, 2004 (inte helt lyckad då modellen inte ser särskilt avslappnad ut, dvs: inte tillräckligt död. Annars är hållning, klänning och färgsättning faktiskt rätt lik Millais förlaga.)

Bonus: En påklädd Ofelia på torra land, av John William Waterhouse, 1889