…sitter jag på balkongen och läser ut min senaste bok; Den mänskliga faktorn av Graham Greene. För några dagar sedan läste jag ut Brighton Rock, en av årets hittills bästa läsupplevelser. Den och Samlaren av John Fowles. Två psykopater (även om Fredrick Clegg är mer av sociopat), två öden, helt olika slut. Båda otäcka och fascinerande, och på något underligt vis är det skönt att för en gångs skull inte sympatisera med huvudpersonerna. Skulle skriva mer om dem om jag inte var så dålig på att recensera sånt jag tycker är magnifikt, men båda rekommenderas varmt.
Och vad ska jag läsa härnäst? Den eviga frågan på väggen där. Kanske något av Balzac.
Har rensat bort löven i rabatten och glatt mig åt att mina vårlökar börjat spira; tulpanerna ser ut att komma först, sedan krokusen. På bilden längst ned ser ni vintergäck, en hel liten koloni spirar under vedhögen men jag upptäckte dem först idag.
På eftermiddagen tog vi en promenad ut på Farstanäset och hade picknick i en backe. Solade och läste romaner.
13 grader varmt har det varit, och mycket vind.
Så plötsligt den kom; våren. Men nu är den här. Hurra!
Okej, nu känner jag mig plötsligt sällskaplig och vill blogga lite till. Dricker päronkonjak och firar att jag är klar med planeringen av svenska 3-momentet som det tog fem timmar att sätta ihop – fem timmar! Jag jobbar i samma takt som en sköldpadda. (Jag läser långsamt också, när vi gjorde ett lästest i början av gymnasiet beslutade min svensklärare att jag behövde extra tid på proven och antydde att jag hade lässvårigheter. Det har jag inte. Jag är bara väldigt noga med att inte missa någonting och läser ofta om meningar och stycken för att liksom ”smaka av” dem.)
En lika långsam typ som jag: slow loris! (Som äter fruset äppelmos)
Päronkonjaken har jag fått av pappa. Jag gillade päronkonjak när jag var 18-19 år och sedan dess brukar han ge mig en flaska då och då. Fast jag sagt att jag numera föredrar vanlig konjak så fortsätter jag få just den här sorten; sötsliskig Xanté. Men jag tycker att det är gulligt; att saker fastnar sådär, blir en tradition. Andra grejer jag gillade som tonåring: Tequila Rose och Baileys och White Russians. Sött vitt vin. Ja, allt som var sött egentligen, och gräddigt.
Smakfull reklam
Vilken litterär figur är det som dricker White russian? Hemingway…? Nej, det är ju The Dude i The Big Lebowski. Jag såg om den för ett tag sen och blev faktiskt sugen på att ge drinken en chans till. Men så är det alltid när en karaktär i en bok eller film dricker eller äter något, då vill jag genast dricka och äta samma sak. Största besvikelsen i den vägen är nog Camparin jag köpte efter att ha läst ut Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia. Fy fan vad äckligt det var (att dricka rent alltså). Vad dricker Francoise Sagans karaktärer nu igen? Jag tänker sprit, inte vin. Måste gå till bokhyllan och kolla. Vitt vin i Den obäddade sängen. De andra romanerna har jag inte här utan i stugan. Dorothy Parker då? Whiskygroggar och ospecificerade drinkar och sprit. Annars är hon känd för att ha gillat Dry martini.
Mjölkdrink.
Francoise Sagan festar med Catherine Deneuve med fler i samband med inspelningen av Sträcka vapen (La Chamade), 1968, för övrigt en mycket bra roman!
Jag, 19 år gammal. I bokhyllan: whisky, hembränd körsbärslikör, en låda cigariller och billiga glas (ja, jag har publicerat bilden här tidigare). Michelangelo-t-shirten var en myströja. Ej något jag bar ”offentligt”.
Senare
Här ätit middag – avokadosallad och oreganokryddad halloumi – och druckit vitt vin till. Ett av våra standardmärken: Muscadet de Sèvre-et-Maine sur lie. Gott.
Om fyrtio minuter ska jag se True Detective. I första avsnittet kunde Matthew Mcconaugheys karaktär Rust Cohle avgöra att en mördad kvinna var en knarkare och prostituerad på grund av att hon hade munsår och sår i mungiporna samt dålig tandhygien. Jag har munsår och sår i mungiporna och jag är varken knarkare eller prostituerad. Inte heller är jag undernärd, som Rust Cohle framför som anledningen bakom detta. Tvärtom. Utöver varierad kost äter jag dagligen multivitamin och extra c-, d- och b-vitamin. Ändå har jag haft sår i mungiporna i en månad nu. Har köpt salva gjord på röd solhatt från Apoteket men den hjälper inte särskilt mycket och det är irriterande; munsåren alltså. Jag tycker de ser barnsliga ut. Ungefär på samma sätt som när barn sugit på läpparna och fått fnasiga röda mustascher. (När jag jobbade på mellanstadiet hade nästan alla barn sådana under vintermånaderna.) Å andra sidan ska det vara extra torr luft nu. Både jag och E har fått eksem i ansiktet, jag under ögonen och han på halsen.
Munsårsoffer
Apropå hud, och från det ena till det andra: Clarins nattkräm! Så otroligt bra. Efter bara några dagars användning har mina fina linjer i pannan i princip försvunnit och hyn ser typ tre år yngre ut. (Har använt den tillsammans med Emma S fuktspray.) Har fått flera komplimanger sedan jag börjat använda den, tydligen ser jag ”fräsch och ung ut”. Eller som E säger: jag har ”bra huddagar”. Ett minus är dock att den är jävligt dyr: 640-720 kronor i butik. Däremot är den billigare på nätet och det är på nätet man ska köpa alla sina hud- och sminkprodukter tycker jag.
Jaha. Det här blev ett spretigt inlägg, men det var trevligare att skriva än det varit på länge.
Jag har upptäckt att jag inte gillar att skriva inlägg i bloggens ”nytt inlägg”-ruta. Den är klumpig, innehåller för få verktyg, och så är det svårt att redigera när man hela tiden måste scrolla fram och tillbaka. Jag missar saker; felaktiga formuleringar, bristande interpunktion. Texterna blir bråkiga otyg.
Så det här inlägget skriver jag i mitt wordprogram på min arbetsdator istället, och jag älskar båda: både datorn och wordprogrammet. De känns snälla och tillåtande. På min sida.
Det är min lediga dag men jag ska jobba. Förbereda ett novellmoment för svenska 3 med start imorgon. Inför detta måste jag gräva fram gamla begrepp från litteraturvetenskapen: Anslag, exposition, berättarperspektiv, peripeti, in medias res och så vidare. Sätta ihop en uppgift där eleven, för betyget A, ska kunna göra en fördjupad, utförlig, träffsäker och nyanserad textnära litterär analys av ett tema, en genre eller ett författarskap ur flera perspektiv. Där eleven med säkerhet använder litteraturvetenskapliga begrepp och verktyg samt ger stöd för sin tolkning genom väl valda belägg från texterna.
Jag är helt opeppad på detta. Totalt jätteopeppad. Mest för att jag redan på förhand vet att eleverna kommer att tycka att det är tråkigt. Och det finns inget tråkigare än att undervisa uttråkade elever.
Hur göra litteraturundervisningen levande? Till en källa för glädje, aha-upplevelser, nya insikter? Jag skulle hellre vilja fokusera på vilka känslor litteraturen väcker, men det finns inga betygskriterier som täcker detta område. Och att se sin favoritaktivitet förvandlas till trötthet och aska… då föredrar jag att undervisa om saker som står mig mindre nära om hjärtat. T ex. uppsatsskrivande: Syfte, frågeställningar, metod. Där kan jag åtminstone sympatisera med elevernas likgiltighet.
Det är fortfarande dystert ute. Grå himmel. Duggregn. Snön har smält bort och gräsmattorna ligger självlysande gröna. Ett glädjeämne är hackspetten som just nu sitter och hackar fram jordnötter ur nätkorgen utanför köksfönstret. Och rödhaken som fladdrar som en kolibri framför talgbollen. Jag har ställt ut en balja vatten på en huggkubbe, som ett improviserat fågelbad, och där sitter de – talgoxarna, blåmesarna och gråsparvarna – och sänker sina små näbbar mot ytan. I övrigt tar det här vädret knäcken på mig. Jag håller på att längta mig tokig efter solljus, vår och värme. Och så saknar jag min humor, som verkar ha gått förlorad i gråvädret.
Igår läste jag ut Kvinnan i svart av Susan Hill, som jag köpte på bokrean. Till Olle råkade jag säga att den hette Den svarta kvinnan och han började skämta om det: Det var en mörk och regnig novemberkväll och stormen härjade utanför huset. Och plötsligt stod hon där utanför fönstret; en negress! Vi skrattade och enades om att det vore mycket olämpligt att skriva en spökhistoria om en otäck svart kvinna. Ja, och i Susan Hills roman rör det sig tack och lov om en otäck vit kvinna:
Det var inte bara det att hon var ohyggligt blek, ännu blekare än vad kontrasten till klädernas svärta kunde förklara, utan dessutom föreföll ansiktet sakna kött och huden ligga hårt spänd över benen, så att den skimrade med en märklig blå lyster och fick ögonen att tyckas sjunka in i skallen.
Kvinna i gothsminkning
Kvinnan i svart var ganska mysig läsning, men tyvärr inte så läskig som utlovats. Mitt hjärta ”stannade inte upp”, inte heller framkallade den ”rysningar i tanken såväl som längs ryggraden”. Men kanske beror detta på att jag blivit avtrubbad av för många skräckfilmer. Under läsningens gång kom jag på mig själv med att tänka saker som att det saknas en ljudeffekt här och en jumpscare där. Att boken skulle haft ett soundtrack och så vidare. Tur att jag inte tänker så om andra böcker jag läser. I så fall vore jag illa ute.
I dagarna har det förresten kommit ut en uppföljare till filmatiseringen av boken: The woman in black 2. Att döpa en uppföljare av en framgångsrik film med samma namn och tillägget ”två” (eller ännu värre tre, fyra eller fem) brukar vara en säker indikation på att något är dåligt. The Woman in black 2 har dessutom tilläggstiteln ”Angel of Death” vilket känns extra suspekt. Josef Mengele och ingen annan är för mig ”dödens ängel” och det faktum att filmen utspelar sig under andra världskriget ger mig, och säkert många andra, felaktiga associationer. Men men, utöver dessa reservationer verkar det trots allt vara en hyfsad film, åtminstone snygg och skräckromantisk nog för att passa min enkla smak.
Avslutar ämnet med lite kuriosa: Romanens skräckfäste; det pampiga, dystra Eel Marsh House som ligger bland sankmarkerna längst Englands kust och vars väg dagligen dränks av tidvattnet, har en verklig förebild i ön Holy Island. Kolla bilderna på vägen som leder till ön nedan, så fascinerande!
Piedestalen 