Lyssnar på eurodisco

Jahadu Sofia, nu sitter du återigen i din soffa och snusar för mycket. Lyssnar på eurodisco gör du också; music is the vibe, so open up your eyes. Ice MC. Så kan det gå när varenda lista på Spotify är sönderlyssnad och man inte ids skapa någon ny. Men eurodisco visade sig vara bra att jobba till, upptempo och catchy refränger och lite dålig rap mellan varven: Boom diggy diggy diggy boom diggy bang. Min första kille kunde dem utantill, hade ett fenomenalt minne för sångtexter från mellanstadiets skoldiscon där han var kung nummer ett och en gång vann ett par fula Kalle Anka-kalsonger i en danstävling. Det var alltid roligt att se honom dansa; gå från tämligen stillsam till total galning, vilket oftast skedde när han druckit mer än vad som var tillrådligt. (Vi brukade ha eurodiscokväll en kväll per sommar under flera år.)

Jag har jobbat nästan hela dagen fast det är min lediga dag. Inget nytt under solen. Mycket kurser som ska sparkas igång och jag vill ju vara bra, bäst, på det jag gör. Aldrig svamla dumt där framme vid tavlan för då förlorar man elevernas respekt. Eller jo, svamla kan man göra men först efter man etablerat sig som Kunnig och Kompetent. Då, efter ett par månader eller så, kan man börja unna sig dumma skämt, fåniga anekdoter, en radda svordomar när projektorn inte fungerar eller när något annat går fel. Och då betraktas man som härlig istället. Skön och avslappnad.

Utöver att jobba har jag gått på långpromenad, städat lite, diskat lite, duschat, snackat med X en timme i telefon. Hon är mitt uppe i ett uppbrott från sin kille sedan fem år tillbaka och har just gett honom diagnosen borderline: ”Jag har läst på jättemycket och allt stämmer in!” Jag har också diagnostiserat gamla pojkvänner i samband med att vi gjort slut. Kom ihåg när jag var övertygad om att J var psykopat (det är han naturligtvis inte, det var bara jag som behövde intala mig något extremt och chockerande för att kunna gå vidare). Tror för övrigt att det är rätt vanligt, att tjejer diagnostiserar sina killar. Asperger är det vanligaste. Fått höra det då och då över åren; ”min kille har förmodligen asperger”, oftast för att han är nördig, alltför fixerad vid sina intressen, men är inte rätt många killar det? Besatta av sin grej? Om det nu handlar om musik, politik, sport eller nåt helt annat.

Nu äter jag äggmackor. När middagen blir sen – klockan är tjugo över nio – brukar det ofta bli det. Och jag älskar perfekt mediumkokta ägg (kryddade med salt och svartpeppar) på brungräddat knäckebröd med extrasaltat smör. Ja, det ska vara salt som fan. Till mackorna dricker jag kranvatten. Och lyssnar på Pandora:

Don’t you know
Everytime you go
That your one-man-show
Leaves me alone

Tänkvärd text; tolkar det som om hon är ihop med en sjuklig narcissist som inte ser henne för den hon är, bara för den han vill att hon ska vara. I slutet av låten säger hon att hans drömmar (om henne?) är en illusion och deklarerar att hon klarar sig bättre på egen hand.

Den bästa eurodiscolåten är dock Whigfields Saturday night. Eller så är det bara så att jag älskar videon. När jag googlar den ser jag förresten att den vunnit en NME Award för sämsta singel. Så oförtjänt!

En annan eurodiscorelaterad grej: I filmatiseringen av David Nicholls En dag spelas Rythm of the night i scenen där Dexter jobbar som nerknarkad och superglättig programledare klädd en sammetsgrön överdimensionerad axelvaddskostym och jag kom ihåg att jag tyckte att det var det bästa i hela filmen, den scenen. För den var så kitschig och dekadent och samtidigt glamourös. 

(Olle sitter i köket och läser om Göran Kropps självbiografi och tycker att det är obegripligt att jag lyssnar på det jag gör: ”Varför spelar du det här? Kan du inte sätta på något bättre?” Nop. Det går inte. )

Hm. Att skriva lite skit om musik kanske kan vara ett sätt att komma ur min samtidsdepression? Låtar är ju kopplade till så många minnen, händelser, känslor, fester som varit bra eller outhärdliga. En bra flykt. Får se. Men just nu ska jag sluta, har en tvätt att ta hand om. Hej.

Skiten och samvetet

Alltså läget i omvärlden… Varje dag så trött och deppig över detta, alla rapporter om all skit som händer; IS och deras äckliga pedofili och våldtäkter och allmänna hat mot oliktänkande, deras grymma halshuggningar, mord på homosexuella och växande slavmarknad (kan inte världens demokratier bara gå ihop och antidemokratiskt utplåna dem?). Flyktingströmmarna, allt lidande, de samvetslösa människosmugglarna (kan man inte bara arrestera hela bunten?). Och i Sverige: bomberna och granaterna i Malmö, gänguppgörelserna, myndighetshatet, jihadistsympatierna och den växande hederskulturen i de segregerade förorterna. Sveriges sjuka debattklimat där invektiven haglar mot allt som inte innebär ett blint upprätthållande av status quo; du skolen icke problematisera. Skamstraffen för alla som gör det: Håll käften din rasist, populist, SD-medlöpare, antifeminist! (Vår motsvarighet till stening.) Uppdelningen av Goda och Onda, som om världen kunde reduceras till saga. Och visst kan man börja fundera om det inte finns ren och skär ondska – svårt att pressa ner alla IS-krigare i en gulligt förlåtande socialkonstruktivistisk modell (majoriteten kan ju inte vara ”offer för omständigheter”) – men det är inte ondska att uttrycka harmlös oro över dagsläget, över att peka på att delar av islam tar sig destruktiva uttryck även här, att kvinnosynen inte alltid är sådär superduperfräsch. Och det är definitivt inte okej att relativisera över det faktum att det finns muslimska flickor och kvinnor – i Sverige – som far illa av detta, för att anknyta till sommarens, bitvis skeva, hedersdebatt.

I gymnasiet var jag kompis med en tjej som hette Hannan. Hon var obekymrad och glad och jäkligt intensiv, en sån som sa vad hon tyckte utan att tänka efter före – vilket kunde få en del dråpliga följder – och ibland skrattade jag med henne, ibland åt henne. Vi var extremt olika men vi hade roligt ihop, hängde på rasterna, drack kaffe och åt skumbjörnar i kafeterian. Det var alltid hon som stod för snacket, det blev så att man mest lyssnade.

På sommarlovet mellan 1:an och 2:an åkte hon och hennes familj på semester till Iran och när höstterminen började hade hon en man i släptåg. En dyster och trumpen typ som satt på en bänk utanför klassrummet dagarna i ända, följde oss som en skugga i korridorerna, satt och bevakade oss när vi fikade i kafeterian. Hennes kusin, viskade hon dämpat, som hon numer var gift med. De kände inte varann sen tidigare och han kunde ingen svenska. Nu hade de flyttat ihop i en bristfälligt möblerad lägenhet och det var hon som skötte allting, städade, diskade, lagade mat. Hon vågade inte säga till mig att hon vantrivdes med situationen men hon nämnde att de inte hade något att prata om och att hon var dålig på att laga mat. ”Jag lagar bara ris och ibland bränner jag det.”

En dag berättade hon att de inte hade några lampor hemma. ”Det är alldeles mörkt på kvällarna.” Då måste du köpa lampor! Sa jag till henne och det var som om hon inte hade tänkt på det, men naturligtvis måste hon ha vetat att man behövde lampor . Kan inte din man köpa lampor åt dig? Frågade jag sen och då sa hon att han inte hade några pengar. Att ingen av dem hade några pengar och att det var därför de bara åt ris. Efter sommaren var Hannan inte längre sig själv, hon pratade inte högt utan viskade, hon skrattade inte utan var ängslig och tyst. Ibland verkade hon apatisk. Och plötsligt en dag dök hon inte upp på skolan och sen fick jag höra att hon slutat, mitt i terminen, bara sådär, och vi förlorade kontakten.

Att hederskultur existerar i Sverige är ingen myt och det är inte det minsta rasistiskt att påpeka det. Och att överhuvudtaget leva i ett debattklimat där man har mage att skambelägga de som lyfter problemet är ett hån mot alla Hannans därute, som upplevt och upplever samma sak. För att bara nämna en av alla de saker som gör mig deppig just nu.

En annan sak som gör mig deppig är att jag i relation till allt detta har blivit handlingsförlamad. För mina intressen, jämförda med lidandet och absurditeten runtomkring mig, framstår plötsligt som alltför triviala. Hur kan jag bry mig om något så världsfrånvänt som konst och litteratur när världen står i brand? Hur ska jag förmå mig att skriva och blogga om något så irrelevant som en målning från 1800-talet eller Claire Messuds senaste roman när jag kan skriva rasande debattartiklar istället? Det är frustrerande att jag, som alltid varit världsfrånvänd, som aldrig brytt mig om politik, som mår bäst av att avskärma mig och gotta ner mig i mitt eget, plötsligt känner mig kvävd och inspirationslös, uppgiven och förbannad, till ingen nytta alls. Inte heller vill jag göra något handgripligt, jag vill inte delta i samhällsdebatten eller bli politiskt aktiv (jag skänker pengar till UNHCR och det är allt). Jag är den jag är och har litet eller inget intresse av att vända upp och ner på mitt liv. Således är enda lösningen att stänga av internet, sluta läsa nyheter, sluta följa bloggar och Twitters tröttsamma skyttegravskrig, ta en paus från allt och försöka hitta tillbaka till ett skrivande – och levande – bortom det samtida och politiska. För det är ju vad jag vill, pyssla med det som får mig att må bra. Trist bara att det är så svårt att rättfärdiga. Att tvingas inse att man inte alls är den vackert altruistiska människa man skulle kunna vara. Och medan jag tänker detta fortsätter världen brinna. Idag, imorgon, dagen efter det och mitt samvete brinner det med.

Brev till mig själv

Tillbaka i Stockholm sedan två veckor. Stugan kändes liten när vi kom tillbaka men nu har jag vant mig. Har börjat jobba igen, först utan någon större entusiasm, men sedan eleverna kom tillbaka känns det bättre. Har blivit mentor, det som förr hette klassföreståndare, till en av de nya årskurs 1:orna och de är så rara i sin nervositet. ”Jag vågar inte gå ut i matsalen där alla 2:or och 3:or sitter!” Kved en tjej till mig när vi skulle äta lunch i fredags och så fick jag följa med henne när hon hämtade mat. Medan vi tog för oss av laxwrapsen och pastasalladen försökte jag betrakta de omgivande eleverna med sextonårig blick och visst, nog fanns det några där som säkert kunde uppfattas som en smula läskiga. Inte som i ondskefulla, men som i snygga och självsäkra eller som i kaxiga och originella. Sedan tänkte jag på hur jag själv tänkte när jag gick i 1:an; att treorna var ”så vuxna” och att jag i deras ögon säkert framstod som en obetydlig liten skit, om de nu lade märke till mig överhuvudtaget.

Som en del av introduktionen med 1:orna har vi haft olika ”lära känna varandra”-övningar med mera (bland annat har de fått måla av varandra med mina gamla akvarellfärger och i samband med detta var det någon som ropade att de ju skulle bli bagare, inte konstnärer!). En annan uppgift, som gjordes enskilt, bestod i att de skulle skriva ett brev till sig själva som de skulle få öppna om tre år, på studentdagen. Var befann de sig i nuläget och vad hade de för förväntningar på gymnasietiden? Och hur trodde de att de skulle känna den sista och avslutande skoldagen när en epok av deras liv, tolv år i skolan, kommit till sitt slut? Jag bad dem också skriva hur de trodde att deras liv skulle se ut tio år från nu.

När de lämnade in sina noga igenklistrade brev med sina namn på tänkte jag att jag kanske också skulle bryta upp och göra något annat där i juni 2018. Då kommer jag ha jobbat som lärare i åtta år och vara 35 år gammal och kanske vore det då trevligt med en paus, ett års tjänstledigt och en möjlighet att fundera över hur jag vill leva, och vad jag vill göra, åren efter det. Inte för att jag ogillar mitt jobb – det gör jag inte – utan för att det också finns andra saker i livet som är viktiga. Samtidigt är det väl typiskt, åtminstone typiskt för min generation, detta att ”göra rätt för sig” kommer efter ”självförverkligande”. Det senare har blivit en tankefigur så djupt rotad i samtidens medvetande att den är svår att negligera (och som jag inte heller vill negligera).

Som tonåring och som ”ung vuxen” är drömmar och mål lättillgängliga aktiviteter, dels eftersom man inte är överdrivet realistisk – hur skulle man kunna vara det innan man upplevt verklighetens alla små tarvliga hinder? – och dels eftersom allt ju faktiskt också ”är” möjligt innan man gjort några avgörande val. Innan man valt partner, genomfört en utbildning, rotat sig på en viss ort, kanske fått fast arbete, skaffat barn, köpt en bostad, dragit på sig utgifter, skulder och amorteringar etc. är man ännu relativt fri. Att denna frihet i de allra flesta fall sedan resulterar i det senare är en annan sak.

Man kanske också upptäcker, som i mitt och mina vänners fall, att det i längden är utmattande att resa jorden runt eller försöka upprätthålla valfritt konstnärskap och att tillfälliga låglönejobb – som ska finansiera detta – till sist blir deprimerande. Kanske upptäcker man också att de spridda kurser man läst på universitetet ”bara för att det är kul” inte kommer att leda någon vart om man inte tar sig i kragen och knyter ihop dem till någon slags examen och att valfriheten inte längre är självklar när CSN-kvoten börjar ta slut.

Det är svårt att leva stort och fritt hur länge som helst. Inte heller är det lika roligt när ens medrevolutionärer en efter en droppar av från frihetskampen, stadgar sig och försvinner in i konventionerna. Det är ångestfyllt att vara den enda som står kvar. Samtidigt, och det är det jag tänker på nu, är inte heller anpassningen självklar i längden. Kanske fortsätter revolutionshjärtat trots allt slå, även efter man fogat sig.  Även när man blivit äldre och kan kalla sig vuxen.

Jag har tre väninnor som är bra exempel på detta. Min ena vän tog liksom jag lärarexamen (efter att i likhet med mig sista minuten-sytt ihop sina fria kurser med avslutande 90 poäng pedagogik), jobbade som lärare något år och tröttnade sedan och bröt upp på nytt för att – utan CSN-understöd – ta en master i idéhistoria. Vid 39 års ålder satsar hon nu på att bli doktorand. Min andra vän, jämnårig med mig, bodde tolv år i London och utbildade sig till textildesigner på St Martins men flyttade innan jul plötsligt hem till Umeå igen där hon nu i väntan på nya planer försörjer sig som personlig assistent. Min tredje vän utbildade sig till museolog, fick inga jobb, och omskolar sig nu i en ålder av 37 till sjuksköterska. Alla tre har på fritiden ägnat sig och ägnar sig fortfarande åt diverse konstnärskap; måleri, musik, fotografi och skrivande.

Dessa vänner är mina förebilder. När M bröt upp från London kände jag mig full av beundran, inte för att hennes nya situation framstår som mer tillfredsställande, utan för att hon var sann mot sig själv och för att hon vågade. Samma sak med C som gick tillbaka till skolbänken. De har båda gjort något radikalt, något jag själv önskar att jag vågade göra, nämligen att i vuxen ålder våga steget mot något nytt. Det är modigt.

Själv är jag trygghetsnarkoman och får ångest av förändringar. En flytt, också bara från en lägenhet till en annan, blir en smärre kris. Att byta jobb är ännu värre, för att inte tala om att vara arbetslös (jag har aldrig varit arbetslös mer än några veckor i sträck, om man inte räknar halvåret då jag kraschlandade i Umeå efter Biskops-arnö; då jag flyttade hem till mamma igen och hasade runt som ett apatiskt spöke i några månader). Jag kan inte tänka mig att bryta upp utan en genomtänkt plan och en ekonomisk buffert. Men jag tänker att jag har tid till det nu; både att planera och spara. Och i juni 2018 bör jag således vara redo att skriva ett nytt kapitel i mitt liv.

Så; detta blir således mitt brev till mig själv, med mina drömmar och mål. Premisserna är inte radikala och självklart är de formulerade i en lyxig välfärdskontext, men ändå. Om tre år för vi se om det blev som jag tänkt eller om jag kommer straffas för mitt högmod.

Min tonårstid var borgerlig

Gick igenom gamla flyttkartonger och hittade följande scen i ett anteckningsblock:

Kycklingbröstet uppslitet, preparerat med vitlöksklyftor, de dricker ur glas som kostar trehundra kronor styck. Modern med det böjda huvudet och hårknuten ler så tappert. Hon har jobbat i timmar i köket.

”Var det gott?”

”Peston var lite väl lös. Kan du skicka saltet?”

”Vin?”

”Jag dricker vatten ikväll tack.”

”Kommer du ihåg vår resa till Italien?”

”Ja, det var ett snuskigt land. De torkade aldrig bordsdukarna där.”

”Målningarna i Sankt Peterskyrkan?”

”Beställningsverk.”

”Konst.”

”Politik.”

”Men-”

”Låt oss tala om saker du förstår istället. Matlagningskonst till exempel, men även där krävs lite övning märker jag.”

Ja, på den tiden bodde vi i en stor sekelskiftesvåning i centrum, mitt emot operan. På helgerna åt vi middagar i en oval matsal, ansluten till köket via en serveringsgång. Och bakom köket ännu en korridor till den gamla pigkammaren. Allt var smakfullt och vackert, gamla möbler, designgrejer, antikviteter och sånt. Men vi var inte lyckliga.

Efter att vi flyttat gjordes våningen om till en psykoterapimottagning. En kompis berättade senare att hon gått i terapi i mitt gamla sovrum. Ironiskt på många sätt.

En sork i kläder

the gentleman mouse

Inatt drömde jag att jag blev kompis med en sork. Han gick på bakbenen och hade blå kläder och var en briljant konversatör och vi hade långa filosofiska samtal om människan kontra djurvärlden. ”Ni människor tror alltid att ni är viktigare än vi.” Sa han och påpekade hur förmätet det var. ”Vi har lika mycket rätt till livsutrymme som ni.” Och han fortsatte med att berätta att sorksläktet – som jag i drömmen höll på att utplåna – liksom människan hade en högt utvecklad kultur och att många av hans vänner var mycket intelligenta. ”Men ni bajsar ju på mitt golv och sprider pest.” Invände jag. ”Det är bara vissa av oss och de är jag inte stolt över.” Sa han och förmanade mig sedan att inte dra alla över en kam.

Herregud, beror min ambivalens inför att döda sorkarna på att jag är alltför präglad av de sagor och fabler jag läste som barn? Det var Elsa Beskow, Beatrix Potter, En björnberättelse, Det susar i säven, De tre bockarna Bruse, Nalle Puh, Pricken och så vidare. Talande djur, ofta i kläder, som drack te och läste böcker, som åkte på mysiga utflykter, som satt i fåtöljer framför brasan, som gick i skolan och skogarna de bodde i var alltid så gulliga, liksom förtrollade.

Känner att min frustration över sorkarna börjar göra mig sinnessjuk. Eller snarare: Att berättelser om förmänskligade djur helt uppenbart är ohälsosamma.

Beatrix-Potter-with-Her-Pet-Mouse-Xarifa 1885Beatrix Potter med sin husmus Xarifa, 1885

Ernest H Shepard Det susar i säven

The wind in the willows, Ernest H Shepard

margaret tempest

The Little Grey Rabbit, Margaret Tempest

tomtebobarn3

Tomtebobarnen i skolan, Elsa Beskow

en björnberättelse

 En björnberättelse, Ann-Madeleine Gelotte

Högst upp: The gentleman mouse, Beatrix Potter