Alltså läget i omvärlden… Varje dag så trött och deppig över detta, alla rapporter om all skit som händer; IS och deras äckliga pedofili och våldtäkter och allmänna hat mot oliktänkande, deras grymma halshuggningar, mord på homosexuella och växande slavmarknad (kan inte världens demokratier bara gå ihop och antidemokratiskt utplåna dem?). Flyktingströmmarna, allt lidande, de samvetslösa människosmugglarna (kan man inte bara arrestera hela bunten?). Och i Sverige: bomberna och granaterna i Malmö, gänguppgörelserna, myndighetshatet, jihadistsympatierna och den växande hederskulturen i de segregerade förorterna. Sveriges sjuka debattklimat där invektiven haglar mot allt som inte innebär ett blint upprätthållande av status quo; du skolen icke problematisera. Skamstraffen för alla som gör det: Håll käften din rasist, populist, SD-medlöpare, antifeminist! (Vår motsvarighet till stening.) Uppdelningen av Goda och Onda, som om världen kunde reduceras till saga. Och visst kan man börja fundera om det inte finns ren och skär ondska – svårt att pressa ner alla IS-krigare i en gulligt förlåtande socialkonstruktivistisk modell (majoriteten kan ju inte vara ”offer för omständigheter”) – men det är inte ondska att uttrycka harmlös oro över dagsläget, över att peka på att delar av islam tar sig destruktiva uttryck även här, att kvinnosynen inte alltid är sådär superduperfräsch. Och det är definitivt inte okej att relativisera över det faktum att det finns muslimska flickor och kvinnor – i Sverige – som far illa av detta, för att anknyta till sommarens, bitvis skeva, hedersdebatt.
I gymnasiet var jag kompis med en tjej som hette Hannan. Hon var obekymrad och glad och jäkligt intensiv, en sån som sa vad hon tyckte utan att tänka efter före – vilket kunde få en del dråpliga följder – och ibland skrattade jag med henne, ibland åt henne. Vi var extremt olika men vi hade roligt ihop, hängde på rasterna, drack kaffe och åt skumbjörnar i kafeterian. Det var alltid hon som stod för snacket, det blev så att man mest lyssnade.
På sommarlovet mellan 1:an och 2:an åkte hon och hennes familj på semester till Iran och när höstterminen började hade hon en man i släptåg. En dyster och trumpen typ som satt på en bänk utanför klassrummet dagarna i ända, följde oss som en skugga i korridorerna, satt och bevakade oss när vi fikade i kafeterian. Hennes kusin, viskade hon dämpat, som hon numer var gift med. De kände inte varann sen tidigare och han kunde ingen svenska. Nu hade de flyttat ihop i en bristfälligt möblerad lägenhet och det var hon som skötte allting, städade, diskade, lagade mat. Hon vågade inte säga till mig att hon vantrivdes med situationen men hon nämnde att de inte hade något att prata om och att hon var dålig på att laga mat. ”Jag lagar bara ris och ibland bränner jag det.”
En dag berättade hon att de inte hade några lampor hemma. ”Det är alldeles mörkt på kvällarna.” Då måste du köpa lampor! Sa jag till henne och det var som om hon inte hade tänkt på det, men naturligtvis måste hon ha vetat att man behövde lampor . Kan inte din man köpa lampor åt dig? Frågade jag sen och då sa hon att han inte hade några pengar. Att ingen av dem hade några pengar och att det var därför de bara åt ris. Efter sommaren var Hannan inte längre sig själv, hon pratade inte högt utan viskade, hon skrattade inte utan var ängslig och tyst. Ibland verkade hon apatisk. Och plötsligt en dag dök hon inte upp på skolan och sen fick jag höra att hon slutat, mitt i terminen, bara sådär, och vi förlorade kontakten.
Att hederskultur existerar i Sverige är ingen myt och det är inte det minsta rasistiskt att påpeka det. Och att överhuvudtaget leva i ett debattklimat där man har mage att skambelägga de som lyfter problemet är ett hån mot alla Hannans därute, som upplevt och upplever samma sak. För att bara nämna en av alla de saker som gör mig deppig just nu.
En annan sak som gör mig deppig är att jag i relation till allt detta har blivit handlingsförlamad. För mina intressen, jämförda med lidandet och absurditeten runtomkring mig, framstår plötsligt som alltför triviala. Hur kan jag bry mig om något så världsfrånvänt som konst och litteratur när världen står i brand? Hur ska jag förmå mig att skriva och blogga om något så irrelevant som en målning från 1800-talet eller Claire Messuds senaste roman när jag kan skriva rasande debattartiklar istället? Det är frustrerande att jag, som alltid varit världsfrånvänd, som aldrig brytt mig om politik, som mår bäst av att avskärma mig och gotta ner mig i mitt eget, plötsligt känner mig kvävd och inspirationslös, uppgiven och förbannad, till ingen nytta alls. Inte heller vill jag göra något handgripligt, jag vill inte delta i samhällsdebatten eller bli politiskt aktiv (jag skänker pengar till UNHCR och det är allt). Jag är den jag är och har litet eller inget intresse av att vända upp och ner på mitt liv. Således är enda lösningen att stänga av internet, sluta läsa nyheter, sluta följa bloggar och Twitters tröttsamma skyttegravskrig, ta en paus från allt och försöka hitta tillbaka till ett skrivande – och levande – bortom det samtida och politiska. För det är ju vad jag vill, pyssla med det som får mig att må bra. Trist bara att det är så svårt att rättfärdiga. Att tvingas inse att man inte alls är den vackert altruistiska människa man skulle kunna vara. Och medan jag tänker detta fortsätter världen brinna. Idag, imorgon, dagen efter det och mitt samvete brinner det med.
Piedestalen 