…vi köpte det hus vi av någon anledning envisas med att kalla för ”stugan”. Om förra sommaren ägnades åt trädgården har denna ägnats åt målning; utöver gamla köket har jag målat (om) fönsterkarmar, dörrar, lister, utemöbler, hyllor. Blir alltid lite (mycket) manisk när jag väl kommer igång med något. Således; de senaste veckorna har jag dagligen färgfläckar på huden, som igår – då jag för första gången gick ”ut” sen jag kom hem – och jag hade en stor, vit intorkad klick på ovansidan foten och M sa att det såg ut som en mås hade skitit på mig. För tillfället tycker jag emellertid att hårt arbete är rätt fashionabelt.
Jävla Ian McEwan; måste du vara så melodramatisk? Vi lever inte i Antikens Grekland; du behöver inte skriva tragedier för att beröra. Numer räcker det med att vara melankoliskt subtil!
Har läst ut Domaren nu och borde ha förstått att en författare som skrivit en så deprimerande bok som Försoning inte är att lita på.
Röjt ur- och målat om rummet på nedervåningen (rummet har fungerat som förråd). Alltså väggarna innan såg ut som en nergången våtrumsmatta. Har stört mig på dem i flera år. Tapeten var dessutom jättetrasig, skalade av remsor med morakniv vilket i sin tur ledde till hål… Ett tag tänkte jag att jag borde riva alltihop och sätta upp nya väggskivor, men eftersom jag aldrig gjort det förut och egentligen är ganska lat slog jag undan tanken.
Min händiga utstyrsel. (Har njutit av att kladda ner mig med målarfärg e.t.c eftersom det har fått mig att känna mig… tja, jordnära, fast en jordnära kvinna, särskilt ”på landsbygden”, skulle kanske inte sminka sig fullt lika mycket, eller inte alls. Jag sminkar mig emellertid alltid, även dagar jag inte träffar folk.) Mössan är för dammet – sjukt mycket damm när jag sopade väggarna och taket innan målningen – hade ingen lust att tvätta håret efteråt. Ibland tänker jag att det här med att tvätta håret är det jobbigaste som finns.
Stoppat böcker i min nya secondhandbokhylla. Runtom: Jordgloben är ett arv från mormor; när jag var liten tyckte jag att den var magisk och det tycker jag fortfarande. Tavlan med blommorna har mamma broderat på hemslöjden nån gång på 70-talet. Sidensvansen är skallig; en katt gick åt den men eftersom den har en präktig lugg syns det inte (om man inte ser den uppifrån, och det är inte meningen att man ska göra det). DENISE GRÛNSTEIN PÅ MODERNA, jag borde klippa bort texten men då blir affischen så liten; den återger en detalj av denna bild, som jag tycker mycket om:
Sorterat kläder jag glömt att jag ägde (de stackarna har legat nerknövlade i stora svarta sopsäckar), blev glad över nästan alla. Upptäckte till exempel att jag har tre svarta kavajer. Jag hade tänkt köpa en ny, och det behöver jag ju inte nu.
Hittade min gamla favoritpartytröja i mycket skrynkligt skick. Den är i siden, och korallgrön som synes. Den här har jag gått ut i massor av gånger och alltid känt mig lika elegant. Sist jag använde den var nog för sju år sedan, kanske mer. Funderar om jag hånglat i den, det måste jag ha gjort. Jag var – precis som de flesta andra, antar jag – singel de år jag var ute som mest.
Avslutningsvis; jag lyssnar på Sisters igen, det finns aldrig en ursäkt god nog för att inte spela en låt av dem. Denna gång en av deras mest välkända. En spännande video + coolt med statyerna som kommer till liv.
Hittade vår gårdsfladdermus Pedro död i en bunke på köksskåpet, skulle diska den och då fick jag syn på honom; en liten pälsklump med långa morrhår och hopvikta, spetsiga vingar. Han har bott här i många år och brukade hålla till mellan ladan och dasset, på kvällarna kunde vi se honom sicksackande i luften som en egen liten blixt. Han måste ha flugit in när vi haft fönstret öppet, förmodligen förra sommaren. Gotaren i mig sörjer.
Piedestalen 