Etikett: 80-tal

Tisdag 19 juni

Idag slösade jag bort 50 minuter av min eftermiddag med att prata med en av mina elever i telefon; han var så väldigt pratglad och jag, som i vissa sammanhang har så väldigt svårt för att sätta gränser, lät honom babbla på. När jag äntligen lyckades avrunda förklarade han att han tyckte att jag hade ”en så behaglig telefonröst” – något jag antingen kan ta som smicker eller som smör.

När en människa är glad och vill berätta saker för mig tycker jag att det är extremt svårt att inte ställa upp och lyssna, även när jag inte känner människan ifråga eller faktiskt inte har tid. Får för mig att jag, om jag förklarar att jag är upptagen, kommer att traumatisera personen, sabba dennes självkänsla eller något – farhågor som innebär att jag ofta tålmodigt konverserar med allt från alkisar och uteliggare till pensionärer och butiksförsäljare.

Just nu dricker jag blåbärssmoothie. Jag dricker smoothies varje dag, blandar i lite mjölk i yoghurten så att den blir extra lätt och skummig när jag mixar den. Man får jättebra hy av att äta mycket bär, tror jag, för min hy har aldrig varit snyggare – och då använder jag inte ens primer (i alla fall inte på veckodagarna). 

Som vanligt när det är sommar lyssnar jag bara på hårdrock. Återkommande favoriter är Guns n Roses, Judas Priest och Mötley Crue – framförallt de tidiga albumen. Har svårt för symfoniska, storslagna arrangemang och långa gitarrsolon – gillar som regel inte heller hårdrocksballader. Nej, det ska vara rakt och enkelt, skitigt och raspigt. Guns n Roses Appetite for Destruction kan jag lyssna på i princip hur många gånger som helst. Såg en livespelning från 1988 på youtube häromdagen; ”live at the Ritz” som var fullkomligt strålande. Mötley Crue har ju inte världens bästa rykte i hårdrockskretsar, men deras debut Too Fast for Love från 1981 kan jag också lyssna på om och om igen – istället för att se Vince Neils svaghesa röst som ett minus tänker jag att den är lika frätande som superväteperoxiden i hans kluvna hårtestar. Och Judas Priest är Judas Priest. De har jag lyssnat på sedan jag hittade en av mina bröders inspelningar av Killing Machine på kasett i en kökslåda hemma hos pappa 1997. Ofta kan jag klara mig utan hårdrock långa perioder också, men när solen lyser och kvällarna är varma duger absolut ingenting annat.

 

Dans som gör mig glad: Axl Roses

Låt som gör mig glad: Another Thing Comin

Video (och refräng) som gör mig glad: Killed by death

Uppenbarelse som gör mig glad; Duff McKagan

Bild som gör mig glad, högst upp: Hanoi Rocks

Och det var nog allt för idag, nu ska jag laga middag. Puss!

På hemmafrufronten intet nytt

Ungefär hur jag fördriver dagarna.

Eftersom jag får dåligt samvete när jag inte uppdaterar regelbundet kan jag förtälja att mitt liv är tämligen händelselöst för tillfället. (Precis som jag vill ha det! Säger som P O Enqvist sade angående monarkin häromdagen; ”all förändring oroar mig starkt” fast i mitt fall snarare; ”all aktivitet oroar mig starkt”.) Hur jag fördriver dagarna; jag skriver, vattnar mina blommor, tar promenader (har nu bytt Hagaparken mot Skogskyrkogården där jag redan hunnit fotografera en del – bilder kommer så småningom). Vad mer? Jag har bakat lite, tittat på totalt meningslös, ytlig och tom samtidskonst. Utöver detta har jag försökt tämja vår nya gasspis som skrämmer vettet ur mig (tänker att allt ska explodera, alternativt att jag ska drabbas av ett tvångsmässigt behov av att stoppa huvudet i ugnen). Mer: Jag älskar Enskede! Det är precis såhär jag vill bo; omgiven av idylliska äppelträdgårdar. (Fast själv bor jag i ett lägenhetshus i sten från 30-talet, på tryggt avstånd från den värsta villaidyllen.) Och just nu: Jag lyssnar på AC/DC (ofrivilligt) och är kissnödig. Här kommer en favoritlåt om amfetamin (som jag givetvis aldrig har brukat, präktig som jag är) :

Och varför inte låta Andrew Eldrich agera dagens man? Han var ju mycket het när det begav sig och liksom jag är han född i Oxens tecken, vilket innebär att man har ett trögt, materialistiskt, svartsjukt och djupt konservativt sinnelag.

He came dressed in black with a cross bearing my name

”Goth`s in hot weather”, Vouge Germany, 2007

När jag var 15 lyssnade jag osunt mycket på The Cures skiva Pornography. Min favoritlåt var Siamese Twins. Jag tyckte att den på ett utsökt sätt beskrev det melankoliska i projektet att söka ”sin andra hälft” – som jag trots regelbundna känslor av tvivel och hopplöshet envist höll fast drömmen om. Nånstans där ute fanns den borttappade (manliga) halvan av mitt jag som skulle FULLBORDA MIG MED EN BLICK. I många år letade jag febrilt efter denna människa. Och trodde ofta att jag fann honom också – ungefär varje gång jag blev full.

Mannen med stort M i min 15-åriga fantasi var, föga originellt, ungefär som mannen i textraderna till The Dancer:

He came riding fast like a phoenix out of fire flames
He came dressed in black with a cross bearing my name
He came bathed in light and the splendor and glory
I can’t believe what the lord has finally sent me

He said dance for me, fanciulla gentile
He said laugh awhile, I can make your heart feel
He said fly with me, touch the face of the true God
And then cry with joy at the depth of my love

‘Cause I’ve prayed days, I’ve prayed nights
For the lord just to send me home some sign
I’ve looked long, I’ve looked far
To bring peace to my black and empty heart

My love will stay ‘till the river bed run dry
And my love lasts long as the sunshine blue sky
I love him longer as each damn day goes
The man is gone and heaven only knows

‘Cause I’ve cried days, I’ve cried nights
For the lord just to send me home some sign
Is he near ? is he far ?
Bring peace to my black and empty heart
So long day, so long night
Oh Lord, be near me tonight
Is he near ? is he far ?
Bring peace to my black and empty heart.

Som tonåring var jag nästan Wertherromantisk (Wertherpatetisk); klädde mig i vinröd sammetskavaj och rökte cigariller MED CIGARETTMUNSTYCKE (vilket är skitjobbigt; man måste suga in luft jättelänge innan man får i sig nån rök). Och jag var stamgäst på ett kafé som hette Café Black. Jag och min dåvarande bästis Angelica (som såg ut exakt som jag) brukade beställa in en termos björnbärste och dela på ett paket cigaretter medan vi spanade in De Äldre Killarna i lokalen; gotarna och punkarna i 18-årsåldern (som inte direkt var några firephoenix`s men som fick duga). Ibland låtsades vi att vi var försjunkna i djupa samtal. Men i själva verket snackade vi mest skit. Planerade vad vi skulle göra till helgen, vad vi skulle ha på oss för kläder, vilka (killar) vi hoppades träffa och försökte lösa den eviga frågan vem vi skulle fråga om alkohol. Trots detta var vi, i våra egna ögon, de kanske mest betydelsefulla, förfinade och magnifika människor som någonsin satt sina Dr Martens på Jordens Trottoar.

Jag kommer ihåg att de ofta spelade Marilyn Manson på Café Black, en artist som jag och Angelica föraktade som ”oäkta posör.” På den tiden var det nämligen väldigt viktigt (för att inte säga livsavgörande) att kunna skilja på vad som var ”äkta” och inte. Och Manson var inte ”äkta” utan en pinsam fjortismagnet. Och vi var inte fjortisar ty vi skulle faktiskt snart börja gymnasiet. En låt gillade jag dock i smyg och det var The Nobodies. Något jag förstås aldrig någonsin skulle ha yppat högt:

Gillade också Beautiful people, mest för att jag tilltalades av textraden ”you can´t see the forest for the trees” som orsakade mig mycket huvudbry: Skogen är ju detsamma som sina träd? Hur kan man då inte se skogen för alla träd? En riktig kuggfråga.

Avslutningsvis: 3 x Heathcliff:

Vem är bäst som The Fire Phoenix? Timothy Dalton högst upp är i alla fall det sämsta alternativet; han ser ut som en Kendocka i maskeradkostym. Det får nog bli den okände herren i mitten med de liderliga läpparna. Även om Ralph Fiennes har finare kavaj.

Ps. Verklighetens Fire Phoenix…

…bär aldrig kavaj, klär sig sällan i svart och har inte en tillstymmelse till otämjt, ostyrigt hår. Tror varken på tvillingsjälar eller astrologi. Inte ens på poesi:
”Jag gillar också sånt som rimmar” som han skämtade under vår första dejt.
Men nog har han väl En Demonisk Blick? Åtminstone de gånger han är allvarlig, vilket han sällan är, ty vi skrattar nästan jämt.

Stadsdystopi (igen!)

David Molanders bild på Slussen som jag såg i DN imorse var så vacker och dystopisk. Den hade nästan mystiska kvaliteter:

Klicka på bilden för större format!

En så fin bild förtjänar att ackompanjeras av lika skön som dystopisk goth. Extra passande med ett arkitekturinriktat namn:

Är det Charlotte Rampling i Nattportiern de unga herrarna fantiserar om?

Enligt Louis Vuitton är det ju föresten såhär vi ska se ut i vinter:

Fast jag tror jag passar på den nazi-inspirerade mössan, den kan ju trots allt sända ut fel signaler.

Eftersom jag är sanslöst lat idag och egentligen bara vill frossa i fina bilder låter jag Wikipedia, för andra gången denna dag, göra jobbet åt mig:

Staatliches Bauhaus (tyska för ungefär ”Statliga bygghuset”) eller enbart Bauhaus var en skola för konsthantverk, formgivning och arkitektur i Tyskland under åren 1919 till 1933, då den stängdes av nazisterna. Bauhaus grundläggande idéer var att sammanfoga konst, skulptur, arkitektur och design samt att därmed också minska klyftorna mellan finkultur och de lägre ansedda konsthantverkskunskaperna. Bauhaus har haft stort inflytande på modern konst och arkitektur samt kan ses som en föregångare till funktionalismen.

Bauhaus-tekanna

Bauhaus-stol

Bauhaus-haus

(Nu lovar jag att inte klistra in Wikipedia-utdrag här för en lång tid framöver. Det är ju skamligt! Det är det faktiskt!)

Salzburg

Salzburg
Salzburg på 70-talet

Har nu varit i Salzburg i en vecka. Under denna tid har jag:

Gått första majtåg (idag) – mitt livs andra, tror jag. Vi hamnade bakom ett gäng fulla dräggpunkare och en bil med megafoner som spelade tysk techno. Såg bland annat en tant stå vid sidan och göra hitlerhälsningar. En ung man med 80-talsutseende och vitt band kring överarmen höll ett eldigt tal från bilens tak. Tåget gick från Hauptbahnhof till Kongresshaus och slutade vid kommunisternas partihus.

Ätit de lokala specialiteterna Apelstraudel och Sachertårta.

Svettats: 25 grader i skuggan varje dag och strålande sol. Köpt två sommarklänningar och nya solglasögon.

Gått 25 minuter i ösregn (inatt), mina skor är fortfarande blöta.

Beundrat: Alper. En borg på hög höjd. Ett sockersött slott. Diverse tjusiga byggnader. Blommande körsbärsträd, syrener, hägg, tulpaner.

Sett: Piccolos! Nunnor!

Räknat Mozarts: På hotell, restauranger, hus, torg, affärer, på statyer, pappfigurer, souvenirbyster, choklad. Finns även en hel del Amadeusar och Wolfgangar.

Lärt mig följande ord på österriketyska: Grüsgot, tjyss = hej, hejdå. Och följande på tyska: Drei briefmarken in Schweden bitte, Ein kaffee und ein internetkod samt Neste halt Josefiau + lite spridda ord: scheiße, schande, bier.

Försökt förstå Georg Trakl:s Musik i Mirabell på tyska, gick inge vidare.


Trakl; salzburgare och poet

Druckit stiegl i stans augustinerkloster.

Blivit rökare igen.

Apropå Mozart. Underbar video!

Livet kan vara värre

Goldin

Goldin

Goldin

(Det var meningen att jag skulle ösa på med Nan Goldinbilder här; hålögda flickor som låg på sängar, kontaktlösa par med ryggarna vända mot varandra, misshandlade ansikten, folk som snortade kokain från könsorgan, bilder på utmärglade kroppar i sjukhussängar, begravningar, kroppsförakt, alkoholism o s v, men bilderna ville inte komma i rätt ordning och det såg så jäkla miserabelt ut att jag tänkte att jag skiter i det. Hade tänkt mig nån slags monoman, svart humor-poäng men jag vet inte… Det slutade vara roligt och blev enbart deprimerande.) Men bilden nedan är faktiskt rätt kul:

Goldin

Typ: ”Här ser vi ett exemplar på en vanartig ung man som varit i bråk och som tar till flaskan”, lite Socialstyrelsen 1955 eller nåt. Annars är Nan Goldins bilder oerhört vackra förstås. Men som med allt dokumentärt är det en fin gräns mellan vad som känns autentiskt och vad som känns fiktivt/teatralt. Goldin är mer konstnär än dokumentärfotograf – hon sätter en egen prägel på sina bilder, ger dem en särskild romantisk/melankolisk stämning som nog mer existerar i henne själv än i någon yttre verklighet.