Häromdagen befann jag mig – av anledningar jag inte närmare kan gå in på – i väntrummet på en öppenmottagning för psykossjuka. Jag satt i en fåtölj i en lång dunkelt belyst korridor med spöklika människor; hopsjunkna, hålögda, en kvinna hade händerna i ansiktet, en ung man tuggade maniskt på underläppen, längst ned i korridoren stod ett piano, där satt en tunnhårig man och plinkade, påbörjade hjälpligt månskenssonaten, avbröt sig efter ett tag, påbörjade ett annat klassiskt stycke.
Jag tänkte att det var en märklig slump att jag befann mig där samtidigt som jag läser Nijinskys dagbok. Det var länge sedan en bok berörde mig så mycket och besöket gav mig på sätt och vis en fördjupad förståelse för hans verklighet. Detta gällde särskilt den pianospelande mannen, han måste ha lärt sig spela innan han blev sjuk, och han hade kvar den talangen trots att hans sinne i övrigt var fördunklat. Kontrasten var också stor, när han från att ha spelat månskenssonaten, sedan reste sig upp och började vanka av och an i rummet, han gick i cirklar och rörde tvångsmässigt vid allt han kom åt, ett soffhörn, en bänk, väggen, en stolsrygg, började sedan om. Han hade ett stort hål på baken av sina sladdriga kostymbyxor och hela tiden utstötte han ett väsande läte. Till sist slog han sig ned bredvid mig och började vagga fram och tillbaka medan han fågellikt knyckte huvudet åt sidorna. Han var förmodligen vad som, åtminstone inom äldre psykiatri, kallas för kroniker. Nijinsky utvecklades också till kroniker; han kom aldrig att tillfriskna igen, men han kunde fortfarande göra sitt höga baletthopp, det som blev världsberömt eftersom det tycktes som om han kunde stanna till en stund i luften innan han landade på marken igen.
När jag läste introduktionen till dagboken upptäckte jag att jag i mitt tidigare inlägg fått en del om bakfoten, särskilt gällande Nijinskys homosexualitet. Även om han hade homosexuella förbindelser tycks han främst föredragit kvinnor. De homosexuella relationer han hade var också med mecenater, man kan se det som ett slags utbyte av tjänster, sex mot möjlighet att klättra i karriären (transaktionerna uppmuntrades av hans mor). Han tycks uppriktigt älskat sin hustru (även om han regelbundet gick till prostituerade bakom hennes rygg…).
Dagboken skrevs under sex och en halv vecka, i vad som verkar ha varit ett enda långt maniskt rus. Ofta stängde han in sig på sitt rum och skrev i timmar, han skrev också på nätterna. Han klagar på att han får ont i handen av att skriva så mycket men menar samtidigt att han inte kan sluta, att det är Gud som manar på honom, det är som om han inte längre har en fri vilja.
Jag tolkar mycket av texten som ett försvarstal, under denna tid hade en läkare, ditbjuden av hustrun, börjat göra dagliga besök och han förde dagliga samtal med Nijinsky, dels i försök att hjälpa honom, dels för att avgöra graden av hans sjukdom. Nijinsky själv upplevde, även om han tyckte om läkaren ifråga, som att denne och hustrun konspirerade mot honom. De trodde, felaktigt menade han, att han var psykiskt sjuk. I dagboken återkommer han regelbundet till detta och försöker argumentera varför de har fel. Samtidigt misstänker han själv att det är något allvarligt fel på honom, detta kan han då och då konstatera i vad som möjligen kan betraktas som ögonblick av klarsyn.
Nu till själva dagboken, jag tycker att den är otroligt vacker, jag läser den med rörelse, den får mig att le. Nijinsky skriver med en barnslig öppenhet, han är hudlös och oförställd, och ibland nästan förkrossande naiv med tanke på hans erfarenhet och ålder. Nu innebär förstås sjukdomen en automatisk regression, men i förordet, där hans tidigare, ”friska” jag, analyseras antyds att denna naivitet också varit ett grundläggande drag av hans personlighet.
Oskuldsfullheten till trots är han en man med bestämda idéer, han är vegetarian, och (förmodligen p.g.a att han som dansare är mån om sin kropp) förespråkare av strikt diet (gaser i magen och övermättnad ska undvikas eftersom det gör kroppen otymplig), han har utarbetade idéer om estetik (särskilt vurmar han för det cirkulära), han är religiös (anhängare till tolstojanismen) och pacifist. Han är beläst; i dagboken återkommer han bland annat till de stora ryska författarna, och han följer med i politiken, diskuterar revolutionen i Ryssland (han hatar bolsjevikerna) och de pågående fredsförhandlingarna efter första världskriget. Allt detta speglar hans personlighet och de uppfattningar han även hade när han var frisk.
I relation till omvärlden pendlar han mellan att vara dömande och förlåtande, och han skäms när han uttryckt sig hårt, kritiserat någon, tar tillbaka-, korrigerar sig, man får en känsla av att han, sina bestämda åsikter till trots, kämpar för att inte straffa ut sig, göra sig alltför omöjlig. Medan han fortfarande var frisk var det ofta precis detta som hände; han ville göra saker på sitt sätt, kunde inte acceptera kompromisser, saker måste bli perfekta och så vidare, det skapade problem med både vänner och kollegor. Med tanke på hans självständiga, otidstypiska koreografier, förstår man att han var originell, han blev också hårt kritiserad för dessa, varken publiken eller kritikerna kunde riktigt uppskatta dem. Eftervärlden har emellertid gjort det desto mer, sedan länge hyllas han som en förnyare av dansen – som en av de första modernisterna – både Rudolf Nureyev och Mikhail Baryshnikov har sagt sig inspirerade av honom, de har också dansat flera av hans nummer.
Hans egenhet speglades också i hans asocialitet. I sociala sammanhang var han tillbakadragen, i förordet berättas att han på fester kunde sitta tyst en hel kväll. I dagboken skriver han att han inte tycker om glättighet och nöjen, att han anser dem förljugna:
I will not go to evening parties anymore. I have had enough of this kind of jollity to last me a lifetime. I don´t like jollity. I understand what jollity is. I am not cheerful and jolly, because I know that jollity is death. Jollity is death of the mind.
Vid ett annat tillfälle skriver han att han gillar ideal, men bara de som inte nämns vid namn; ”I like ideals, but only those that are never mentioned”. Man får en känsla av att han var mycket allvarligt lagd, och sträng mot alla former av mänsklig lössläppthet. (Jag kan sympatisera med detta.)
Dagboken är emellertid i hög grad präglad av hans tilltagande sjukdom. Språket är maniskt, malande och på det hela taget enformigt, meningarna – som oftast är korta – inleds nästan uteslutande med subjekt, vanligast ”jag”, upprepningar och motsägelser förekommer i hög grad, och resonemangen avbryts ofta av långa associationskedjor. Ibland byter han också ämne helt tvärt, som här:
I love beauty because I feel it and therefore understand it. Thinking people write nonsense about beauty. Beauty cannot be discussed. Beauty cannot be criticized. Beauty is not criticism. I am not criticism. Criticism is an attempt to be clever. I do not try to be clever. I flaunt my beauty. I feel love for beauty. I am not looking for straight noses. I like straight noses. I like my wife`s nose because it has feeling. I do not want evil, I want love. I am taken for an evil man. I am not evil. I love everyone. I have written the truth. I have told the truth. I do not write untruths. I want good, and not evil. I am not a bogeyman. I am love.
Samtidigt finns en röd tråd på ett mer övergripande plan; han har några teman han återkommer till, framförallt en hemsnickrad form av religiositet som delas upp i skillnaden mellan att ”känna” och ”tänka”, där kännande är gott och tänkande ont; om man tänker för mycket alienerar man sig från naturen, menar han, från gud (som är naturen och allt levande, Nijinsky har en panteistisk gudsföreställning), från det goda i världen, en kännande människa står för fred och kärlek, en tänkande för krig och hat, tänkande leder också till galenskap. Nijinsky tar bland annat upp exemplet Nietzsche; Nietzsche lost his head because he thought. I do not think and therefore will not lose my head. I sammanhanget gör han också en uppdelning mellan den religiösa världsåskådningen, som är att känna, och evolutionsteorin, som är att tänka, och som får representeras av Darwins teori om homo sapiens ursprung:
I will speak of Nietzsche and Darwin because they thought. Darwin, like Nietzsche, was descended from apes. They imitate those that they themselves have invented. /…/ I am a man descended from God, not from an ape. I am an ape if i do not feel. I am God if i feel.
Hans förhållande till gud är också komplext; ena stunden är han gud, andra stunden guds redskap; gud talar till- och genom honom. Det är gud, förklarar han, som manar honom att skriva, och ibland tilltalar han sig själv i tredje person, redogör för vad gud tänker och tycker om honom. Gud är också den som tröstar honom på vägen mot galenskapen:
If people want to judge you, you will say that everything you say is said by God. Then you will be sent to a lunatic asylum. You will be confined in a lunatic asylum, and you will understand the lunatics. /…/ I do not want Nijinsky to be hurt, and therefore I will protect him. /…/ He is a good man. I am a good God. … I am God. Nijinsky is god. Nijinsky is a good and not an evil man.
Ibland gör den religiösa övertygelsen honom klarsynt, snudd på visionär:
I had gotten into the habit of greeting everyone without knowing them. I realized that all people were the same. I often say, but people do not understand me, that everyone has a nose, eyes, etc., and therefore we are all the same. By this I mean that one must love everyone.
Dagboken framstår till syvende och sist som ett försök att bygga en bro från en verklighet till en annan, han går slutligen över den och ser den sedan rasa.
Del 1 här.
Piedestalen 