Etikett: Skräck

Spökhistorier och det mänskliga psykets irrvägar

Skräcknoveller

Skräckberättelserna jag beställde för ett tag sedan kom förra veckan, och sedan dess har jag intagit slukarmode; Domarens hus och andra noveller, av Bram Stoker, lästes ut igår. Gillian Flynns En sån som du, tog – tyvärr – bara någon halvtimme att läsa (men jag gillade den), och så har jag läst en handfull Edgar Allan Poe-noveller och en Lovecraft-novell.

Börjar med Lovecraft; novellen med titeln Bilden i huset, påverkade mig och skrämde upp mig. Berättelsen, som är blott tio sidor lång, handlar om en man som under en cykeltur på landsbygden överraskas av regnet och som tar skydd i ett till synes övergivet gammalt ruckel. Novellens inledning består av en lång ondgörelse om hur vidriga denna typ av ruckel är, och särskilt den typ av människor som bebott dem:

Den hemskaste synen av alla är de små omålade trähusen långt från allfarvägarna. De brukar oftast huka sig i någon fuktig, gräsbevuxen backe eller luta sig mot någon enorm bergsknalle. I över tvåhundra år har de hukat sig där, medan slingerväxterna har klättrat över dem och träden har vuxit och brett ut sig. /…/ I sådana hus har det vuxit upp generationer av underliga människor, vilkas like världen aldrig har skådat. Deras förfäder hyste en mörk och fanatisk trosuppfattning som skiljde dem från deras medmänniskor, och därför sökte de sig till vildmarken. /…/ Berövade kontakten med ljuset från civilisationen använde dessa puritaner sin kraft i sällsamma syften, och i sin isolering, sitt sjukliga självförtryck och sin kamp mot den skoningslösa naturen, började dessa utveckla mörka dolda anlag /…/

Kanske måste man ha erfarenhet av avfolkningsbygder, övergivna småbyar och förfallna hus i inlandet, för att tycka att detta är otäckt. Själv kan jag med lätthet föreställa mig hus av denna typ; under privata små expeditioner har jag besökt dem, och även – förlåt mig min ungdoms synder – brutit mig in i ett par av dem. Att vandra omkring i hus där fönsterrutorna spruckit, där gardinerna blivit skira, blekta och fläckiga av ålder, där de enstaka kvarlämnade allmogemöblerna är trasiga och täckta av damm och där de murade öppenspisarna långsamt vittrat sönder, är en sällsam upplevelse. Likaså att ströva runt i de tillhörande trädgårdarna – en gång hållna i noggrann tukt – där gräsmattorna växt sig till vild ängsmark; där vinbärs- och rosenbuskarna bildat ogenomträngliga snår, och där träden, och brännässlorna, smugit sig tätt inpå husknuten. Det finns en särskild stämning på dessa ställen som kan göra en illa till mods. Inte för att platserna av nödvändighet skulle vara hemsökta, eller fungera som undanskymda boningar för ljusskygga psykopater, utan för att övergivna hus alltid har något spöklikt över sig. Det är lätt att fundera över de människor som en gång bebott dem – en gång lika levande som du och jag, numer utsuddade av det förflutnas mörker – samt kring de nuvarande ägarna som i sin tur är frånvarande och till synes likgiltiga. Det är som om husen i sig själva är gengångare från det förflutna.

Hursom; när huvudpersonen kliver in i huset är det mörkt, dammigt och ålderdomligt möblerat; där fanns inte ett enda föremål ”som med säkerhet var tillverkat efter Förenta staternas självständighet.”  Han slår sig ned i ett litet vardagsrum där en gammal bok – från 1598 – ligger på ett bord och som, medan han bläddrar i den, om och om igen tenderar att falla upp vid en särskild plansch ”som i gruvlig detalj föreställde en slaktarbod hos de människoätande anziguerna”. Efter ett tag hör han dämpade fotsteg på övervåningen och en stund senare står husets ägare i dörren.

Jag ska inte avslöja mer, men det var som sagt något med texten som skakade om mig. Inte bara för att jag kunde identifiera själva omgivningen, utan också för att händelseförloppet var så realistiskt beskrivet. Det onaturliga blev i författarens händer trovärdigt på ett sätt jag inte var beredd på. Denna realistiska berättarstil var också Lovecrafts signum, i en text om Arthur Machen, skriven runt 1925, redogör Lovecraft själv för metoden: ”Seriösa skräckberättelser tillkommer antingen genom att göras intensiva och fullt realistiska – bortsett från det övernaturliga drag som författaren medvetet lägger in – eller förläggs helt och hållet till fantasins rike.”

Nu är jag en gröngöling på skräck, innan trettio års ålder hade jag inga erfarenheter av genren överhuvudtaget (jag såg ned på den, ansåg den banal, även om jag uppskattade skräckfilmer), och kanske är det också först nu, när jag inte längre har behov av att framhäva ”god litterär smak”, som jag till fullo kan uppskatta den. Som skönlitterärt skrivande människa – jag skriver ständigt på olika fördömda projekt – är det också befriande att ta del av historier som inte tvunget behöver vara logiskt godtagbara. Att studera berättelser där författare rakryggat framställer orimligheter som självklarheter, är tja, inspirerande.

Den otäckaste historia jag hittills tagit del av är emellertid skriven av Bram Stoker. Hans Domarens hus, om en ung matematikstudent som söker studiero i ett övergivet hus i utkanten av en avlägsen liten by, är mästerlig. Huset, som en gång tillhört en fruktad domare, är källa till stor vidskeplighet hos lokalbefolkningen och studenten får många varningar innan han flyttar in. Eftersom han litar till sitt förnuft tar han inte varningarna på allvar utan bosätter sig där ändå. Något han bittert ska ångra… Här använder Stoker samma grepp som han senare skulle använda i Dracula; Jonathan Harker blir likaledes varnad på sin väg mot grevens slott: 

Strax innan jag gav mig av kom den gamla kvinnan upp till mitt rum och sade upprört:

”Måste ni resa? Åh, unge herrn, måste ni resa?” Hon var så upprörd att hon tycktes ha glömt sin tyska och blandade det med ett språk jag inte förstod. /…/ När jag sade henne att jag måste resa genast och hade viktiga affärer att uträtta, frågade hon återigen:

”Vet ni vilken dag det är? /…/ Det är St Georgsafton. Vet ni inte att allt det onda i världen löper fritt i natt klockan tolv?”

/…/ Hon var så förfärad att jag försökte lugna ner henne, men utan resultat. Slutligen sjönk hon ned på knä och bönföll mig att inte resa; eller åtminstone vänta en dag eller två innan jag gav mig iväg. Det var löjligt, men jag kände mig inte väl till mods.

Bruket av varningar är ett mycket effektivt berättargrepp; som läsare förstår man att något ska hända och läser därför med större uppmärksamhet, samtidigt som man sympatiserar med den intet ont anande huvudpersonen och kan identifiera sig med dennes hållning (de flesta vill väl betrakta sig som förnuftsvarelser?), och ryser när denne går rakt i fällan. När kampen mellan det rationella (läs: goda) och irrationella (läs: onda) sedan sätts igång hejar man antingen på den ena eller andra sidan; för bara en av dem, det är underförstått, kan segra. (I Domarens hus hejade jag på studenten, i Dracula på Dracula.) I Domarens hus har Stoker lånat inspiration från Edgar Allan Poe i och med att djur får stå för hemsökelsen; i det här fallet husets råttor som väsnas bakom brädfodringen under nätterna:

Oväsendet från råttorna hade upphört. Han hade till och med en känsla av att de tystnat alldeles nyligen, och att det var den plötsliga tystnaden som hade stört honom. Elden hade falnat, men det glödde fortfarande i spisen med ett varmt, rött sken. När han såg åt det hållet, kunde han trots sitt inre lugn inte undgå att rycka till.

  Där, på den stora, snidade länsstolen av ek till höger om den öppna spisen, satt en jättelik råtta och stirrade på honom med ondskefull blick. Han gjorde en rörelse för att jaga bort den, men den rörde sig inte. Då låtsades han kasta någonting. Råttan rörde sig fortfarande inte, men den visade ilsket sina vita tänder, och de elaka ögonen gnistrade hämndlystet i lampskenet.

Det är möjligt att man i viss mån måste vara öppen för det oförklarliga för att engagera sig i denna typ av berättelser. För en människa likgiltig för metafysiska ting och för det mänskliga psykets irrvägar, framstår de säkert bara som skrattretande eller ointressanta; en elak råtta på en stol! Vilken barnsaga! Jag tror emellertid inte att man nödvändigt behöver tro på spöken för att få ut något av genren. Man kan också bara vara allmänt intresserad av psykologi. För till syvende och sist handlar det om föreställningsvärldar, vart vår fantasi kan ta oss, och hur vi väljer att framställa ont och gott. De historier jag tagit del av får mig till exempel att tänka på Jungs resor i sitt omedvetna, såsom han beskriver dem i självbiografin Mitt liv. Överhuvudtaget tänker jag på psykoanalysens fokus på drömmar; tankemodellen att det är hos dessa vi finner nycklarna till ”vårt sanna jag”. Jag tänker också att rationalitet är en konstruktion och en disciplin; en civilisationens klädedräkt vi bär för att smälta in; en uppsättning tankar vi tillägnat oss genom träning. Barnet har ännu inte lärt sig det, liksom vissa isolerade ursprungsbefolkningar där man fortfarande tror på andar, magi och andra mystiska ting.

Under den tid jag jobbade med psykossjuka bevittnade jag hur människan nästan omärkligt kan växla mellan verklighet och fantasi; i ena stunden vara fullt närvarande i ett rationellt nu, för att i nästa stund fästa blicken på en punkt i rummet där det stod en riddare i skinande rustning med en underbart gyllene sköld. I just detta enskilda fall observerade jag med vilken övertygelse patienten ifråga betraktade den för mig osynlige riddaren, och jag funderade om det verkligen gick att hävda att synen var ett delirium bara för att jag själv upplevde det så. Vad som var sant för mig, var inte sant för patienten och vice versa och det skulle inte ha gagnat någon av oss att ifrågasätta den andre. Jag tänker också att även ”friska” människor tror på de villor de upplever i sina drömmar medan de fortfarande drömmer. Det är först när de vaknat de kan hävda att det hela inte varit verkligt, men; är inte också drömmen en del av vår verklighet? Vi tillbringar trots allt en tredjedel av vår livstid i denna förunderliga värld; sammantaget rör det sig om åratal.

Varför upplevde jag då ett sådant obehag vid läsningen om en grym, sedan länge död domare fångad i en råttas kropp? Och varför gjorde Lovecrafts novell ett så djupt intryck på mig? Jag kan inte till fullo redogöra varför, men det är kanske just därför berättelserna – och i förlängningen genren – är så fascinerande.

Glädje, kval, skräck

Oj, så hemtamt det känns på bloggen nu! *Kurar belåtet ihop mig*.

Jag dricker rödvin och lyssnar på diverse musik, Orbison, Reed, Bobby Vinton; She wore blue velvet, bluer than velvet was the night… För en stund sedan Rammstein. Olle kom ut från köket: ”vet du vad texten handlar om?” ”Nä.” (Den är på tyska.) ”Om en man som gräver upp sin döda fru och ber henne gifta sig med honom igen.”

Aha.

Annars lyssnar jag mycket på Twin Peaks-soundtracket för tillfället. Omöjligt att lyssna utan att vara tillbaka där, i miljöerna, bland karaktärerna. Twin Peaks är definitivt den serie som påverkat mig mest.

twinpeaks 6345432058_3ec2994d88_bPerfekt miljö

twin-peaks-elle-sweden-06-768x1024Twin Peaks-mode från svenska Elle. Snygg tröja.

Jag tänker inte skriva om något speciellt, bara hänga lite för att jag känner för det. Och för att meddela att jag slutar att skriva om politik. Dels eftersom jag inte orkar, och dels eftersom jag – i och med att göra det, skriva om politik alltså – blir en del av ett samtids- och samtalsklimat jag ogillar; ett instrumentellt, kategoriskt och enögt sätt att betrakta verkligheten.

Jag tänker också att man måste vara medveten om vilka delar man odlar. Är det här något som gör mig glad, något som berikar mitt liv och mitt tänkande? Är det en riktning värd att investera tid och energi i? Och om det nu är så att jag inte är intresserad att strida på barrikaderna, vad är då drivkraften? Att ventilera, men det kan jag lika gärna göra privat.

Plus att politik är smutsigt, och inte på ett romantiskt, dekadent sätt utan på ett desillusionerande diskbänksrealistiskt sätt. Politik är bakterier, magsjuka, huvudvärk och paranoia. Det är mensvärk och stål mot tinningarna och sura uppstötningar. Det är en operationssal med lysrörsljus och kliniska instrument, läkare i munskydd böjda över en patient med blödande, uppklippta sår. Politik är infekterat.

Så har jag fått det sagt. Med svulstigt eftertryck.

Förra fredagen höll jag ett improviserat konsthistoriskt föredrag för mina svenska 2-elever. Vi jobbar med romantiken för tillfället och hade just analyserat Fuselis ”Mardrömmen”. Gällande spökhästen med vita ögon blev det en hetsig diskussion huruvida det var en åsna eller en häst; ”det är en åsna! nej, det är en häst! kom igen, ser ni inte att det är en åsna? är du dum eller, det är uppenbart att det är en häst!”. De kunde inte enas om saken, men var åtminstone överens om att det var en läskig målning och jag utbrast: ”apropå läskiga målningar, vill ni se den otäckaste målning jag vet?”  Det ville de, och så visade jag Arnold Böcklins ”Pesten” från 1898. ”Jag ryser varje gång jag ser den!” Sa jag glatt och jodå, de höll med om att den var riktigt otäck (och vad rider han egentligen på? en drake?), och sedan bad de mig att visa fler ”skräckmålningar”.

Sagt och gjort, jag satte ihop ett bildspel med bland annat de gotiska statyerna på Notre Dames tak, Hieronymus Bosch,  Hans Baldung, olika Medusamotiv, anatomimålningar och tolkningar av ”Saturnus desavouerar sin son”, Otto Dix och Francis Bacon (”heter han Bacon för att han gillar att måla köttstycken?”) och efteråt fick jag för första gången under min s.k lärarkarriär en rungande applåd (och en beställning på en skräckfilmsföreläsning lagom till Halloween). Jag fick också höra att de saknade ”mina konstiga skrivbordsbakgrunder” – de målningar de klagade på hela förra året. (Numer har jag en beskedlig sommarbild för att inte skrämma slag på mina årskurs ettor.)

sirin-and-alkonost-the-birds-of-joy-and-sorrow-1896En av mina kritiserade skrivbordsbakgrunder: Viktor Vasnetsov: ”Sirin and Alkonost; The Birds of Joy and Sorrow”, 1896

Den här presentationen fick mig att fundera kring hur jag förvaltar mina intressen. Att jag har alltför lätt att prioritera bort dem för saker som jag i någon slags missriktad anda av lutheranism tror är ”nyttigare”. Hur min tendens att dela in verkligheten i ”gott” = samhällsengagemang, och ”ont” = självupptagenhet, i själva verket är kontraproduktiv. För om jag inte ger plats åt mig själv, hur ska jag då kunna ge plats åt andra? Och så vidare.

Det låter kanske banalt men jag har en tendens att förvirra mig in i tämligen högspända ideal kring ”hur man bör förvalta sitt liv” och oftast går svaren ut på självförsakelse: Jag borde inte vara så egoistisk…  Och att ha världsfrånvända intressen blir i detta sammanhang höjden av egoism. Ibland tänker jag att det beror på mitt arbetarklassarv. Mina föräldrars ständiga förmaningar om vikten av att ”göra rätt för sig”, att ”ha ett hederligt jobb och betala skatt”. Under min uppväxt har kulturella intressen varit tabu, något ytterst suspekt, något man inte bör bejaka. Nästan som om det vore en skamlig sjukdom. Och jag har allt det där i bakhuvudet, ett slags facit som säger att jag – när jag prioriterar mig själv och min sjuklighet – förvirrat mig från den enda rätta vägen och är illa ute.

En typ av fundamentalism kanske. Och definitivt mycket religiöst, om än inte i traditionell bemärkelse.

Jaja. Hursomhelst innebär denna försakelse ett stundtals torftigt inre liv.

Så… dags alltså att åter prioritera ”mig själv”; min svulstighet, min morbiditet, min förkärlek för det ljusskygga, excentriska, vackra och mörka.

Det kommer att bli mer av det här framöver.

Rembrandt van Rijn the anatomy lesson of Dr. Nicolaes Tulp 1632Rembrandt van Rijn: ”The Anatomy Lesson of Dr. Nicolaes Tulp”, 1632

saturn devouring his son RubensPeter Paul Rubens; ”Saturn Devouring His Son”, 1636

(Jag vet, den nedersta bilden är stötande, men just därför intressant; varför har konstnärer lockats att illustrera myten? Och vad säger den om människans sätt att tolka världen? Finns där ett budskap, eller är det bara ren och skär ”gore”?)

Tisdag 3:e mars

Jag har upptäckt att jag inte gillar att skriva inlägg i bloggens ”nytt inlägg”-ruta. Den är klumpig, innehåller för få verktyg, och så är det svårt att redigera när man hela tiden måste scrolla fram och tillbaka. Jag missar saker; felaktiga formuleringar, bristande interpunktion. Texterna blir bråkiga otyg.

Så det här inlägget skriver jag i mitt wordprogram på min arbetsdator istället, och jag älskar båda: både datorn och wordprogrammet. De känns snälla och tillåtande. På min sida.

Det är min lediga dag men jag ska jobba. Förbereda ett novellmoment för svenska 3 med start imorgon. Inför detta måste jag gräva fram gamla begrepp från litteraturvetenskapen: Anslag, exposition, berättarperspektiv, peripeti, in medias res och så vidare. Sätta ihop en uppgift där eleven, för betyget A, ska kunna göra en fördjupad, utförlig, träffsäker och nyanserad textnära litterär analys av ett tema, en genre eller ett författarskap ur flera perspektiv. Där eleven med säkerhet använder litteraturvetenskapliga begrepp och verktyg samt ger stöd för sin tolkning genom väl valda belägg från texterna.

Jag är helt opeppad på detta. Totalt jätteopeppad. Mest för att jag redan på förhand vet att eleverna kommer att tycka att det är tråkigt. Och det finns inget tråkigare än att undervisa uttråkade elever.

Hur göra litteraturundervisningen levande? Till en källa för glädje, aha-upplevelser, nya insikter? Jag skulle hellre vilja fokusera på vilka känslor litteraturen väcker, men det finns inga betygskriterier som täcker detta område. Och att se sin favoritaktivitet förvandlas till trötthet och aska… då föredrar jag att undervisa om saker som står mig mindre nära om hjärtat. T ex. uppsatsskrivande: Syfte, frågeställningar, metod. Där kan jag åtminstone sympatisera med elevernas likgiltighet.

Det är fortfarande dystert ute. Grå himmel. Duggregn. Snön har smält bort och gräsmattorna ligger självlysande gröna. Ett glädjeämne är hackspetten som just nu sitter och hackar fram jordnötter ur nätkorgen utanför köksfönstret. Och rödhaken som fladdrar som en kolibri framför talgbollen. Jag har ställt ut en balja vatten på en huggkubbe, som ett improviserat fågelbad, och där sitter de – talgoxarna, blåmesarna och gråsparvarna – och sänker sina små näbbar mot ytan. I övrigt tar det här vädret knäcken på mig. Jag håller på att längta mig tokig efter solljus, vår och värme. Och så saknar jag min humor, som verkar ha gått förlorad i gråvädret.

Igår läste jag ut Kvinnan i svart av Susan Hill, som jag köpte på bokrean. Till Olle råkade jag säga att den hette Den svarta kvinnan och han började skämta om det: Det var en mörk och regnig novemberkväll och stormen härjade utanför huset. Och plötsligt stod hon där utanför fönstret; en negress!  Vi skrattade och enades om att det vore mycket olämpligt att skriva en spökhistoria om en otäck svart kvinna. Ja, och i Susan Hills roman rör det sig tack och lov om en otäck vit kvinna:

Det var inte bara det att hon var ohyggligt blek, ännu blekare än vad kontrasten till klädernas svärta kunde förklara, utan dessutom föreföll ansiktet sakna kött och huden ligga hårt spänd över benen, så att den skimrade med en märklig blå lyster och fick ögonen att tyckas sjunka in i skallen.

womaninblack2insert4Kvinna i gothsminkning

Kvinnan i svart var ganska mysig läsning, men tyvärr inte så läskig som utlovats. Mitt hjärta ”stannade inte upp”, inte heller framkallade den ”rysningar i tanken såväl som längs ryggraden”. Men kanske beror detta på att jag blivit avtrubbad av för många skräckfilmer. Under läsningens gång kom jag på mig själv med att tänka saker som att det saknas en ljudeffekt här och en jumpscare där. Att boken skulle haft ett soundtrack och så vidare. Tur att jag inte tänker så om andra böcker jag läser. I så fall vore jag illa ute.

I dagarna har det förresten kommit ut en uppföljare till filmatiseringen av boken: The woman in black 2. Att döpa en uppföljare av en framgångsrik film med samma namn och tillägget ”två” (eller ännu värre tre, fyra eller fem) brukar vara en säker indikation på att något är dåligt. The Woman in black 2 har dessutom tilläggstiteln ”Angel of Death” vilket känns extra suspekt. Josef Mengele och ingen annan är för mig ”dödens ängel” och det faktum att filmen utspelar sig under andra världskriget ger mig, och säkert många andra, felaktiga associationer. Men men, utöver dessa reservationer verkar det trots allt vara en hyfsad film, åtminstone snygg och skräckromantisk nog för att passa min enkla smak.

Avslutar ämnet med lite kuriosa: Romanens skräckfäste; det pampiga, dystra Eel Marsh House som ligger bland sankmarkerna längst Englands kust och vars väg dagligen dränks av tidvattnet, har en verklig förebild i ön Holy Island. Kolla bilderna på vägen som leder till ön nedan, så fascinerande!

Alnwick-tide-at-Holy-Island

causeway_long

image_update_9e36c5af88ba5a65_1377187385_9j-4aaqsk

Fler bilder här.

Nu är klockan ett och jag måste börja jobba.

Demonballader

Jag har blivit nästan löjligt besatt av Mayhems Mysteriis Dom Sathanas från 1994. Spelar den om och om igen på kvällarna så att Olle blir tokig (och då är det ändå han som, oftare än jag, brukar spela hård musik här hemma). Är extremt fascinerad av sångaren Attila Chisars röst; han låter som om den där Balrogen i första Sagan om ringen-filmen stigit upp ur Morias avgrunder och börjat sjunga. Lyssna (om ni vågar)!

Ps. Jag förstår förstås att de flesta av er som läser denna blogg är ointresserade av black metal, men i slutändan: it`s my blog and I play metal if I want to.

Jeremy Geddes

Upptäckte nyss denna konstnär; Jeremy Geddes. Vilka explosiva, sciene fictionartade bilder! Tydligen målningar – inte animationer. Annars ser de väldigt animerade ut. Inom film och i tevespel har futuristiska/dystopiska stadsmiljöer länge varit en trend – kanske särskilt inom den asiatiska skräckvågen. Kul att en konstnär närmar sig dessa världar!


Stillbild från filmen Re-cycle (Hong Kong, 2006)


Stillbild från tevespelet Silent Hill (Japan, from 1999)

Dimma

x

x

x

Det är verkligen dimmigt utanför mitt fönster just nu. Jack The Ripper-väder. När jag gick ut med soporna på gården för någon timme sedan låg gatan alldeles tyst och öde, blanksvart av regnvatten. Kände mig lite rädd faktiskt.

Och lite läskig musik från en av mina favoritfilmer.

Jag smälter! Så fint!

Mäkilä

Mäkilä

Mäkilä

Collage av Mia Mäkilä

Om man älskar mörk, gothig och skruvad estetik, som jag, vill säga. Som en blandning av… apokalyptiska barockmålningar, Hieronymus Bosch och Tim Burtons animerade spratteldockor. Jag blir helt lycklig!

Och det fanns ännu mer fin och inspirerande konst