Om magi, myter och magiskt tänkande

the-magic-circle-1886

Ibland känner jag mig förvånad, efter att jag skrivit om något, över varför jag valde att fördjupa mig i just det ämnet och inte i ett annat. Det slumpmässiga i det. Som med inlägget nedan. Det är ju inte så att jag går omkring och funderar över mytologi – varken grekisk eller fornnordisk – på dagarna. Ser det överhuvudtaget inte som något framträdande intresse. Samtidigt är jag rätt inne på flummiga psykoanalytiska teorier och då framförallt Jungs, som ni kanske vet sedan tidigare. Och han skriver ju mycket om hur intimt förknippat vårt omedvetna är med mytologiska föreställningar. Och hur dessa materialiseras i våra nattliga drömmar och hur de genom tolkningar kan lära oss mycket om våra inre, kanske rentav ursprungliga jag. Om både våra förträngningar och våra (outtalade, icke erkända) förhoppningar.

Jung hävdar – som bekant – att vårt omedvetna rymmer urgamla kollektiva symboler och framförallt arketyper som vi ärvt och fört vidare genom årtusenden och som präglar både våra personligheter och hur vi väljer att betrakta våra liv. Exempel på typiska arketyper är t ex. ”hjälten, befriaren, frälsaren, hämnaren, martyren, vampen, modern, förföraren, labyrinten, evigheten, död och återuppståndelse”. (Exemplen hämtade från denna källa.) Och visst är det lätt att, allt efter läggning och smak, identifiera sig med någon av dessa; för kvinnor med dygdig (och självutplånande) jungfrulighet, ömsint moderlighet eller ohämmad vamp, kanske med alla tre beroende på vilket stadium av livet hon befinner sig i.

Ibland tänker jag också att vi människor, trots att vi lever i ett sekulariserat samhälle, fortfarande är djupt religiösa. Hur vi dagligen förhåller oss till olika ritualer. För en kvinna kan det vara riten att sminka sig – en betydelsemättad transformation från ett privat jag till ett offentligt, som inte sällan har funktionen av skyddande mask  – och hur vi bara bytt ut de himmelska gudarna mot jordiska. Det uttjatade exemplet att vi numer upphöjt kändisar till gudar; hur en publik under en musikkonsert kan gå i fullkomlig trans, hur fans faller i extas när de kommer i närheten av föremålet för sin tillbedjan. Den nästintill dionysiska kult som fortfarande finns runt alkohol och droger, och attraktionens märkliga förvandlingar där objektet för vår åtrå inte sällan tar formen av en gud, ängel eller demon som kan välsigna eller förinta oss allt efter behag. Det klassiska ”Gudars like syns mig den mannen vara” är lika aktuell idag som under Sapfos tid. 

Begrepp som i det gamla bondesamhället tidigare var kopplade till magi och vidskepelse, som t ex att bli trollbunden, förhäxad, bergtagen, hänryckt, besatt är idag främst kopplade till starka känsloupplevelser. Det är inte längre boskap som blir förhäxad utan vi själva i närheten av den älskade, vi blir inte längre tagna av trollen utan av ångest och vi är inte längre besatta av demoner utan av människor. Och trollbundna eller hänryckta kan vi istället bli av kulturella upplevelser; ett konstverk, ett musikstycke, en stark och engagerande film.

”Ett mörker äldre än döden!” Det närmaste trans jag själv kommit måste varit under Watains konserter. Ett band som i stor utsträckning jobbar med rituella och mytologiska teman, både i sina texter och rent visuellt. 

Så snygg video! (Apropå trollbunden.)

BERGTROLLEN_VÄNTAR_GÄSTAR

John Bauer: ”Bergtrollen väntar gäster”, ca 1915

josephson-w347

Ernst Josephson, ”Strömkarlen”, 1884

Ängsälvor_-_Nils_Blommér_1850

Nils Blommér, ”Ängsälvor”, 1850

Omkring oss spökar skogen,
av dunkla minnen full.
Kom, luftens sköna ande,
till stjärnan som blev mull.
Allt trängre ringar slår du
i gräset kring min stig.
Allt klarare i gräset
min låga söker dig.

Ur ”Irrblosset och älvan”, Bo Bergman.

Barn, brukar det sägas, har fortfarande kontakt med den magiska sidan av tillvaron. Ett moln kan förvandlas till en drake, en sten till en lyckobringande amulett, ett visst antal steg innan dörren slår igen kan innebära tur och så vidare. Och är det inte lustigt att så många – både barn och vuxna – fortfarande undviker A-brunnar? Att en svart katt är lättare att notera än en grå? Att så många tror på spöken? Tvångstankar är också ett slags magiskt tänkande, OCD-personens behov av att vrida på och av vattenkranen flera gånger innan den lämnar badrummet. Ångesten som snabbt övergår i panik när någon försöker bryta beteendet.

Inom psykologin definieras magiskt tänkande som ”något som är utmärkande för småbarns uppfattning under det s k magiska stadiet, dvs att tingen har en egen makt och att barnet självt kan betvinga människor och saker med sitt tänkande.” Men också tänkande som ”grundar sig på föreställningar om lyckotal, horoskop, amuletter, ödets nycker osv.” Källa.

Just tanken på ödet, samt horoskopläsande, är något som fortfarande i hög grad förekommer i populärkulturen. Själv kollar jag t ex. gärna upp nya bekantskapers stjärntecken för att se hur kompatibla de är med mitt eget. Genom åren har jag konstaterat att jag tenderar att bli vän med fiskar, oxar och tvillingar och ha romantiska relationer med vädurar. Medan jag, mig veterligen, inte känner ett enda lejon, skorpion eller vattuman. Och de skyttar jag träffat har svikit mig. (Har fått utstå mycket hån för mitt horoskopintresse, särskilt från det manliga könet.) Astrologi och horoskop är för övrigt en lukrativ industri, och där det finns pengar att tjäna finns det också gott om skojare. Mitt intresse är därför inte alltför seriöst.

Ödet då? Jag tänker att det framförallt under tonåren är vanligt att tro att man har ett öde: Mitt öde är att bli rockstjärna! Mitt öde är att bli fotomodell! Men även vuxna kan använda sig av deterministiska tankar på ödet som förklaring till diverse beteenden och rädslor och som allmän existentiell tröst: Mitt öde är att vara ensam. Eller; mitt öde är att vinna visdom genom själslig smärta.  Eller varför inte det omnipotenta mitt öde är att bli en stor ledare! Mitt öde är att krossa många hjärtan! 

Förritin var det också vanligt att kungar och andra härskare hade astrologer som rådgivare och rådfrågade dessa om allt från politik till barnafödande (Erik den fjortonde var t ex besatt av horoskop. Å andra sidan blev han galen också, och flydde till skogs).

Ännu ett exempel på magiskt tänkande: Tendensen hos vissa kvinnor, även av det mer förnuftiga slaget, att skylla på fullmånen vid förekomst av humörsvängningar och orolig sömn. ”Jag känner mig så konstig idag, jag kände av fullmånen inatt.” Föreställningen att menstruationscykeln regleras utifrån månens faser är också vanligt förekommande.

Idén om att människor förändras under fullmånen kommer bland annat från bondesamhället där man passade på att jobba med skörden när man kunde, även i månens ljus. Och det underliga beteendet som skapades av sömnbristen kan ha gett upphov till att månen fick skulden.

Källa.

Mångalen! Människor som i fullmånens ljus förvandlas till blodtörstiga vargar. En ständigt kittlande saga.

Hendrik Goltzius, 1589

Upphov till myten om varulvarna? ”Kung Lycaon” av Hendrik Goltzius, 1589 (Går tillbaka till grekisk mytologi; Kung Lycaon förvandlades till en varg som en hämndakt av Zeus, berättelsen återfinns i Ovidius Metamorfoser.) 

Fler gamla bilder på varulvar här.

Det magiska tänkandet förknippas också med psykoser och schizofreni. Denna störning, läser jag, kan bland annat innebära ”en tendens att få hänsyftningsidéer och att hänge sig åt magiskt tänkande (i form av vidskeplighet och tro på klärvoajans eller telepati).” Samt ”särpräglade sinnesupplevelser (till exempel känsla av närvaro av en kraft eller en person som egentligen inte finns i rummet).” Källa.

Detta tycker jag både är intressant och nedslående. Intressant därför att människans psyke helt uppenbart är mycket komplext, nedslående eftersom det magiska tänkandet kan brytas ner i tämligen torra, kliniska termer.

Samtidigt är magiskt tänkande ett bestående inslag hos olika naturfolk (och de kan ju inte alla vara schizofrena). I norr återfinner man det inom shamanismen som baserar sig på en tro att världen styrs av andar och osynliga krafter och att dessa kan besvärjas genom riter och danser. Shamanen tänker man sig besitter övernaturliga krafter som aktiveras genom olika föremål eller ”kraftdjur” (djur ”från andra sidan”, i vissa fall snidade på totempålar) som hjälper denne att inträda i världar bortom vår egen och därifrån hämta viktig kunskap. Samma tendenser hittar man i gammal indiantro, inom voodoo och i trosuppfattningar hos olika afrikanska stammar. Bland annat.

WitsensShaman

Avbildning av en sibirisk schaman, gravyr av den holländske upptäcktsresanden Nicolaes Witsen, 1692. Witsen döpte sin illustration till ”djävulens präst”, uppenbart måste mötet med denne upplevts skrämmande.

Yupik_shaman_Nushagak (1)

Shaman i Alaska, 1890-talet

031212siberiaShrine (1)

Totempålar i östra Sibirien

Bateman-robert-Totem-And-Bear

Totempålar och svartbjörn, Kanada

Det magiska tänkandet, läser jag också, kan ursprungligen kopplas till animismen; föreställningen att naturen är besjälad, som man tänker sig var allmänt rådande hos samlar- och jägarfolken för 20- 30 000 år sedan. Idén om den besjälade naturen har sedan dess återkommit i många former, i mysticismen, i panteismen och inte minst under romantiken. Prerafaeliterna, symbolisterna och konstnärer verksamma under Art Nouveau genomsyrades också av denna tanke som i hög utsträckning kom att prägla deras verk. Hos dessa, och framförallt hos symbolisterna, kan man hitta många av de arketyper som Jung senare kom att teoretisera. Prerafaeliterna och symbolisterna plockade också upp många mytologiska teman och gav dem ett existentiellt, och inte sällan mörkt, djup.

12_Kuss_Sphinx_30x34

Kvinnan som vamp och förgörare; Franz von Stuck; ”Sphinxens kyss”, 1895

Hercules at the Lake Stymphale Gustave Moreau

Mannen som hjälte och besegrare; Gustave Moreau; ”Hercules at the Lake Stymphale”, 1872 

Expulsion_-_Moon_and_Firelight_c1828_Thomas_Cole

Helvetets port? Mordor? Thomas Cole; ”Expulsion. Moon and Firelight”, 1828 

Själv vill jag absolut att tillvaron ska innehålla ett visst mått av magi. Vetgirig som jag är vill jag ändå inte förstå allt. Samtidigt kan jag inte tro på en gud, och det händer att det gör mig nedslagen, för tänk så skönt det vore att tro att det fanns någon däruppe som följde mitt varje steg med kärleksfull blick, som verkligen såg mig och brydde sig om mig! Samtidigt vore det obehagligt; jag skulle inte vilja bli betraktad så ingående, håller överhuvudtaget hårt på mina intimitetsgränser. (Freud kallade tron på gud infantil; såg denna som en vägran att växa upp, ett omöjliggörande av en brytning med familjefaderns allmakt vilket resulterade i att den troende stannade kvar i evig omyndighet. Tron på en gud blev detsamma som ett frånsägande av eget ansvar. Och visst kan det ligga mycket i det.)

Magi och religion är helt klart olika saker, där magi och magiskt tänkande är mer subjektivt, ostrukturerat, anarkistiskt, är religion en kollektiv företeelse, organiserad och omfattad av tunga regelverk. Och religion kan som bekant vara fruktansvärt destruktiv; ”dödlig som ett gift”. Och det religiösa giftet smittar just nu, och har alltid gjort, ner stora delar av vår civilisation. Se bara hur IS-krigarna rättfärdigar sina handlingar med att de kommer att bli rikligt belönade av sin gud efter döden. Men giftet sprids inte bara av jihadister; ”Just look at the faces of the great Christians! They are the faces of great haters”, som Nietzsche sa. Kristendomen har onekligen en hel del djävulskap på sitt samvete. Inte minst historiskt. Så också många andra religiösa falanger. Liksom de politiska system som efterliknar gud i sina krav på underkastelse. För inte bara religion kan vara totalitär, förstås.

1521

Nazisterna hade också de sina totem. Örnen har fungerat som maktsymbol i många olika kulturer. 

Fifteenth-century_Torture_Ropes_Confession_Painting_A.-Steinheil

Inkvisitionstribunal på 1500-talet, gravyr av Adolphe Steinheil, 1878

Magi är mycket roligare än religion! Lättsammare.

Detta att vi lever i en sekulariserad värld är för övrigt inte sant. Större delen av världens befolkning är fortfarande religiösa.

Avslutningsvis; vi är alla fast i myter, inte minst i myten att vårt eget liv skulle vara av stor betydelse. Och varför inte? Kanske är det det också. Åtminstone tycker vi ju så själva.

Högst upp: John William Waterhouse, ”The magic circle”, 1886