Tomtar och tro i juletid

Nu är det snart jullov, för oss lärare, och för er andra också. Många kommer inleda ledigheten med att kliva in i en bil och köra över halva landet, för vi vet ju alla att tomten bor någon annanstans. Inte alla kommer överleva, men så är det med riktiga äventyr, de är kantade av faror, det har vi lärt oss från sagorna. Det var länge sedan julen handlade om att fira Jesus födelsedag, men det faktum att han råkar fylla år just då blir liksom lite extra socker på gröten. Det är något vi kan säga till våra barn (om vi har några); ”idag är det inte bara tomtens dag, utan guds också”.

Här har tomten fornnordiskt ursprung; vi firade något som kallades ”yule” runt midvintersolståndet. Liksom alla polyteistiska religioner var det naturen och dess växlingar som stod i centrum. Det blev äntligen ljusare, det underlättade livet för oss alla, det var värt att fira. Midvintersolståndet tillskrevs Oden, som vid detta särskilda tillfälle kallades ”Julner” (Oden har extremt många namn, se här). Vid denna tidpunkt inträffade också ”den vilda jakten”; då red han över himlen och genom skogarna med sin skräckinjagande här i jakt på skogsrået. Ibland kunde man höra deras spöklika läten och det var riktigt läskigt. Idag spekulerar vissa forskare om att det i själva verket var vildgäss man hörde, här kan ni höra lite olika exempel på hur de kan låta.

thewildhuntPeter Nicolai Arbo; ”Asgårdsreien”, 1872

Det här med tomtens långa, vita skägg kommer också från Oden.

georg-von-rosen-1886

Georg von Rosen; ”Oden som vandringsman”, 1886

I folktron är tomten istället bondgårdens beskyddare, platsens ursprungliga bonde som efter döden fortsätter vaka över stället. Om man misskötte gården kunde han bli arg och hämnas, därför var det viktigt att ta väl hand om den och även hålla sig väl med honom; därav ”ställa ut gröt”-traditionen. Min farfar trodde på fullt allvar att han sett en tomte; en natt när han vaknade i sin fiskekoja stod en liten man i luva och spottade i eldstaden – i äldre tro uppehöll sig övernaturliga väsen också i fiskelägren. Även min faster påstår sig ha sett tomtar, i hennes fall var de pyttesmå och dansade i riset i skogen. Min andra faster har förvisso inte sett tomtar men tror däremot att träden har själar, därför brukar hon krama dem ibland.

Min släkt på pappas sida har haft många övernaturliga upplevelser; min farfars mor förutspådde min farmors förtidiga död, hon hade sex barn och farfar var hennes yngsta och under hans barndom beklagade hon ofta hur sorgligt det var att just hans hustru skulle dö först (min farmor dog sedermera i barnsäng när hon var kring 30 år – det var när hon födde den faster som senare såg skogstomtarna). Gammelfarmor kunde också på förhand veta att folk kom på besök – hon hörde deras fotsteg på bron någon minut innan de klev genom dörren. Farfar hade samma förmåga, liksom min far, liksom också jag. Det är något märkligt med den där bron (som f.ö. blivit ombyggd många gånger under årens lopp); när jag var yngre trodde jag det handlade om vibrationer i marken, på sätt och vis tror jag det fortfarande. Gammelfarmor kallade det att ”änglarna portar”; att våra skyddsänglar går före oss och att det är dem man hör. Som mest har jag hört tolv steg (bron har fyra trappsteg) – det var när min kusin kom på besök; hon har således extra många skyddsänglar. Det är överhuvudtaget mycket skumt som hänt i huset; jag har varit med om många spökerier, jag ska berätta mer om dem någon annan gång.

Tror jag på det övernaturliga (eller ”det onaturliga” som skeptikern O kallar det)? Jag vet inte. Men jag tror inte att vi på pappas sida är ”galna” – alla har vi haft- och har så kallade normala liv. Ingen av oss har suttit- eller sitter på psyket i alla fall. Och som ni vet är jag skeptisk till den moderna medicinens gränsdragningar mellan vad som anses ”friskt” och ”sjukt” – det finns liksom ingen plats för gråzoner.

Vårt fornnordiska arv intresserar mig allt mer. Jag har skrivit om det tidigare, att det är synd att detta intresse numer förknippas med nynazism och ”extremnationalism”. Gällande det senare; under äldre tid hade vi inte ens nationer, det är en uppfinning från 1800-talet. Jag tror att vår miljö – inte i första hand kulturella, utan geografiska – formar oss. Det är den, våra tolkningar av de levnadsvillkor den ger, som ursprungligen gett upphov till våra kulturer. För mig ligger också en jordnära panteism – tanken att gud finns i naturen – närmare till hands än en abstrakt monoteistisk allfader i himlen. Jag tror jag skrivit om det här någonstans; om att öknens gudar är strängare än de i norr eftersom öknen är så svår att överleva i och därför att hettan och torkan kan betraktas som straffande. Jahve och Allah är som vi vet inte nådiga i sina domar över människosläktet. För mig, som inte känner öknen, är de svåra att identifiera sig med. De är dessutom patriarkala, som kvinna ogillar jag avsaknaden av gudinnor. I de polyteistiska/hedniska religionerna hade kvinnan däremot en given plats; hon fick erkännande, hon var betydelsefull.

frejas-vagn

Ludwig Pietsch; ”Frejas vagn dras av katterna Högni och Þófnir”, 1865

friggspinning

John Charles Dollman; “Frigga Spinning the Clouds”, 1909

idun-and-the-apples-illustration-james-doyle-penrose

James Doyle Penrose; ”Idun And The Apples”, 1890

lokis_gezucht

Emil Doepler; ”Lokis Gezücht; Hel, Fenrir and Jörmungandr”, 1905 (Hel var dödens gudinna)

I nordisk mytologi finns ca 25 gudinnor, och då har jag inte räknat in andra kvinnliga väsen som diser, fylgjor och valkyrior.

Jamen, ska man inte kunna gilla Wagner för att han var Hitlers favoritkompositör? Jävla nazistarv.

Inom black metal är nordisk mytologi naturligtvis stort. Kommer man från Skandinavien, är kritisk till kristendomen, men ändå religiöst influerad ligger detta arv nära tillhands. Många låter satanism flyta ihop med asatro, t ex. bandet Watain som döpte sin senaste skiva till ”The wild hunt”. Gaahl i Gorgoroth kallar sig odinist, ena medlemmen i Darkthrone har bytt namn till Fenris, svenska bandet Nifelheim beskriver skämtsamt sin musik ”som en motorsåg mot Yggdrasils rot”, och så vidare. Och så har vi förstås specialfallet Varg Vikernes som vill återgå till en slags ursprunglig fornnordisk livsföring där enbart vita är välkomna (han är uttalad rasist), om honom finns emellertid så mycket att säga att det inte går att stuva ner i det här inlägget. Åtminstone om man som jag älskar Burzum, men inte vill förknippas med upphovsmannens tankegods. (Jag har för länge sedan förstått att ni som läser här är fullständigt ointresserade av metal av alla dess slag, men jag fortsätter envisas – eller; om någon av er faktiskt gillar genren, skriv ett ”jag också” i kommentarsfältet, då vet jag att det inte är helt förgäves.)

Tillbaka till bilkörningen; vi sätter oss i vår mörkblå Volvo kombi den 23:e. Sedan kör vi de 60 milen upp till stugan. Vi är således lika dumdristiga som alla andra, men vi är också hjältarna i vår egen saga och därför kommer det att gå bra.