En dag är vi blommor i jorden

Bytt tema för att motivera mig att skriva något här. Låtsas lite halvhjärtat att det representerar en nystart, men det lär väl bara vara ännu ett sånt där en-gång-per-år-infall: nu ska jag minsann börja blogga igen. Nej, bäst att inte ge några löften. Jag letade i alla fall runt bland de olika gratislayouterna på jakt efter mitt allra första tema, det jag använde när jag först startade bloggen. Misty Lake med liten text och gröna rubriker och plats för ett sidhuvud (viktigt) med barockbukett. Temat erbjuds hur som helst inte längre, eller det uppdateras inte längre, men man kan fortfarande använda det om man laddar hem det själv (för krångligt).

Det tema jag valt nu är – jag vet – lite irriterande med dubbla spalter, som om det försökte vara en tidning. Anledningen att jag valde det beror på att det fokuserar på text och det är väl det jag försöker göra just nu. Många andra teman fokuserar ju mer på bild. En annan grej jag har svårt för är för stor text. När jag skriver privat använder jag i regel storlek 11 och jag vill ju gärna ha det så även på bloggen.

Nog om detta.

Just nu sitter jag i min smutsiga fläckiga gamla 90-talssoffa i vardagsrummet på landet och dricker kaffe med havremjölk. En gång var den här soffan ”fin” – i alla fall i min mammas ögon – och stod i matsalen i sekelskiftesvåningen vi hyrde runt millennieskiftet. Grön med bladmönster. Nu har färgen blekts ut, den skiftar nästan i gult på vissa ställen, och tyget har fransat sig. Utanför fönstren – dammiga, nerfläckade av flugbajs – lyser solen på en kall blå himmel. Fågelsång blandas med ljudet från grannens motorsåg. Det är en dag för promenader och trädgårdsarbete.

2192 döda. Jag återvänder till bloggen främst av detta skäl. För att skriva åtminstone något om det som pågår just nu. Så att det finns en anteckning någonstans och inte bara en blank tystnad. Vad tänkte och kände jag den där mörka våren i dödsskuggans dal?

Jag vill inte skriva om vad jag tycker om hanteringen på ett samhälleligt plan, mer än att den bitvis är skrämmande cynisk. På ett privat plan lever jag med oro, precis som de flesta andra antar jag. Mest tänker jag på mina nära och kära. Kommer alla finnas kvar om ett par månader? Om ett år? Klarar de sig? Klarar jag mig? Vi – flera av mina anhöriga, liksom jag – har inte lyxen (jo, det är en lyx) att jobba hemifrån. Själv åker jag dagligen buss till och från jobbet i den där rusningstrafiken man ska undvika och på arbetsplatsen trängs jag med trehundra andra och det ska man ju också undvika. Jag har kollegor som insjuknat, två av dem har varit borta i över två veckor. Jag tänker att det nog mest är en tidsfråga innan jag själv blir sjuk (men jag klarar mig nog, väl?).

Vad kan man då göra för att stå ut med oron och ovissheten? När jag skriver det här har det gått ett par timmar sedan den där kaffekoppen. Jag har just kommit in från trädgården. Jag såg årets första nässelfjäril. Årets första humla. De har inget att äta än, stackarna. Ingenting blommar, träden har just börjat knoppas och de första gröna bladen har här och var skjutit upp ur marken – gullvivorna, den sibiriska vallmon, solhattarna, ett par vårlökar – tulpaner och påskliljor. Små späda gröna blad. Även under peståren sken solen, fåglarna spelade, det blev vår och sommar. Även under koleran, under spanska sjukan, även under krigstider och förföljelser. Människor går under men naturen består. Och en dag är även vårt kött blommor i jorden, eller kanske inte, men jag tycker om att tänka så.

Jag har också bokstavligen jobbat med jorden idag. Lastat kärra på kärra med jord från en väldig hög och styrt iväg den över tomten för att tippa den på de sanka delarna för att de ska bli mindre sanka. Dessa delar ligger under smältvatten nu, här och var skivor av snö och is som flyter runt. Det är tillfredsställande att arbeta med kroppen, det får mig att koncentrera mig på här och nu. Det ger en tillfällig lättnad, liksom mina dagliga promenader. Alla stunder utomhus, med fokus på något annat, något enkelt och nära, är bra stunder.

Tidig kväll. Klar med arbetet för dagen. Jag tog en promenad med Ronja runt udden. Fler nässelfjärilar, fler humlor. I skogen hade blåsipporna slagit ut, små blå fläckar i det gulbleka fjolårsgräset. Vid havet kraxade sjöfåglarna, störtdök ner under ytan och så upp igen. Pilsnabba rörelser i luften. Mest måsar och knipor, änder och sångsvanar. När jag kom hem tog jag en dusch – utomhus för vi har ju inget badrum – och nu sitter jag i soffan igen, hopkrupen med filt och blött hår och småfryser.

Vad motiverar mig att leva? Och, kanske viktigast av allt, vad gör jag med mitt liv? När jag var yngre tänkte jag att mitt vuxna liv, det jag befinner mig i nu, skulle vara storslaget. I det drömdis som är ungdomen såg jag framtiden klart,  den var lite som en avlägsen men gnistrande stjärna: En dag skulle jag lysa lika starkt. Sen dess ständiga revideringar, relativiseringar som resulterat i slutsatser som att det är okej att vara medioker och i jämförelse med vissa andra har jag det faktiskt rätt så bra. Och det stämmer ju. Jag lever ett enkelt, småskaligt liv. Oglamouröst men okej. Och i jämförelse med att inte leva alls är det fulländat, magnifikt.

Vad motiverar mig att leva? Den kärlek jag känner till andra, de planer jag bär inom mig. De stunder jag är fullständigt närvarande, som när jag först fick syn på den där första nässelfjärilen, den första humlan, när jag lade märke till blåsipporna i skogen, när jag satt på bron, innan jag gick in, och klappade hunden och pratade med Olle om dagens arbete  – vi var båda nöjda med det – och om våra enkla planer för kvällen, vad vi skulle äta och tja, varför inte öppna den där flaskan med champagne – riktig champagne – som jag fick av mamma på min födelsedag?

Det blev ett inlägg, inte ett fantastiskt sådant, men ändå ett inlägg. Alltid något. Vi hörs.

Högst upp: Målning av Jan Baptist van Fornenburgh (1585-1659)