De senaste två dagarna har jag skrivit på ett jättelångt inlägg om ”krig och kultur” angående Parisattackerna, IS med mera. Det blev klart för en timme sedan. Sedan läste jag igenom det och tänkte; ok, nu har jag bearbetat det här, och jag behöver inte publicera det. I tider av social media är det lätt att övervärdera vikten av att göra sina tankar offentliga. Det personliga skrivandet, s.k dagboksskrivande, är lika viktigt. Kanske viktigare än någonsin eftersom det inte eftersträvar bekräftelse (från andra).
Istället: Lyssna på låten ovan, den är bra! Hela skivan är mysig. Jag har lyssnat på den hela helgen. Nu ska jag ta en promenad, sedan baka chokladbollar med massor av kakao och kaffe och titta på Downton Abbey.
En skikkelse lå der på bakken
så vond at de blomster rundt visnet
en dyster sjel lå der på bakken
så kald at alt vann ble til is
En skygge da falt over skogen
Tänk, på 90-talet trodde jag att vi stod på toppen av den mänskliga utvecklingen. Till och med gällande modet…
Men fan vad snygg Peter Steele var, löjligt självmedveten förstås, men ändå. Het! Sedan finns det ju något befriande också, med en man som kråmar sig och anspelar på sex på samma sätt som en genomsnittlig kvinnlig topplisteartist. Eller porraktris.
Jag tänker för övrigt att Freddie Mercury är/var typ världens mest sympatiska artist. Inbillar mig att vi kunde ha blivit så bra kompisar (om vi bara hade träffats innan han blev känd). Dock: Risken är nog stor att jag blivit olyckligt kär i honom.
Annars: En ordinär kväll hos mig. Jag har målat naglarna (i nyansen A List från Essie), läst 100 sidor i Jonathan Franzéns Frihet som jag genast sprang och köpte efter Tillrättalägganden (och som hittills visat sig vara nästan, men bara nästan, lika bra). Fått veta från vår hyresvärd att vi får hyra vår lägenhet ytterligare sju månader (vårt kontrakt skulle egentligen gått ut 1 juli – detta är dock extraordinärt). Klockan är 20:50 och vi har fortfarande inte ätit middag (men en lasagne står i ugnen, tack vare Olle). Jag dricker Jack Daniels – har hållit på med samma glas i två timmar – följdaktligen är det ingen whiskykväll ikväll. Strax ska jag se ett avsnitt av Mad men. Puss och kram.
Det gör mig rörd att via besöksstatistiken se att ni är här och tassar runt även när jag uppdaterar dåligt, tänkte därför skriva några rader bara för att säga hej.
Idag har jag legat i sängen hela dagen och tittat på säsong 1 av True Blood och ätit varma mackor. Sen när jag sett sista avsnittet (jag ser alltid serier i ett sträck) tog jag en tupplur, därefter gick jag upp och bryggde kaffe som jag nu dricker kallt. Visste ni att man ska dricka nybryggt kaffe inom 20 minuter? Efter 20 minuter börjar nämligen kaffets garvsyror ta över smaken och det är så det blir surt. Det har min kollega lärt mig; när hon jobbade på nåt flott ställe inne i stan hade de en timer på bryggaren och hällde ut kaffet och bryggde nytt varje gång den ringde.
De sista veckorna – månaderna – har jag varit loj på ett sätt jag inte varit på flera år. Jag vill liksom inte göra något särskilt; mest bara träna yoga och lyssna på musik och läsa riktigt dåliga romaner. Häromdagen började jag läsa Charlaine Harris ”Dead until dark” som True blood-serien baseras på och den var… underhållande. Påminde mig om hur det var att läsa Francine Pascals Tvillingböcker (som jag plöjde i mellanstadiet): I`m blond and blue-eyed and twentyfive, and my legs are strong and my bosom is substantial, and I have a waspy waistline. I look good in the warmweather waitress outfit Sam picked for us…
I första kapitlet hände mer grejer än i någon bok jag läst de senaste femton åren. Det gjorde mig glad. Och fascinerad över att det finns författare som verkligen kan engagera sig i sådan, hm, smörja. Här följer ett urval av Harris titlar: ””Living dead in Dallas”, ”Club Dead”, ”Dead to the world”, ”Definitely dead”, ”Dead as a doornail”, ”From dead to worse” och ”All together dead”. Denna kvinna måste helt klart ha en alldeles särskild känsla för humor. Här har ni henne på bild:
Tjock och glad! Hon är 62 år gammal och bor i Missisippi (= det perfekta stället för vampyrinspiration – i alla fall om man går i den amerikanska Anne Rice-traditionen). Helt säkert är hon också rik som ett troll (0ch jag hyser stor beundran för alla författare som tjänar pengar på sina böcker.)
Åh, jag tänkte medan jag såg den där serien att jag skulle vilja vara ett fantasyfan. Alltså ett distanslöst fan. För det verkar så trevligt att gå upp i de där påhittade sagovärldarna med okritiskt bultande passion. Själv måste jag ju som ”intellektuell” (visste ni förresten att det var Guy de Maupassant som myntade begreppet intellektuell?) förhålla mig kritiskt och på min kant. Enbart gilla grejer på ett ”ironiskt sätt” och se ner på (som i ”tycka synd om”) folk som inte uppskattar Kvalitativ Kultur: välskrivna romaner fulla med tjusiga miljöbeskrivningar och observanta iakttagelser där allting händer ”mellan raderna”, ”under ytan” eller inte alls. Och finstämda (och skittråkiga) filmer som består av långdragna tagningar under tystnad.
Blä.
Är det möjligt att ta ett steg tillbaka? Brukar längta efter det ibland. Att bara tvätta bort all akademi ur hjärnan och ungefär hälften av min analytiska förmåga så att jag slapp det ständiga kommentarspåret i hjärnan som hela tiden måste värdera allt som händer mig/allt jag tar del av och placera det i olika fack och på olika nivåer. (Även om jag misstänker att en del av mitt värderingsbehov även beror på överkänslighet.) Det skulle vara så skönt att bara kunna vara okritisk och känna: ”Det här är bra!” utan att lägga till ett ”men” efteråt.
Och det är väl därför jag blivit så förtjust i yoga på slutet – när jag ägnar mig åt det kan jag strunta i allt annat en stund. Och att träna det regelbundet fungerar ungefär som meditation; skapar ett lugn som lägger sig som bomull i hjärnan och som får mig att känna mig avslappnad och självtillräcklig för en stund.
Godmorgon, jag dricker te och alldeles nyss spelade radion ”Teardrop” med Massive Attack och jag slungades tillbaka till början av 2000-talet då Triphop fortfarande var inne. Låten gav mig associationer till rökig dekadens och släpig onåbarhet – typ iklädd glansig träningsoveralljacka (gärna lila eller orange) och tovigt vitblonderat hår. Samt en knarkig ambientkille jag var kär i som älskade Björk och som sade sig ”VARA MUSIK 24 TIMMAR OM DYGNET”.
Mitt eget favorit-triphopband var Goldfrapp. Gillade låten nedan väldigt mycket:
Piedestalen 