Okej, nu har jag ägnat en timme åt att forska i om Twin Peaks-comebacken blir av eller inte. 2014 meddelade David Lynch och Mark Frost att de skulle spela in en ny säsong, året därpå hoppade Lynch av projektet, vilket resulterade i ett uppror bland skådisarna, och nu ska han – enligt rykten – vara på igen. Premiären kommer i så fall gå av stapeln 2017. På Imdb har man lagt upp castinglistan i alla fall, enligt denna har Dale Cooper återigen huvudrollen, och Bobby ska – något oväntat – också ha en stor roll. Liksom Laura Palmer och Lucy Moran, och en annan Lynchskådis; Balthazar Getty. Tråkigt nog ska Shelly och Audrey bara vara med i varsitt avsnitt (hur underbart hade det inte varit om de också fått framträdande roller?), och Donna inte alls (beror det på Lara Flynn Boyles plastikoperationer?). Ny hjältinna blir istället Amanda Seyfried, vad man nu ska tycka om det… Jaja. Jag inser att jag är lite besatt, men det är ju så spännande!
Läste intervjun i Boklördag med E.W.B (att denna förkortning funkar visar att hon blivit ett fenomen, inte ens Knausgård har ett sådant: K.O.K..?), hon berättar att hon skrev varje rad av sin kommande roman med opera i hörlurarna och jag tänkte att opera kanske är kulturelitens motsvarighet till punk eller hårdrock; Ebba sturm und drangar istället för headbangar. Själv har jag ringa koll på opera i stort, den enda jag har någon slags relation till är Carl Orffs Carmina Burana, och särskilt våldsamma och rådystra ”O Fortuna”. Emellertid kan jag faktiskt tipsa om ett soundtrack med operainslag som jag ofta lyssnar på; Wojciech Kilars tonsättning av Ninth Gate – så avgrundsdjup och glittrande svart och suggestiv att man, när man lyssnar, liksom kliver genom portarna till underjorden. Eyes Wide Shuts svartmässelika ”Maskerad Bal” av Jocelyn Pook, har förresten liknande kvaliteter.
(Kuriosa: Wojciech Kilar står också för musiken i Bram Stokers Dracula och vackra filmatiseringen av Portrait of a lady.)
Det är också – bland annat – operakvaliteten i Attila Csihar:s röst som gör mig så förtjust i Mayhems debutskiva ”De Mysteriis Dom Sathanas” (lyssna från 1:17 i titellåten nedan – detta är extremt bra).
Tillbaka till ”O fortuna”, texten är hämtad från ett medeltida poem som i klagande termer beskriver den romerska ödesgudinnan Fortunas grymma nycker. Här översatt från latin:
O Fortune, like the moon you are changeable, ever waxing and waning; hateful life first oppresses and then soothes as fancy takes it; poverty and power it melts them like ice.
Fate – monstrous and empty, you whirling wheel, you are malevolent, well-being is vain and always fades to nothing, shadowed and veiled you plague me too; now through the game I bring my bare back to your villainy.
Fate is against me in health and virtue, driven on and weighted down, always enslaved. So at this hour without delay pluck the vibrating strings; since Fate strikes down the strong man, everyone weep with me!
Så vackert. Och här, operan själv, snyggt eller fånigt (beroende på tycke och smak) parad med actionfilmen 300:
Avrundning med återgång till E.W.B, som säger att alla samtal är politiska, ett i det närmaste mystiskt uttalande. Jag skulle vilja se en omfattande samtalsanalys – skriven av henne – baserad på denna teori. Hon kan börja med det samtal jag häromdagen hade med min bästa vän, då vi avhandlade mina känslor inför en närståendes död. Eller nej, förresten. Jag kan inte tänka mig något som skulle förolämpa mig mer.
Hittar denna frågeställning i Walter Benjamins kapitel om Baudelaire:
Är blommorna i avsaknad av själ? Är det en av implikationerna för titeln Fleurs du mal? Med andra ord: Är blommorna en symbol för prostitutionen? Eller skulle blommorna genom denna titel förvisas till sin sanna plats?
Jag är möjligen trög, men jag förstår inte om det är Baudelaire eller någon annan som formulerat dessa frågor. Det står ”Hit hör det följebrev som sändes till Fernand Desnoyers tillsammans med de båda Crépuscules för dennes Fontainebleu. Paysages, légendes, souvenirs, fantaisies (1855).”
Nej, blommorna är inte i avsaknad av själ! Deras själ är skönhet, de knoppas, blomstrar, dör, och det alldeles för snabbt. Jag blir alltid ledsen när en fulländad blomma börjar hänga med nacken, skrumpna ihop. Det får mig att tänka på hur tillfälligt, och skört, livet och det vackra är.
Jag sitter på tåget och läser ikapp mig på Jenny Diskis blogg. Hon är sval och sardonisk som vanligt, skriver mest om sin cancer, reflekterar kring döden. De kroppsliga plågorna, bieffekterna av behandlingen, hur mycket tabletter hon måste äta. Hon är mycket trött; ägnar merparten av sin tid i sängen, när hon inte är på sjukhuset. Hon hatar att vara sjuk. En del inlägg innehåller stavfel.
I en underhållande essä i London Review of Books, med titeln ”Who`ll be last?” reflekterar hon kring konsekvenserna av att offentliggöra sitt döende; att människor börjar kalkylera, räkna dagarna. Hon liknar det vid en tävling:
If it were a race, the first man home – except for Iain Banks who won the trophy by a mile – would be Oliver Sacks (announced 19 February – died 30 August), with Henning Mankell (announced 17 January – died 5 October) a close second. Lisa Jardine won a race of her own, staying shtum publicly, her death a surprise except to the few who knew. So Clive James (announced May 2011 – ?) and Diski (announced 11 September 2014 – ?) still battle it out for third place.
Hon tillägger att ovan nämnda kollega – Clive James – ”bett om ursäkt” för att det tagit så lång tid: But already Clive James, after telling the world five years ago that he had untreatable leukaemia, has had to apologise for not yet being dead /…/
Hon behåller sin humor. Samtidigt är det tragiskt förstås. Särskilt när jag ser en selfie hon lagt upp på Twitter, där hon är kraftigt uppsvälld med blåmärken under ögonen. I en tweet ber hon, den tidigare så hårdnackade eremiten, människor att hälsa på. Det är en öppen inbjudan:
Dear all Is there anyone able to visit me in Cambridge? House bound feeling in need of some good conversation trouble writing.
Det får mig att fundera om ensamhet är en lyx enbart de friska kan unna sig. Diski kapitulerar, sjukdom är alltid ett nederlag.
Mormor och morfars by. Deras hus kan ses på den tredje bilden nedifrån. Den gamla skolan – tegelbyggnaden – inhyser snart ensamkommande flyktingbarn. Som tonåring gotare klottrade jag ned sidan 666 i den stora bibeln i bönehuset – upp och nedvända kors och sånt – fick sedan dåligt samvete och rev ut den.
De flesta som bor här är pensionärer. Andra livnär sig som skogsarbetare, bönder – fast de flesta har jag ingen koll på. Det finns en älgfarm, tydligen var dess ägare med i Bonde söker fru. Han är släkt med mig, vet ej i vilket led.
Nu på vintern kör många skoter, på hösten jagar man. I skogarna runt byn finns många björnar; åtta har man räknat till, och så ungar. Förra hösten fick en kvinna skalpen avriven under en attack. Läkarna lyckades sy ihop henne.
Det finns många hundar också, och mycket bytesdjur: älg, räv, hare, bäver, tjäder och orre. Och en sjö, och en å. Vattnet är svart, på bottnen simmar blodiglar. På åkrarna häckar storspoven. Vid vackert väder är de omgivande bergen blå.
I byns enda affär – kort och gott ”affärn” – kan man köpa trädgårdstomtar och porrtidningar, fågelfrö och barnleksaker. Där finns inget vegetariskt utbud, men många glassorter att välja mellan.
Det är en vacker plats hursomhelst, som barn älskade jag att vara här.
För att se bilderna i rätt format – klicka för bildspel.
Piedestalen 