Litet förord: Jag läser om Ryssland, och som alltid när det kommer till detta land, läser jag med stort engagemang. Inlägget som följer är därför överdådigt på många sätt, och rymmer kanske alltför mycket information för en enda stackars text, men som vanligt har ämnet tillåtits breda ut sig allteftersom den ena tanken knutits till den andra och har så småningom, som en deg med jäst, svällt över bunkens kant. Detta beror främst på min vetgirighet, som jag påpekat tidigare skriver jag främst för min egen skull; för att jag känner ett behov av att reda ut saker, lära mig och förstå. Ni läser därför på egen risk.
*
Hej,
jag dricker te och lider av sockerabstinens. De senaste månaderna har jag ätit godis, kakor och andra bakverk så gott som varje dag och därför lagt på mig tre besvärande extrakilon som jag nu försöker bli av med (mina favoritklänningar sitter inte snyggt längre!). Tyvärr är det inte lika roligt att inte äta som att äta, och även om jag inte går på någon direkt fascistisk diet (jag äter som vanligt fast mindre, och undviker som sagt socker) upplever jag bantningen som långtråkig. Jag har därför tröstat mig på det mest vulgära sätt genom att jämföra min nuvarande kosthållning med det som äts i Alexander Solsjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv. Ty Denisovitjs- och hans medfångar är minsann inga frossare och de genomlider torftigheten med jämnmod.
Jag introducerar härmed Denisovitj-dieten:
Frukost
Förrätt: Blaskig soppa på tunna skivor potatis, skämd och sönderkokt småfisk – tänk spigg – och svarta kålblad. För att få i dig tillräckligt med protein rekommenderas att du suger på fiskskelettet och tar vara på huvudet, stjärten och ögonen.
Huvudrätt: Magaragröt, gjord på gult gräs som enbart till utseendet liknar hirs. Smakar inget, ger ingen mättnadskänsla.
Lunch
Mer magaragröt, men om du har riktigt tur: havregrynsgröt!
Mellanmål
480 gram bröd med lite socker på toppen. Bör delas upp under dagen.
Middag
Samma som frukosten + bröd
Dryck? Någon sådan nämns inte.
Om du vill lyxa till det: En stump papyross (högst tre bloss) som du tiggt av en kamrat.
Motion
Antingen sex timmars väggmurande i råkall maskinhall, eller gropgrävande i 27-gradig kyla.
Köksattiraljer från ett Gulag-läger.
Att litteraturen kan skänka tröst är det inte tu tal om, och Solsjenitsyns roman uppmuntrar till tacksamhet i stora mått. Den får mig att värdesätta mina skor (som jag inte behöver lappa och laga), min säng (som inte är gjord av halm och som inte är full med löss), mitt privatliv (jag behöver inte dela min tillvaro med människor jag ogillar), mitt arbete (som inte är fysiskt ansträngande) och min fritid (bara det faktum att jag har en fritid). Den får mig också att uppskatta min yttrandefrihet. Att jag, till skillnad från Solsjenitsyn, kan kritisera rådande politik utan att bli fängslad. (Som officerare i Röda Armén kritiserade han Stalins krigsföring i privata brev till en vän, breven konfiskerades av NKVD och han dömdes därefter till straffläger. När han senare beskrev Stalintidens terror i romansviten Gulagarkepelagen blev han paria, utvisades ur Sovjetunionen och berövades sitt medborgarskap).
Jag hyser stor beundran för den stoiske Solsjenitsyn, som inte bara hade styrkan att uthärda, och överleva, tillvaron i fånglägret, utan också hade kraft nog att ägna resten av sitt liv åt att skriva om de erfarenheter han gjorde där.
Solsjenitsyn satt fängslad åren 1945-1953, bland annat i ett arbetsläger för politiska dissidenter i Ekibastuz i sovjetrepubliken Kazakiska SSR, nuvarande Kazakstan, där han tilldelades fångnummer 282.
Ekibastuz:s fångläger var förebilden för ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”.
Sovjet: överstatligheten, övervakningssystemet, censuren och propagandan, utrensningen av oliktänkande, ransoneringarna, den överväldigande misären. Och så Gulag förstås; absurda straff för minsta misshagliga beteende. Det pratas inte så mycket om det numer. Inga varningar för en återgång till stalinismen i var och varannan ledare, krönika och debattartikel. Det hävdas ofta – mycket ofta – att man ska ”lära sig av historien”, men vad man ska lära sig är tämligen selektivt. Tillämpningen av historien och de lärdomar som dras fram är i mina ögon lättjefulla, mer anpassade efter egen agenda än efter verkligt intresse.
Att kritisera kommunism tycks helt enkelt inte lika gångbart som att kritisera nazism, trots att kommunismen – lika medvetet som nazismen – skördat miljontals liv. Det varningsflaggas inte heller med Stalin på samma sätt som med Hitler, trots att Stalin knappast var en gosigare typ.
Några exempel: Under ”den stora terrorn” (1937-38), i Stalins regi, avrättade man under en period av 18 månader 681 692 människor. Under Gulag-åren (1923-1961) deporterades 18 miljoner till fångläger, varav 8,5 miljoner av dessa till de hårdaste lägren (hur många som dog i dessa kan man bara spekulera i). (Ska man höja blicken kan man vidare nämna Mao, med 70 miljoner döda på sitt samvete, och Pol Pot med 1,7 miljoner, och så vidare.)
Detta är naturligtvis inte menat som ett försök att kasta ett förlåtande ljus över nazismens brott, utan som en påminnelse om att nazismen inte är det enda onda som ägt rum på europeisk mark under 1900-talets första hälft. Ändå tycks kommunismens brott ständigt ”glömmas bort” bland de som flitigast använder historien som (politiskt) slagträ och facit. (Måhända vill de inte se sig själva i spegeln.)
Ytterligare: Vi har full koll på nazistiska superskurkar som Göring och Goebbels (det kommer väl ut typ en ny biografi om dem per år), men vad har vi egentligen för koll på kommunistiska dito? Hur många har t ex. hört talas om Lavrenty Beria – även kallad ”Marskalk Beria” – chef för säkerhetstjänsten NKVD (efterträdaren till Tjekan och föregångaren till KGB), en av de högsta ansvariga för iscensättningen av ”den stora terrorn” och därefter för driften av Gulag-systemet? På sitt CV ska han också ha våldtäkter, tortyr, lustmord och avrättningar (genom åren beställde han bland annat morden på 500 NKVD-agenter och på 30 000 officerare inom Röda Armén). Det ryktas om att Stalin kärleksfullt ska ha kallat honom för ”min egen Himmler”. (Ett mått på allmänhetens kunskap om monstret; man får typ tre halvutförliga träffar på svenska när man googlar hans namn; Wikipedia, SO-rummet och Flashback.)
Lavrenty Beria, 1899-1953
I ett land där Vänsterpartiets före detta ledare öppet kallar sig för kommunist, där man knappt lyfter på ögonbrynen åt Jan Myrdalssällskapets ”Leninpris” (Mikael Wiehe blev årets stolta vinnare), där demokratifientliga vänsterextremister ursäktas eftersom de ju ”faktiskt kämpar för den goda sidan” och där 80 procent av SVT:s medarbetare röstar rödgrönt, är en förlåtande inställning till kommunismen inte konstig. Ändå är den konstig.
Som jag ser det handlar det om ett relativiserande av ideologi kontra praktik. Således brukar resonemanget lyda som följer: Marx tankar var och är jättefina, sen är det förvisso beklagligt att dessa råkat resultera i några av världens värsta diktaturer, (som om diktatur inte också ingick i Marx idépaket) men man måste väl ändå tycka att slutmålet; kommunism, är en fantastisk vision; för tänk om vi kunde leva i ett samhälle där alla levde – och tänkte – exakt likadant (som oss)! Och skit samma om det innebär propaganda, inskränkt yttrandefrihet och absurt hög beskattning, syftet är ju faktiskt gott.
Vad man glömmer i sammanhanget är att också nazismen är- och var en ideologi. Att börja nysta i teori kontra praktik där skulle däremot framstå som otänkbart: Om vi stryker rasbiologin och antisemitismen ur ekvationen är Hitlers tankar egentligen inte alls så dumma! Det är ju jättefint med en stark stat där alla har arbete!
Det finns också något skevt över vårt fördömande av nazismen när fördömandet i sig blivit en industri. Nyhetstorka? Smäll upp nåt om Hitlers bunker på löpet! Slut på argument? Hänvisa till 1938! Dokumentär? Varför inte ännu en om andra världskriget? Och jag kan bara se framför mig hur det går till på redaktionsmötena på tidningen Populär Historia; ”i detta nummer ska vi återigen fokusera på Hitler, som ni vet har vi honom att tacka för våra försäljningssiffror”. Oavsett vad folk försöker ge sken av är det många som är stenkåta på den tyske fürern, ja, de formligen dreglar över honom. Inte minst hans ivrigaste motståndare.
En annan grej, i kölvattnet av allt detta, som stör mig, är den misstänksamhet man möts av när man tar avstånd från renodlade vänstertankar. Det senaste året har jag bland annat fått höra att jag ”saknar empati”, samt blivit kallad för både kapitalist (jo, jag har ju stora tillgångar att profitera på) och, helt oförklarligt, Putinanhängare (mig veterligen har jag aldrig sagt ett positivt ord om Putin). Debatten blir svartvit; håller du inte med om en sak, måste du per definition tycka motsatsen. Syftet är att ”skrämma till tystnad”, vilket i och för sig är en typisk metod inom diktaturer. Såväl intellektuella som reella. Konsekvensen: tycker man ”fel” är det bekvämare att tiga.
*
Från stalinismen till putinismen: Vid sidan av En dag i Ivan Denisovitjs liv läser jag den ryska journalisten Masha Gessens bok om Putin; Mannen utan ansikte. En intressant rapport inifrån dagens Ryssland, med fokus på Vladimir Putin och hans väg till makten. Redogörelsen kan inte ses som opartisk, det är tydligt att Gessen är Putinmotståndare, men boken är ändå läsvärd.
Masha Gessen
I sin bok målar Gessen ett porträtt av Putin som en veritabel psykopat; han är maktgalen, känslokall, liksom Stalin oberörd inför andra människors lidande (och död), konsekvent ointresserad av andra åsikter än sina egna, och därtill besitter han omvittnat svåra aggressionsproblem och en långsinthet, med följande hämndlystnad, som kan sträcka sig över decennier. Konsekvenserna av dessa egenskaper är skrämmande: Folk som kritiserat honom blir ihjälskjutna på öppen gata, förgiftade, kastade i fängelse, får se sina verksamheter nedlagda och sina egendomar konfiskerade. Säkerhetspolisen, som numer heter FSB (förkortning för ”Ryska federationens federala säkerhetstjänst”, instiftat på Jeltsins initiativ 1995), men som har i princip samma funktion som gamla KGB, avlyssnar folks lägenheter, utövar utpressning, hotar och skrämmer alla som på ett eller annat sätt inte går i Putins ledband. Korruptionen är utbredd, Putin och hans kumpaner har blivit miljardärer genom att ta ”statligt monopol” på landets naturtillgångar, så som timmer, malm, gas och olja, vilket inneburit att en betydande del av vinsterna gått till dem själva (Ryssland har t ex. världens största gasreserver, och dessa ägs av staten). Och samtidigt som basala nödvändigheter som elektricitet och lokaltrafik fallerat och arbetslösheten och fattigdomen tillåtits breda ut sig, har Putin valt att investera över 50 procent av skatterna i utbyggnad av militärmakten.
Gessen ger flera utförliga exempel på hoten mot (och morden på) oppositionspolitiker och obundna journalister, och nämner bland annat sig själv som exempel när hon beskriver hur hon – sedan hon undersökt ett misstänkt fall av korruption – plötsligt hade en ”stor en karl uppflugen på en stege utanför dörren till min lägenhet – tjugofyra timmar om dygnet. ”Vad håller ni på med?” Frågade jag varje gång jag öppnade dörren. ”Fixar en sak”, brukade han morra till svar. Några dagar senare slutade min hemtelefon fungera. Telebolaget påstod att det inte var deras fel, men det dröjde flera dagar innan jag kunde använda den igen.”
Klassiska KGB-åtgärder, summerar hon, ”avsedda att få mig att förstå att jag aldrig kunde känna mig trygg och att jag aldrig var ensam.”
Det läskiga, tänkte jag när jag läste detta, är att dessa metoder är så subtila. Eftersom det per definition inte går att bevisa att det verkligen är organisationen som står bakom händelserna kan man inte göra något åt saken: Man kan trots allt jobba övertid i ett trapphus och en telefon kan sluta fungera utan att det är något särskilt med det. Kanske är man till och med paranoid om man inbillar sig något annat?
En tid efter denna incident tog ”staten” över landets största medieimperium och Gessen fick veta att hennes forna kollegor som jobbade för en av de tidningar som ingick i detta, samtliga blivit avskedade. Idag är i princip all media Kremltrogen, frivilligt eller ej.
Utvikning: Ett exempel på hur Kremlmedia kan se ut får man i en artikel i SvD den 10/12 – 2014 där man får stifta närmare bekantskap med Dmitrij Kiseljov, ”närmast att betrakta som Putins propagandaminister” och hans teveprogram Vesti Nedeli (Veckans nyheter). I detta program har bland annat Carl Bildt utpekats som CIA-agent, Ukraina blivit kallat ”ett virtuellt begrepp” – ”det existerar inte som eget land” – och det har uttrycks åsikter om att homosexuella ”inte ska få donera blod, och om de omkommer i en bilolycka ska deras hjärtan begravas eller brännas så att de inte ska kunna bli organdonatorer.”
Gessens redogörelse för Putins personliga livshistoria, till skillnad från hans brott, är inte särskilt utförlig, mycket beroende på att det knappt finns några obundna källor. I samband med att han övertog presidentposten år 2000 gav han ut en självbiografi som av naturliga skäl är vinklad, och denna har hon förvisso använt, men i mycket försiktiga mått. I övrigt består redogörelsen av ett lapptäcke av utsagor från avhoppade före detta kollegor och regimkritiker. Men för att summera: Putin föddes i Leningrad (nuvarande St Petersburg) den 7 oktober 1952, han växte upp i en tjugo kvadratmeters etta tillsammans med sin mamma och rullstolsburna pappa i ett förfallet 1800-talshus. De delade kök med de andra hyresgästerna och det sprang råttor i trapphuset och ute på gården var det ständiga slagsmål bland barnen och så vidare. (Gessen beskriver för övrigt boende på tjugo kvadrat som en ”lyx” i Sovjetmått mätt, och Putins familj som ”privilegierad” eftersom de hade en stuga – en datja – utanför stan.)
I skolan var Putin medelmåttig och redan som tolvåring drömde han om att bli spion för KGB. Under tonåren tränade han kampsport och sedan utbildade han sig till jurist och därefter fick han sitt drömjobb på KGB som visade sig vara en besvikelse eftersom det mest bestod av pappersarbete.
1983 gifte han sig sin flickvän Ludmila, en före detta flygvärdinna, och de fick två barn. De bodde i Tyskland för KGB:s räkning fram till murens fall och återvände därefter till St Petersburg. Efter Sovjetunionens sönderfall engagerade sig Putin i politiken och blev vice borgmästare i sin hemstad, samtidigt som han fortsatte på KGB, klättrade i graderna och så småningom blev chef för FSB. En post han behöll till 1998.
1999 utsågs Putin – under snåriga omständigheter – till Jeltsins efterträdare, trots att han var så gott som okänd för allmänheten och på intet sätt delaktig i landets politiska toppskikt. Kapitlet som beskriver utnämningen är svårt att reda i; tydligen ska inte ens de som gett honom posten haft något egentligt grepp om vem han var eller vad han stod för, däremot hade de en ”känsla av att han stod på deras sida” samt uppfattningen att han var ”lättstyrd” och att han därför kunde fungera som politisk nickedocka att justera från kulisserna. Nyckelpersonen bakom utnämningen – Jeltsins bundsförvant Boris Berezovskij – beskriver för Gessen att han till och med upplevde Putin som ”tom” och ”ointressant”, men detta kan måhända vara en efterhandskonstruktion eftersom Putin senare gjorde Berezovskij gruvligt besviken (Berezovskij gick i politisk exil 2001).
Kort efter utnämningen vann Putin folkets förtroende efter att ha visat prov på aggressiv krigsretorik efter att landet skakats av ett antal terrordåd vars upphovsmän antogs vara tjetjenier. (Gessen menar dock att dåden i själva verket arrangerades av FSB, vars dåvarande chef utsetts av Putin. Som bevisföring hänvisar hon till att FSB gick ut och sa att det sista terrorförsöket, då två säckar sprängmedel ställts i ett trapphus och upptäcks i tid av en hyresgäst som i sin tur tillkallade polisen, i själva verket varit ”en övning” i deras regi.) I ett av sina första teveframträdanden höll Putin följande tal om terroristerna:
”Vi kommer att jaga dem. När vi hittar dem kommer vi att krossa dem. Även om vi hittar dem på toaletten. Vi kommer att knäppa dem på skithuset.”
Talet gjorde succé och strax därefter vann han presidentvalet utan att ha bedrivit någon kampanj. I samma veva upphörde terrordåden. Gessen menar att två bidragande orsaker till Putins seger, utöver krigsretoriken, var att han lurade i folket att han var ett fan av demokrati, och att han till skillnad från Jeltsin gav ett samlat och seriöst intryck.
Tja… och ungefär så långt har jag kommit i boken. Som ni märker lämnar redogörelsen mycket att önska, den är skissartad, tömd på livgivande detaljer, man får inget grepp om vem Putin egentligen är, vad som driver- och intresserar honom. Och det är väl på grund av detta boken fått sitt namn: han framstår helt enkelt mer som vålnad än människa. Samtidigt känns det angeläget att få en djupare inblick i vad som faktiskt sker i Ryssland just nu. Samtiden är svår att greppa och historia skrivs ju som bekant i efterhand, men det betyder inte att man inte kan göra analyser redan i dagsläget. Jag kommer att följa Putin med större uppmärksamhet från och med nu.
Ett engagerat maktskifte, år 2000.
Förlåt för parentes, men Jeltsin var förvånansvärt snygg som ung.
Lite bilder från Putins liv:
Putin som barn
Putin med fru
Putin med döttrar
Avslutningsvis lite skvaller:
Putin skilde sig från sin fru Ludmila 2013. På bilder under de sista åren av deras äktenskap ser hon ut som ett nervvrak. Några år innan skilsmässan begick den ryska tidningen Moskovski Korrespondent misstaget att spekulera i huruvida Putin fått ihop det med den populära gymnasten Alina Kabaeva, med följden att tidningen kort därefter lades ner, enligt chefredaktören på eget initiativ. Utländska medier har dock fortsatt spekulera i storyn och nu ryktas det om att Putin och Kabaeva ska ha ett hemligt kärleksbarn.
Putin och Kabaeva. Kabaeva gick nyligen ut och sa att hon hade ”en man i sitt liv” och att hon var ”så förälskad att hon nästan var rädd” (!), vem mannen ifråga är har hon dock inte berättat.
Nog med både Ryssland och Putin för tillfället. Nu ska jag äta en bättre middag än stackars Ivan Denisovitj och känna tacksamhet över att mitt eget fångläger är uthärdligare än hans.
Högst upp: ”Fosterlandet kallar”, en 83 meter hög staty av Moder Ryssland med staden Volgograd i bakgrunden. Skuptör: Yevgeny Vuchetick, uppförd 1962.
William Ewart Lockhart: ”Old father christmas”, sent 1800-tal
Bruno Liljefors: ”Vinterhare”, 1908 – ser lite vresig ut. 
Samuel Carr: ”Christmas Eve along the Hudson with the Palisades across the River”, sent 1800-tal
Piedestalen 