Skrik

Jag är så trött på mig själv idag. Alldeles utmattad. Ibland slår det mig: Hur mycket jag måste stå ut med mig själv, och med den tid vi lever i (fast jag tror inte att någon annan tid är bättre). Jag är trött på Internet, mobiltelefoner, sms, dvd:filmer, individualism. Jag är trött på mitt ständiga behov av Distraktion, som i sig skapar distans (mellan mig själv och mina känslor) – som emellanåt får mig att tro att jag inte har några känslor, att jag bara är en observerande blick, en kylig tanke. Och all denna distraktion gör mig däst, lat. Och jag längtar efter stränghet – och ännu mer tid – fast jag redan har sjukt mycket tid. Men kanske längtar jag mest av allt efter mer ensamhet, rentav mer nöd , mer förtvivlan så att jag känner att jag lever. Så att något tar tag i mig och berör mig på riktigt för en gångs skull. Mitt nyårslöfte blir att utsätta mig oftare; att gå i fler dramatiska möten med mig själv.

Död, men levande! Del IV

Konstnären heter Cai Guo Qiang och verket/installationen ”I want to believe” – bilderna är från Guggenheims stora utställning förra året (och snodda av mig).
Är de inte fantastiska? Undrar hur många vargar och tigrar som gick åt till detta… Verket ska tydligen vara samhällskritiskt på något sätt; en protest mot Kinas upprepade kränkningar av de mänskliga rättigheterna… Men det får mig mest att fundera på vad naturvårdsverket skulle säga (om det finns en sådan motsvarighet i Kina? Förmodligen inte – de står väl typ ensamma för mer än 50 procent av alla giftiga utsläpp i världen…) Kolla gärna mer på youtube! Där kan man se inspelningar på hela verket.

flickan med svavelstickorna

Går omkring med ångest ikväll, jag har aldrig förstått hur man ska kunna ”gå upp i en julstämning” när man samtidigt måste vara medveten om hur exkluderande den här högtiden är, hur många som är ensamma, som känner sig utanför och som mår dåligt.

Extas och övergrepp till morgonkaffet

Satt och bläddrade i DN under frukosten och läste en artikel om Botticellis ”Venus födelse”, något om skönhet och begär i religiöst hämmad miljö och om det våld som kan uppstå när begäret måste gömmas/förträngas. Artikelförfattaren menade att det här var en banbrytande ny teori gällande synen på renässanskonst, vilket är lite märkligt med tanke på att mord och våldtäkt är fenomen lika gamla som historien själv. Likaså mannens önskan till kontroll över kvinnokroppen/den kvinnliga sexualiteten – för detta är framförallt en manlig angelägenhet, visualiserad av manliga konstnärer. Skitsamma. I artikeln nämndes i alla fall ”skulptören Clemente Susinis öppningsbara vaxdockevenus från 1781” och den måste jag bara visa här:

Susini

”Jag är ljuvligt viljelös, behagsjuk och graciös, sjuk och febrig, het och svettig, apatisk och nästan avsvimmad – gör vad du vill med mig!”

Susini

”Åh ja! Penetrera mig! Dissikera mig!”

Susini

”Åh! En gång till!”

Moderna referenser:

Hirst

Kate Moss utan hud

House of Wax

Paris Hilton-skräckisen ”House of Wax”

Angelina Jolie vax

Angelina Jolie på Madame Tussauds

Bildminne II

Conan

Brukade smygläsa mina storebröders Conanserietidningar i mellanstadiet, mest för de kittlande sexscenerna där köttmonstret/neandertalaren Conan (från sin tron av djurhudar) befallde diverse slavkvinnor att dansa och klä av sig nakna, och sen innan man visste ordet av låg de på golvet under honom och stönade ”Åh Conan, åh Conan.” På den tiden hade jag lite svårt att förstå den snabba övergången mellan serierutorna – förstod inte varför kvinnorna, som alltid verkade trumpna och motvilliga när de stod nedanför Conans tron, plötsligt i en kovändning verkade så nöjda och extatiska. Jag tänkte också att de måste ha det ganska obekvämt där under honom, han såg ju ut att väga minst sjuhundra kilo.

Conan romance

Jag kommer däremot inte ihåg något av själva serien, vilket kanske säger något om mina prioriteringar i sammanhanget… Har därför gjort lite efterforskningar: Conan skapades 1932 av författaren Robert E Howard och började som fantasyserie i romanform. Howard, som var väldigt intresserad av historia, utgick från den grekiska myten om hyperboréerna (”folket bortom Nordanvinden”) – en antik föreställning om att det existerat vildar i norr – ett slags jättar. Något som den svenska 1600-tals historikern Olof Rudbeck sedemera påstod var desamma som skandinaver och därefter ägnade sitt liv åt att samla ”bevis för”.
I alla fall: Howard kombinerade föreställningen om hyperboréerna med Platons myt om det sjunkna Atlantis och förmodligen tog han även intryck av Rudbecks idéer eftersom han gav Conan en vikingahjälm att bära på huvudet (eller var det serietecknarna som gjorde det?) – han lokaliserade sedan den hyperboréiska tiden till ca 14 000 år före Atlantis undergång och lät Conan, den hyperboréiske superhjälten, födas på slagfältet för att därefter genomgå en snabb och våldsam utveckling som resulterade i att han vid 15 års ålder var en erkänd krigare. Hans ålder är därefter höjd i dunkel. Kanske är han en tonårshjälte, ungefär som Stål- och spindelmannen, kanske är han flera hundra år gammal. Till skillnad från föregående exempel har han dock inte några övernaturliga specialgåvor – inte mer än de som härrör från hans överdimensionerade biceps vill säga.

1970 började Conan ges ut i serietidningsform på Marvel och 1982 kom filmen med Arnold Swartznegger i huvudrollen – som jag fortfarande inte köpt fast jag många gånger velat och fast den bara kostar 79 spänn på Åkerbloms.

Conan the movie

Postmodern kollaps (en monolog)

Vad som händer när individualism och relativism kolliderar med varandra inuti ett stackars huvud:

Jag känner såhär! (Placera valfri övertygelse här)
Alltså jag känner verkligen, verkligen såhär! (Övertygelsen igen)
Jag känner verkligen det här så mycket att det gör ont, det är en så Påtaglig känsla, nästan ett obestridligt faktum – att jag känner såhär!
I alla fall just nu. Just nu kan jag faktiskt hävda att det här är vad jag känner. Tror jag. Eller, jag ska modifiera mig lite: jag tror att jag känner på det sätt jag känner, men det är möjligt att jag förhastar mig. Nu när jag tänker efter. Det är mycket troligt att jag just förhastade mig – och jag vill ju inte lura mig själv. Det vore så typiskt om jag lurade mig själv och jag vill ju inte verka dum. Jag menar: att jag känner det jag känner ”just nu” är faktiskt relativt. Jag skulle lika gärna INTE kunna känna det. Min känsla kan trots allt bero på en rad faktorer. Verkligen. När jag tänker efter. Den kan bero på vädret. Den kan bero på vad jag ätit/inte ätit. Den kan bero på att jag bara sov sju timmar, inte åtta. Den kan bero på något slags komplex. Jag vet inte vilket komplex… Men jag har det på lut… Nu vet jag! ”Jag-måste-alltid-hävda-mig-komplexet” eller… ”Jag-är-så-dramatisk-och-fånig-komplexet”… Och nu när jag tänker efter: Hur länge har jag inte kämpat emot dessa komplex! Jag har ju sagt till mig själv: Det är dags att vara felfri nu – inga fler snedsteg! HERREGUD. JAG HAR LURAT MIG SJÄLV. IGEN! Jag skulle ju vara perfekt nu. Jag skulle ju vara perfekt-i-min-känsla nu! FAN. VAD IRRITERANDE. Nä, nu har jag tänkt efter: Jag känner inte alls det jag trodde att jag kände. Jag känner verkligen, verkligen inte alls det jag trodde att jag kände. Jag kan till och med med bestämdhet hävda att jag inte kände det jag just kände. Och detta känner jag så mycket att det gör ont! Det är ett så påtagligt faktum! Eller, nästan i alla fall. Eller… Det är ju relativt. Jag skulle ju lika gärna inte kunna känna det här. Min känsla kan ju faktiskt bero på en rad faktorer. Nä, jag tar tillbaka. Jag känner ingenting. Ingenting alls. Nä, det är nog säkrast så. Okej: Jag känner ingenting alls. Jag känner verkligen, verkligen ingenting alls! Jag kan till och med med bestämdhet hävda att jag inte känner någonting alls! Eller… Det är ju relativt… Jag menar… Jag vet inte… Jag vill ju inte lura mig själv.

Livet kan vara värre

Goldin

Goldin

Goldin

(Det var meningen att jag skulle ösa på med Nan Goldinbilder här; hålögda flickor som låg på sängar, kontaktlösa par med ryggarna vända mot varandra, misshandlade ansikten, folk som snortade kokain från könsorgan, bilder på utmärglade kroppar i sjukhussängar, begravningar, kroppsförakt, alkoholism o s v, men bilderna ville inte komma i rätt ordning och det såg så jäkla miserabelt ut att jag tänkte att jag skiter i det. Hade tänkt mig nån slags monoman, svart humor-poäng men jag vet inte… Det slutade vara roligt och blev enbart deprimerande.) Men bilden nedan är faktiskt rätt kul:

Goldin

Typ: ”Här ser vi ett exemplar på en vanartig ung man som varit i bråk och som tar till flaskan”, lite Socialstyrelsen 1955 eller nåt. Annars är Nan Goldins bilder oerhört vackra förstås. Men som med allt dokumentärt är det en fin gräns mellan vad som känns autentiskt och vad som känns fiktivt/teatralt. Goldin är mer konstnär än dokumentärfotograf – hon sätter en egen prägel på sina bilder, ger dem en särskild romantisk/melankolisk stämning som nog mer existerar i henne själv än i någon yttre verklighet.

Det biologiska nöjesfältet

Kanske började allt i biologiklassrummet i skolan? De låsta glasskåpen med uppstoppade djur och burkarna med rosa foster i formalin (eller har jag inbillat mig dom?). Skelettet som hängde på väggen och den anatomiska torson i plast. Att det var lite hemligt och läskigt på samma gång, och äckligt förstås. Önskan att få öppna de där skåpen, trycka näsan mot burkarna, försiktigt stryka över djurens päls. Det hisnande i insikten att ha ett inuti, ett slemmigt pulserande hjärta som inte var det minsta hjärtformat och tjocka, korvliknande organ. Att vara sådär röd och rosa… och innanför det, att själv ha ett sånt där dumt, flinande skelett. Det var hisnande, obegripligt. Och ändå gavs man inte chans att utforska dom där sakerna tillräckligt, utan var istället tvungen att ägna sig åt tråkiga saker som att plugga fotosyntesen och samla löv… Inte konstigt att biologiskt inspirerad konst fascinerar – vi har helt enkelt inte hunnit stilla vår nyfikenhet.

Hirst

Hirst

Båda konstverken av Damien Hirst

Är Damien Hirst cynisk?

När man är isolerad på landet och inte gör så mycket annat på dagarna än jobbar på sin uppsats kan man fundera på konst under kaffepauserna. Har en sådan paus just nu och funderar på Damien Hirst, eller inte på honom som person, utan mer på hans konstnärsskap. Jag tyckte förmodligen som många andra att han var cynisk och spekulativ när jag först läste om diamantdödskallen (se bild i inlägget nedan). Tänkte att han letat rätt på den där skallen, köpt alla diamanterna och limmat fast dom med tanken att lura konstvärlden som enda mål – eller snarare konstköparna: ”Nu kan jag göra en provokativ poäng av kommersialismen i konstvärlden samtidigt som jag tjänar fett med kosing”. Poängen kändes på något sätt billig i sin enkelthet och dubbelmoralisk i och med att han själv skulle tjäna pengar på den. Ungefär samma moment 22 som när Pål Hollender köpte sex av prosituerade och videofilmade det för att göra en kritisk dokumentär på temat sexhandel. Poängen riskerar att gå förlorad (men kan givetvis också förstärkas) när konstnären blir alltför intimt förknippad med sitt verk. MEN, och det är ett viktigt men, kanske är det också att begära för mycket att konstnären ska vara moraliskt oklanderlig och korrekt – kanske räcker det med att han är avsändaren som vi övriga får reagera på, debattera kring, bli förbannade eller förundrade över? Jag tror ändå att jag gillar det synsättet bäst: Konstnären som igångsättare, partyfixare, profet, cirkusapa, nöjesfält. Och jag tror att om Damien Hirst är något av dessa alternativ så är det just ett nöjesfält. Han bjuder på attraktioner och det är sedan upp till var och en att välja om man vill ta en tripp på dom eller inte. Sedan är det rätt ironiskt att han i slutändan inte fick sin dödskalle såld utan var tvungen att köpa den själv. Konst handlar ju ytterst om att våga ta risker.

Dödskallekonst!

Posada
José Guadalupe Posada
I Mexico har man Día los Muertos, en stor morbid folkfest där döden och de döda hyllas med ett jätteparty, där man käkar sockerdödskallar och bread of the dead och viftar med skelett i Jungfru Maria-kläder under konfettiregn. (Förmodligen dricker man jävligt mycket tequila också). Det är fascinerande för det återkommande temat är just den glade döingen – som om döden inte alls var något ödesdigert och slutgiltigt – och det är den ju inte heller för en troende katolik.

Diaz
Daniel Diaz
Klippte ut den här bilden från en recension i VF, tyckte den var så himla snygg. Lite som en parafras på Munchs skriet. Samma lyfta händer. Samma gapande mun.


Den här är kanske lite uttjatad. Älskade den när jag var femton. Den hängde över min dåvarande bästis säng och jag tyckte att det var en sååå cool bild.


Damien Hirst
Skandalskallen. Gjord av 8601 diamanter. Såld för 666 miljoner (666??? Låter lite för mycket av en tillfällighet för att vara helt sant.)


Frida Kahlo
Det här är en så fin målning! Naiv och hotfull på samma gång. Döden från ett barns synvinkel? Jag skulle vilja veta vad huvudet på marken är för något.

Basquiat
Jean Michel Basquiat
Får mig att tänka på 1:a världskriget och skyttegravskrig. Och Otto Dix män i gasmasker. Basquiat är definitivt expressionist.

Dix
Otto Dix
Fångar verkligen skyttegravskrigets helvete. Åtminstone som jag föreställt mig det från Remarques ”På västfronten intet nytt” och Peter Englunds essä i ”Brev från nollpunkten”… (fan, jag låter pretto!)


Okänd
Under bilden står det bara Virgen de Calavera och jag tror att det typ betyder döskallejungfru eller något liknande. Avslutar i alla fall med den glada mexikanska döden. Buenas noche! eller Glad död!

Gå med i en sekt!

Fick tipset att jag kunde gå med i en sekt när jag klagade över att jag inte (längre) hade några planer för våren. Jag kan inte tänka mig något som skulle passa min natur sämre. Jag som vanligtvis inte känner mig bekväm i en grupp mer än ett par timmar (utan att få allvarlig klåda). Jag som aldrig drömt om att bo i ett kollektiv eller om att ”dela en gemenskap” (som inkluderar fler än, max, fem personer och då med kravet att den inte rör: 1. långkok av bönor 2. allsång med gitarr 3. kramkalas). Med denna reservation klargjord, inte sagt att jag inte ska ge förslaget en allvarlig chans. Har sammanställt en lista på sekter och deras för- respektive nackdelar:

1. Amish
Någon gång på 1700-talet, långt före upptäckten av dinosaurierna, glödlampan och förbränningsmotorn, fick några kloka människor för sig att den vetenskapliga utvecklingen var av ondo och stängde dörren till samhället för gott.

klkl
Fördel: Gulligt och idealistiskt, ungefär som i filmen The Village.
Nackdel: Klaustrofobiskt, ungefär som i filmen The Village.
(Jag är faktiskt rätt positivt inställd till Amish. Jag vet absolut ingenting om dem men de känns så sympatiska och oskuldsfulla på något sätt).

2. Waldorf (Amish light)
En slags rollspelsversion av Amish. Med glödgat engagemang klipper man sina barn i Bröderna Lejonhjärta-frisyr, klär sig i fotsida klänningar och hyllar alla former av hantverk som inkluderar ullmaterial, växtfärgning och gjutjärn.

Fördel: Man kan leka medeltid samtidigt som man kör en ny volvo och bor i modern villa.
Nackdel: Det är barnen som får göra den största insatsen.

3. Scientologerna
”Bästa sättet att bli rik – starta en sekt” resonerade den misslyckade författaren Ron Hubbard. ”Ska du ljuga – gör det av bara fan” resonerade Machiavelli. Resultat: Science fictionsoppa på en spik.

Fördel: Du kan stanna kvar i 10årsåldern och drömma om flygande tefat, superkrafter och oinskränkt makt.
Nackdel: Mentalt befinner du dig på gammaltestamentlig tid. Du måste vara filmstjärna eller oljemagnat för att få vara med.

4. Raeliska rörelsen (Scientologerna light)
En fransk f d rallyförare bestämmer sig för att starta en sekt efter att ha sett en grön liten gubbe berätta att det i själva verket var utomjordingar som skapade jorden.

Fördel: Innovativ arkitektur?
jjjl
Nackdel: Du tvingas sälja rörelsens böcker bland lodisarna och uteliggarna på Plattan för att finansiera bygget.

5. Ku Klux Klan
Kristen naziorganisation. Har vänt Jesus kärleksbudskap till ett hämnarbudskap. Korset ska inte bäras utan brännas. Förkärlek för vita togor.

kkl
Fördel: Du får klä ut dig till spöke och utföra hatiska handlingar utan att röja din identitet.
Nackdel: Kamouflaget är inte särskilt diskret.

6. Livets ord (Ku Klux Klan light)
Du föraktar visserligen kvinnor, homosexuella och svarta, men du vill inte mörda dem.

Fördel: Du kan träffa en rik man på gudstjänsten som kanske vill gifta sig med dig och som kommer att göra dig arbetsfri.
Nackdel: Du måste föda hans sjuttioelva barn och rösta på moderaterna.