Sånt jag tagit del av på slutet

Jag vet alldeles för mycket om vad som pågår i omvärlden och alldeles för lite om vad som pågår i mitt inre, tänkte jag i morse då jag som vanligt läste DN till morgonkaffet. I perioder tar jag helt klart del av lite väl mycket nyheter, antagligen i ett försök att bota vardagsledan med illusionen av att det händer något. Men hur mycket händer egentligen? För närvarande ägnar sig DN nästan uteslutande åt Ryssland-Ukraina-USA. Det är tre länder av sammanlagt 195. Och merparten av artiklarna är surr (åsikter, tolkningar, analyser), så: jag vet alltså inte alls vad som händer i omvärlden, jag vet vad som prioriteras på en nyhetsredaktion.

Utöver nyheter har jag tagit del av olika kulturdebatter, bland annat debatten om den skrivande medelklassen. Jag funderade lite på detta och tänkte att problemet – om det nu finns ett sådant – nog handlar mindre om klass än om uppfostran (fast det är kanske samma sak?), att svenska författare – såsom svensken i största allmänhet – tenderar att vara för hänsynsfulla. Eftersom man inte vill göra bort sig eller trampa någon på tårna tar man sin tillflykt till subtiliteter, antydningar mellan raderna, ett väluppfostrat formspråk. Man använder säkra kort och blir därför lite tråkig. Men detta gäller förstås inte alla. Och för att anknyta till en annan debatt: är tråkigheten ett resultat av skrivskolorna?

Jag tror att det kan vara en del av det. För nog gör skrivskolorna något med en? Att dela ofärdiga texter med andra och ta del av kritik innan man egentligen är redo för det? Att skriva är intimt och i skrivskolemiljön tar man bort det: man lär sig att skriva med tanke på andra och försöker förekomma eventuell kritik genom duktighet och självcensur. Åtminstone var det så för mig. Fast jag inte är född medelklass.

Jag tyckte om intervjun med Johan Heltne i DN. Det han hade att säga om religion och andlighet var intressant, påståendet att 00-talet nog var ”nollpunkten för andliga perspektiv i Sverige”. Han gillade de gamla ryssarna, där det religiösa utgjorde en naturlig del av livserfarenheten. Jag kunde känna igen mig i hans tankegångar. Hur en nyandlig litteratur skulle se ut har jag ingen aning om, men det vore fint om det själsliga fick en renässans, jag tror kulturen är i behov av det.  

Blä

”Till programinriktningen i Gävle hittar även självskadebrudar med fler bokstavskombinationer än aktier. Invandrade slynglar som hatar poesi men ändå hackar bankomaten i Hofors för att ha råd med bussbiljetten till centralorten. Bokbögar som varken vill köra fyrhjuling, åka rullskidor eller be till gud. Hårt anlupna medelålders kvinnor som äntligen har slängt ut alkisen och skeppat över sina tramadolkids till Försäkringskassan (soc har tröttnat).”

Jag trodde först den här texten var någon slags satir. Men icke. Aase Berg skriver att hon är stenhårt lojal med sina studenter när hon i själva verket hånar dem. Kreativiteten i hennes klassrum lär vara på topp efter de läst det där.

Om moralism

Jag är sällan up-to-date med något överhuvudtaget men fyra tankar om en text som jag läste igår men som är en månad gammal:

Uppfriskande att skribenten inte relativiserar utan väljer att använda sig av ett så fast och uråldrigt begrepp som ”falskhet”. Kan inte minnas när jag stötte på det sist? Blev lite uppspelt.

Exemplet att vara ”engagerad i klimatfrågan” samtidigt som man kör bil. Är det att vara falsk? Eller såhär: Om bara moraliskt oförvitliga får ge uttryck för moraliska spörsmål, vad innebär det i förlängningen? Att alla ska vara tysta? (För det finns inte många helgon.) Jag ser den framför mig: tystnaden, stillheten, harmonin. Lite skönt ändå.

”Så vad ska man göra?” (Om man inte får predika på kultursidorna längre?) Flytta till Norrland, föreslår skribenten, med illa dold ironi. Och när man ändå leker med det otänkbara: varför inte flytta ännu längre: Till Sydsudan. Det är ju nästan samma sak. (Här blev det lite nedlåtande.)

Slutpoängen: ”Alltihop blir fin införståddhet, etisk självbespegling, ett slags offentlig terapi. Man agerar ut – i text – det som man inte lyckas göra något åt i verkligheten. På kort sikt är det kanske bra, för det egna måendet. Men är det bra för samhället?”

Jag tycker att texten hade flera bra poänger, det är därför jag kommenterar den, men jag känner ändå en viss trötthet vid det där: att det enda som räknas i slutändan är vad som är bra för samhället. Det är den rådande trenden och det känns lite som att vara satt på diet? Och som alltid när man bantat lite för länge infinner sig en längtan efter motsatsen. Efter onyttighet, excesser och allmän dekadens.