Skrik

Jag är så trött på mig själv idag. Alldeles utmattad. Ibland slår det mig: Hur mycket jag måste stå ut med mig själv, och med den tid vi lever i (fast jag tror inte att någon annan tid är bättre). Jag är trött på Internet, mobiltelefoner, sms, dvd:filmer, individualism. Jag är trött på mitt ständiga behov av Distraktion, som i sig skapar distans (mellan mig själv och mina känslor) – som emellanåt får mig att tro att jag inte har några känslor, att jag bara är en observerande blick, en kylig tanke. Och all denna distraktion gör mig däst, lat. Och jag längtar efter stränghet – och ännu mer tid – fast jag redan har sjukt mycket tid. Men kanske längtar jag mest av allt efter mer ensamhet, rentav mer nöd , mer förtvivlan så att jag känner att jag lever. Så att något tar tag i mig och berör mig på riktigt för en gångs skull. Mitt nyårslöfte blir att utsätta mig oftare; att gå i fler dramatiska möten med mig själv.