Skulle gärna ha skrivit något inspirerat här om Janet Frame. ”När jag tänker på dig tänker jag på Van Gogh, Hugo Wolf, du lider av en själens inre ensamhet”, nåt sånt, fick hon höra av sin psykologilärare när hon studerade vid universitetet. Hon hade då just fått diagnosen schizofreni efter ett misslyckat självmordsförsök (överdos av huvudvärkstabletter!) och eftersom läraren var ung och stilig och intresserad av hennes fall började hon fabulera ihop olika hallucinationer för att behålla hans intresse. En tid senare blev hon inspärrad på mentalsjukhus, flyttades runt mellan olika hospital och avdelningar. Genomgick över 700 elchocksbehandlingar. Skickades slutligen till sjukhusets innersta del, kallad Tegelhuset, i väntan på en lobotomi. Det var bara några dagar innan behandlingen skulle genomföras som överläkaren på sjukhuset fick syn på en artikel om hennes debutroman i tidningen. Hon hade vunnit pris för ”bästa prosa”. Han stoppade lobotomin och släppte henne från sjukhuset.
Men hur kunde hon hamna i – eller försätta sig i – en sådan situation? Först och främst var hon sjukligt blyg. Hon hade inte lätt för att hävda sig och drog sig helst undan andra människor (första tiden på universitetet spenderade hon till exempel på skolans toaletter, de blev ett slags gömställe och fristad – precis som för Mira i Kvinnorummet). Hon hade så svårt att hävda sin egen rätt att hon fann sig i att ständigt gå hungrig (hon hade sagt till sin hyresvärdinna att hon åt ytterst lite, för att inte vara till besvär), hon vågade inte slänga sina använda bindor i den offentliga toalettens brännugn utan gick istället med dem i väskan hela dagarna. Och hon vågade definitivt inte hänga i universitetets allrum och kafeteria. Den enda kanalen för henne blev skrivandet och hon skrev kryptiska, mörka och omständliga dikter som inte alls ”gick i tiden” (de var gammaldags – hennes hjältar var Wordsworth, Coleridge och Dylan Thomas). Denna mycket blyga och hämmade flicka hade bestämt sig för att utbilda sig till lärarinna, detta trots att det värsta hon visste var att stå i rampljuset med allas ögon på sig. Och det var under hennes ett år långa praktik som det brast för henne – samma dag som Skolinspektören skulle komma och bedöma om hon skulle få sin lärarexamen eller inte: Hon hade förberett lektionen noga, gått dit, tagit emot sina elever och inspektören och skulle just starta lektionen då hon bad inspektören ursäkta henne en stund. Hon gick ut ur klassrummet, ut ur skolbyggnaden och ut i staden. Och hon kände sig oändligt fri och bestämde sig för att aldrig gå tillbaka. Det var denna händelse som utlöste den depression som drev henne till ett självmordsförsök. Hon tyckte att hon var ett hopplöst fall, ovärdig att leva. Men hon var fortfarande inte schizofren, bara hämmad och rädd och djupt olycklig över detta. När hon fick sin diagnos blev hon trots allt lättad för en tid – denna gav henne en förklaring, en hamn att vila i, och blev samtidigt en inspirationskälla att ösa ur – hon började skriva utpräglat ”schizofrena” dikter. Med andra ord gick hon fullständigt upp i sin roll som ”sinnessjuk” – äntligen hade hon hittat en tillhörighet.
Om detta och mycket, mycket mer handlar Frames två självbiografiska romaner om, de är fantastiskt bra, spännande och inspirerande. Läs!
En ung Janet Frame
Seacliff mental hospital där Frame satt inspärrad i många år
Piedestalen 