Blev förälskad i ”Carol”

Exakt så som Cate Blanchett porträtterar henne, är en verkligt attraktiv kvinna. Just den utstrålningen, självsäkerheten, frigjordheten. Man (jag) vill röra vid henne, festa med henne, (nästan) ligga med henne.

 

”Spegel, spegel på väggen där” – om mig själv, Blanche DuBois och Gustav von Aschenbach

Jag är hemma hos mamma och studerar hennes haka och hals. Konstaterar att de blivit allt mjukare och slappare och skiljelinjen dem emellan allt mindre framträdande. Det finns ingen elakhet i min observation, mamma är 58 år, hon har slutat färga över sitt grå hår och accepterat sitt åldrande. Hon väger ett par kilo för mycket men är medveten om saken, försöker äta nyttigt och ta dagliga promenader. Nu efter nyår ska hon och maken börja med 5:2-dieten igen, ”den funkar”. Mammas man berättar stolt att han under 2014 gått ned fyra kilo, tycker att vi borde lägga märke till det. Mamma anser att också vi borde prova.

Vi är genetiskt lika; mamma och jag; jag har ärvt både hennes kroppskonstitution (minus stora bröst) och ansiktsform, och när jag studerar hennes åldrande skådar jag samtidigt – som genom en magisk spegel – in i min egen framtid. Också jag kommer att få en slapp haka; det har för övrigt redan börjat. En lätt dallring därunder, synbar i profil. Och jag plågas av det. Även om jag inte förstod i vilken utsträckning förrän min vän Charlott frågade, när vi drack drinkar strax innan jul, hur det ”stod till med min haknoja”.

Man tänker de tankar man tänker, tänker jag emellanåt, och vissa erkänner man (för sig själv, för andra) och vissa håller man inne med. Och det är först när något sägs rakt ut som det blir riktigt konkret. Alltså är min haknoja ”ett faktum”. Trots att jag föraktar den; både nojan och dess ytliga karaktär. För ytlighet, särskilt utseendebaserad sådan, betraktas inte sällan som intellektuellt graderande; ett tecken på en grund själ utan djupare intressen. Eller snarare; man kan vara ytlig så länge det inte märks men så snart det blir påtagligt – t ex. via skönhetsoperationer och liknande – omges man, åtminstone om de slår snett, av ett löjets skimmer. Se bara på skådespelare som Meg Ryan, Reneé Zellweger och Mickey Rourke, eller artister som Madonna; numera pratas det mer om deras förändrade utseenden än om deras artisteri. Det är tråkigt att deras begåvningar på det sättet har kommit i skymundan.

“Vanity and pride are different things, though the words are often used synonymously. A person may be proud without being vain. Pride relates more to our opinion of ourselves, vanity to what we would have others think of us.” Skriver Jane Austen i ”Stolthet och fördom” och hon har absolut en poäng där. Samtidigt tror jag att dessa två, stoltheten och fåfängan, också har mycket gemensamt. Är man t ex. född med ett fördelaktigt utseende kommer detta, vare sig man är medveten om det eller ej, också att ingå i den egna självbilden. Och sedan, oavsett hur självständig och intelligent, kommer stoltheten att få sig en törn när man sedan förlorar det. För en kvinna kan det handla om att gå upp i vikt, för en man att förlora håret och bli flintskallig (för många män är just detta, att förlora håret, ett mycket stort trauma; min far – som i övrigt inte alls tillhör den fåfänga typen – berättade en gång för mig att han drömde mardrömmar i tio års tid om just detta. När han sedan, vid 40 års ålder, tappade håret ”på riktigt” gick mardrömmarna över. Andra manliga bekanta har för mig vittnat om en liknande skräck; ”det är så hemskt att jag inte klarar av att tänka på det” som en av dem sa.) Jaget består av både insida och utsida och går inte att helt separera.

“There comes a time when you look into the mirror and you realize that what you see is all that you will ever be. And then you accept it. Or you kill yourself. Or you stop looking in mirrors.” Skrev Tennessee Williams. Filmversionen av hans pjäs ”A Streetcar Namned Desire” från 1951 handlar om detta dilemma: Filmens tragiska hjältinna, Blanche DuBois, spelad av Vivien Leigh, en gång ung, rik och vacker, ägare av plantagen Belle Rive, och omgiven av friare, har blivit medelålders, utblottad och alkoholiserad. Dessutom har hon fått sparken från sitt jobb som skollärarinna. Kvar har hon endast sin falnande skönhet, sin romantiska världsbild och en koffert full av smycken och klänningar. Oförmögen att erkänna sina nya livsvillkor flyttar hon in hos sin syster Stella och hennes enkle arbetarmake Stanley Kowalski, mästerligt gestaltad av Marlon Brando, i New Orleans slumkvarter och kulturkrocken blir total.

Medan Blanche är intelligent och förfinad, uttrycker sig tjusigt och kan citera klassiska verk, är Stanley intellektuellt begränsad, grov och realistisk. Trots att Stella ber honom ta det lugnt med hennes syster och ”ge henne komplimanger, det lugnar henne”, kan han inte låta bli att provoceras av hennes personlighet och attityd till livet, som han inte förstår, och när han gång på gång attackerar henne slås hennes nogsamt hopskrapade världsbild i bitar. För på Stanley biter inte hennes gamla trix; varken hennes förfinade sätt eller manipulativa charm eller kinesiska lyktor vars dämpade smeksamma ljus trollar bort hennes rynkor. Istället kräver han att hon ska blotta sig och bekänna färg; acceptera sina livslögner och sitt åldrande, helt enkelt ”skärpa sig”. Vilket hon vägrar. Det hela slutar med att han river upp hennes koffert, sliter bort hennes lampskärmar och bokstavligen våldtar henne, både andligt och fysiskt. I slutet av filmen spärras hon in på ett mentalsjukhus medan Stanley i sin tur får ett något mildare straff av sin hustru då hon säger åt honom att aldrig komma i närheten av henne, Stella, igen.

Det är en eländig historia med en tydlig sensmoral; att det för den kvinna som investerat allt i sin charm förr eller senare endast återstår ruiner. Samtidigt är Blanche en djupt fascinerande kvinna, komplex i sin banalitet och rebellisk i sitt förhållningssätt till livet; det hon till varje pris vill anpassa till sina drömmar om skönhet och elegans. Däremot är det beklagligt att Williams valt att göra henne psykiskt instabil – mot slutet av filmen drabbas hon av vanföreställningar – som om en kvinna inte kunde vara fåfäng och romantisk utan att också vara galen. (Samma tendens ser man hos andra manliga författare, som t ex. hos Strindberg och Flaubert, vars skildringar av kvinnliga karaktärer av detta slag också slutar i tragedi. Ta bara Fröken Julie och Madame Bovary vars livsöden lyftes fram som varnande exempel av en i princip enlig – manlig – kritikerkår och samtid.)

En manlig motsvarighet till Blanche hittar man i Thomas Manns ”Döden i Venedig” där Gustav von Aschenbach på ålderns höst förälskar sig i den vackre tonårspojken Tadzio och för att göra sig åtråvärd för honom börjar färga håret och sminka sig, trots att han innerst inne är medveten om att detta är både patetiskt och kanske framförallt ”omanligt”. På båten på väg till Venedig får han också, liksom i en spegel, syn på sitt framtida jag då han ser en gubbe vars fåfänga ansträngningar att dölja sitt åldrande ger honom rysningar.

Själv känner jag, liksom med Blanche, en slags vemodig sympati med honom. Både i romanen och i filmversionen med samma titel från 1979. Samtidigt en lättnad för att jag som kvinna är ”tillåten” att använda smink, vilket – tyvärr – inte alls är lika accepterat bland män. Filmversionens slutscen, där Aschenbach:s febersvettningar får sminket och hårfärgen att rinna, får mig att gråta.

Dick Bogarde som von Aschenbach, sminkad och uppiffad men med sorgsen blick

Chansen att det skulle gå för mig som för Blanche Dubois är mycket liten. Dels för att jag lever i en annan friare tidsålder, med fler (kvinno)roller och livsstilar att välja mellan, dels för att jag inte är en fiktiv person fast i en manlig och smått misogyn författares händer. Jag är inte heller galen (inte vad jag vet i alla fall). Ändå har den ålderskris jag drabbats av mer än något annat uppehållit sig kring just falnande skönhet. Varför? Och har jag någon annan än mig själv att skylla för detta? Jag, som sällan läser modetidningar och som har många hyfsat vettiga, icke skönhetsrelaterade intressen. Är jag måhända – trots ansträngningar i andra riktningar – alltför präglad av barndomens prinsessagor, tonårens veckotidningar och kvävandetjejkompiskultur (”fan vad tjock jag är!”, ”det är du inte alls, det är jag som är tjock!”), reklampelarnas skönhetsannonser? Eller av en kultur som trots sina könspolitiska landvinningar fortfarande premierar framförallt ungdom och (kvinnlig) skönhet? För trots att jag både analytiskt och teoretiskt kan se och ifrågasätta allt detta finns det ändå där; skönhetskravet, med lockrop lika påtagliga som Ester Nilssons ständiga väninnekör. Och precis som med Blanche har jag ett romantiskt förhållningssätt till livet – jag vill att det ska vara vackert och storslaget och där passar varken rynkor och dubbelhakor in. Kanske är det därför, om ett par år, dags att investera i ett par kinesiska lyktor. Eller sluta titta mig i spegeln. Eller bara stoiskt acceptera det hela. Möjligen är det det bästa.

I kommande inlägg kommer jag att fortsätta studera skönhetens och åldrandets normer och villkor. Fortsättning följer således.

Inlägget skrevs 2015/01/06.

Rader från höstlovet

Min syster är här. Vi har gått på Skansen och fikat på fik och sett skräckfilmer och shoppat. Eller snarare: Isabelle har shoppat och jag har suttit utanför diverse provrum och väntat och då och då sprungit och hämtat modeller i större/mindre storlek. Idag ska vi på Biologiska museet.

Eftersom jag lever så mycket i min egen armhåla glömmer jag ofta att jag har en syster (och familj och vänner). Men varje gång jag kommer på det är det lika trevligt. (När jag var 20 fick jag rådet att sätta upp bilder av mina närstående på väggarna för att bota känslan av att jag var den enda människan på jorden.)

Just nu lyssnar jag på Aretha Franklin: Walk on by/ this foolish pride is all that I have left/ so let me hide. En gång i tiden skämdes jag över att jag gillade Aretha Franklin. Det var länge sedan. Dock är det tröttsamt med alla dessa kvinnor som i låt efter låt utgjuter sitt blödande hjärta. Min kärlek till PJ Harvey förbyttes till förakt (eller kanske inte ”förakt”…) den dag jag insåg att hon i princip inte skrev (inte kunde skriva?) en enda låt som inte handlade om att hon blivit övergiven/var oälskad/att det var synd om henne.

En annan sak: Cirkelresonemang. Man har en livssyn – antingen optimistisk eller pessimistisk – och tolkar allt som händer utifrån denna. Alltså: man vet att det kommer att gå bra/åt helvete redan innan man försökt – och får därmed sin profetia att gång på gång slå in. Och kallar utgången för Ödet.

Eller att vara en ja- eller nej-människa. ”Tacka JA till livet och de chanser det ger!” Och jag som i nio fall av tio tackar nej. Mitt nyårslöfte är att tacka ja oftare.

Magasinvisdomar.

Nu Edith Piaf. Hon skrev också rätt deppiga texter, men att hon skriver på franska (som jag inte förstår) underlättar. En gång jobbade jag med ett textprojekt med titeln Heaven have mercy efter en av hennes låtar. Det var efter att jag just blivit dumpad och tyckte oändligt synd om mig själv (var dock verkligen tokig i killen). Hursomhelst är texten jättepatetisk.

Drack kaffe för en timme sedan och har ännu inte ställt tillbaka mjölken i kylskåpet. Så är det varje dag och därför blir min mjölk alltid dålig innan utgångsdatumet. Och sen kommer den där morgonen innan jobbet då jag är urtrött och my much needed kaffe plötsligt skär sig och blir alldeles grynigt. Då händer det att jag dricker det ända. Efter att klumparna sjunkit till botten.

Förra helgen såg jag Noah Baumbachs nya film Frances Ha på bio (han som gjorde The Squid and The Wale och Margot At The Wedding – älskar den senare). Kände igen mig i Frances distanslösa beroende av sin bästa vän och hur hennes identitet rasar samman när vännen lämnar henne. Har själv i perioder haft extremt symbiotiska vänskapsrelationer. Kom ihåg när jag och Charlott var som tightast – det var när jag var 23-24 – och hur jag följde henne till bussen när hon skulle hem till Skellefteå över sommaren och sen gick upp till min lägenhet (som låg i huset bredvid busstationen) och grät hysteriskt och lyssnade på Violet med The Hole (vår låt) om och om igen. Sen ringde jag inte på hela sommaren vilket innebar att hon i sin tur var hysterisk när hon kom tillbaka och trodde att jag hade övergett henne.

Eller när jag som tonåring var bästis med Angelica och hur vi brukade kramas och pussas på munnen när vi träffades och hur det därför började gå rykten om att vi var lesbiska. Vi umgicks varje dag och när vi inte umgicks satt vi i timmar och pratade i telefon med varandra. När hon vid ett tillfälle ”gjorde slut” med mig (för att jag hade ”svikit” henne genom att skaffa pojkvän) låg jag på sängen och hyperventilerade medan mamma strök mig över håret (och förmodligen funderade om vår relation egentligen var särskilt sund).

Tillbaka till Frances Ha: För henne är relationen till bästa vännen Sophie viktigare än pojkvänner (hon gör slut med sin pojkvän när han vill att hon ska flytta ut ur hennes och Sophies gemensamma lägenhet för att flytta ihop med honom istället). Sophie å andra sidan har inte samma känsla av lojalitet utan flyttar kort därpå ut ur deras lägenhet och hem till en annan väninna. Med följden att Frances blir bostadslös eftersom hon inte har råd att betala hyran på egen hand.

Frances och Sophie

Filmen gav mig en klump i magen: Den lojalitet Frances visar Sophie – trots att Sophie förskjuter henne – är hjärtskärande. Samtidigt förstår man även Sophie: eftersom Frances kärlek inte vet några gränser blir den också kvävande. Och till skillnad från Frances har Sophie en pojkvän som hon vill prioritera.

Det ska ju vara vanligt, enligt psykologer och andra experter, att tjejer har kärleksrelationsliknande vänskaper innan de skaffar (Sunda och Stabila) relationer till Det Andra Könet. Och sen när de väl hittat en pojkvän (sina drömmars mål?) överger de den tidigare vännen (vännerna). Jag har själv både varit med om det, och utsatt andra för det. Och tycker att det är tragiskt. För en kille – oavsett hur älskad – kan ju inte ersätta ens tjejkompisar. För tjejkompisar är ju det roligaste som finns. (Och samtidigt som jag tycker detta är jag jättedålig på att höra av mig till de jag faktiskt har – nyårslöftar att bli bättre på detta också!) (Tror dock att mitt bästa kompis-förhållande till mig själv och mina böcker är en bov i detta – är ju rätt nöjd med att vara ensam också – ibland för nöjd, tror jag.)

Jaha. Nu måste jag sluta. Här en bra Bowielåt från filmen:

Högst upp: Pierre Puvis de Chavannes: ”The Balloon”, 1874 (får symbolisera att jag är glad över att det är höstlov)

1:a advent

Glad första advent!

Igår på väg hem från tunnelbanan tittade jag avundsjukt in i folks hem här i Enskededalen, på deras fina halvt antika julstjärnor som spred ett sådant varmt trösterikt sken ut mot gatan, på de lysande adventsljusstakar som i hus efter hus trängdes med julstjärnor och amaryllis. Själv har jag inget pynt att plocka fram tänkte jag dystert (mitt pynt ligger nedpackat i en flyttkartong på en vind i Västerbotten) och försökte sedan intala mig att jag minsann kunde klara mig utan den ”kväljande och kommersiella julen” i år.

Förra helgen träffade jag min vän och före detta pojkvän J. Vi strövade omkring på Östermalm och pratade litteratur och familjeångest. Innan vi möttes upp på Hötorget hade jag tagit en promenad genom Gamla stan och sedan korsat Kungsträdgården med  ett särskilt mål i sikte, nämligen att kika på NK:s julskyltning.

NK:s julskyltning kan vara fantastisk och jag kände mig mycket förväntansfull inför vad jag skulle tänkas få se. En känsla jag snart blev varse att jag inte var ensam om. Trottoaren utanför varuhuset var så full med folk att det inte gick att passera utan att kliva ut på bilvägen nedanför. Barn stod med näsorna tryckta mot rutorna och gapade över dansande bokstäver i en enorm sagobok och andra digitala under (hela skyltningen bestod mer eller mindre av dylika effekter och iscensättningen liknade mer än något annat ett pyntat magibefriat Ikea-barnrum). Någon mjuk fluffig låtsassnö och vita renar och Piff och Puff på julafton-romantik såg jag till min besvikelse inte skymten av.

SÅHÄR ska det ju se ut!

NK:s skyltning från 2009 – mycket sött

Nå, sedan träffade jag J och medan vi flanerade genom det city som redan tjuvstartat adventfirandet klagade han på julen som numera ”varade två månader per år”. ”En hemsk, outhärdlig tid” och jag mumlade mitt bifall för visst är det gräsligt med all falsk glättighet och julklappsstress och krampaktiga familjesammankomster. Sedan kom vi ner på Biblioteksgatan och han stönade åt dess utrullade röda matta, flätade grankransar med röda julgransbollar som hängde mellan husen, den kör som stod och sjöng längre fram och de tomte- och ängelutklädda barn som hoppade omkring och delade ut pepparkakor ur näpna små korgar. Helt plötsligt snöade det också, trots att det nyss varit plusgradigt slaskväder. Ett perfekt stilla snöfall med fjäderlätta vita flingor dalade ner över våra huvuden och fastnade på våra svarta rockar. ”Vilken timing!” Tyckte jag. ”Lite väl lägligt.” Tyckte J. När vi sedan vek av på en sidogata snöade det inte längre. ”Skumsnö.” Konstaterade J torrt och borstade äcklat av det från armen.

Själv var jag uppfylld av upplevelsen. I ett par minuter hade jag befunnit mig i en amerikansk romantisk komedi av typen som brukar gå upp på bio på annandagen. Kanske hade jag en sekelskiftesvåning i ett sandstenshus på Upper West Side som väntade på mig runt hörnet. Kanske var jag rentav inte längre jag utan Meg Ryan i You`ve Got Mail. Jag kände mig tvungen att erkänna – komma ut – för J som tillhörande fiendelägret, att jag till skillnad från honom ÄLSKADE det där: kitschen. Den lättsålda glättigheten. Rubbet.

Biblioteksgatan – dekorerad

Skilsmässobarn som jag är har jag dock aldrig varit någon vän av själva julafton – denna kväll känner jag sällan något annat än att befinner mig på fel plats, något jag tror är typiskt för alla med föräldrar på varsitt håll. Men advent gillar jag som sagt. Glittret och ljusen och pepparkaksdoften och de stora granarna som de reser på torgen. Samtidigt är jag förstås medveten om att december är en vidrig tid för väldigt många människor. Psykakuten och avgiftningscentralerna brukar vara knökfulla. Flera människor nära mig olyckliga. Den giftiga ensamheten som ringlar i paradisets skugga. Och så den apokalyptiska julhandeln förstås. Igår när jag skulle köpa ett par vantar på Åhléns gick jag in i en formidabel vägg av staplade paketerbjudanden och människor som passivt-aggressivt rev runt bland varorna och knuffades och armbågades. Hemskt. Så jag backade ut, stärkt i mitt beslut att också denna jul strunta i att köpa julklappar, och gick till stadsbiblioteket och lånade fler Freudböcker istället.

Dock: Julpyntet visade sig omöjligt att motstå. Sitter nu i soffan i vardagsrummet med en adventsljusstake tänd och både julblomma och hyacint och en skål valnötter på bordet. Är inne på min femte kopp glögg och börjar så smått känna av det; julstämning eller berusning låter jag vara osagt. Puss!

Ovan; Meg Ryan dekorerar granen i You`ve Got Mail. Dock: inte ens hon går fri från julmelankoli som ni kan se i klippet nedan:

Avslutningsvis; en underbar, underbar vintermålning:  ”In the Wild North” av Ivan Shiskin (1891)

Fredagstechno

Det dekadenta 90-talet, del 1: Skräckestetik

Det enda jag gör nuförtiden är att påbörja serier. Varsågoda, här kommer del 1 i ”Det dekadenta 90-talet”; en mörk, smutsig klassiker från 1996!

Nedan: Stillbild från filmen Seven som kom ut året innan.

Jag får lust att skriva en novell utifrån denna bild:

Marianne Faithful och Alain Delon i ”The Girl on a Motorcycle”, 1968

Dagens vamp

Greta Garbo som Elisabeth Dohna i Gösta Berlings saga, 1924

Tänk att blommorna på bilden högst upp blommade för 88 år sedan, det är sånt som fascinerar mig.

Om Clint Eastwood och min pappa

Apropå stillbilden nedan; det finns ingen man som jag blir mer till mig av än Clint Eastwood. Det räcker med att se en bild av honom så blir jag alldeles pirrig. Han är så hård, så manlig, så… vansinnigt attraktiv. Jag älskar hans filmer; från de tidiga i regi av Sergio Leone till de något senare då han är Dirty Harry. Samt filmen då han massakerar nazis tillsammans med Richard Burton; Where eagles dare och den där jättebra från 1992; De skoningslösa. Jag vet att han alltid spelar samma roll: Outsidern, den ensamme-mannen-med-mystiskt-förflutet, den stenhårde prickskytten med oväntat gott hjärta, eller; den fromme vardagshjälten som lever det enkla livet och som är nöjd med sin lott tills-plötsligt-en-dag-…

”Clintan” representerar helt klart urbilden av manlighet; han är lång, reslig, stark, självtillräcklig, kapabel. Inte en sån som babblar i onödan eller, gud förbjude, visar känslor. Det är nog få som skulle hävda något annat än att Clint Eastwood är ett ideal, och en ikon, och givetvis finns det inte någon som helst originalitet i min beundran, jag delar den med hundratusentals andra. Dock: Clintan utgör en viktig del av min barndom. Jag minns alla lördagskvällar då vi trängts i soffan i Obbola och sett- och sett om hans filmer; pappa, jag, mina tre bröder och deras kompisar. Fullständig koncentration, en popcornskål och pappa som då och då skrockar och med oförfalskad beundran konstaterar att Clintan kommer att sätta den där fulingen Lee Van Cleef på plats, för ”Clintan bråkar man inte med” och ”snart, då djävlar kommer de där skurkarna att få det hett om öronen”. Clintan som skjuter av en fiende hatten, som kisar mot solen och tuggar på sin cigarr. Som gömmer pistolen under ponchon och avfyrar skott på skott med hjälp av handflatan. Mina bröder som skrattar. Efteråt har vi en egen duell på Supernintendo; vi spelar Mario Cart och Street fighter III. Emellanåt vinner jag nån match, till allas överraskning, men oftast är det pappa som krossar – precis som på bowlingbanan, under fisketuren och när vi skjuter prick med luftgeväret bakom huset.

När pappa var ung var han lite lik Clintan; samma sammanbitna, skarpa, vindpinade drag. Samma tystlåtenhet, samma (vilket gäller än idag) inriktning på praktiska göromål. Jag har alltid varit pappas flicka, och jag kommer förmodligen alltid att bli knäsvag av Clint Eastwood. Det är inte svårt att se sambandet, men det bjuder jag på.

 Pappa vid rodret, en sommardag 1989

Inlägget som svävade iväg

Jag sitter i sängen i min mammas nyrenoverade, kritvita gästrum och det är precis perfekt svalt i luften. Lakanen är nytvättat frasiga och på väggen hänger en oljemålning som föreställer ett rådjur i en grön tröja som jag målade för inte alls många år sedan (med tanke på utförandet önskar jag att den var gjord kanske runt 1994). På en hylla står en sån där uppfordande presentbok; ”1001 album du måste höra innan du dör”. David Bowie som Alladin Sane pryder omslaget. Kommer ihåg vilken aha-upplevelse det var när jag fattade att det blev ”a lad insane” om man flyttade om mellanrummet mellan bokstäverna lite. Jag brukar annars inte vara så bra på att upptäcka sådana saker.

Jag var väldigt inne på David Bowie när jag var 16; brukade ligga på golvet på mitt rum och lyssna på Life on Mars om och om igen, älskade hans album mellan 1969 och 1973. Tyckte också mycket om Let`s Dance-skivan från början av 80-talet: Fashion var en så fräck låt kom jag ihåg att jag tyckte. Älskade att spela denna skiva på Lp-spelaren så att det knastrade, annars lyssnade jag förstås mest på de remixade cd-versionerna som anlände på vår dörrmatta i vadderade kuvert från Ginza. På grund av David Bowie klädde jag mig i pressvecksbyxor och fjäderlinne och använde blå ögonskugga – sminkmässigt inspirerades jag av Mott the Hoople-omslaget nedan som jag hade i min bokhylla. Älskade också omslagen till Roxy Musics skiva Stranded och Scorpions In trance från 1975 (det var innan Scorpions blev ett sånt där svulstigt powerballadband).

Min absoluta favoritfilm under denna tid var Velvet Goldmine. Minns att jag upplevde den som magisk, nästan för-bra-för-att-vara-sann. Lånade den om och om igen på Videoteket och förutom att jag tyckte att Jonathan Rhys Meyers var oerhört vacker, var jag också superfascinerad av bifiguren Jack Fairy i lång svart rock, slokhatt och dinglande örhänge som liksom gled omkring som en glamourös skugga på Londons bakgator. Vet inte riktigt vem han skulle representera (Meyers skulle ju vara Bowie och McGregor Iggy Pop, minns att vi spekulerade kring att Fairy eventuellt skulle representera Bryan Ferry, med tanke på namnleken, men kanske skulle han bara gestalta glamrockens själva väsen). Apropå Meyers är ju förresten ”hans grej” att alltid spela intensiv och arrogant, kom ihåg att jag tyckte att det var mycket kittlande och farligt. Nå, jag har inte sett filmen sedan 2001 och på sätt och vis tänker jag att den fortfarande måste vara magisk.

Jack Fairy

Jonathan Rhys Meyers som Brian Slade

Min andra favoritfilm under denna tid var för övrigt Girl, Interrupted med Winona Ryder och Angelina Jolie. Det är denna films fel att jag ännu idag ser mentalsjukhus genom ett visst romantiskt skimmer, ett skimmer Jenny Diski för övrigt lyckades spä på med sin Skating to Antarctica.

Gud vad mycket namedroppande det blev! Ändå är jag faktiskt inte en person som vanligtvis namedroppar, inte bara för att jag tycker att det är rätt  osympatiskt utan också för att jag aldrig brukar komma på några namn att droppa. Hade egentligen inte alls tänkt blogga om vare sig musik eller film när jag började skriva detta inlägg, antar att den där presentboken drog iväg med mig. 

Ps. Lite skvaller; Bryan Ferry var ihop med Jerry Hall på 70-talet, sen  dumpade hon honom för Mick Jagger. Men visst var de ett snyggt par?

Schmack!

Tips!

Emma är varken en av mina favorit-Jane Austenromaner eller en av mina favorit-Jane Austenhjältinnor, men den senaste BBC-versionen från 2009 är faktiskt riktigt njutbar. Romola Garai gör en långt bättre rolltolkning än både Gwyneth Paltrow och Kate Beckinsale och Jonny Lee Miller (kanske mest känd som Sick Boy i Trainspotting, och som Angelina Jolies exmake, hrm, jo det händer faktiskt att jag läser skvallertidningar…) gör den mest älskvärda Mr Knightley hittills. (Han spelar för övrigt även Edmund Bertram i Mansfield park från 1999). Det bästa av allt är att hela serien finns upplagd på youtube. Kura ihop i sängen med datorn och mys!

90-taliga, eller bara MC-aktiga?

När Trainspotting kom gick jag i 7:an. Jag klippte ut bilder från tidningen Okej och klistrade in i min dagbok. Kom inte ihåg om jag tyckte att Renton eller Sick Boy var snyggast, men kanske Sick Boy ändå. Minns att jag blev mycket berörd av scenen då Renton tar en överdos till Lou Reeds Perfect Day. 

 En sån där fan-tribute-video, men okej då.*

 *för er som hatar kostymdramer alltså. 

Elizabeth Bennet anno 1940

Jane and Elizabeth are shopping for new dresses when they see two gentlemen and a lady alight from a very expensive carriage outside… What? Låter som något Francine Pascal hade kunnat tota ihop, inte Aldous Huxley – som var en av manusförfattarna. Dessutom skulle Elizabeth aldrig klä sig i en sådan ryschpysch-mardröm av fluff och rosetter som Greer Garson har på sig i ovanstående scen. Inte heller skulle hon börja lipa och bete sig sentimentalt vid Mr Darcys oönskade frieri; att vara så intim med en man som hon avskyr rimmar mycket illa med hennes personlighet sådan den beskrivs i Austens roman. Laurence Oliviers insats ska vi inte ens tala om (vilken bimbo!) liksom bristen på personkemi skådespelarna emellan. Däremot är det inget fel på själva dialogen – som är mycket trogen sitt original, denna scen är nästintill identisk i BBC-versionen från 1995.

Vidrigt! Såhär klädde man sig inte under Jane Austens tid!!! Då var de enkelt skurna empireklänningarna i siden och muslin med midja under bysten populära (idealet var att se ut som antika musor i nyklassicistisk anda). På sin höjd hade man puffärmar. Det var först från och med 1830 (Stolthet och fördom publicerades 1813) man började använda fluff och rosetter och enorma bahytter dekorerade med blommor, sidenband och fjädrar i en mindre lyckad tolkning av de rådande romantiska idealen. 

 

Thomas av Aquino

Veckan som gick

Hade en idé att jag skulle blogga riktigt mycket i helgen, ha en ”blogghelg”, och tänkte därför dela med mig av några saker jag tänkt på/ägnat mig åt i veckan:

Citizen Kane: I måndags såg jag Citizen Kane för första gången och är nu mäkta stolt över att jag vet vad ”Rosebud” är.  Intressant är att den spelades in mitt under brinnande krig (den skrevs och filmades 1940) – man märker dock inga spår av kriget i själva handlingen. Skulle säga att filmen känns väldigt modern för sin ålder – både personporträtten och själva intrigen. En favorit var Dorothy Comingore som den misslyckade operasångerskan Susan Alexander – utseendemässigt en föregångare till Marilyn Monroe och underbart brudig. Grät till och med en tår i slutet, vilket om något borde vara ett gott betyg.

Susan Alexander sjunger

Xanadu: Charles Foster Kanes sagoslott som han byggde till Susan Alexander. En dyster historia bestående av stora mörka salar, breda trappor, mängder av konstskatter från Europa och en öppenspis större än min förra lägenhet. Jag och Olle började tvista om namnet Xanadus ursprung. Coleridges dikt Kubla Khan sa jag, nån mongolkungs semestervilla sa han. Ingen av oss hade rätt: Xanadu var en sommarhuvudstad under Khubilai Khans tid. Och vem var då denna Kubilai Khan? Jo, den femte stora Khanen (kejsaren) i Mongolväldet som levde mellan 1215 – 1294 – också känd under sitt heliga namn Shizu. Men, i Xanadu fanns också ett vackert marmorpalats (Olle hade alltså mer rätt än jag) omgiven av en trädgård full av fontäner, vattendrag och små porlande bäckar, fylld av exotiska djur och fåglar. Därav dess paradisiska skimmer i Coleridges dikt – som han för övrigt skrev under ett opiumrus. Rolig fakta: 1980 spelade man in en fantasy-musikal titulerad Xanadu med Olivia Newton John i rollen som Terpsichore; en av de nio muserna i grekisk mytologi, vars uppgift var att härska över dans och körsång. Nedan kan ni lyssna på filmens titelspår – Olivia är som alltid smått fantastisk (är mycket svag för henne ända sedan jag såg sönder Grease i mellanstadiet).

 

Estetik: I onsdags var jag på Stadsbiblioteket och lyssnade på Bodil Malmsten som pratade om den österrikiske författaren Stefan Zweig. Ljudet i Rotundan (huvudbyggnaden , den stora kupolen) var mycket dåligt och det ekade mellan väggarna, men det var ändå mysigt att vara på föreläsning – tänkte medan jag satt där att det var exakt sådär jag hade önskat att det såg ut i föreläsningssalarna när jag gick på universitetet; liksom oändligt högt i tak och massor av inbundna gamla böcker längst väggarna. Älskar Stadsbiblioteket!

Stadsbiblioteket det år det stod färdigbyggt; 1928.

Research: Har researchat punkhistoria till min bok. Har bland annat lärt mig att Glenn Danzig egentligen heter Glenn Allen Anzalone och har italienskt påbrå samt att han som 13-åring förlorade oskulden till en medelåders kvinna. Sånt där viktigt vetande jag aldrig tog reda på som tonåring… Såg förresten Danzig på Fryshuset 2003 och var medan de spelade rädd att han skulle få en hjärtattack på scenen; att såg ut som en michelingubbe, uppumpad till bristningsgränsen. Han påstår att han aldrig prövat stereoider men det tror jag inte ett skvatt på.

Danzig, mindre pumpad

Stereoider: Såg Arnold Schwarzeneggers genombrott; dokumentären Pumping iron från 1977, häromdagen. Schwarzenegger liknande sitt kroppsbyggande med skulptörens arbete med en staty. Men till skillnad från skulptören menade Arnold att han jobbade mycket hårdare. Fritt översatt: ”En skulptör behöver ju bara lägga på mer lera där han vill att det ska vara lite mer musker medan mitt arbete sker organiskt, inifrån.” Schwarzenegger är förövrigt en av Danzigs förebilder, såhär säger han i en intervju: ”I really thought a lot about what Arnold Schwarzenegger would always say, and it made a lot of sense to me – it`s like building blocks.” (Om kroppsbyggande). Hela dokumentären går att se på youtube.

 

Arnold i balletsalen (vilket köttmonster han är!)

Barbio: Här i Stockholm finns det en så lycklig kombination som bar och bio på samma gång. Man ser på film samtidigt som man sitter bekvämt tillbakalutad i en soffa, och bredvid sig har man sin egna lilla minibar; en ishink fylld med vin och öl som det bara är att så att säga ”hinka ur”. Var där igår och såg filmen Tomboy, en rörande/nagelbitande historia om en 10-årig flicka som låtsas vara pojke. En slags uppdaterad variant av Simon/Simone-problematiken från serien Dårfinkar och Dönickar – var för övrigt lite småkär i den där pojkflickan när jag var liten.

 

Dårfinkar och dönickar

Den kaliforniska (mar)drömmen: Blev mycket glad när Sofie (som var mitt sällskap igår) berättade att hon – liksom jag – läste Tvillingarna i Sweet Valley när hon gick i mellanstadiet. Vi enades båda om att serien har satt DJUPA spår. Kom särskilt ihåg en passage där Elizabeths (den präktiga tvillingen) bästis Amy Sutton går över till att hänga med Enhörningarna (den populära tvillingen Jessicas gäng) i high school och drabbas av ätstörningar. Istället för att beställa milkshake på deras stamhak beställer hon en kopp svart kaffe och en grapefrukt. Något jag tyckte var höjden av sofistikation. Sofie har halvt lovat att blogga om ämnet – väntar med spänning på detta!

 

Den här boken har jag läst många, många gånger.

Typsnittet på bloggen: ändrar sig själv. Alltsedan jag bestämde mig för att använda Georgia istället för Times New Roman har det trilskats, fetmarkerat vissa delar, blekt ner andra, hoppat i storlek och bara varit allmänt bråkigt. Min blogg vill uppenbarligen ha det tråkigaste typsnittet som finns, är beredd att ge upp.

Trevlig helg!

Dagens interiör

 Till Sofie.

Apropå naket…

 

Installation av Spencer Tunick (f. 1967)

Fick nog av den där jävla stelheten i kollektivtrafiken idag.

Klara Lidén, ”Paralyzed”, 2003.

 

Ikväll: ”stor och blommig”

Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve (det flottiga glaset tyder på njutning!)

I min strävan efter att uppnå renässansmänniskans fulla potential (trots att jag inte fick godkänt i Matte B på gymnasiet och med näppe klarade Matte A) skall jag nu utsträcka denna blogg till livstilstipsens domäner och för första gången rekommendera ett vin. (Ja, det är meningen att du ska klicka på länken!)

Detta högromantiska vin, storblommigt, friskt och glatt, med en eftersmak av ungdom, oskuld och intensiv livsglädje, är definitivt värt sina 94 kronor och rekommenderas till följande situationer:

1. Brevläsning (av handskrivna brev, långt från allt som heter mobiltelefoner och datorer!) på divan.
2. På en träbänk i en blomstrande trädgård en stekhet, solig försommardag.
3. Med din hjärtas älskade på en balkong med utsikt över Eiffeltornet (eller åtminstone havet!).
4. I badet, till klassisk musik, med tända ljus.
5. När du för trettiofemte gången bevittnar Mr Darcys storartade frieri i BBC-versionen av Stolthet och Fördom från 1996:

Har jag förresten nämnt att Eiffeltornet är min absoluta favoritbyggnad? Och att jag fullkomligt älskar dess kitschiga ljusspel? Om inte så gör jag det nu.

Trevlig vinstund!
Önskar Piedestalen

Dagens glädjeämne: Joe Wright regisserar Anna Karenina

Detta gör mig genuint lycklig. Har läst Anna Karenina hur många gånger som helst – och älskar filmtolkningar av mina favoritböcker (det har ingen betydelse att filmen sällan gör dem rättvisa, det intressanta är att någon åtminstone försökt bildsätta handlingsförloppet).

Killen till vänster spelar Greve Vronskij. Jude Law spelar Karenin. Båda är betydligt valpigare än vad jag hade önskat mig, men killen till vänster ser åtminstone lidelsefull nog ut. Anna Karenina spelas av Kiera Knightley (vem annars?).

Min favoritkaraktär Levin spelas av den här snubben:

Även han lite väl valpig. Men jag antar att det inte kan vara fråga om annat när det kommer till Hollywood: Alla måste nödvändigtvis se yngre, vackrare och mer välpolerade ut än vad som är nödvändigt. Hoppas åtminstone Levin har skitiga naglar – annars kommer jag faktiskt att bli lite besviken.

En rollbesättning jag däremot är mycket nöjd med är Michael Fassbender som Mr Rochester i nyfilmatiseringen av Jane Eyre. Här snackar vi Riktig Karl:

Åh Herre Gud ett par gånger om så sexig denne man är!