Spretigt om promenader, industrier, makeovers, social ångest, halvgudar med mera

Fredag 26 december

Godmorgon, sitter vid köksbordet, har just ätit min dagliga filtallrik (har inte ätit bröd på en vecka) och druckit en halv kopp kaffe. Av någon anledning dricker jag sällan mer än så, trots att jag alltid brygger en halv kanna. Därefter den obligatoriska snusen som oftast får mig att må lite illa. Under frukosten gör jag som alltid; kollar igenom SvD, sen DN på nätet. Huvudrubrikerna handlar fortfarande om tsunamin, så har det varit i en vecka nu.

Jag har promenerat varje dag sen jag kom hem. Gått ett varv runt Själafjärden, en sjö ett par kilometer in i skogen. Man passerar ett par bäckar; Kalvsjöbäcken och Djupviksbäcken (uttalas ”juvik”) – de är svarta, till hälften täckta av snötyngda islager, enbart öppna där strömmarna är som starkast. Träffar inte en människa, däremot många bilar. Häromdagen var det en snubbe som körde ett par varv med vad som måste ha varit black metal vrålande ur högtalarna. Hans Volvo kom och gick som ett åskväder. En annan dag var två killar ute och sladdade med sina 240:s, en svart och en röd. De jagade varandra, lekte runt. Jag tyckte det var lite gulligt. Mindre gulligt var att någon kört en snöskoter tvärs över sjön fast isen fortfarande är svag. För att göra en sådan sak måste man antingen vara på full eller självmordsbenägen. Kanske både och. Å andra sidan finns det gott om sådana här. En del av dem drasar in i pappas kök, dricker ”än köpp kaffe” och muttrar en stund, åker sedan hem till sina ingenting. Några av dem är i Thailand nu där de ägnar sig åt precis vad man misstänker att sådana som de (äldre, ensamma) män gör. Flera av dem håller på att supa ihjäl sig, andra har redan dött. Jag tycker synd om dem.

Igår kväll promenerade jag in till fabriken och hälsade på mamma. Vi såg slutet på ”En oväntad vänskap” på teven i manöverrummet och började lipa båda två. När vi torkat tårarna fikade vi och tog sedan en rundtur. Vi gick upp och ned för trappor, ut och in genom maskinhallar och korridorer och kontrollrum och mamma förklarade mycket noga vad allt handlade om; vad som var syftet med de olika rummen och maskinerna, och jag förstod inte ens hälften. Vi avslutade turen med att åka upp i nya Sodapannan. Ett torn på femton våningar. Hissen gick till den 13:e, sen fick man ta trapporna. Jag tog förstås en massa bilder:

utsikt

Utsikt

Utsikt 1

Känner ni svindeln? Det sög till i min mage när jag stod i blåsten däruppe på taket. Men ännu värre var det nästan att titta ned i trapphuset:

Trapphus

Här poserar jag som en försagd tonåring i ett snyggt rum och det ser inte det minsta spontant ut (typ: mamma, du måste ta en bild på mig här, det vore så coolt!!!)

modellar

Mycket på fabriken är just snyggt, tycker jag. Är svag för industriella miljöer; öppna ytor, rå betong, bränt tegel. Men det får inte vara nytt. Det måste vara förfallet, ruinartat, dystopiskt. Kolla in de här naturligt skitiga ytorna t ex. De är otroligt vackra:

cisternvägg 1

cisternvägg

Vägg

Det vita på väggarna är kalk som fallit ned från brännugnarna vars runda stålmagar roterar i stora kvadratiska hål mellan våningarna (i det här fallet; uppe i taken).

Pappersmassafabriker är (ö)kända för sin säregna stank. Den som folk i allmänhet inte står ut med men som för mig luktar hemma. Svartlutskoncentrat, som på bilderna nedan, luktar dock så vidrigt att man knappt kan andas:

Det som luktar

Svartlut

Att vistas några timmar på fabriken kan också göra en – mig – melankolisk. Jag tänker att på det här stora slamrande stället har min far vistats 40 timmar i veckan i 42 år, samma för mamma i 30 år. Det finns en bild på pappa när han är 16 år, han står ute på fabriksområdet i blåställ och sotarkeps med ett stort leende på läpparna. Solen skiner. Han har just börjat jobba. Han är så fin och så förkrossande ung, för ung för att bli vuxen. Det är i mitten av 60-talet. Ska försöka leta fram den.

mammaMamma på fabriksområdet

Senare

Tog en promenad. Mer folk ute idag. En kvinna på häst. Ett barn med pulka. Ett äldre par. Några skator skrek i grantopparna, rådjur hade lämnat spår i snön. När jag kom tillbaka till Byvägen – pappas gata – var det skymning. Ändå märkligt ljust. Himlen kändes hög ovanför hustaken, liksom förklarad. Och i skogsranden låg trassliga rosa solrester. En kort stund kände jag mig religiös. Men det kan ha varit endorfiner också. Det är så skönt att vara ute och röra på sig efter att ha häckat i soffan, och vid skrivbordet, hela hösten.

Därefter; dusch, ansiktsmask, hudkrämerna från Lancôme jag fått i julklapp. Vet inte om de får mig att se snyggare eller yngre ut men det känns bra i alla fall. Jag föll hårt för den där reklambilden med Kate Winslet. Hon är så vacker på den, men naturligtvis rejält fotoshoppad. Som tidigare nämnt lägger jag emellanåt ut vulgära summor på skönhetsprodukter. I veckan; Jean Paul Gaultiers Classique (Eau de Toiletten) en ny Touche Éclat från Yves Saint Laurent, Lancômes Hypnôse Dramamascara, puder från Clinique, ett nytt Ruby Tuesday-läppstift från Max Factor. Lite patetiskt är det nog men just eftersom jag känner att jag investerat blir det en fröjd att sminka sig och jag känner mig vackrare och vackrare för varje grej jag smetar på. Till sist som en filmstjärna. Helst vill jag se ut som Anjelica Huston på 70-talet, jag är lite småbesatt av henne.

grejerFörsökte mig på nåt slags stilleben. Det blev suddigt.

A Huston

Anjelica

Vackra Anjelica! Jag brukar önsketänka att vi är lite lika, åtminstone i profil:

600full-anjelica-hustonhello

Inbillningens kraft är stor, stjärnorna gnistra och glimma…

I och med hårfärgningen har jag drabbats av ett förnyat skönhetsintresse. Typ; ska jag sminka mig annorlunda nu? Mer? Tänker att jag behöver matcha det mörka med nya grepp, som rött läppstift, en varmare och mer förförisk parfym. Och nya kläder och smycken. Som den här fina fantasyaktiga ringen t ex (från den här hemsidan):

ring

Fler grejer; en cape kanske. Och långa sammetsklänningar. Upplever en plötslig lust att se gotisk, medeltida, prerafaelitisk och Bröderna Grimm-sagoaktig ut. Typ en variant av nåt sånt här:

snow-white-huntsman-img08Kristen Stewart, ”Snow White and the Huntsman”, 2012

Eva Green Kingdom of Heaven

Eva Green, ”Kingdom of Heaven”, 2005

john-william-waterhouse_the-crystal-ball_1902John William Waterhouse: ”The Crystal Ball”, 1902

Mina DraculaWinona Ryder och Gary Oldman, ”Bram Stokers Dracula”, 1992

En modern uppdatering av klänningarna på de tre nedre bilderna skulle kunna se ut såhär:

Eva Green & Elie Saab CoutureEva Green i Elie Saab (ja, jag är även besatt av Eva Green – förmodligen till och med mer besatt än i Huston)

Längtar efter att bära rött!

Snövit förresten, Fever Rays låt till ”Red Riding Hood” är ju rätt bra, påminner om nåt PJ Harvey skulle ha kunnat koka ihop under det tidiga 90-talet:

Men, för att återgå till ett eventuellt stilbyte; skulle jag börja klä mig som om jag skulle på medeltidslajv skulle Olle förmodligen smälla av, och inte på något bra sätt. Han har redan svårt nog att svälja hårfärgen och den nya parfymen, den stackarn.

Senare, natt

”Ja, du var visst tvungen att åka ända till ändbusshållsplatsen du.” Sa busschauffören när han körde in på Byvikens vändplan. ”Jag som får vända och åka hem så snart bussen är tom.”

Det är alltid bara jag som stiger av vid sista hållplatsen. Bussen brukar vara tom redan när man passerar fabriken. Men jag gillar det; att vara sist, det känns tryggt på något sätt. 2011, då jag bodde här i två månader innan flytten till Stockholm, lyckades jag ofta somna på bussen hem. Efter jag varit på krogen, förstås. Busschaufförerna fick väcka mig och så vinglade jag hem, trött och småfull.

Ikväll: tre glas cava på Stora Hotellet. Bartendern var överentusiastisk, babblade på om en fantastisk sort – från en liten spansk gård, ekologisk och så vidare – som jag också beställde. Han bad mig smaka av först och jag svepte, inte alltför snabbt, den lilla skvätten, försökte låta lika entusiastisk jag; ”mhm.. den var god, jag tar den.” Samma sak när vi var på middag på en halvflådig restaurang häromdagen; då skulle jag smaka av både proseccon och rödtjutet, förlåt vinet, fick pröva sammanlagt fyra olika flaskor. Det är förstås trevligt, men gör mig mest generad; jag kan inte tillräckligt om vin för att göra ett trovärdigt val. Inte för att bartendrarna bryr sig, de tycker alltid att allt är alldeles utmärkt, oavsett vad man säger och väljer.

På hotellet stötte jag på två gamla bekanta och kände mig obekväm och självmedveten; jag har aldrig varit bra på att kallprata och börjar ofta betrakta mig själv liksom utifrån; där står hon och babblar nervöst utan att ha något att säga. Men vad finns egentligen att säga? Och vissa människor – särskilt från ens hemstad – har tyvärr en förmåga att locka fram mindre önskvärda minnen av vem man en gång var och inte längre är. Jag känner mig sällan så främmande inför mig själv och mitt förflutna som vid dessa tillfällen, kanske för att jag desperat försöker frammana bitar av den de möjligen förväntar sig att jag ska vara; en person de minns som inte längre finns kvar.

MariaMaria, stilig i päls och egendesignad handväska, på Stora hotellets övervåning.

trappa

Hotellets trappa fick mig att tänka på Regalskeppet Vasa:

Vasa

Lördag 27 december

Idag har det inte blivit någon promenad, istället (ännu) ett besök till stan (osminkad! så jag är faktiskt inte hur fåfäng som helst), köpte en försenad julklapp som ska levereras till min bror imorgon då vi åker till Balsjö. Där ska vi äta fisksoppa och nån pytt med löjrom har jag fått veta. Och en saffranskladdkaka till efterrätt. Egentligen skulle vi åkt redan idag men jag kände mig trött och ville vara ifred, inte göra något alls. Ändå blir det alltid något gjort ändå, trots goda föresatser.

Mer: Har läst ut Patrick Modianos ”De dunkla butikernas gata”. Den var trevlig med fina stämningar. Ganska fängslande. Han, Modiano, är mycket konsekvent med den röda tråden och broderar inte ut i onödan. Några formuleringar förvånade mig dock, som t ex. ”svetten pärlade i tinningarna” (när huvudpersonen är nervös), ”panisk rädsla” (när huvudpersonen är rädd) och ”hugger in” (när huvudpersonen med sällskap äter middag). Tänker att Nobelprislitteratur inte bör innehålla några klyschor, men jag har ju en tendens att vara överdrivet kritisk till det mesta.

Modiano

Annars har jag lyssnat om och om igen på den här låten:

Den är banal men sexig. Älskaren, den Texas omnämner som ”Summer son” och som förekommer som en bländande (och något science fictionartad) solgestalt i videon (och som hon har sex/brottas med på stranden medan orgasmiska vågor sköljer in mot dem), antar jag ska föreställa någon slags svåråtkomlig halvgud och jag gillar det. För halvgudar förekommer ju inte bara i mytologin; de flesta kvinnor med erfarenhet av passionerade förhållanden torde ha mött åtminstone en av dem i sitt liv.

Åh, apropå halvgudar; en av mina favoritmyter är den om Amor och Psyche: Den undersköna Amor besöker Psyche om nätterna och villkoret för hans besök är att hon aldrig får se honom – aldrig veta hur vacker han är – och sedan, när hennes nyfikenhet tar överhanden och hon låter föra en lykta mot hans ansikte överger han henne och lämnar henne förkrossad. En sublim metafor för just passionen; den som trots- eller kanske just på grund av – sin skönhet inte tål att granskas.

Här är några målningar på temat, samtliga betitlade ”Amor och Pysche”:

JacopoZucchi Jacopo, 1589

Peter Paul Rubens Amor PsychePeter Paul Rubens, c. 1612-15

800px-Giuseppe_Maria_Crespi_-_Amore_e_Psiche_-_1707-1709Giuseppe Maria Crespi, 1707-1709

Och så denna fantastiska skulptur:

Antonio CanovaAntonio Canova, 1793

Och nu måste jag verkligen sätta punkt. Ska försöka bli bättre på att skriva om ett ämne i taget framöver. Puss och godnatt.

Industridystopi

Knatade iväg till Obbolas hjärta, Den Stora Fabriken, i eftermiddags och tog lite bilder:

Pappa har alltid sagt att det på fabriken ”finns tusen olika sätt att dö.” Under de 40 år han har jobbat där, på ”dårhuset” som han kallar det, har flera av hans arbetskamrater förolyckats: En föll ner i en bassäng utan densitet och drunknade, en annan ramlade in i en av brännugnarna och kremerades, en tredje blev av med en arm i en stor såg, en fjärde fick brännskador i ansiktet. Nä, fabriken är ingen plats för veklingar!

Och som vanligt finns det inget som passar bättre till en dystopi än lite Sisters:

Stadsdystopi (igen!)

David Molanders bild på Slussen som jag såg i DN imorse var så vacker och dystopisk. Den hade nästan mystiska kvaliteter:

Klicka på bilden för större format!

En så fin bild förtjänar att ackompanjeras av lika skön som dystopisk goth. Extra passande med ett arkitekturinriktat namn:

Är det Charlotte Rampling i Nattportiern de unga herrarna fantiserar om?

Enligt Louis Vuitton är det ju föresten såhär vi ska se ut i vinter:

Fast jag tror jag passar på den nazi-inspirerade mössan, den kan ju trots allt sända ut fel signaler.

Eftersom jag är sanslöst lat idag och egentligen bara vill frossa i fina bilder låter jag Wikipedia, för andra gången denna dag, göra jobbet åt mig:

Staatliches Bauhaus (tyska för ungefär ”Statliga bygghuset”) eller enbart Bauhaus var en skola för konsthantverk, formgivning och arkitektur i Tyskland under åren 1919 till 1933, då den stängdes av nazisterna. Bauhaus grundläggande idéer var att sammanfoga konst, skulptur, arkitektur och design samt att därmed också minska klyftorna mellan finkultur och de lägre ansedda konsthantverkskunskaperna. Bauhaus har haft stort inflytande på modern konst och arkitektur samt kan ses som en föregångare till funktionalismen.

Bauhaus-tekanna

Bauhaus-stol

Bauhaus-haus

(Nu lovar jag att inte klistra in Wikipedia-utdrag här för en lång tid framöver. Det är ju skamligt! Det är det faktiskt!)

Jeremy Geddes

Upptäckte nyss denna konstnär; Jeremy Geddes. Vilka explosiva, sciene fictionartade bilder! Tydligen målningar – inte animationer. Annars ser de väldigt animerade ut. Inom film och i tevespel har futuristiska/dystopiska stadsmiljöer länge varit en trend – kanske särskilt inom den asiatiska skräckvågen. Kul att en konstnär närmar sig dessa världar!


Stillbild från filmen Re-cycle (Hong Kong, 2006)


Stillbild från tevespelet Silent Hill (Japan, from 1999)