Månad: augusti 2012

Hemma med feber

Hej,

jag är hemma och sjuk och har gräsligt dåligt samvete för att jag är hemma och sjuk. Så dåligt samvete att jag – som kompensation – har ägnat morgonen åt att städa och tvätta. Inte bra. Som lärare – liksom i alla yrken där man har det minsta lilla individuellt ansvar – är det i princip skamligt att stanna hemma, även om man har giltiga skäl.

Imorse hade jag lovat en grupp att de skulle få spela upp sin pjäs på första timmen, och de hade tagit med sig utklädningskläder och gjort kulisser och var vansinnigt peppade – och nu antar jag att detta har skjutits upp, eller så har jag bara gått miste om alltihop vilket känns mycket tråkigt. Och imorgon – å fasa – har jag tio utvecklingssamtal med föräldrar som TAGIT LEDIGT från sina jobb för att lyssna på vad jag har att säga. Jag kommer att släpa mig dit även om jag är dödssjuk. Pallar inte att ställa till med besvär.

Jag har alltid tagit överdrivet mycket ansvar för saker jag företagit mig. Stressar upp mig lättare än en hamster. De senaste sju dagarna har jag drömt om mina elever varje natt; att vi befinner oss i en stad under belägring och att jag tappar bort dem en efter en. Mycket symboliskt. På kvällarna efter jobbet är dessa små individer – lika rara som jobbiga – i princip det enda jag tänker på. Inte konstigt att jag har blivit sjuk.

Men över till något annat. Jag har lust att skriva om saknad. Jag saknar min bästa kompis och jag saknar överhuvudtaget att göra vardagliga saker tillsammans med vänner som verkligen känner mig (jag har några få sådana som tråkigt nog inte bor i Stockholm) – att se skräckfilmer och hetsäta popcorn, dricka Mariestad på en helt ordinär pub med typ lastbilschaffisar vid bordet intill. Diskutera ytliga saker som vilken klänning jag planerar att köpa och bästa produkterna för att dölja mörka ringar under ögonen. Jag saknar vår hund. Och att vara hemma hos pappa och titta på medan han steker sin äggröra till en hård, gummilik massa som mest påminner om sönderhackad frigolit. Jag saknar att glo på Criminal Minds med min syrra.

Det är svårt att bo långt ifrån dem man älskar och är beroende av. Jag har aldrig varit en särskilt social person och det tar lång tid för mig att etablera varaktiga band till andra människor, men de band jag väl befäst brukar bestå. Fast kanske är det febern som talar, jag blir känslig och sentimental. Kanske ska jag skriva om något annat.

Jag läste ut Curtis Sittenfelds ”I en klass för sig” häromdagen. Den var jättebra. Sittenfeld är en författare som jag gillar helhjärtat och jag har haft lika stor behållning av hennes övriga två romaner (hon debuterade 2005). Hon har en vardaglig, jordnära ton som lurar mig att tro att vi är lika. Samtidigt som det är uppenbart att hon är sjukt mycket intelligentare än genomsnittet och att jag aldrig skulle kunna vara lika skarp. Men jag gillar den där illusoriska identifikationen, känslan av frändskap med en annan skrivande människa. Igår, i ett behov efter mer av henne, läste jag några av hennes essäer som finns här. De var också jättebra, särskilt den med titeln ”You Can´t Get a Man With a Pen” – en rolig uppgörelse med manliga rockstjärneförfattare kontra deras mindre omsvärmade kvinnliga kollegor.

Nu läser jag Tina Feys hyllade ”Bossypants” som jag upplever som ganska jobbig. Jag har lite svårt för det där krampaktiga behovet av att ge varje anekdot en klatschig, ironisk twist. Fast det är väl just det som komiker ägnar sig åt. (Och jag gillar ironi, bara den inte är uppskruvad på maxvolym.) Samtidigt är jag övertygad om att humor kanske är den viktigaste mänskliga egenskapen av alla. Förmodligen för att jag växt upp med en pappa som alltid skämtat om allt – inklusive mina tårar, samt om sjukdom och död – och som försvarat sina klavertramp med att hävda att ”man måste kunna skämta om allt”. Skrattet som en överlevnadsstrategi. Och numera är jag tillsammans med en kille som skämtar om allt. (Det som kännetecknar mina två längsta förhållanden är just att killarna, i mina ögon, varit och är vansinnigt roliga.)  Men Tina Fey är inte särskilt kul; alla hennes skämt handlar på något sätt om att hon är så-gräslig-men-ändå-så-charmant. När humorn reduceras till koketteri är den inte rolig längre.

Och nu är det nog dags att avrunda. Ska ner i tvättstugan och hänga lakan.

Högst upp; Felix Vallotton; ”The Sick Girl”, 1892

Och en bonus i form av en mumifierad katt:

och en apa:

DN Bostad

I fredagens DN Bostad: Lyckat kulturpar visar upp sitt 1700-talshus vid Mälarens strand och svarar på frågan om vad de ”aldrig skulle ta in i hemmet”: ”Läsk- och mineralvatten på flaska. Vi kolsyrar och smaksätter vårt brunnsvatten.  Inte heller produkter med palmolja, scampiräkor eller utemöbler i ocertifierat regnskogsträ.”  På frågan vad de drömmer om svarar de: ”Ett växthus i certifierat cederträ och att bygga om den gamla ångbåtspiren.”

Nästa vecka blir det inredningsreportage från Sofia och Olles andrahandslya med svartmögel i duschen beläget i Enskededalen. Detta skulle de aldrig ta in i hemmet: ”Något som inte är certifierat av någon rättviseorganisation.” Detta drömmer de om: ”Alla certifierade produkter i hela världen samt ett hittebarn från Peru.”

Stora tålamodsprövningen, del 1

Idag, klockan 12.20: delar ut nya skrivböcker på svensklektionen.

Elev 1: Fröken, ska man skriva sitt namn utanpå?

Jag: Ja.

Elev 2: Fröken, ska jag skriva namnet utanpå?

Jag: Ja.

Elev 3: Fröken, ska jag skriva namnet i rutan här?

Jag: Ja. *Vänder mig mot klassen*: Hörni allihop, ni ska skriva ert namn på bokens framsida!

Elev 4: Ska vi skriva klass också?

Jag: Gör det om du vill.

Elev 5: Ska vi skriva klass?

Jag: Gör det!

Elev 6: Fröken, ska jag skriva namnet utanpå?

Jag: *Vänder mig mot klassen*: Skriv ert namn och klass på bokens framsida!

Elev 7: Ska jag skriva namnet i rutan?

Jag: Ja.

Fortsättning följer.

Söndag 19 augusti

Jag blev erbjuden anställningsintervjuer både på Sigtuna Humanistiska Läroverk och på ett komvux i Hötorgsskrapan, men tackade nej till båda för att ta ett jobb på mellanstadiet. Ett val som förvånar mig. (Jag är uppenbarligen ingen karriärist.)

Jag har ingen aning om hur man jobbar med barn, har ingen aning hur jag ska anpassa min vokabulär och pedagogik. Antar att mitt tidigare ganska avslappnade förhållningssätt till eleverna inte kommer att fungera – att jag måste vara tydligare, strängare: ”Nu ställer ni er på led och gör som jag säger.” Det kommer att kännas mycket konstigt.

Dock: Jag har bestämt mig för att vara en djävligt bra lärare. Det är alltid mitt mål att vara en djävligt bra lärare, typ DEN BÄSTA LÄRAREN. Ett slags högfärd, kanske.

Utanför fönstret vajar lönnen fram och tillbaka i vinden. Himlen är gråmulen och ett jämntjockt larm av bil- buss och motorcykeltrafik (det bullriga, småputtriga motorcykelljudet är min favorit), flygplansmotorer, sirener, biltutor, prat och skratt väller in genom fönstret. Vi har det alltid öppet – även på natten – och jag gillar att det aldrig är riktigt tyst.

Jag läser flera böcker samtidigt; ”Överklass” av Susanna Popova, ”Blink” av Malcolm Gladvell, ”Jaget och det omedvetna” av Jung och så läser jag om Carina Rydbergs ”Den högsta kasten”.

Carina Rydberg är en jäkligt bra författare, jag slås av det varje gång jag läser henne; vilken stilist hon är – men hon är tung. Besatt av förlusten, som utgör hennes själva kärna; inställningen att hon har förlorat allt redan från början och att vad hon än företar sig kommer det att sluta med nederlag. Av denna anledning letar hon aktivt upp människor som ytterligare kan bekräfta detta; omvandlar förnedringen till ett narrativ, utvinner – paradoxalt nog – kraft från den. Men det slår lätt över till paranoja och jag blir irriterad på henne mellan varven. (Jag blir ofta irriterad på författare.)

Malcolm Gladwell undersöker i sin bok den ganska flummiga begreppet ”magkänsla” genom att intervjua en rad olika forskare (men också lekmän) i ämnet; hur vi, mycket oftare än vi tror (så gott som alltid), fattar beslut blixtsnabbt och organiskt, genom undermedvetna och ofta primitiva känsloprocesser. Det intressantaste kapitlet handlar om ”varför vi faller för långa, mörka och snygga män”. ”En riktig karl” är lång och stilig; på en lång man projicerar vi föreställningar som handlingskraft, potens, intelligens och viljestyrka. Gladwell redogör för resultaten från en omfattande amerikansk undersökning som visar att den genomsnittslige manlige chefen – oavsett bransch – är 183 centimeter lång; ca 8 centimeter längre än den genomsnittslige amerikanska mannen i stort. Gladwell fortsätter med att redogöra för hur en mans längd även påverkar hans inkomst:

För inte så länge sedan kom forskare som analyserade uppgifter ur fyra stora forskningsstudier som följt tiotusentals människor från födsel till vuxen ålder fram till att när korrigeringar var gjorda med hänsyn till ålder och kön och vikt, gav varje ökning på två och en halv centimeter i längd en skillnad i årsinkomst på 789 dollar. Det innebär att en person som är en och åttiotre centimeter lång men i övrigt identisk med en som är en och sextiofem kommer att tjäna i snitt över 5525 dollar mer om året.

Jag avslutar med överklassen. Det finns mycket att lära av den, oavsett vad man tycker om nedärvda titlar och förmögenheter. Framförallt när det kommer till uppförande och smak måste de sägas vara överlägsna övriga klasser. I Susanna Popovas intervjubok är samtliga rörande överens om följande saker:

1. Man bör vara vänlig och artig i alla situationer. (Det upphöjda lugnet ger dessutom ett retoriskt övertag.)

2. Undvik att köpa nytt. Således: Värna secondhand och antikviteter, strunta i Ikea.

3. Handla inte mycket och billigt utan lite och dyrt. En proppfull väska med billigt smink från HM ger sämre utdelning än tre kvalitetsprodukter från t ex Chanel.

Men när det kommer till mänskliga relationer kan det vara svårt att känna sig bekväm och ”hålla sig på mattan”, även om man fötts med silversked i mun. Bokens mest sympatiska person, ”Caroline 40+”, ger uttryck för ett främlingsskap i sociala sammanhang som jag kan känna igen mig mycket i:

Jag kommer ofta hem från middagar med den där känslan av att: ”Var jag tvungen att säga det där?” /…/ Och jag behövde kanske inte säga det men någon del i mig blir väldigt tonårsrebellisk, ungefär som: ”Här ska ni få lite nytt att tänka på.” /…/ Jag tänker att jag kunde ha diskuterat det på ett smidigare sätt. Mitt sätt gör mig lite obekväm och därmed kanske mindre tillhörig, för den som är lite obekväm kanske man inte… bjuder på glögg.

Modeblogg igen

Det finns inget lyxigare än att modegoogla. Åtminstone i mitt fall eftersom jag inte har några pengar (och eftersom jag alltid faller för extremt dyra plagg från typ Balmain). Men OM jag hade råd, skulle jag genast köpa bootsen ovan. De är perfekta: Svarta, blanka och spetsiga (skor ska vara spetsiga!). Nu måste jag ta mig i kragen, gå och koka gröt eller nåt. Högst upp: Snygga sminkningar.

Ps. Om ni tittar noga kan ni se att modellen på bilden längst ned har en sjöhästbrosch på sitt kavajslag. Ett sånt måste jag absolut skaffa. Nedan två alternativ, den gröna är mycket dyr så jag får nog köra på en sån där bijouterie-fejksilvrig:

Piedestalens moderedaktion väljer

Vali Myers ”by John”

Janis Joplin, av Richard Avedon

Medlem i bandet Cockettes, av Anne Leibovitz

Självporträtt, av Mary Ellen Mark

Janis Joplin (detalj)

I höst hämtar vi än en gång inspiration från ljusskygga ockulta sammanhang; seanser, shamanistiska ritualer samt från den klassiska föreställningen om häxan.

Nyckelplagg är den pärlbroderade västen, sammetstunikan och den tunga pälsjackan. Som accessoarer väljer vi långa halsband (gärna lager på lager) samt silverringar med stora stenar.

Håret ska vara utsläppt och gärna rufsigt. Sminkmässigt fokuserar vi på ögonen; tjock kajal är vad som gäller. Spara gärna ut dina ögonbryn; de bör vara naturliga.