Candid Confessions

Jag sitter hemma i fåtöljen och Tänker och Känner. Vegeterar skulle man också kunna kalla det. I öppna spisen flammar en brasa; susar, sprakar och knäpper med höga lågor som slår vilt omkring sig. Vedträna förkolnar i snabb takt och strax behöver jag lägga på fler. Olle, som har övertagit min förkylning, ligger och hostar i soffan. Annars är det tyst och stilla här hemma. Två mindre lampor lyser dämpat på fönsterbrädet och skrivbordet. Utanför fönstret har skymningen just slagit över i tjockt blått mörker. Klockan är kvart i fem.

De senaste dagarna har jag nästan inte gjort någonting. Mest legat i sängen. Och då och då tittat till fåglarna. Några nya har tillkommit, bland annat en rödhake och en stor, dominant björktrast. Fast igår gjorde jag faktiskt något: Jag var på loppisrunda i Skarpnäck. Köpte en bokhylla till sovrummet och en ansenlig mängd romaner. Fyra av Erica Jong, samtliga med rosa omslag och ful layout. Två av Balzac. Och ytterligare några av John Fowles, Nabokov, Hemingway, Henry James, Graham Greene, Dostojevskij. William Thackereys Fåfängans marknad i tre band. Jag har i många år velat läsa den sistnämnda. Böckerna kostade tio kronor styck. På ett antikvariat hade jag fått betala det sexdubbla.

En del av romanerna, som Bröderna Karamazov och Lolita, äger jag redan. De ligger nedstoppade i en stor kartong på min styvfars vind hemma i Umeå tillsammans med många andra romaner samt min kurslitteratur från tiden jag läste litteraturvetenskap. Där har de legat i tolv år nu, ända sedan jag flyttade till Stockholm första gången. Vet inte varför jag aldrig hämtat dem.

Just nu läser jag Erica Jongs Rädda livet!, på omslaget hyllad av Ingmar Bergman. ”Jag blev djupt imponerad av Rädda livet!, av dess vitalitet, värme, intelligens och mod” skriver han.  Blev ganska förvånad, trodde inte att Bergman var typen som intresserade sig för ”frigjorda kvinnoromaner”. Men jag är glad över att ha fel. Erica Jong är en författare jag beundrar. Nästan idoliserar. Samtidigt som hon går mig på nerverna. Hon är otroligt självupptagen. En kvinnlig Ulf Lundell som skriver om sig själv i roman efter roman. Enda skillnaden mellan henne och hennes hjältinnor är väl att de har andra namn och är lite mer kryddade.

Rädda livet är en fortsättning på Rädd att flyga. Isabella Wing har gjort världssuccé med sin sexuellt frispråkiga debutroman Candidas Confessioner (otroligt dålig översättning). Candida heter Wong i efternamn. Ms Wing är fortfarande gift med ”den asiatiska” psykoterapeuten Bennet (Jong var också gift med ”en asiatisk” psykoterapeut). Hon har problem i äktenskapet och problem med att hantera sin berömmelse, samtidigt som hon i rasande tempo njuter dess frukter: Hon har fått ”tusen nya vänner”, folk som förut nonchalerade henne vill plötsligt stifta hennes bekantskap, nästan varje kväll går hon på kulturella mingel, vernissager, fester av olika slag. Hon tackar ja till alla inbjudningar hon får, stannar aldrig hemma. En av orsakerna är att hon inte står ut med sin man som är kylig men artig och som oavbrutet slänger sig med termen ”oidipal”. Hon avskyr att han analyserar allt som händer honom, som händer henne, alla människor i deras närhet. I hennes ögon är detta förhållningssätt nedlåtande. Och mest av allt avskyr hon att han romantiserar sin taskiga barndom. Att han drar nytta av en offerroll och använder denna som snuttefilt.

Just detta får mig att skratta, offersnuttigheten, jag har själv erfarenhet av liknande beteende. Många människor tycks trivas alldeles utmärkt med att betrakta sig själva som offer, vilket egentligen inte är så konstigt: Att inta en offerroll är bekvämt, man får en ursäkt för allt och behöver varken anstränga sig eller ta tag i sitt liv. Och sen är det ju trevligt när folk tycker synd om en; daltar och har sig, och genast skäms och ber om ursäkt om de råkar uttala något som liknar ett krav. Men offer är ofta svin, det har jag också erfarenhet av. Deras självömkan tar sig inte sällan maligna former och suger all kraft ur deras omgivning. Fast Isadora har också ett behov av det där; att tycka synd om sig själv. När Bennet bekänner att han varit otrogen blir hon vansinnig fast hon själv haft älskare vid sidan av under hela deras äktenskap. Och Jong verkar anse att det är rättmätigt av henne, av Isadora alltså, att känna så. Vilket även gör Isadora till ett svin; den typ av svin som historiskt sett varit mannens privilegium. (För det är ett privilegium att vara svinet i ett förhållande.)

Också jag har varit ett svin. Och snuttat ned mig i en offerroll. Men det var många år sedan nu. Man växer ifrån det när man får tillräckligt med motstånd, när någon säger att nu får du för fan skärpa dig, och det är bra. Människor i gemen behöver motstånd för att bli något sånär uthärdliga. Framförallt behöver de motstånd för att utveckla självaktning och integritet.

Jag gillar Erica Jong för att hon är ”för mycket”: Beskäftig, vulgär, ohämmad, frispråkig, emellanåt grandios. Hon verkar inte skämmas för något. Inte känna något behov av att anpassa sig eller be om ursäkt. Men naturligtvis är detta inte helt sant. Hon skäms visst, bekänner hon. När hon gör människor utmattade eller när hon ”fläkt ut sig” för mycket. Emellanåt lider hon av det Carrie i Sex and The City, och många andra också för den delen, kallar verbal diarrhea. Och jag känner igen mig själv i det och det är väl just därför jag gillar henne.

/…/

(Resten av inlägget censurerat av Piedestalens övervakningsbyrå.)

Återkommer evt. med några nya stillsamma slutord.

Godnatt.

”Det där med utsatta grupper tycks ligga som en kall, död hand över hela västvärldens samhällsdebatt. Det styr så mycket av diskussionen att det ibland känns som att det är det enda vi diskuterar: vem är i överläge, vem är privilegierad, vems norm och struktur är överordnad i varje givet fall?”

Bra text av Erik Helmerson i gårdagens DN: ”Utsatthet är ingen ursäkt”.

Fredag 23:e januari

Hej,

jag har varit less på internet, less på att blogga och så har jag varit sjuk. Sjuk är jag förresten fortfarande. Haft feber, andningssvårigheter (inte livshotande) och nu de gamla vanliga tröttsamma förkylningssymptomen. Varit hemma från jobbet i fyra dagar och det hade varit toppen om jag bara haft ork att göra något roligt av min lediga tid. Fast läst en bok har jag i alla fall lyckats med: Into the wild av Jon Krakauer. Den handlar om Christopher Johnson McCandless, han som dog av svält i Alaskas vildmark 1992. Ni har säkert hört talas om- eller sett filmversionen. Otroligt gripande, boken alltså (fast filmen var också bra), grät vid ett tillfälle. Sen började jag skriva om den och om McCandless öde men det resulterade mest i rappakalja. Hjärnan har inte velat samarbeta, tankarna har inte hållit sig i schack. För många associationer, men det är väl som vanligt. (En dag ska jag skriva en encyklopedi baserad på personliga associationer, den kommer bli så far out man!)

McCandless självporträtt, utmärglad med sitt avskedsbrev i handen. Att möta döden med ett leende är minst sagt beundransvärt.   

Nu sitter jag vid köksbordet och dricker morgonens överblivna kaffe som jag värmt upp på spisen. Till kaffet (hets)äter jag Noblesse, mot både vilja och förnuft, men anden är svag och köttet segrar. (Nu slänger jag skiten i sopkorgen, häller diskmedel över, sådärja, då var det problemet löst.) Fick Noblesseasken av C som tack för att jag varit kattvakt. Hon hade ställt den på badrumsgolvet, bredvid en flaska Processo, och runtomkring hade katterna protestbajsat eftersom lådorna var fulla. Och nu känner jag mig förstås hemsk – slänga en present! Så får man inte göra. Förlåt, förlåt.

Apropå djur är jag även ankvakt. Och stolt utfodrare av småfåglar. Igår tyckte jag att ankorna såg smutsiga ut så jag bestämde att de behövde bada. Släpade därför, med flåsande lungor och värkande bröst, in en liten pool i deras inhägnad som jag fyllde med varmt vatten. Och sen ville de djävlarna inte hoppa i. Mycket otacksamt. Fast i morse var vattnet smutsigt, så kanske badade de trots allt efter att jag gått in. Det är möjligt att de bara är kyska och tyckte att det var pinsamt att jag såg på, vilket är begripligt: Själv skulle jag inte vilja att de glodde på mig när jag duschar.

Idag har jag hursomhelst fortsatt med mina moderliga omsorger, tänt värmelampan åt dem eftersom det är kallt ute och gett dem mer mat än de kanske förtjänar.

Ankorna, motvilliga fotomodeller.

Och så småfåglarna. Jag älskar småfåglar och har därför fått en fröautomat och en trådkorg med nötter i av mina hyresvärdar i julklapp, de hänger på en pinne utanför köksfönstret så att jag kan sitta och titta på dem medan de käkar. Häromdagen tog dock både nötterna och fröna slut och eftersom jag inte kunnat gå och handla och inte vill förlora mina matgäster till grannarna (som är hårda utfodringskonkurrenter) har jag ersatt deras vanliga kost med granola och pappas finmüsli, gjord efter Cranks klassiska recept. Först var de kritiska men sen slog det om och nu äter de med en närmast sjuklig mani. Är rädd att de kommer att få en sockerchock och drabbas av magsmärtor och illamående, vet inte riktigt hur mycket socker krakarna tål. Fast det är åtminstone farinsocker och jag tröstar mig med att det kanske är nyttigare.

Mina små protegéer består av en handfull blåmesar och talgoxar och en stor präktig nötväcka. En vacker koltrast hänger också i krokarna men föredrar att hålla sig på marken under snöbärsbusken och ölandstoken. Häromdagen lade jag ut ett stort rött äpple åt den som den inte rört. Och eftersom det är min högst naturvetenskapliga erfarenhet att koltrastar älskar äpplen så tycker jag att hans diss är lite bekymmersam: Varför rör han inte äpplet? Liksom.

Ni hör ju: Att vara sjuk och isolerad för länge kan göra en människa knäpp. Jag har förvandlats till the bird whisperer, utan någon större framgång dessutom. Så sorgligt.

Eftersom jag känner mig piggare idag har jag försökt vara duktig. Tvättat ett par maskiner och betalat räkningar. Lagt undan lite sparpengar, räknat samman den kommande månadens kostnader utöver mat och hyra (mina stående utgifter; schampo, balsam och Weras ull- och silkesmix-strumpbyxor). Beställt några nya böcker har jag också hunnit med. Bland annat Nathalie Sarrautes Planetariet och Octave Mirbeaus Lidandets lustgård. På Adlibris snubblade jag över en utgåva av Stolthet och Fördom från 2013 med det fulaste omslaget någonsin; en svart hand formad till ett ”fuck you” med en vigselring på ringfingret. Blev djupt kränkt och provocerad å Jane Austens vägnar. Nedan kan ni själva beskåda eländet:

Har räknat ut att jag de senaste åren har läst i snitt tre och en halv bok per månad och måste hålla förråden fyllda. Att inte ha något att läsa är mycket obehagligt, särskilt på pendeltåget eftersom böckerna skyddar mig från köttfloden av medpassagerare. Kan bekänna att pendeltåget är i princip den enda plats jag läser på. Hemma föredrar jag istället att skriva, och att se på film.

Det blir mycket film hemma hos oss. Nästan vad som helst duger bara det är rörliga bilder och dialog. I veckan har vi sett om Casino Royale (med Eva Green!), A Dangerous Method, The Big Lebowski, och Far from Heaven. I söndags var vi på bio och såg Wild – som var mycket bra. A Dangerous Method förresten; Keira Knightley förstör verkligen hela filmen. Liksom hon förstör varenda film hon är med i. Grejen med henne är att allt sitter på utsidan. Hon ler och gråter, skrattar och är allvarlig och allt är bara grimaser, ansiktsmuskler som dras ihop och slätas ut. Ögonen förblir tomma. Hon skulle aldrig ha nått samma berömmelse utan sin skönhet, så det så. (Jag har fortfarande inte förlåtit Joe Wright för att han castade henne som Anna Karenina, hur kunde han? Fast hela filmen var ju i och för sig en katastrof.)

Eva Green i Casino Royale.

En annan vacker Bondbrud: Bérénice Marlohe i Skyfall, jag älskar scenen mellan henne och Bond på ”The Golden Dragon Casino” i Shanghai:

Ber om ursäkt för beskäftig introreklam.

Jaha. Det är dags att ge sig. Nu ska jag duscha, spackla mig och begrava mig i ett moln av parfym. Låtsas att jag har ett liv.

Trevlig helg på er och var makalöst tacksamma om ni råkar vara friska.

Hälsar den bittra sjuklingen.

Film jag måste se: ”Providence” av Alain Resnais

Spännande essä om Karl Popper av Lena Andersson i dagens DN:

Gemensamt för de kollektivistiska lärorna, som Popper spårar till Platon, är att en utvald grupp är utsedd som den främsta, som bärare av historien. Dess kamp med andra strängt definierade grupper är central. Vidare betraktas samhället som en organism, där summan är större än delarna, en ordnad helhet med ett innersta väsen vilket säger något sannare och riktigare om delarna än delarna själva kan göra, ty de styr inte över detta väsen, utan styrs av det.

Ovetande och determinerade är människorna på väg mot organismens högre mål, som en cell i organismen, strukturen, historien och kollektivet. Individens autonomi och självbestämmande är en illusion. Hela varat och psyket bestäms av den sociala positionen.