Skogskyrkogården

Kyrkogården ritades av Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz – den senare stod för merparten av landskapsarkitekturen samt det klassicistiska Uppståndelsekapellet. Asplund ritade övriga byggnader. Asplund dog strax efter invigningen 1940 (vid blott 55 års ålder) och finns begravd i närheten av Skogskrematoriet.

Muren kring Skogskyrkogården uppfördes av Stockholms arbetslösa mellan 1923-1932. Den är 3,6 kilometer lång.

En av kyrkogårdens mest kända gravar är Greta Garbos. Hon vilar i en egen lund omgärdad av sälg (det träd som ger videkissar). Idag stod sju olika blomkrukor framför hennes sten, främst påskliljor men också två sorters viol.

Det är relativt vanligt med plastblommor på kyrkogården.

Det är lördagskväll, jag dricker te

Hej,

det är lördagskväll och jag dricker te. Det är alldeles tyst här hemma; utanför fönstret dalar ett stilla snöfall och på bordet framför mig fladdrar några tända ljus. Kvällen har varit lugn. På det sätt jag för några år sedan skulle ha klassat som ”tråkig” men som jag numera uppskattar. (Skyller på min digra ålder och härjade själ!) Jag har badat bubbelbad och läst  i Joyce Carol Oates dagbok,  och vi har ätit en delikat middag; rökt lax med bladspenat, jordärtskockspuré och stekta skogschampinjoner, kokt potatis med dragon och dijonsenap till. Som dryck: iskall Freixnet (budgetcava) – borde ge höga vuxenpoäng; särskilt eftersom vi inte ens drack oss fulla! (Det är alltid Olle som lagar maten, själv är jag analfabet i köket, om man nu kan uttrycka sig så, det kan man troligen inte.) Idag har vi (till vår stora lättnad, det är hemskt att leta lägenheter i Stockholm) funnit vårt kommande hem. Tillåt mig presentera vår nya granne:

Skogskyrkogården! (Gotaren i mig är mycket nöjd!)

Vi flyttar in redan nästa helg och har typ inga saker alls – inga möbler, inga husgeråd, inga mattor, lampor, inte ens kuddar och täcken (allt finns kvar i stugan i Västerbotten); vi kommer verkligen att få börja från noll. Försöker tänka att det ska bli romantiskt och äventyrligt – lite som i en Douglas Kennedy-roman. Men ja … jag får väl se.

Ikväll: ”stor och blommig”

Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve (det flottiga glaset tyder på njutning!)

I min strävan efter att uppnå renässansmänniskans fulla potential (trots att jag inte fick godkänt i Matte B på gymnasiet och med näppe klarade Matte A) skall jag nu utsträcka denna blogg till livstilstipsens domäner och för första gången rekommendera ett vin. (Ja, det är meningen att du ska klicka på länken!)

Detta högromantiska vin, storblommigt, friskt och glatt, med en eftersmak av ungdom, oskuld och intensiv livsglädje, är definitivt värt sina 94 kronor och rekommenderas till följande situationer:

1. Brevläsning (av handskrivna brev, långt från allt som heter mobiltelefoner och datorer!) på divan.
2. På en träbänk i en blomstrande trädgård en stekhet, solig försommardag.
3. Med din hjärtas älskade på en balkong med utsikt över Eiffeltornet (eller åtminstone havet!).
4. I badet, till klassisk musik, med tända ljus.
5. När du för trettiofemte gången bevittnar Mr Darcys storartade frieri i BBC-versionen av Stolthet och Fördom från 1996:


Har jag förresten nämnt att Eiffeltornet är min absoluta favoritbyggnad? Och att jag fullkomligt älskar dess kitschiga ljusspel? Om inte så gör jag det nu.

Trevlig vinstund!
Önskar Piedestalen

Mr Collins gästbloggar om sitt besök i Hagaparken och om sina åsikter kring bevakningen av vårt förnämliga kronprinsesspar

Stockholm, måndagen den 16 januari 2012

Mina kära, högst ärade Läsare!

Jag måste inleda med en förhoppning om att ni alla har hälsan och mår bra, och att livet inte har bjudit er alltför stora motgångar under den tid som förflutit sedan vi sist hade nöjet att råkas! Med mig är det ypperligt, och jag måste säga att mitt nya land hittills varit till stor belåtenhet!

Igår hade jag det excellenta nöjet att promenera i Gustav den III:s gustavianska park, utrustad med käpp och monokel, och njöt storligen av de nyklassicistiska och nyantika 1700-talsslott, lusthus och paviljoner som står att finna på platsen. Parken, med sin generösa växtlighet, så idealt belägen vid Brunnsvikens klara vatten, som högst harmoniskt avspeglar sig i slottens fönsterglas, lämpar sig utmärkt för en söndagsutflykt.

Det stora glädjeämnet för dagen var dock inte naturens storslagna skönhet eller Desprez högst angenäma arkitektur, utan att beskåda den ypperliga bevakning som råder omkring vårt kronprinsesspar. Vår duktiga säkerhetspolis har gjort ett utmärkt arbete och rest en hög och elegant järngrind omkring deras ägor, parkens självklara medelpunkt och hjärta; Haga slott, och uppe på denna grind har de fäst diskreta små säkerhetskameror på 10 – 20 meters avstånd från varandra. Dessa kameror, som spinner med ett surrande, men icke alls störande ljud, bevakar området dygnet runt. På grinden har de också fäst mången skylt där man kan läsa att det råder STRIKT FÖRBUD (här höjer jag inte alls mitt tonläge, utan återger endast förlagans versaler) mot att ”fotografera, avbilda, beskriva eller mäta skyddsobjektet utan särskilt tillstånd”.

Vem ”skyddsobjektet” ifråga är kan det förstås inte råda några tveksamheter om, och ni läser säkert mina tankar och förstår att det rör sig om ett av vårt lands mest högvorna personer.

Trots detta förbud – som icke alls kan gälla en så kultiverad person som jag själv – skall jag drista mig att rapportera att kronprinsessparet verkade vara i Den Bästa Av Hälsa: Flaggan var hissad och dansade av stolthet i den friska vinden och skorstenarna pumpade ut ymnigt med rök. Man hade en liten ljusbeprydd gran på grusplanen framför den västra entrén och det stod inte mindre än sex nya Mercedesbilar på parkeringen vilket förstås kittlade min fantasi mycket. Kunde det möjligen vara övriga delar av Den Konungliga Familjen som var på besök? Kanske höll de som bäst på att tillaga en härlig söndagsstek i ugnen, kanske sprakade brasorna på hemtrevligt vis i någon av de säkerligen många öppenspisarna? Och om Konungen var där; vilken stolthet han måste känna över att hans Välartade Dotter valt att flytta in i hans barndomshem, där han lekt och upplevt så mycket förnöjelse tillsammans med sina äldre systrar – de ljuva ”Hagasessorna”!

Men, jag skall icke dröja härvid, ty även om det råder yttrandefrihet och demokrati i detta vackra och upplysta land gäller detta av förklarliga skäl inte vårt förnämliga kronprinsesspar – ty de skall icke alls fläckas ner av ogenomtänkta ord! (Även om jag är övertygad om att jag omedelbart skulle få anställning som hovskribent om Hovet var medveten om min stora Vördnad och Respekt för denna familj, ty jag skulle aldrig yppa en ofördelaktigt stavelse!)

En sak slog mig var dock vilket beklämmande Folkliv som var i omlopp utanför slottsgrindarna. Där trängdes horder av illa klädda joggare och hundrastare och tonåringar och gud vet vilka som ogenerat tittade in på kungligheternas tomt. Detta fick mig att känna ett visst obehag å kronprinsessparets vägnar för de är väl icke djur i bur, fria att beskådas som på vilken djurpark som helst? Nej, min tanke är att det enbart borde vara Eleganta och Diskreta Konungavänner som jag själv som skulle ha tillgång till parken och att Hovstaterna genast borde ta tag i saken och rensa den från obehagliga inslag av Patrask och Patraskkultur. Jag anser också att man genast borde nedmontera det japanska kapellet samt den turkiska kiosken som är skamfläckar för platsen – ty vad har simpel orientalism att göra i en svensk nationalklenod som denna?

Till avslutning medsänder jag ett fotografi på den villa jag utsett till mitt nya pastorat. En trevlig liten gård! Eftersom villan vad jag förstår ägts av en så kallad ”bohem” anser jag inte mina önskemål som förmätna (vad som är gott nog åt en konstnär bör även vara gott nog åt en präst). Jag ämnar också omedelbart söka medlemsskap i Stockholms Brevduveklubb för att underlätta korrespondensen med mitt hemland.

Högaktningsfullt, er tillgivne
Mr Collins

Anteckningar måndag kl 23:57, i sängen


Dana Levin: ”Bed painting”, 2000-tal

Grannen tvärsöver gatan har sin kristallkrona tänd dygnet runt. Som en diamantsol hänger den och glittrar över vårt vardagsrum.

Jag har blivit noggrannare: diskar, tvättar, städar, hänger skjortor, puffar till kuddarna i soffan i vardagsrummet, tänder otaliga värmeljus och går upp tidigt på morgnarna och gör frukost till Olle innan han går till jobbet – som Den Perfekta Hemmafrun. Undrar hur länge denna nit kommer att vara?

Gatorna är fulla av tarrbarr. På sopstationerna i vissa gränder ligger årets julgranar i högar. Ett beklämmande slöseri på växtkraft! (Not till mig själv: köp aldrig julgran!)

”Så går en dag från vårt liv och kommer aldrig åter”; denna romantitel av Jonas Gardell som etsat sig fast i min hjärna. Jag tänker på den ofta, tänker på vad jag gör med mina dagar. Skäms alltid när jag slösat bort en dag på ingenting alls.

Uteliggarna 1. Det sitter flera uteliggare vid Odenplan och jag ignorerar dem. De sitter där med sina kundvagnar och bananlådor och dragspel och Situation Stockholm-tidningar och pappmuggar och solstolar i plast. Och de ler när de möter min blick och jag ler inte tillbaka utan tittar bort. Det känns inget bra men jag vet inte vad jag ska göra. Jag blir så generad och oroad av att se dem där.

Uteliggarna 2. I lördagsnatt pratade jag med en ung uteliggare i tunnelbaneuppgången till Mariatorget. Han var i min ålder, hade stickad tröja, stort skägg. Jag hade druckit några öl och kände mig spontan. Slog mig ner bredvid honom och frågade varför han satt där. Upplyste honom om att det fanns ett härbärge i närheten där han kunde sova. Jag sa som det var, att det gjorde mig ledsen att se honom sitta där. Han var från Lettland, sa att han saknade pass men att hans situation ”inte var hopplös”: ”Jag kan vända den om jag vill”. Han sa att jag var den första som stannat och pratat med honom på länge, och att det gjorde honom glad. Vi missade tåget för att jag pratade med honom och Olle har retat mig oupphörligt sedan dess: ”Du kanske ska gå och hänga med din nya kompis på Mariatorget?” Säger han minst en gång per dag. Sedan skrattar han stort och muntert.

Uteliggarna 3. Är det att ”leva mer autentiskt” att sitta på gatan? Bör jag ha större sympati med låt säga en alkoholiserad uteliggare än en alkoholiserad aktiemäklare? Jag anser ju det. Men vad hjälper min sympati, i praktiken? Ibland blir jag trött på mitt kletiga självgoda rättvisepatos!

Information. Vilken information är intressant och vilken information är mindre intressant? Gagnar det faktum att jag blivit bättre på att städa allmännyttan? Troligen inte. Min bästa vän sitter i Umeå och sliter med en D-uppsats om Emilia Fogelklou. Är hennes text viktigare än min där jag skriver att jag har blivit bättre på att städa? Absolut! Men inte heller hennes slit är direkt livsavgörande, för någon annan än henne själv och en handfull Fogelklou-entusiaster. Bör hon bry sig om detta? Nej.
Bör hon göra något annat istället? Nej.
Bör jag skriva något annat än att jag har blivit bättre på att städa?
Kanske.

Olle innan han gick till jobbet imorse:
”Skulle du fortfarande tycka om mig om jag satt i rulle?”
”Ja. Men jag skulle tycka att det var jobbigt.”
Antal gånger denna fråga, i olika varianter, kommit upp i en parrelation? Förmodligen miljontals. Skulle du tycka bättre om mig om jag var smalare? Roligare? Vackrare? Mer intelligent? Tjänade mer pengar? Skulle du fortfarande tycka om mig om jag blev handikappad, fick cancer, blev dövstum, fick aids?

Mycket svårt att veta! Eller hur?

Sängdesign:


Sovrumsinteriör av inredningsarkitekt Shirley B Wainwright, tidigt 1900-tal


Säng i svulstig Napoleonstil, tidigt 1800-tal


Sänggardin (detalj), franskt 1700-tal


Säng, 1600-tal


Säng, tidigt 1500-tal

Det här skulle kunna pågå i en evighet så jag slutar nu! Men gamla högreståndssängar ÄR fascinerande!

Om ”bortskämda 80-talister”, ytlighet, konsumtionstips samt Nyår av Stig Larsson


Från en innergård nära mig (den 8 januari)

God dag!

Jag skriver ytligare inlägg. Det beror på att jag börjat skriva på romanen igen. ”Skriva på romanen” låter förresten så pretentiöst, pinsamt och förmätet. För är man inte utgiven bör man inte tala vitt och brett om sina författarambitioner. Man bör jobba i det tysta och sedan dra upp den färdigskrivna romanen som kaninen ur trollkarlshatten. Slå sin omgivning med häpnad. Men det är ett trick jag kan stå över. De som känner mig vet dessutom att jag jag har skrivit på roman(er) sedan tio års ålder. (Min första litterära förebild var Francine Pascal, hon som skrev tvillingböckerna. Jag fattade inte att hon var en samlingspseudonym för många olika spökskrivare. Mina första litterära försök handlade om långbenta blondiner i Beverly Hills som hade porschekörande pojkvänner, både blondinerna och pojkvännerna var stendumma och elaka och brydde sig bara om pengar, skönhet och status. Och jag älskade att skriva om dem. Älskade!)


Urbant kyrkorum – vår portingång!


Åh du massiva stad!

Vi lever i en tidsålder då alla vill vara speciella och helst försörja sig som något Märkvärdigt och Konstnärligt och Fritt, som skribenter, fotografer, konstnärer, snowboardåkare, dansare, designers… Och jag tillhör 80-talistgenerationen som enligt den mediala dramaturgin växt upp som Bortskämda Snorungar Med Storhetsvansinne. Vi som ”fick allt vi pekade på” av våra superdupervälmenande mesföräldrar. Jag känner inte igen mig i denna bild. Mamma gav mig inte alls vad jag pekade på. Istället för stentvättade jeans och blanka lackskor (som var allt jag trånade efter som femåring) satte hon på mig hemstickade tröjor och graningekängor. Jag hade kort pojkfrisyr (åsamkad av mig själv) och pojkfärger på kläderna – rosa och lila var bannlyst.

Mina föräldrar var ”vänster”, så kallade idealister, som bodde på landet, växtfärgade i stora kar, läste marxistiska klassiker, odlade sina egna grönsaker, hade massor av djur och gick i VPK:s första majtåg varje år… Och jag fick tidigt lära mig att hjälpa till hemma, jag städade och satt barnvakt från sju års ålder. Lagade min egen mat från jag var 12. Jag tror att många i min generation kan känna igen sig i detta, att många har föräldrar som var ungefär som mina. Sjuttiotalets röda våg flödade långt in på 80-talet. 80-talet var inte bara självupptagenhet och yuppie-era. Det var också ”de sista skälvande åren innan folkhemmet föll samman”, det var åren-innan-Palme-mördades.

Jag började skolan (waldorfskola, vad annars?) 1990. Samma år som den stora lågkonjunkturen och seklets sista ekonomiska depressionen kickade in. Moderaterna kom till makten (jag och mina klasskamrater döpte snabbt Carl Bildt till ”Den Äckliga Råttan” – naturligtvis utan att ha något begrepp om hans politik). Samma år separerade mina föräldrar, vi flyttade till en lägenhet i stan och mamma blev mycket fattig; vi levde på gröt och reakläder i flera år. Jag skulle inte säga att jag tillhör någon bortskämd generation, snarare besparingsgenerationen, generationen som på Göran Perssons uppmaning massutbildade sig till arbetslöshet. Men det är OK. Nuförtiden är fokus istället inriktat på 90-talisterna, min lillasysters och mina elevers generation. De ges olika epitet som till exempel ”generation Ordning”, ”generation Bortcurlade”… den lite-obegripliga-generationen eftersom de växt upp med World Wide Web som något fullständigt naturligt och normalt. Och det är till 90-talistgenerationen som vårt kollektiva hopp numera vilar; morgondagens flexibla entreprenörsoldater som till fullo begriper den mystiska makt som ligger förborgat i 2000-talets heliga graal; begreppet ”nätverkande”. (Ett begrepp som sätter igång mina kräkreflexer!)

Likväl. Min generation växte upp med en önskan att vara speciella. Jag känner inte en människa (nästan!) som inte drömt eller drömmer Den Kreativa Drömmen (åh, denna beskäftiga dröm!). Mina närmsta vänner ägnar sig åt konst, musik, skrivande, design och de vill alla ”det omöjliga” = leva på detta. Fast de flesta har gett upp den drömmen vid det här laget. De befinner sig i slutet av 20-årsåldern, början av 30-årsåldern. Vissa närmar sig den fruktade ”medelådern” (som dock inte tycks existera längre. När Olles storebror fyllde 40 för två år sedan firade han med att raka tuppkam och skaffa en ny tatuering – till förebild för sina generationskamrater!). De har haft ett par år på sig nu och prövat och fallit och fattat att det är svårt att ”leva drömmen”. Mycket svårare än de trodde vid sina naiva 20, mycket svårare än vad jag trodde vid mina naiva 20. Däremot har de inte gett upp helt och hållet: Flera av dem deltidsarbetar för att kunna ägna sig åt det de betraktar som sina ”riktiga jobb”. Och de som heltidsarbetar är istället ledsna och uppgivna, tycker att de försummar sitt ”egentliga liv” (vilket de förstås också gör! I viss mån).

Så, jag behöver inte skämmas över att jag ”skriver roman”: Jag är i gott sällskap! (En undersökning jag tog del av en gång visade att 10 procent av alla amerikaner på allvar betänkt ”fotograf” som ett alternativt yrkesval. Brukar tänka på detta för att få perspektiv.)

För att återgå till min utgångspunkt: Det finns (givetvis) en avkoppling i att hemfalla åt ytlighet emellanåt. Att skippa analyserna och inte ta sig själv på så stort allvar. En sammanfattning av mina glädjeämnen på slutet:

Mina kläder: Känner ofta en nästan objektiv beundran över dem där de prydligt uppradade hänger på sin rack. Kanske på grund av vissheten att de är alla noga utvalda (med stor kärlek!) och på så sätt liksom fulla av själ. (Hur jag ser på kläder: ”Hej där lilla klänning, vi ser ut att passa bra ihop! Ska vi gå på dejt i provrummet?”)

Mina pennor: Är nazihård gällande pennor och skriver sedan 16-års ålder enbart med Pilot V5-pennor där det svarta bläcket flödar mjukt över papperet. (Jag skriver helst för hand i linjerade anteckningsböcker i A5-format. Anteckningsböckerna ska helst gå i vackra färger och vara konstfärdigt mönstrade eller illustrerade.)

Mitt nya röda läppstift: Mac`s Ruby Tuesday. Använder det dagligen och känner mig märkvärdig och nöjd med att känna mig märkvärdig. Våren skall gå i den fatala kvinnlighetens tecken; rött läppstift, röda naglar, svepande långa klänningar och sjalar. (Och när jag ändå är inne på spåret, fler ytliga favoriter och tips: Bästa hudkrämen; Lumenes dagkräm ”with arctic linen seed” – så krämig och mjukgörande och ändå förhållandevis billig. Parfymen Versence från Versace – doftar kvinnligt utan att vara söt. Bästa duschkrämen; Barnängens med doft av ros och mandelmjök. Bästa volymmoussen till håret: Swartzkopf taft 2 x push-up effect. Bästa strumpbyxorna; svarta heltäckande i ull – de dyrare märket på Åhléns, håller i flera månader utan att få revor. Så! Det var månadens, eller kanske årets, konsumenttips. Nu behöver ni inte köpa någon modetidning för januari!)

Avslutningsvis:Jag läser Stig Larssons Nyår och förundras som alltid då jag läser Stig Larsson över hur skicklig han är på övergångar. Nästan omärkligt och till synes helt utan ansträngning växlar han mellan situationer, stämningar och toner och får mig som läsare att känna att jag planar fram på den allra förnämsta associationsförmåga (samma sak är det att läsa Houllebecq). Enligt myten, och enligt Larsson själv, skrev han sina romaner på amfetamin för att kunna vidmakthålla detta flöde. Enligt Jan Arnalds förord till boken kallade han sig också, i destruktionsromantisk anda, för ”den sista alkoholistförfattaren”. Skvaller: Han dejtade min moster i slutet av 70-talet. Enligt henne var han en mycket självupptagen ung man som gillade att ”hålla hov” vid kaféborden och som stänkte saliv när han pratade -vilket han gjorde i samma maniska anda som han rökte cigaretter. (Alltså: Han var precis som de flesta unga intellektuella män!) Han tyckte tydligen om att ha min moster som ”tystlåten trofé” bredvid sig vid bordet (min moster var och är mycket vacker). Hon däremot tyckte inte särskilt mycket om honom. Hon gillade inte heller hans debutroman när den kom och gav den till mig 2003 då jag hittade den i hennes bokhyllor. Själv upplevde jag kärlek vid första boksidan. Sorgligt nog är den borta sedan många år (orginaltryckningen från 1979!). Lånade ut den till J vid något tillfälle och fick aldrig tillbaka den (skäms på dig J!). Och här avslutar jag, helt abrupt. Ha en bra dag!

Stilförebild: June Miller som hon beskrivs i Anais Nins dagbok 1929-1934, nu, då och för alltid:


June Miller


June i Uma Thurmans tappning (från filmen Henry and June)

Ps. Jag betraktar mig verkligen inte som någon fotograf (nån måtta får det ändå vara!). Trots detta lär det från och med nu dyka upp en hel del stockholmsbilder här på bloggen. Jag kan liksom inte låta bli att knäppa bilder under mina promenader. Dessutom är Stockholm en stad som tål att fotograferas – även av mediokra amatörer som mig själv.

Sist men inte minst: En dekadent sång, tillägnad en annan stad, framförd av Ute Lemper!

Från och med nu kommer Piedestalen att bli en stockkonservativ plats


Gustav Vasa kyrka, ritad av Agi Lindegren, invigd 1906

På plats i vår nya lägenhet sedan tre dar. Underbart att ha Ett Eget Hem igen! (Vi invigde det med att skåla i champagne sent i torsdagskväll.)

Från och med nu finns det stor risk att den här bloggen enbart kommer att handla om pampiga stenhus från 1800-talet, vår poetiska innergård, sidensvansar, rosenbuskar och stenplattor fastgjutna i mossa. Samt om olika vackra platser jag har besökt. Som Gustav Vasa kyrkan på Odenplan till exempel; vilket perfekt barockbygge! (Nybarockbygge om man ska vara petnoga.) Jag och min kusin Alice, som är på besök från Göteborg, stod med våra näsor tryckta mot glasdörrarna igårkväll och bevittnade en konsert och alla människor satt så stilla i bänkarna, till och med kören stod alldeles stilla, och bakom dem, en stor altartavla, tända ljus. Det såg ut som en levande målning. Typ såhär:


Sir Alma Tadema: ”Interior Of The Church Of San Clemente Rome”, 1863

Och två bonustavlor (som inte har med ovan nämnda upplevelse att göra):


Neeffs Peeter II: ”Interior of a Gothic Church”, 1636


Mats Eriksson: ”Inside the church”, 2000-talet

Jag älskar kyrkor! Och tavlor som föreställer kyrkor! Den nedersta tavlan, målad av samtida svenska konstnären Mats Eriksson, påminner nästan lite om Soutines förvrängda bildspråk och är alldeles särskilt intrikat tycker jag. Fast Soutine är betydligt mer ångestframkallande. Och från det ena till det andra, en favorit i repris-bild på Soutine:

Ja, och det var nog allt för idag. Glad helg!

Svar till ”varför byggs det inte fler hus som ser ut såhär?”

Olle: För det första, det är en fråga som man kan ställa sig. De som ytterst godkänner utseendet på ett hus är stadsbyggnadskontoret. Generellt sett är denna myndighet väldigt nervös för vad som skulle hända om ett hus avvek från utseendet på närliggande fastigheter.

Flera av exemplen var typ av storleken trädkojor, och anledningen till att städer inte är fulla med hus på ungfär 20 kvadrat är att boytan i förhållande till tomtpriset blir för litet, den s k exploateringsgraden blir för låg.

Arkitektur ska vanligtvis inte fungera som skulptur utan för att bo och arbeta i. Jag tror att de flesta arkitekturstudenter inledningsvis tänker i skulpturala värden men att man senare börjar tänka i rumsliga världen.

Sofia: Varför? Är inte det att bli tråkig?

Olle (suckar): Men… ja… Att rita fysisk miljö handlar om att skapa förutsättningar för en plats som är spännande, bra eller rolig att befinna sig i, och inte att göra något som ser så bra ut som möjligt på en bild som ett objekt. Arkitektur upplever man genom att vara i den. Att byggnader ska se bra ut i en coffee table-bok är ju bara en form av andrahandsvärde.

Sofia: Men mina exempel var ju inga typiska coffee table-objekt?

Olle: Men… Om man tar det första huset till exempel, som var en modell. I det så låg ju charmen utseendemässigt i att det var helt snett och vint. Eftersom det är ganska opraktiskt att ha ett snett och vint hus kan man säga att man har offrat funktionalitet och på plats upplevelsemässiga värden för något som ser spännande eller roligt ut på bild. Alltså har man gjort ett hus inte för brukaren utan för observatören.

Sofia: Och de andra husen, minus trädkojorna?

Olle: Ett av husen ser ju roligt ut för att det har växt vilda växter genom taket.

Sofia: Avslutningsvis. Varför älskar alla arkitekter betong?

Olle: Jag tror att de flesta arkitekter gillar rena material.

Sofia: Vad är ditt favoritmaterial?

Olle: Jag vet inte… Kanske trä eller stål. Eller trä och stål i kombination tror jag.

Sofia: Ge ett exempel!

Olle: Bara för det ska vi ta en betongbyggnad!

Lägenhetshus på Rue De Suisses i Paris. Arkitekterna heter Herzog och De Meuron. Jag blev väldigt förtjust i stämningen på gården när jag och en kompis besökte det en regnig vårdag för några år sedan.

Sofia: Tack Olle! Nu går vi och käkar middag!

Olle: Ja!

Tillägg:

Olle: Huset som var på macken… Jag tycker inte att det var roligt. Det var bara fruktansvärt fult!

Varför byggs det inte fler hus som ser ut såhär?

Ska ta ett snack med min sambo om saken. På riktigt! Återkommer med hans svar. (Det kommer vara mycket tråkigt och lyda ungefär såhär; ”passar inte in i stadsbilden, konservativt byggnadsråd, dessutom består materialet varken av glas eller betong.” Om det där med vikten av betong: ”Betong är ett mycket trevligt material, variationsrikt och förhållandevis billigt. Dessutom snyggt.” Försök hitta en arkitekt som inte älskar betong!)

Jomen titta! Någon har ändå gjort ett försök!

Fler byggnader med naturtema:

Men guuud så barnsligt! Skärp dig nu Sofia!

Fast å andra sidan, som en pojkvän sa till mig när jag var 18: ”Försök inte leka djup, det klär dig inte!” (När jag försökte prata med honom om Sartre och Den Existentiella Svindeln Inför Detta Liv.)

Och tre bonusbyggnader:

Hattstugan

Babels torn

Draculas slott i Rumänien (kan bli ditt för 135 miljoner dollar).

Stadsdystopi (igen!)

David Molanders bild på Slussen som jag såg i DN imorse var så vacker och dystopisk. Den hade nästan mystiska kvaliteter:

Klicka på bilden för större format!

En så fin bild förtjänar att ackompanjeras av lika skön som dystopisk goth. Extra passande med ett arkitekturinriktat namn:

Är det Charlotte Rampling i Nattportiern de unga herrarna fantiserar om?

Enligt Louis Vuitton är det ju föresten såhär vi ska se ut i vinter:

Fast jag tror jag passar på den nazi-inspirerade mössan, den kan ju trots allt sända ut fel signaler.

Eftersom jag är sanslöst lat idag och egentligen bara vill frossa i fina bilder låter jag Wikipedia, för andra gången denna dag, göra jobbet åt mig:

Staatliches Bauhaus (tyska för ungefär ”Statliga bygghuset”) eller enbart Bauhaus var en skola för konsthantverk, formgivning och arkitektur i Tyskland under åren 1919 till 1933, då den stängdes av nazisterna. Bauhaus grundläggande idéer var att sammanfoga konst, skulptur, arkitektur och design samt att därmed också minska klyftorna mellan finkultur och de lägre ansedda konsthantverkskunskaperna. Bauhaus har haft stort inflytande på modern konst och arkitektur samt kan ses som en föregångare till funktionalismen.

Bauhaus-tekanna

Bauhaus-stol

Bauhaus-haus

(Nu lovar jag att inte klistra in Wikipedia-utdrag här för en lång tid framöver. Det är ju skamligt! Det är det faktiskt!)

Jeremy Geddes

Upptäckte nyss denna konstnär; Jeremy Geddes. Vilka explosiva, sciene fictionartade bilder! Tydligen målningar – inte animationer. Annars ser de väldigt animerade ut. Inom film och i tevespel har futuristiska/dystopiska stadsmiljöer länge varit en trend – kanske särskilt inom den asiatiska skräckvågen. Kul att en konstnär närmar sig dessa världar!


Stillbild från filmen Re-cycle (Hong Kong, 2006)


Stillbild från tevespelet Silent Hill (Japan, from 1999)