Egocentriska minnen och fragmentariska anteckningar

Förmiddag

Regnet har vräkt ner sedan jag vaknade klockan sex. Nu är klockan halv tio. Havet är insvept i dimma, man kan inte se vilken färg det är. Trädens lövverk sprätter och prasslar av dropparna. Inte en fågel syns till. Vindstilla.

Igår läste jag Stendhals En egocentrikers minnen. En liten memoarbok han skrev i Rom 1832, då han vid 49-års ålder tänker sig att han ska skildra sitt liv – mest för att fördriva tiden när han inte arbetar, men också för att han hoppas att han, via självrannsakan, ”kan nå fram till något positivt, något som länge förblir giltigt för mig.” Samtidigt erkänner han att han går in i projektet halvhjärtat, och att han – som alltid när han skriver – lätt blir ”led på vad jag strax innan tänkt ut”. Som författare har han två brister, förklarar han underförstått, den ena: att fysiska beskrivningar tråkar ut honom, den andra: att han har dåligt minne. Det innebär att texten ofta saknar miljöbeskrivningar och att det är svårt att hänga med i kronologin (än är det 1821, än 1827, än 1815). Vänner, tillfälliga bekantskaper, en och annan fiende (även om han inte benämner dem så utan bara skriver om dem i nedlåtande ordalag; ”en lumpen människa” etc) passerar i en obruten ström av flyktiga associationer. Herregud vad illa skrivet det här är! Kommenterar han vid något tillfälle. Men jag gillar det, de tvära kasten, slarvet, hans nyckfullhet: ”jag känner inte mig själv, och det gör mig förtvivlad ibland” erkänner han i ena stunden, då han verkar se en mening i sin ambition, för att i den andra förkasta den med ett ”jag har hela tiden känt en verklig motvilja mot att skriva bara för att tala om mig själv”.

Pappa har varit och hälsat på några dagar. Jag messade honom i söndags och hörde om han inte ville komma och bo med mig nu när jag är ensam i huset i veckan. Han svarade att han skulle fundera på saken, sen dök han upp i tisdags med resväska och en kasse matvaror som är oundgängliga för honom: fil, grädde, en ask päron – han kan inte tänka sig någon annan frukost. Sen sa han att han skulle vara här och läsa. Precis som min syster sade när hon kom tidigare i sommar. Så både jag och pappa har läst mycket. I morse läste han högt för mig om Cotards syndrom ”där patienten tror sig vara död och inte låter sig övertygas om motsatsen”. Han fnissade åt det. Igår berättade han om människoögat. Det uppfattar bara tre färger: rött, grönt och blått, resten – tusentals nyanser – kokar hjärnan ihop på egen hand. Fåglar uppfattar fyra färger. Pappa funderade om sjöfåglar kanske hade polariserande syn, hur skulle de annars få syn på fiskar under ytan när den ju reflekterar himlen? Fiskmåsar till exempel, de måste ha en syn som liksom filtrerar bort speglingarna, resonerade han. Sen fick jag veta att (människo)ögat rör sig ca en halv miljon gånger per dygn. Allt från små rörelser till blinkningar. Boken han läser heter Kroppen – en guide för dig som bor i den, av Bill Bryson. Pappa älskar Bill Bryson vars efternamn han försvenskar och uttalar precis som det stavas. En kortfattad historik över nästan allting har han läst flera gånger.

Andra saker pappa pratat om: att vi detta år – 2020 – går in i en ny liten istid, som den som varade från 1300- till 1800-talet. Solens aktivitet minskar, solfläckarna blir färre och då blir det kallare. Solen består av 99 procent av vårt solsystems samlade massa. 99 procent! Pappas utropstecken. Så det här med den eskalerande globala uppvärmningen, det är bara strunt. Jag protesterade lite men tänkte samtidigt att det inte är någon idé att argumentera med en 70-årig gubbe som hittills aldrig ändrat uppfattning när han väl bestämt sig för något, om han inte själv vill. I samhällsdebatten antar jag att han skulle sorteras under kategorin klimatförnekare.

Samhällsdebatten. Jag följer den i perioder och alltid bara halvhjärtat. Tar illa vid mig av alla kategoriseringar. Hur man målar upp saker i svartvitt: det ena är gott, det andra är ont och vice versa beroende på läger. Och sällan mötas de två. När jag väl får för mig att hänga med försöker jag läsa in mig på båda sidorna, även om det tar emot ibland för även jag tillhör ju ett läger. Men jag vill ju gärna förstå varför människor tänker som de gör och jag kanske har fel ibland – såklart – och nyanseringar skadar inte (möjligen skadar de stoltheten, det är bekvämt att tro att man alltid har rätt). Emellertid säger jag sällan högt vad jag tycker, därför brukar folk i regel inbilla sig att jag håller med dem. Som när en kollega till mig snabbt sorterade in mig i samma politiska fack som hon själv, du behöver inte säga vad du röstar på – jag vet, sa hon belåtet en morgon då vi gjorde sällskap till jobbet.

Mormor och morfars matbord. Jag har en stor släkt och förr samlades vi alla där under storhelger och lov och det diskuterades mycket politik. Mamma, pappa, min äldsta moster och morbror var alla vänster. Mamma satt under 80-talet i miljönämnden för VPK, ett parti hon senare lämnade i vredesmod när hon blev beskylld för borgerlighet av en partikamrat*. Min yngsta moster vet jag inte var hon stod men hennes man – min morbror – var moderat. Morfar var också moderat, aktiv, gick på årsmötena inne i Umeå, mormor röstade också på moderaterna. Morfar – född i början av 20-talet – uttryckte ibland rasistiska åsikter och kunde prata nedlåtande om ”svartskallar”. Det fick min äldsta mosters man Ricardo – chilenare som flydde under Pinochet, han hade som Allendeanhängare suttit i fångläger och blivit misshandlad där – att replikera att HAN ju var svartskalle och vad tyckte morfar om honom i så fall? Varpå morfar häpet svarade att han inte menade honom, för Ricardo kände han ju – det var andra han pratade om. Diskussionerna kunde gå hett till men resulterade aldrig i bitterhet och brytningar. Vi är stora italienska familjen! Brukade min äldsta moster utbrista. Här gapas och skriks och skrattas det om vartannat! Att mormor röstade på samma parti som morfar kunde vi kusiner emellertid inte förstå, eftersom mormor ofta intog rakt motsatt hållning än honom i olika sakfrågor men trots att hon nog ”egentligen” hade andra ideologiska sympatier – gissade vi – fortsatte hon rösta blått. Vår yngre farbror, som som sagt var moderat, besatt humor. Han brukade ofta berätta historien om när XX (högt uppsatt socialdemokrat i Umeå) bad honom svetsa en grill åt honom (varför? det minns jag inte) och han svetsade in Moderaternas partilogga i gallret. Så fick sossarna äta moderatstekar! Han brukade stå ute och röka med oss tonåringar efter de där middagarna och med en drink i ena handen och en cigg i andra mycket högtidligt säga frihet under ansvar, ungar, hör ni det? Frihet under ansvar! 

*Partikamraten frågade henne om hennes föräldrar och när hon berättade att hennes pappa var egenföretagare fick hon till svar att tja, eftersom du har borgerlig bakgrund går du ju inte att lita på. (Morfar hade ett litet åkeri.)

Kanske är det de här tidiga erfarenheterna av politiska diskussioner, som – har jag förstått nu – var så frispråkiga och till syvende och sist, toleranta inför motsättningar, som gör att jag har svårt för dagens debattklimat som är så polariserat och humorlöst. Ve den som gör ett klumpigt uttalande! Till galgen!

Varför gick jag in på allt detta? Kanske för att pappa – om han var oförsiktig nog att uttrycka sina åsikter i fel sammanhang – skulle idiotförklaras på nolltid. Fast han är en underbart komplex och ganska kunnig människa, på sitt vis. Och det gäller ju alla människor, de är större än nån enstaka åsikt. Sen: Det är hur du lever, inte vad du säger, som ytterst betyder något för att skapa förändring. Min pappas småskaliga livsstil, inga resor, minimal konsumtion, är ju åtminstone hållbar. Han tror inte på global uppvärmning men har inte suttit i ett flygplan sen 2004.

Jag känner mig ofta barnslig när jag skriver, åtminstone när jag skriver om mig själv och om egna erfarenheter. Eftersom jag har svårt för ironi och sällan fattar när folk är ironiska tas jag nog för naiv också. Haha! Dig kan man lura i vad som helst! Har jag fått höra hela mitt liv. Men jag tror det mest beror på att jag utgår från att alla är lika uppriktiga (ja, antar att jag berömmer mig om det) som jag själv. Inledningsvis, vill säga. Naturligtvis lär jag mig hur folk ”är” när jag väl umgåtts med dem ett tag. Detta med att tankar och åsikter uttrycks med förbehåll, som för att gardera sig för inbillad – eller verklig – kritik: Jag tänker kanske såhär, men jag kan lika gärna driva med dig. På så sätt behöver man inte stå för något på riktigt om tanken/åsikten ifråga skulle visa sig falla platt. (Det är egentligen inte ironi i ordets rätta bemärkelse men det är så det ofta används.) Och detta stycke var en fristående parentes.

Stendhal. Jag tycker om att han är så ogarderad, att han är lika kritisk mot sig själv (han nämner att han är självupptagen, dålig på att skriva, slarvig, lat och att han dessutom gör en massa ”gräsliga utvikningar”) som mot andra, och hans grova generaliseringar är bitvis roliga (han tillägger dock att hans omdömen bara är ”intryck för stunden”). Såhär karaktäriserar han t ex. engelsmännen (här nämns Napoleon – Stendhal hade deltagit i hans krig – b.l.a. i det ryska fälttåget 1812 – och förblev hans trogna anhängare till sin död):

Engelsmännen är, tror jag, världens trögaste, mest barbariska folk. Det går så långt att jag förlåter dem lumpenheterna på Sankt Helena.

De förstod dem inte. En italienare, ja, t.o.m. en tysk skulle säkerligen ha kunnat föreställa sig Napoleons lidande. Men dessa präktiga engelsmän, som ständigt snuddar vid risken att svälta ihjäl, om de ett ögonblick glömmer att arbeta, sköt ifrån sig tanken på S:t Helena, liksom de skjuter ifrån sig tanken på Rafael därför att han skulle få dem att spilla sin tid, och mer är det inte med det.

Jag tänker att det lika gärna kunde vara en beskrivning av mina förfäder. De som tyckte att intellektuella bryderier var oproduktiv lättja. Jag lider f.ö. av det arvet, har ofta dåligt samvete för att jag inte ägnar varje vaken sekund åt något nyttigt.

Det har slutat regna. Himlen är inte längre grå utan vit. Det går att se havet (från vardagsrumsfönstret) men det är fortfarande täckt av dis. Svalorna är ute och jagar igen. Ronja ligger och fnyser på sin gula ryamatta från 70-talet som låg framför pianot i mormor och morfars finrum (jag tog hand om den när mamma och mostrarna sålde huset). Hon var nästan kränkt när jag tog ut henne i morse, traskade moloket vid min sida och gav mig då och då misstrogna blickar: vad sjutton gör vi ute i det här vädret?  Pappa däremot satt ute i det i två timmar, på bron under tak visserligen, och bara stirrade. Jag hittade honom där när jag stigit upp.

– Vad gör du?

– Jag tittar på regnet och pratar med en rödhake.

– Var är rödhaken?

– Den gömmer sig i buskarna.

Till sist kom han in, vid åtta, och då var han ganska frusen. Sen åkte han vid nio för han hade hemlängtan men först tvingade jag i honom jordgubbarna jag plockat in från trädgården igår.

Ännu ett Stendhal-citat:

Äktenskapet, och i synnerhet landsorten kommer en man att åldras på ett förbluffande sätt, hans intellekt blir trögt och hjärnverksamheten mödosam i brist på övning och småningom omöjlig.

Den man vars tröga intellekt Stendhal beskriver ovan var hans barndomsvän som sedermera, efter Stendhals död, gjorde honom tjänsten att bevara hans manuskript till eftervärlden. Som författare nådde han en vidare berömmelse först efter sin livstid, något han själv tycktes medveten om att han skulle göra: ”men de ögon som skall läsa detta har väl nätt och jämt sett dagens ljus”. Än talar han om sina läsare som barn, ”jag skulle tro att (de) /…/ är tio-tolv år gamla”. Än om att de inte är födda än.

Blir man trög av att bo på landsbygden? Av att vara i ett förhållande? I så fall bådar det inte gott för mig. I sommar hade jag tänkt att både skriva och läsa mycket men det har bara blivit ett par romaner lästa (kanske fem?) och det här är det första jag skrivit sedan början av juni. Jag har inte haft tid eller snarare, jag har prioriterat promenader och gårdsarbete. Jag önskar att jag hade skrivit mer dock, och är glad att jag fått ner detta åtminstone. När jag skriver det här sista har det förresten gått många timmar. Jag har pausat och gjort annat och sedan kommit tillbaka. Klockan är tjugo över fyra på eftermiddagen och en blek sol lyser över mig här i soffan. Molntäcket, som nu är askfärgat, har spruckit upp på några få ställen och blottar små revor av blått. Dimman över havet är borta och det är inte längre vindstilla. Till skillnad från Stendhal gillar jag att plita ner fysiska beskrivningar. Och med detta: Punkt.

Målning: Bruno Liljefors, Fällande vildgäss, 1907. Målningen har inget med texten att göra men visst är den fin?