En mysig målning

Viktor Vasnetsov: ”Ivan Tsarevich Riding The Grey Wolf”, 1889

En glesbygdsthriller och debatten om ett självständigt Norrland

Solrosen på gården har blommat i veckor; en gul, glad optimist i den bleknande grönskan; hej hösten, jag är inte rädd för dig! Själv tycker jag att naturen får bestämma sig nu; är trött på de här kvava tråkiga dagarna som varken är det ena eller det andra, som gör att jag varje morgon tvekar mellan sommarklänning eller kofta. Nej, öppna grindarna mot de meningslösa hagarna där de overkliga svamparna ruttnar.

För ett tag sen läste jag ”Generation loss” av Elizabeth Hand, jag har ju prövat lite nya genrer det senaste året – rysare, thrillers – mest för att jag varit trött på den smakfulla realism jag vanligen konsumerar. I alla fall; jag snubblade över den här intervjun och gillade henne omedelbart (att hon lyssnar på black metal och bor i ett Maine som verkar påminna rätt mycket om övre Norrland bidrog absolut), jag tänkte att jag skulle vilja hänga med henne och det kunde jag ju bara göra genom att läsa något hon skrivit.  Så jag beställde den där boken och älskade den. Inte omedelbart, de första femtio sidorna – som handlade om huvudpersonen Cass Nearys bakgrund som punkare och fotograf och hennes allmänt deppiga New York-tillvaro – var småtråkiga, men sen när Neary drar till ett vintrigt Maine för att intervjua en eremitisk fotograf blev allt genast bättre. Mycket beroende på miljöbeskrivningarna, Hand lyckas göra det gråkalla kustlandskapet lysande bjärt, magiskt:

Fiskmåsarnas skrik ebbade ut till ett dämpat, knappt hörbart, ljud; vinden som riste i trädkronorna var högljuddare än havet. Mossan var så tjock och fuktig att det var som att gå på en blöt matta, och det var inte bara marken som var klädd med mossa, den täckte allting, stenar, stockar, till och med en tom ölburk. Skulle jag somna på marken skulle den antagligen täcka mig också, liksom det här ljusgula möglet, och något som Toby kallade gammelskägg, långa strängar av lava (översättaren måste skrivit fel, det ska nog vara lav, m.a.) som hängde från grenarna likt hår. Till skillnad från stenarna vid hamnen såg stenarna här mjuka och sammetslena ut. De såg levande ut, som om man skulle kunna ertappa dem med att andas om man tittade på dem tillräckligt länge.

Det var en konstig plats som man föreställer sig som en sagoskog. Men träden skrämde mig. När jag kände på ett av dem var barken inte fuktig, utan blöt och slemmig. Den verkade ge vika under mitt finger, som hud.

Isaac Leviatan; ”Ferns in the forest”, 1895

Jag tyckte också om hur hon skildrar lokalbefolkningen (karga, rättframma, misstänksamma mot främlingar) och deras livsvillkor. Hand beskriver en plats där det tar timmar för polisen och ambulansen att anlända vid en olycka, en plats som bara anses intressant under de idylliska sommarmånaderna och under höstens jaktsäsong då turister kommer för att leka högviltsjägare och sno åt sig av djurbeståndet. Där det finns en bitterhet, som gränsar till hat, mot storstadsmänniskor och de maktcentra som roffar åt sig av traktens naturtillgångar utan att befatta sig med dem som tillhandahåller dem. Detta fick mig att associera till livet på den norrländska glesbygden, och till debatten (om det nu är någon debatt i ordets rätta bemärkelse?) om ett självständigt Norrland; jag kan förstå ilskan, både hos romankaraktärerna och debattörerna. Gällande de senare, och nu kör jag en kommentar till debatten, tänker jag emellertid att det finns fördelar med att vara ”bortglömd” också; marken är inte särskilt exploaterad vilket möjliggjort bevarandet av en av Europas största vildmarker, man får vara ifred, fler vet hur man överlever på egen hand; kan odla, jaga och hugga ved vilket i sin tur ger en ökad känsla av frihet. Dessutom är bostäderna billiga, vårdköerna kortare och den psykiska hälsan bättre. Själv skulle jag därför, den dag katastrofen inträffar, hellre befinna mig i stugan än i stan. Och då skulle det bara vara positivt att konkurrensen inte var särskilt hård. Samtidigt; visst, mobiltäckningen skulle absolut kunna vara bättre, och det är nedslående att det finns så lite jobb; på grund av jobbristen är det till exempel svårt att flytta hem. Sen är det förstås gräsligt att folk i nöd inte alltid får hjälp i tid.

Tillbaka till Hand: Mordmysteriet då? För ”Generation loss” är en thriller. I trakten Neary befinner sig försvinner folk spårlöst, ibland hittas de drunknade eller ihjälfrusna, ibland syns de bara inte till igen. Då och då nämns en försvunnen ung man, sen försvinner en tonårsflicka (som är gotare – extra pluspoäng för det), man söker efter dem men det är aldrig det som står i centrum. Neary ägnar sig istället åt sitt uppdrag; att försöka få något vettigt ur den misantropiska fotograf hon kommit för att intervjua. Samt att nysta i hennes bakgrund som en av grundarna till ett hippieaktigt konstnärskollektiv på 70-talet. Det är bra att det som skulle kunna ses som deckarintrigen är nedtonad tycker jag. Jag är mer intresserad av det andra: traktens säregna skönhet, karaktärernas psykologi, fördjupningarna i en massa mörk, spännande bildkonst. I slutet knyts allt ändå ihop och det visar sig att morden och konsten är mer sammanlänkade än man anat.

Och nu; regnet nalkas, jag ska hämta in min tvätt så att den inte blir blöt. Sen fundera över vad jag ska läsa härnäst.

Högst upp: Franz Marc; ”Woman in Winter Landscape on a Green Bench”, 1906

Sjukdom, häxbrygder, goth, glam och tonårsfantasier (ett tämligen typiskt Piedestaleninlägg)

Hemma och sjuk. Ont i kroppen, trött, varm på ett kladdigt sätt. Igår hade jag feber. I förrgår också. Sovit jättemycket, legat under mitt gröna täcke med de lika gröna gardinerna fördragna, som en förvriden rot i jorden eller en slemmig groda gömd i vegetationen. Då och då stapplat till köket och rört ned små gula illaluktande Echinagarddroppar i ett glas med halvljummet vatten, sen inmundigat grumlig lakritssmakande hostmedicin som påmint om utspädd tandkräm och så tillbaka till sovrummet där jag slött blickat upp på skolplanschen med fiskarna; rödspätta, sill och makrill, innan jag somnat om igen. Att vara sjuk är ett särskilt tillstånd; sengångaraktigt, drogat, man står utanför de vanliga tidslagarna, bryr sig inte om att dagarna går. O har insisterat på att jag ska tillbringa kvällarna på den inglasade balkongen för att få lite dagsljus och jag har ryggat tillbaka som en vampyr; blivit smått provocerad av tanken på att utsätta mig för något sådant; ljus! liv! Har inte velat veta av det. Echinagard; jag tvivlar på att det hjälper men tar det ändå, mest för att det känns som en häxbrygd, som något man skulle kunna få av en kutryggig gumma i skogen; pressad röd solhatt, pressad röd flugsvamp, jag tänker mig en bubblande kittel där det flyter omkring fiskögon och dödskallar under heta gröna ångor. Fast det kanske är mer som Magica de Hex. Och nu kom jag att tänka på den här låten:

Tror att sångaren i bandet försökte sjunga lite som Marc Bolan? De är rätt lika utseendemässigt också.

Kommer nu ihåg att jag fått Bolans barndomshem utpekat för mig i London. Ett smalt radhus i tegel bland alla andra radhus i tegel, fast med en rund minnesplatta vid dörren.

Den här låten hörde jag för första gången i filmen Velvet Goldmine, som jag tyckte var MAGISK. Inspirerad av den ordnade jag en glamrockfest vid millennieskiftet, det var när vi bodde i sekelskiftetsvillan vid operan. Vi drack billigt mousserande vin ur bräckliga Orreforsglas, rökte cigg ur långa munstycken och spelade min styvfars vinyler med David Bowie och Roxy Music. Jag hade blå ögonskugga, fjäderlinne och stormhatt. En kompis spydde i en av hallens byrålådor, den som innehöll vantar och mössor. En annan spydde på vardagsrumsgolvet. En tredje grät sig till sömns. I filmen var jag mest fascinerad av Jack Fairy, han var obeskrivligt mystisk; särskilt i början då han strök runt som en hägring i slokhatt och latexkappa på nån sjaskig bakgata. Jag önskade att det kunde dyka upp liknande typer på Umeås bakgator men det gjorde det aldrig. Inte heller satt svartklädda skönheter och väntade i skuggorna i min portuppgång när jag kom hem på kvällarna; sådan var min bild av kärleken; en gnistrande halvdemon i mörkt lockigt hår och för stor svart herrock som blaserat rökte en kritvit cigarett medan han tänkte djupa svårmodiga tankar. Han skulle heta nåt exotiskt också; helst Mauritz eller Maurice, vårt gemensamma barn – en flicka – skulle se ut som en ung Rebecca i Ivanhoe och heta Olivia eller December. Vi skulle vara en exceptionellt vacker och konstnärlig familj och leva i en 1800-talsvåning inredd i rött, svart och guld. Vi skulle vara speciella.

För att återknyta till häxbrygden, jag googlade två svampbilder:

Ivan Bilibin, 1900

Otto Marseus van Schrieck, 1700-tal (den ena svampen ser oanständig ut)

Jag älskar Otto Marseus van Schrieck, har en av hans målningar som bakgrundsbild på min dator.

Och det var allt för idag. Tack och godnatt!

Ps. Varför jag återger glimtar från min tonårstid och inte från annan tid; för att jag är omgiven av tonåringar, för att det är den enda tid jag inte upplever som klassificerad.