juni 2016 – Piedestalen

Jag är mycket förtjust i tanken på att skriva på tåg. Det känns gammaldags och romantiskt, men är i verkligheten ganska stökigt; vagnen kränger, fingrarna slinter på tangenterna, det blir stavfel och versaler mitt i meningar och man måste korrigera mest hela tiden. För tillfället passerar jag Uppsalaslätten, älskar denna (ett år i början av 2000-talet, då jag just flyttat till Stockholm, hälsade jag regelbundet på min dåvarande pojkvän på Wiks folkhögskola, vi brukade promenera i de omgivande ekskogarna och hagarna, runt slottet, ty Wik har ett slott, låg vidsträckta ängar, allt var mycket vackert).

Wiks slott, en blandning av medeltid, barock och 1800-tal. Taket ser ut som något ur en saga.

Jag har haft semester i 14 dagar och är på väg till Västerbotten där jag ska spendera återstoden av ledigheten; i stugan främst där pappa, som en överraskning åt oss, byggt en utedusch med tillhörande trapp och altan. Han har bott där som en hustomte stora delar av juni, levt ”1800-talsliv” som han kallar det, och samtidigt svängt med sitt praktiska trollspö; samtliga elkontakter på övervåningen bytta, liksom en dåligt fungerande spisplatta, och så har han satt upp balkongräckena och klippt gräset. Ett 1800-talsliv med modifikation. Imorgon ska jag dit och röja nedervåningen; jag ser framemot det. En dag kanske jag och O kan bo där på heltid, då vill jag ha får, två eller tre som kan beta på gården.

Jag växte upp med höns och grisar (grisarna slaktades på hösten), katter och kaniner, mamma hade en dansk dvärgtupp som hette Mogens som brukade sitta på hennes axel. Grannarna hade får och hästar. Sen skaffade jag ett otal andra djur också; grodor och salamandrar och ökenråttor och ännu fler kaniner, jag tröttnade på samtliga mycket fort. Kommer särskilt ihåg min svarta dvärgkanin, Sotis, som jag tjatat mig till. När vi väl tagit hem honom från djuraffären var jag glad i några minuter, tog sedan upp lådan jag förvarade honom i till mitt rum och ställde den nedanför sängen, lade mig ner och stirrade i taket. När jag efter en stund, mycket försiktigt, kikade över sängkanten och såg honom sitta där fick jag ont i magen, tror det var min tidigaste upplevelse av att få ”kalla fötter”. Pappa fick snart ta över skötseln (detta hindrade mig dock inte från att tjata mig till fler kaniner; jag ansåg att Sotis behövde sällskap i brist på mänsklig värme). Då var salamandrarna bättre, det tog åtminstone några månader innan jag lessnade på dem (de levde emellertid i 15 år, kanske längre eftersom vi därefter släppte ut dem i en sjö, kanske lever de fortfarande). Men nu, i vuxen ålder, bör jag nog klara av ett par får.

Med mig på resan har jag en minimal packning; en ryggsäck bara, samt en kasse fylld med nyköpta träningskläder; löparskor, tights, träningstopp, t-shirts i luftiga material, en tunn vindjacka. Till och med specialsockar till skorna. Rea på Stadium. Damen i kassan önskade mig lycka till när jag betalade; bara en amatör köper ett så totalt koncept.

Jag har aldrig ägt ordentliga träningskläder; brukar vanligtvis promenera i urblekta, sladdriga bomullsleggings och lika urblekta t-tröjor med något tryck på; Metallica, Alice Cooper, en whiskylogga, Nosferatu á la 1922… Mina tidigare träningsskor har 13 år på nacken, skinnet har spruckit och sulorna är trasiga; på ena skon har sulan till och med delats i två. De nya kläderna är pigga och färgglada, skorna i käcka neonfärger (de får mig att tänka på rymdraketer), men framförallt är de uppfordrande; tänker att jag är skyldig dem att bli vältränad. Min bror, som är maratonlöpare, brukar säga att jag inte anstränger mig när jag slutar springa efter en kilometer (själv springer han gärna barfota, joggar baklänges framför mig med obekymrade små skutt), men jag tror inte alla har en ”springarkonstitution”; han är naturligt smal och senig, jag däremot är… tja, otymplig. När jag springer känns det som om jag släpar kroppen efter mig. Men jag ska försöka springa ändå. (Jag lovar att uppdatera hur det går för mig, kanske blir det en sommarföljetong, förvisso bryter det mot temat här, får kanske skaffa ett nytt namn och sidhuvud; en bild på mig där jag kickboxas mot en gran, inlägg med recept på spenatsmoothies, proklamationer om att frukt är också godis! och redovisningar av antal armhävningar från knäna.)

E protesterade för övrigt vilt när jag berättade om mina planer; ”du ska inte träna! du ska vara svart och svår och stanna hemma och läsa pretentiös litteratur!” Han sa att han skulle förlora respekten för mig om han såg mig (försöka) springa. Nå, det är en risk jag får ta. Apropå läsning dock; jag ska faktiskt, inte på något ”svart och svårt” sätt men ändå, nämna att jag påbörjat Ian McEwans Domaren nu på morgonen. Den handlar om Fiona, en åklagare specialiserad (om än inte officiellt) på etiskt svårlösta fall; är det rätt att operera isär ett siamesiskt tvillingpar så att det ena – gravt handikappade – barnet dör mot att det andra har en chans att överleva, trots att (de religiösa) föräldrarna motsätter sig det? Ska en sådan operation betraktas som livräddning eller mord? Kan man juridiskt döma i huruvida barn uppväxta i en ortodox judisk familj ska uppfostras inom sin religion (pappan vill det, mamman motsätter sig det) eller inte? Som läsare börjar man själv fundera, väga det ena mot det andra, analysera vad som är ”rätt” och vad som är ”fel” och om det överhuvudtaget finns en tydlig uppdelning. Jag har ännu inte kommit till bokens huvudfråga; om det går att försvara en blodtransfusion mot någons vilja, när personen ifråga dör om den inte genomgår denna, men det är redan mycket spännande. Till detta läggs Fionas privata problem; hennes man, som säger att han älskar henne och inte vill lämna henne, vill ha hennes tillåtelse att inleda en utomäktenskaplig affär, hon i sin tur motsätter sig detta men vill heller inte förlora honom. Ingen av dem accepterar kompromisser och ultimatum. Det är en bok som ytterst handlar om val och konsekvenser av val, något vi alla tampas med, om än kanske inte ställda på sin spets som här. Ett boktips.

Nu skriver jag bara för att fördriva tiden. Då och då tittar jag ut genom fönstret. Just nu: kalhyggen, rosa och lila lupiner, cerise rallarrosor, nyplanteringar av gran, späda ungbjörkar, smala skogsvägar, enstaka gårdar, lador, röda med vita knutar; ålderdomliga och fina, sol och moln, en långsträckt djupblå sjö. Landskapet alltmer hemtamt. Älskade Norrland; du är det finaste jag vet, det dyraste i världen, du är mitt blod och mina lungor, mina ögon, mina skuldror, lalalalalalala och så vidare.

Tågbyte i Sundsvall. Jag köpte kaffe och en liten påse plockgodis; olika varianter av choklad + skumbananer. Rättfärdigar detta med att jag snart ska bli hälsosam som få. En gång såg jag en video med NLP-gurun Richard Bandler som sa ”inte sen, NU gör du det, omedelbart!” Nåt sånt. I sig inget märkvärdigt men det har stannat kvar i mig. Att göra saker NU. Skitsvårt. Jag vill alltid göra saker sen. Bandler förresten; på 70-talet ägnade han sig åt okonventionella behandlingsmetoder som jag gillar att tänka på. Bland annat konfronterade han en mans övertygelse om att han var Jesus med att säga ”visst, du är Jesus och nu ska vi korsfästa dig” varpå två kroppsbyggartyper utklädda till romare tog tag i mannen ifråga och släpade honom till ett kors, mannen ändrade sig snabbt och förklarade att han inte var Jesus trots allt. Framför en kvinna som trodde sig se ormar överallt hällde han ut en hink verkliga ormar med resultatet att hon insåg skillnaden. Och så vidare. (Ta dessa historier med en nypa salt dock! Jag har inte noggrannare undersökt sanningshalten i dem.)

Utanför fönstret, igen (fönsterpaus).

Folk pratar bred norrländska på detta tåg! Mycket trevligt. Apropå dialekt; igår läste jag om black metalbandet Dissections basist (en av många under bandets historia) Haakon Forwald (jag ville kolla om han var samma person som ”Vlad”, medlem och co-grundare, tror jag?, av satanistordern Temple of the Black Light, det var han inte), i samma veva fick jag veta att Forwald numer är Norska motståndsrörelsens ledare, vilket i sin tur ledde mig till Björn af Kleens DN-reportage Det ockuperade landskapet om Svenska motståndsrörelsens fäste i Sunnansjö och där, i reportaget, återger af Kleen lokalbefolkningens (de som inte tar avstånd från nazisterna) åsikter på dalmål:

Hur känner Lilian för SMR? Snyltar nazisterna på det allmogearv hon värnar?

– Nä, det tror jag inte. De vill bo där det är lugnt. Jag menar om de åker ut bort-i-kring och demonstrerar och bråker, det störs ju inte vi av här. Inte nå.

Jag kände mig skeptisk till detta eftersom dialekten används för att förtydliga trångsynthet. Stockholmspubliken får därmed vatten på kvarnen gällande sina fördomar om att folk på landet är dummare än andra. ”Lantisar borde inte ha rösträtt”, ”alla som bor på landet är störda” är saker jag hört stockholmare säga, på riktigt. Sen har vi ju Per Wästberg i det där andra reportaget av af Kleen, om SD-anhängare på Östermalm, som säger att SD:are borde hålla sig på landsbygden. Blä.

Satanistpaus.

Senare

De där löparskorna alltså, de har skitmycket fjädring; man studsar liksom fram, omöjligt att ta annat än raska sjumilakliv, och när man springer måste man rusa, annars känns det bara konstigt. Har alltså promenerat och sprungit som en dåre ikväll (varvat med många pauser för att rossla blodet ur lungorna). Hann med en del bilder också. Naturen här, den känns som en kram.

Svart, svår och omgiven av myggor. (Här tjuter de inte utan dundrar som jetplan.)