maj 2011 – Piedestalen

Vila

Skulle behöva en vecka på ett zen-retreat. Jag skulle gladeligen meditera och kratta sten ett tag, totalt tömma huvudet på tankar. Ibland är det så mycket med livet. För mycket.

Oxen Vecka: 22 (2011-05-30 – 2011-06-05)
Du kämpar hårt för att infria och eventuellt överträffa andras förväntningar på dig. Kommer andra att göra det samma för dig? Om de gör det eller inte har egentligen ingenting med dig utan snarare med dem själva att göra. Du ska försöka se till att i första hand sikta in dig på dem som tidigare har visat sig dela dina värderingar.

Det är alltid välkommet med ett litet råd. Även från horoskopsajter.

Rödluvan

Fotograf: Aaron Driggers

Två blondiner och tre biografier

Läste nyligen hon överst, Pamela des Barres, (hon överst??? Och jag ska vara svensklärare!) självbiografi ”Jag är med bandet”. Var rätt smaskig: Man får läsa om hur hon har sex med Mick Jagger, Keith Moon m f. Ett tips! Har också nyligen läst Patti Smiths ”Just kids” – gjorde mig värkande avundsjuk för att jag inte lever ett spännande konstnärsliv-in-spe/hänger med Robert Mapplethorpe i New York på 70-talet. Och nu läster jag Carolyn Cassadys ”Off the road” – har just kommit till partiet där Carolyn inleder en otrohetsaffär med Jack Kerouac. Är dock INTE avundsjuk på Carolyn – 50-talet verkar enbart ha bestått av helvetiska äktenskap: Vare sig de tog plats i en städad förort eller, som i det här fallet, i ”bohemiska konstnärskretsar”. Hmm… Blondinen på bild 2 har inget med denna text att göra – tog bara med henne för att hon har på sig ett sexigt nattlinne och håller i ett gevär.

Vita lakan

Fotografier på vita lakan i halvljus kan nästan inte bli fel. Även med den enklaste pocketkamera blir bilderna så vackra, lugnande och stämningsfulla.

Vy minus hand

Mannen på bilden saknar hand. Nån slags effekt eller en olycka? Eller rent av ett handikapp? Gör utan-hand-effekten bilden bättre eller sämre? Hade han haft en hand hade den blivit nästan Caspar David Friedrich-romantisk. Nu är den förvisso romantisk, men mera åt det skruvade hållet.

Fotograf: Imogen Cunningham

Michael Lau

Jag gillar att kläderna är lätt skulpturala. Som asiatiska marmorstatyetter som tagit klivet ner från sina socklar och nu promenerar fram på catwalken. Mode är som roligast när det är totalt oanvändbart.

Voodoo

Fy så läskiga! Just nu pågår en utställning på Etnografiska som heter ”Vodou” där man visar dockor från ett hemligt sällskap, ”Bizango”, på Haiti. Dockorna föreställer krigare och är i naturlig storlek, de är gjorda av trä, skrot och pärlor med huvuden modellerade efter människokranier. I sitt uttryck påminner de om zombier, ”levande döda”, en av voodoos påstådda specialiteter. Och visst ser de ut att besitta en hel del magisk kraft? Det som är mest fascinerande (och skrämmande) med voodoo som religion är ju att den helt och hållet bygger på grupptryck och självsuggestion. Prästerna utger sig för att kunna ta ihjäl människor med ren tankekraft. All potential sitter i Tron och när en människa får höra att hon är ”dödsdömd” kommer hon bokstavligen att stressa ihjäl sig själv, som en hare fångad i en bur.

Det regnar

Det regnar. Jag är blöt och frusen. Mina skor genomsura. Mitt humör väderpåverkat. Snart ska jag krypa ner i sängen och försöka glömma att jag måste skriva mitt 20:e jävla ansökningsbrev till hösten. Men först: Regn borde kännas mysigt. Jag har åkt buss med mina elever, åkt fram och tillbaka till samhället utanför stan. De var duktiga på lektionen: Skrev långa noveller. Jag förstår dem så väl när de vill skita i allt och skriva egna regler. När de inte fattar ”meningen med det hela”. Men jag säger inget, försöker vara en god förebild/”vuxen” istället. Säger att jag är stolt över dem, att de är så duktiga. Och låter dem bestämma så långt som möjligt själva – ”skriv vad ni vill, bara ni skriver!” De berättade att de inte hade skrivit så mycket som de gjort idag ”på ett år, eller ens någonsin”. Efter lektionen kopierar jag och häftar papper och lägger i högar – 20 stenciler vilar på mitt bord till imorgon. Min bästa lärare på gymnasiet uppmuntrade mig och gav mig sedan fria tyglar. Det resulterade i tio expressionistiska nakenporträtt och ett MVG. Kursplanen är förvisso viktig, men ännu viktigare är skaparkraften, tilltron till den egna förmågan och glädjen i själva utövandet. Är det inte roligt är det poänglöst. Då fastnar ingenting. De senaste veckorna har jag jobbat aktivt med att tvätta bort ”jag-är-korkad”-stämpeln ur elevernas hjärnor. Deras mantran: ”jag fattar inget”, ”jag ligger på IG++” förblindar dem så de inte kan se. Det gör mig ledsen att skolan som instutition har en sådan kraft att impregnera självbilder. Du kan gå ett helt liv och känna dig ointelligent bara för att du inte trivdes på mattelektionerna, eller fortsätta känna dig asocial och misslyckad bara för att du gick igenom en depressionsfas när du var 17. Tonårshjärnan uppfattar varje månad och år som en evighet och varje minut är den fullt upptagen med att skriva sitt eget opus: ”Detta är JAG, JAG, JAG”. Att jobba som lärare har gett mig ett fågelperspektiv på min egen skolgång: Hur futtigt kort den egentligen var, och hur lite något egentligen spelade nån roll. Mitt behov att göra uppror var inget unikt, och jag var inte konstigare än andra. Det finns upprorsmakare i varje klass – passiva såväl som aktiva. Faktum är att om det är något som definierar klassrumsverksamheten så är det att tackla fintar, och att kanalisera all den där rebelliska energin till något bra. Samt att acceptera misslyckandet. Jag är en bra lärare. Det har jag fattat de här månaderna, jag jobbar hårt och gör det med glädje. Jag engagerar mig. Och eleverna tycker om mig – det får jag höra varje vecka. Ändå är det ingen jävel som ringer på mina ansökningsbrev – det känns som om jag skrivit tio tusen. Det är så tråkigt att stå med mössan i hand och vänta, vänta, vänta.