Skolan och lärarna

Godmorgon,

jag har femtiofem skrivuppgifter att rätta idag (nej, jag kommer inte att hinna med alla) och helst ska jag planera onsdagens svenska 1-lektioner också. Det är åter min ”lediga dag” men det gör inget för vi som jobbar inom skolan är så dedikerade och fyllda av glädje över att forma morgondagens medborgare att vi inte bryr oss om vår fritid. Och det borde alla nyexade lärare veta, att platsannonsernas efterlysning av ”ett brinnande engagemang” i själva verket betyder ”villig att utföra massor av övertidsarbete”:

Vi söker Dig, positiva, empatiska, tålmodiga, kreativa lärare med ett brinnande engagemang för klassrumsverksamheten och pedagogiska frågor, som sätter elevens lärande i första rummet och som inte räds utmaningar. Du är både självständig ledartyp och lagspelare som älskar kompromisser och du är alltid öppen för timmar av fortbildning som vänder upp och ner på allt du trodde fungerade för Just Dig. Ämnesintegrerad undervisning är en självklarhet, liksom administrativt arbete och du älskar att fylla i matriser. Utöver detta utgår du från ett formativt bedömningssätt och känner tacksamhet över de digitala läroverktyg som befriar eleverna från att någonsin hålla en riktig bok i sin hand. 

På riktigt konstigt att inga utbildar sig till lärare längre. Jag menar; fem års universitetsstudier för att sedan jobba häcken av sig till medelmåttig lön, varför skulle man inte vilja det? Dock: vi som verkligen ville det är så jävla bra eftersom vi står ut – vecka efter vecka, år efter år – utan att klappa ihop, och dessutom med vår humor i behåll.

Lärare, om ni inte redan visste det, och ja, jag är partisk, är bland de bästa människor som finns. Efter flera års ickevetenskapliga studier i ämnet kan jag med säkerhet hävda att vi, med vår värme och generositet, har säkrat oss en plats i himlen efter döden och vi kommer att tilldelas inte bara sjuttio jungfrur (som vi genast kommer fostra till självständiga kvinnor med feministisk glöd) utan också femton virila älskare och hundratio glada betjänter som skämmer bort oss dag som natt.

På allvar: Vi är BRA och jag är stolt över oss och jag är stolt över mig själv för att jag gör det jag gör. För att jag både bildligt och bokstavligt står upp hela dagarna, befinner mig i ett klassrum tjugoen timmar i veckan, för att jag lyckas behålla (och emellanåt fejka) min entusiasm och för att jag – genom noggranna förberedelser – alltid vet vad jag talar om. Och för att jag utöver detta skriver utförlig respons på varenda uppgift jag får in och det tar fucking mängder av tid.

MEN: Det finns dagar då jag undrar vad fan jag håller på med. Då jag stiger upp på morgonen och tänker att jag verkligen, verkligen, verkligen inte orkar idag och vad är det egentligen värt? varför drivs jag av den här masochistiska idén att jag måste ge bort så mycket av mig själv? då jag längtar efter ett jobb där man bara kan sitta tyst framför en dator utan att bli störd. Där man slipper prata och känna sig bedömd. Helst ett jobb där man inte ens behöver lämna huset utan kan stanna kvar i sängen i en pösig t-shirt och bara vara. Särskilt illa är det de dagar jag mår dåligt, och det händer att jag mår dåligt. Går in i mindre depressioner, och under sådana perioder får jag panikattacker i klassrummet, står framför tavlan och känner yrseln och kallsvetten komma, ser mig själv utifrån, drabbas av overklighetskänslor och vill bara fly. Samtidigt som jag förstås står kvar och låtsas att allt är som vanligt och på något märkligt sätt också lyckas med det, hör mig själv fortsätta prata med tillkämpat lugn.

Dessa stunder är fruktansvärda.

Och nu tänkte jag tala allvar:

I en artikel häromåret presenterades en undersökning från Lärarförbundet som visade att allt fler lärare under fyrtio inte kunde tänka sig att jobba som lärare till pensionen och att hela 45 procent hävdade att de tänkte byta jobb. Min bästa vän C är en av dessa. När vi åt middag förra veckan sa hon att hon fick ångestrysningar av blotta tanken på att befinna sig i ett klassrum igen. Nu har hon förvisso en exceptionell erfarenhet bakom sig som lärare på ett högstadium i Biskopsgården, Göteborg, där en före detta elev blev ihjälskjuten på skolgården hennes första arbetsvecka, där eleverna högg knivar i uppehållsrummets soffa och där fönstren till lärarrummen var gallerförsedda – tro det eller ej – för att förhindra stölder. I klassrummen var det ofta kaos och efter en månad hade C förvandlats till ett nervvrak och tvingades sjukskriva sig resten av terminen. (Skolans rektor hade ett förflutet inom kriminalvården, som om erfarenhet av yrkeskriminella var vad som krävdes för att hantera denna tjänst.)

(Om det gick några svenska barn på denna skola? En eller två, enligt C. De svenska föräldrarna hade väl whiteflightat iväg med sina ungar till någon annan – finare – skola och plats.) Nästa termin började C jobba på en skola i ett lugnare område med betydligt skötsammare elever och trivdes bättre men slutade vid sommarlovet för att flytta till Stockholm. Sedan drabbades hon av någon slags posttraumatisk skolfobi och satte inte sin fot i skolan på ett år. Nu i sommar har hon dock jobbat på ett webbkomvux och säger att det är det enda hon kan tänka sig om hon ska fortsätta med yrket – att slippa befinna sig i ett klassrum igen. Men det är få lärare som lyckas med det; att behålla jobbet utan klassrummet alltså.

Jag är mycket intresserad av lärares erfarenheter, särskilt av de lärares som jobbar i tuffare skolor än min egen, och söker ibland efter lärarberättelser på nätet utan att hitta så mycket. Det står inte mycket om det i tidningarna och det ges inte ut några forskningsrapporter eller reportageböcker (vad jag vet) om vilka utmaningar de möter. (Däremot finns det många avhandlingar om skolans utveckling över tid ur ett teoretiskt-didaktiskt perspektiv, genomgångar av olika bedömningssätt och betygssystem och bla bla som är helt betydelselösa som handböcker för lärare ”i tjänst”.)

Om jag var forskare i pedagogik skulle jag istället ägna mig åt jämförande studier av lärarnas faktiska utmaningar – och framförallt erfarenheter – på skola och plats. För oavsett vad som sägs i platsannonserna – detta med att man ska vara ”en lagspelare” – är en lärare till syvende och sist ensam. Utelämnad till eleverna och sin egen förmåga, och som det ser ut idag, med allmän lärarbrist, och ännu större brist på specialpedagoger och lärare i svenska som andraspråk, med det fria skolvalet som genererar utanförskap genom allt hårdare rankning av A-skolor och B-skolor och, varför inte, skolor med röd varningsflagg, vill jag gärna veta hur det står till med de enskilda lärarna. Särskilt med de, som sagt, som jobbar i utanförskapsområden, men inte endast: De flesta lärares erfarenheter är intressanta.

För att gå vidare: Alltfler lärare blir sjukskrivna. I denna artikel (publicerad 5/6 – 2015) kan man läsa om den senaste statistiken från Försäkringskassan: ”I år har 13 procent fler gymnasielärare sjukskrivit sig på grund av psykiska diagnoser än förra året, och under en femårsperiod är ökningen 87 procent. I grundskolan har sjukskrivningarna ökat med 57 procent under fem år.”

I artikeln nämns också att ”risken att bli utbränd eller drabbas av depression är större för lärare än sammantaget för alla yrken.”

Men om det är såhär det ser ut, varför är det då så tyst? Varför går inte fler lärare ut i media, larmar, säger ifrån, strejkar, arrangerar protestmarscher, ställer krav på politikerna?

Jag kan tänka mig framförallt tre förklaringar till rådande tystnad:

För det första är inte lärare sådana som klagar. Lojaliteten med den egna arbetsplatsen är mycket stark; man vill varken sätta dit sin chef – som jobbar lika hårt – eller gå bakom ryggen på kollegorna. Man agerar inte på egen hand utan genom överenskommelse med övrig personal (här kommer lagspelarandan in). Att ta ett så radikalt beslut som att skriva en debattartikel eller ställa upp på en intervju utan att först ha avhandlat det på arbetsplatsmötet med följande omröstning är fullständigt otänkbart. Ett svek.

För det andra har man elevernas bästa för ögonen; eleverna kommer alltid först. Den lärare som inte anser detta har ingen framtid inom yrket. Och går man i negativa ordalag ut med namnet på sin skola antyder man i samma veva – indirekt och oavsiktligt – att det också skulle vara fel på dess elever. Man brännmärker dem. Det vill man inte göra.

För det tredje tar man hänsyn till rådande marknad. Eftersom skolor idag konkurrerar om elever krävs att fasaden upprätthålls. Ens skola ska framstå som bra. Annars lockar man inte elever och om elevunderlaget sviktar blir det nedskärningar av tjänster och man själv eller ens kollegor kan i värsta fall förlora sina jobb. Det händer också – relativt ofta nuförtiden – att skolor helt tvingas lägga ner sina verksamheter. Själv har jag jobbat på två skolor som drabbats av detta; Örnsköldsvik Praktiska Gymnasium och Umeå Praktiska Gymnasium. Även min nuvarande skola, tidigare JB-Gymnasiet, drabbades när JB Education försatte sig i konkurs. Som lärare vill man helt enkelt inte skita där man äter; ”skolan och kapitalet sitter i samma båt”.

VD:n för JB-koncernen lade ut denna bild på FB samma dag som han försatt trettio skolor i konkurs. En pinsamhet som lär flåsa honom i nacken under många år framöver.

Utvikning: Min tidigare arbetsgivare Academedia förbereder nu utförsäljning för det är ju det man gör efter fem år. Uppgifter från DN: ”Academedias totala omsättning för verksamhetsåret 2013/14 var 6,4 miljarder och nettoresultatet var 212,7 miljoner.” Samma företag som när jag jobbade där erbjöd mig en lön på 21 000 kronor i månaden ”för mer har vi inte råd med”. Samma arbetsplats sparkade sedan hälften av sina anställda – 250 personer –  p.g.a uteblivna vinster. Jag har heller aldrig jobbat så mycket obetald övertid – jobbade t.o.m på julafton – som för denna skitkoncern.

Det är hårresande att man fortsätter låta riskkapitalister driva skolor i det här landet. Å andra sidan är det bekvämt; staten får ju mindre att bekymra sig för när någon annan gör jobbet.

Men om riskkapitalister och fria skolval kan jag skriva mer om i ett annat inlägg. Om jag orkar.

För att sammanfatta det hela: lärare är plikttrogna, lojala mot sina arbetsgivare och kollegor, väldigt, väldigt måna om sina elever och dessutom rädda om sitt eget skinn. Med andra ord är det mycket svårt för dem att tala öppet om sin arbetssituation och det är därför lärares svårigheter i princip uteslutande figurerar i anonym statistik.

Anonym statistik brukar dessvärre inte få något större genomslag. Särskilt inte i media där man älskar (integritetskränkande) snyfthistorier. En bild på en gråtande lärare som sitter på psyket efter att ha drabbats av stresspsykos skulle därför få större genomslag än tio sifferbaserade rapporter. Eller nej, kanske inte: Lärare tas ju tyvärr sällan på riktigt allvar, tvärtom älskar man att misstänkliggöra dem: De kan- och borde alltid göra mer och om de hävdar motsatsen är de reaktionära egoister. 

Exempel på vad de/vi lata jävlar borde göra utöver att 1. hjälpa eleverna att nå kunskapsmålen och gå ut med godkända betyg, 2.ansvara för att de överhuvudtaget kommer till skolan – jo, det gör vi – och 3. förhindra mobbing på plats: Lyfta Pisaresultatet, rädda eleverna från evt. nätmobbing de utsätts för på fritiden, fixa integrationsproblemen, göra läxorna åt föräldrarna, hålla koll på ungarnas svindyra mobiltelefoner och packa deras skolväskor när dagen är slut. (Det senare skedde när jag jobbade på mellanstadiet, en kollega skällde ut mig för att jag inte gjorde det; inte stoppade läxorna i elevernas ryggsäckar. Och på föräldramötet jag hade förra veckan ville en förälder att skolan skulle göras ersättningsskyldig om hans dotters mobiltelefon blev stulen under skoltid, varpå jag påminde honom om att det finns något som heter eget ansvar, och hemförsäkring.)

Men för att ta vid där jag började: Jag är stolt över mitt jobb och tycker om att utöva det. Och jag är, åtminstone i dagsläget, förskonad från många av de problem jag adresserat här. På just min arbetsplats är det tack och lov bra. (Och om det inte vore det skulle jag ändå inte knysta ett pip.) Det är också viktigt att alla som inte jobbar inom skolans värld förstår att lärare verkligen gör sitt bästa och att vi ofta – så gott som samtliga – befinner oss strax över gränsen för vad vi faktiskt förmår. Och det är ingen klyscha: Vi sätter verkligen alltid eleverna i första rummet.

Nu ska jag ta och skita i de där skrivuppgifterna. Det är trots allt min lediga dag.

Högst upp: Jan Steen: School class with a sleeping schoolmaster, 1672