Ett nytt liv

Jag har sagt upp mig från jobbet och flyttar hem till sommaren, inte till Umeå utan till vårt hus i Ångermanland. (Jag fattade faktiskt inte att huset låg i Ångermanland förrän häromdagen.) Beställt en hundvalp har vi också gjort – den är för närvarande tre veckor gammal och har just öppnat ögonen, för tillfället påminner den mer om en säl eller ett litet vildsvin än en hund. Jämthundsvalpar är inte särskilt söta, men med tiden blir de vackra och smått varglika. Vi får den i slutet av maj.

Vi har planerat det här ett bra tag nu – under flera månader – och ser framemot att inte bara byta geografisk plats utan också livsstil. Ut med staden och stressen, in med landsbygden och lugnet. Ut med tanklös shopping, in med redig självförsörjning (nåja). Jag har bytt ut klassikerläsningen mot odlingsböcker. Vet inte hur många jag samlat på mig nu, runt tio stycken skulle jag tro. De bildar en egen sektion i bokhyllan. Jag läser om byggnadsvård också; Så renoveras torp och gårdar och Stora byggnadsvårdsboken. Kanske blir jag sent om sider praktiskt lagd, jag har lärt mig använda hammare, såg och spik i alla fall. Återstår den läskiga skruvdragaren och borrmaskinen och så yxan. Är rädd för att bli av med en hand eller ett finger, alternativt borra rakt genom handflatan. Det vore rysligt. (I min praktiskt lagda familj har man alltid skämtat om min ”ohändighet”, vilket resulterat i noll självförtroende på den fronten. Å andra sidan är jag övertygad om att man kan lära sig det mesta, bara man lägger manken till. Och jag är arbetselak, precis som min mormor.)

Såhär efter terrordådet på Drottninggatan känns vårt beslut extra bra. Jag skrev en text om det – terrordådet alltså – strax efter det hände. Mest om det förljugna i de hurtiga deklarationerna om att ”vägra vara rädd” och ”inte förändra sina vanor”. Jag är rädd. Och det är inget jag kan bota med politiska slagord. Jag byter skamlöst ut mina vanor mot trygghet (inte för att jag hängde särskilt mycket i centrala stan innan heller). Och är det någonstans terroristerna inte kan komma åt en så är det i vildmarken, för få människor – för liten skada – för ynklig effekt. Texten jag skrev påminde till innehållet om Helena Granströms artikel i DN häromdagen, fast hennes är mycket bättre. Jag kommer inte publicera min egen.

Vi körde upp första flyttlasten nu i påsk, ett stort as till släpvagn som fick bilen att kränga och dra i kurvorna. Nu återstår ett lass till. Fy satan vad mycket grejer vi dragit på oss genom åren, och huset är redan fullt sen innan. Nu har vi dubbla uppsättningar av allt och jag har ingen aning om hur allt ska få plats. Vi ska skänka bort soffan och sängen i alla fall, och jag har plockat ihop en låda med böcker jag aldrig kommer läsa om. Alternativt aldrig läsa alls (exempel: Alexander Solzjenitsyns Cancerkliniken, Erica Jongs Fallskärmar och kyssar och Planetariet av Nathalie Sarraute, som är omöjlig på alla plan och sjukt irriterande). Jag önskar att jag kunde göra mig av med mer, får ta tag i det senare (ska sluta shoppa som sagt).

Under tiden vi har planerat vår flytt (flykt!) har jag också startat en ny blogg. Ännu har den inte haft en enda besökare och det kommer dröja ett tag innan jag länkar dit, måste få styrsel på den först. Ambitionen är en dagbok från landet med mer jordnära betraktelser än här – rapporter om fågellivet och byggen av odlingslådor och målning av möbler och uppfostring av hund och annat odramatiskt. Enkla tankar och känslor och vardagligheter (och om brist på pengar). Mer distingerade inlägg om konst och finlitteratur och black metal och döda djur fortsätter jag däremot med här.

Vi hörs vad det lider.

Om lite och en hel del (ett inlägg där jag ”bjuder till”)

Ute är det vitt, inne luktar det bränt. Har inte läst nån tidning ännu, men det skulle inte förvåna mig om att snökaoset gör en sista grandios comeback innan det drar sig tillbaka för säsongen (jag gläds åt att det är min lediga dag, jag behöver inte gå ut om jag inte vill). Äter rostat bröd som inte är menat som rostat bröd; en av de där deppiga rågbrödsvarianterna som produceras av Fazer och som alldeles för snabbt blir segt och torrt, råkade bränna ena skivan. Kaffet är gott i alla fall, hett och starkt och grumligt, precis som jag vill ha det. Sedan jag slutade snusa dricker jag dubbelt så mycket kaffe per dag.

Här hemma är det kalt, i helgen packade vi tio flyttkartonger med grejer och bar ner i källaren, vi häktade ner tavlorna från väggarna och travade i förrådet, hälften av böckerna är undanplockade. Det är även mycket rent, nästan sterilt; utöver att skrubba upp kök och badrum har jag dammsugit och dammtorkat etc. Det har inte varit så opersonligt här sen vi först flyttade in. Anledningen: stugan (hela gården) ska säljas. Igår var mäklaren här och fotograferade. (Finns det något värre än mäklarfoton, den onaturliga ljussättningen och de förljugna vidvinklarna? Vill man addera ytterligare vidrighet; deras hemstylingerbjudanden! Klonad medelklassparodisk hemtrevnad i såväl koja som slott, håll utkik efter de obligatoriska snittblommorna och färska kryddorna i köket (evt. parade med en levain i linneduk), Arne Jacobsenborden och stolarna, soffkuddarna i pigga färger och de gröna växtkransarna i fönstren.) Snart följer öppna visningar och budgivning och alltihop kommer att säljas snuskigt dyrt för det här är Stockholm där folk inte har några problem med att skuldsätta sig för tre livstider för ett ruckel, förutsatt att det ligger inom några mils radie kring stadskärnan. Vi får bo kvar till sommaren och det är förstås skönt, men jag upplever ändå hela situationen som extremt stressande.

Det har inte blivit mycket skrivet 2017. Är allmänt blogguppgiven och tankar som varför? och vad är det värt? + allmän flathet hindrar mig från att slutföra några inlägg. För att ni ska förstå att jag i alla fall försöker publicerar jag här fem slapphänta utkast = samtliga bloggförsök sedan nyår. Håll till godo:

1. Ett krampaktigt försök till essä om ->

Michel Houellebecq – ibland är han underhållande, ibland är han bara… vidrig. Stilistiskt är han emellertid alltid lika utsökt. Det råder heller ingen tvekan om att hans intelligens; det krävs en knivskarp hjärna för att i roman efter roman omvandla desperat runkande och misogyna monologer till elegant och engagerande prosa. För det bör väl sägas? Att hans huvudpersoner, när man skalar av det språkliga utanpåverket, är påfallande statiska?

Nu är jag ingen expert på H, jag har läst fyra av hans romaner, och det räcker ju knappast för att framföra kritik godtagbar för de inbitna fansen. För dessa är kritik, vilken som helst som inte stämmer överens med den egna bilden av författargärningen, som att svära i kyrkan. Houllebecqvurmen är i det närmaste religiös. Sedan finns det förstås lika starka motståndare, och också de är småreligiösa, men i sitt avståndstagande. H är en sådan man så att säga antingen älskar eller hatar.

Min goda vän E tillhör den tidigare kategorin, och han är mycket uppspelt över att jag för tillfället läser Elementarpartiklarna, och eftersom jag vanligen läser på tåget och vi åker tillsammans (han kliver på några stationer efter min) hovrar han glatt över den sida jag för tillfället befinner mig på, läser med mig, eller ber mig läsa högt för honom. ”Jag kan inte läsa högt!” Protesterar jag. ”Det är pinsamt nog att jag läser offentligt, att folk kan se bokomslaget eller kasta en blick på meningarna.” (Hennes venusberg hade en vacker buktning; tyvärr var de yttre blygdläpparna lite slappa.) ”Men är inte det här en härlig formulering?” Säger han och pekar på följande: ” … ”Det är en sådan tydlig bild, man kan verkligen se det framför sig.” Hursomhelst; häromdagen sa jag till honom att jag tröttnat på det där; de eviga utläggningarna om sexuell frustration, kuken som antingen är slapp och skrumpen eller het och sprängande, de bittra tiraderna mot äldre kvinnor – konsekvent reducerade till ”fittor” och ”subbor” – objektifieringen av tonårsflickor. ”Sen känns sidorna alldeles kladdiga av sperma, det äcklar mig.” ”Jamen, det är ju det som är syftet.” Säger han peppat. ”Bruno ska vara äcklig, en vidrig och patetisk människa.”

Kommentar: Texten består i sin helhet av 3 A4-sidor. Det ursprungliga syftet var dels att recensera Elementarpartiklarna, som jag just läst, dels att driva med Houllebecqfans (i första hand representerade av stackars E som längre in i texten skulle få klä skott för mina elakheter). Tonläget är beskäftigt raljant och jag insåg rätt snart att jag inte brydde mig särskilt mycket om vare sig H, hans författarskap eller hans fans (utom E då).

2. Försök till kåseri på temat -> 

Alla hjärtans dag. Blev påmind av ett reklammejl från Tradera i morse som upplyste mig om att jag var bäst. Även Lensway ville gratulera (jag återgäldade vänligheten genom att beställa nya linser). Själv hade jag glömt, och O också, och innan han gick till jobbet tog vi tämligen kallsinnigt avsked av varandra. Blev jag inte nerspammad varje gång nåt-att-fira var i faggorna skulle jag förmodligen framstå som hjärtlös (vilket jag kanske är också; i år glömde jag t ex. helt bort min mors födelsedag).

Kommentar: Jag fick annat att göra, bland annat gick jag och köpte följande present, här arrangerad i ett smakfullt stilleben:

ol

3. Poänglöst gnäll om ->

Jag gick upp för en halvtimme sedan, hade då legat i en timme och dragit mig, funderat över hur det faktiskt skulle vara att göra det; stiga upp alltså. Den här tiden på året kan jag (om helgerna, när tid finnes) grubbla över en sån grej i timmar. Har svårt att masa mig upp till den totala tristessen, det ständigt lika glåmiga vädret (den smutsvita himlen och de blötslemmiga träden och den patetiska snön som inte duger något till, som knappt förmår täcka gräsmattan) och konsekvensen av det; att jag stannar inomhus eftersom jag blir deppig av att gå ut. Stockholms vintrar förtjänar inte att kallas vintrar, jag vet inte vad de är, halvhjärtade försök att klamra sig fast vid hösten tills det blir vår?

Kommentar: Tråååkigt + har redan skrivit tusen dylika utläggningar tidigare.

4. Försök till relationskåseri med avstamp i att -> 

O har påbörjat en 15-poängskurs i konsthistoria och läser om barocken nu – för tillfället om Rembrandt och Velázquez – och det ligger konstböcker på golvet och i sängen och det är mysigt; jag fantiserar om att han så småningom kunde kombinera konstvetenskapen med arkitekturen och omskola sig till arkitekturhistoriker, men samtidigt känner jag mig lite… hotad också. Liksom: ska han, som för ett år sedan trodde att Caspar David Friedrich ”Vandraren över dimhavet” föreställde Karl XII, helt plötsligt få ”bättre” konstkunskaper än jag? (När vi spelar TP är det ju jag som ska briljera på konstfrågorna.) Många verkar tycka att det är en bra grej – typ ultimat – att dela intressen med sin partner, och det är det kanske på ett mer övergripande plan (det är ju svårt att leva med någon som, låt säga, drömmer om New York när man själv drömmer om den västerbottniska landsbygden), men det där specialiserade, nördiga, det man tänker sig som sin nisch – är det rätt skönt att ha ifred också

Kommentar: Syftet var – som synes – att skriva om tvåsamhet och gemensamma intressen, jag tycker ämnet är intressant, kanske utvecklar det så småningom.

Jamen, varför inte? Efter att Karl beundrat utsikten tar han hästen hem.

O-serie. Eller: Den shortsprydde konstprofessorn.

5. Om ->

En helg då jag arbetat; öppet hus på skolan igår, jag stod i dörren, hälsade välkommen, tog niondeklassare och deras föräldrar i hand och bockade av namn på en lista: ”Var du/ni på gymnasiemässan? Gjorde ni en intresseanmälan då? Nähä. Skulle ni kunna tänka er att göra en nu?” Jag kände mig jobbig och sa det till min chef: ”Hur ska jag be om personuppgifter utan att känna mig påträngande?”  Då och då kom skolans marknadsföringsansvarige och kollade hur många namn jag fått ihop. Som vanligt är konkurrensen hård om blivande elever, det s.k. målbilder att uppfylla; ”gode gud, ge oss femtio elever till läsåret 17/18!” Jag har skrivit om det tidigare: om hur skolorna numer tvingas hårdkonkurrera om eleverna, och att lärarnas jobb hänger på hur bra de lyckas med detta. Fast kanske är det värst för nischade skolor (som vår) i storstadsregionerna. De kommunala skolorna – särskilt de som erbjuder många utbildningar (och gärna ligger centralt) – har det inte lika tufft.

Kommentar: Jobb. Hur kul är det att skriva om egentligen?

thumbnail_bild

Vy från kontoret. I en av mina svenskkurser ägnar vi oss just nu åt folksagor.

Avslutningsvis: Det brukar sägas att inspiration är överskattat, men för mig är det viktigt. Denna blogg drivs av lust och av lust allena.

Vad händer i mitt liv i övrigt då? Inte mycket (det gör det aldrig) men jag tänkte – eftersom det ursprungligen är menat att denna blogg ska vara kulturell – snabblista min senaste kulturkonsumtion.

bocker

  • Jag har sett om BBC-versionen av Stolthet och fördom + läst om romanen. En årlig tradition, åtminstone det tidigare. Ny upptäckt: Elizabeth Bennet är jobbig! Tycker plötsligt att hon beter sig helt orimligt mot Mr Darcy och förstår inte varför han charmas av henne. I romanen beskriver Jane Austen henne som ”näsvis” och det är just vad hon är. Det där är för övrigt en typisk grej inom chick lit; att den kvinnliga huvudpersonen kan bete sig hur odrägligt som helst och ändå få Prins Charmig i slutet (som f.ö. alltid är ett under av tålamod). Mycket liten chans att detta skulle inträffa i verkligheten. Gällande Elizabeth: Det är bra att hon senare har vett att skämmas ordentligt för sitt beteende. Sen får man ju förlåta henne p.g.a. hennes ålder, hon är trots allt bara tjugo, vilket är lätt att glömma. En bra grej med att läsa om romanen då och då, till skillnad från att bara se serien, är att man får veta hur det går efter att alla gift sig. Jane och Bingley stannar t ex. bara ett år på Netherfield innan de flyr fältet, mrs Bennet blir helt enkelt för mycket även för deras vänliga naturer. Man får också veta att Lady Catherine de Bourgh så småningom ”förlåter” sin brorson och börjar besöka Pemberley igen. Däremot saknas tillfredsställande upplysningar om Miss Caroline Bingley, denna gång kände jag en oväntad sympati med henne, hennes elakheter beror ju främst på svartsjuka och jag tror verkligen att Mr Darcy krossade hennes hjärta när han gifte sig med Elizabeth.

darcy

caroline-bingley

  • Jag har läst om Hamlet. Att sluta snusa slog ut min koncentrationsförmåga i veckor, jag var trött, hade konstant huvudvärk, hängde inte med i resonemang och klarade knappt att ta mig igenom en boksida, och när jag började känna mig bättre använde jag Shakespeare för att ställa diagnos på mitt mående. Mycket nöjd konstaterade jag att jag kunde läsa – och förstå – pjäsen under loppet av en förmiddag = jag var återställd. När jag pluggade litteraturvetenskap i början av 20-årsåldern skrev jag en analys av Att vara eller inte vara-monologen. Denna del är särskilt bra:

Vem gick och släpade
I svett och möda under levnadsoket,
Om fasan ej för något efter döden,
Det oupptäckta landet, varifrån
Man icke återvänder, skrämde viljan
Att hellre bära våra vanda plågor
Än fly till andra, dem vi icke känna?
Så gör oss samvet till pultroner alla
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över,
Och företag av märg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.

Befria dig själv, ta tillbaka handlingen! (Obs. dock ej i form av självmord!)

Under samma kurs analyserade jag även en dikt av Rimbaud, och nu kom jag helt löstryckt att tänka på Rimbaud i förhållande till Baudelaire (det är ju allmänt känt att B var R:s idol och stilmässigt brukar de ofta nämnas i samma andetag); är jag den enda som tänker att antingen föredrar man den ena eller den andra? (Liksom att man antingen är hund- eller kattmänniska?) B:s dikter är elegantare, sentimentalare (emellanåt sliskiga), han är New Romantic, medan R är brutal och osentimental, mer punk. R är av nämnda luddiga skäl mer min melodi, trots- eller snarare just på grund av att han (av uppenbara skäl) är den omognare av dem. Min favorit är allt sedan tonåren Ont blod:

Hednablodet återvänder! Anden är nära! Varför hjälper inte Kristus mig, varför upphöjer och befriar han inte min själ? Åh! Evangeliet är förlegat! Evangeliet! Evangeliet.

Jag väntar glupskt på Gud. Jag har varit en underlägsen ras i oändlig tid.

Dessa rader, ja, de rymmer mycket av vad det innebär att vara människa. Tycker jag.

  • Och just nu läser jag Balzac. Förra veckan Frispråkiga historier, denna vecka Liljan i dalen. Gällande den senare har jag fastnat i det extremt långa förordet (som ligger sist i min upplaga) där Balzac försvarar sig inför ett åtal om kontraktsbrott och obetalda skulder samt mot diverse förtal. Jag fattar inte hälften (det redovisas en massa brev och kvitton hit och dit, Mona Sahlins försvarstal i samband med tobleroneaffären framstår som ett under av klarhet vid en jämförelse) men det är roligt att ta del av Balzacs dräpande kommentarer om dåtidens (det franska 1830-talets) journalist- och kritikerkår, vars fiskstimstendenser och drev följer ungefär samma mönster som de gör idag (bland annat lyfter han upp det ohederliga i bruket att använda knappt märkbara notiser de gånger tidningarna tvingas korrigera före detta huvudnyheter som visat sig felaktiga). I följande stycken avslöjar han också i vilket ljus han betraktar det egna författarskapet i förhållande till kritikerkåren:

Solen alstrar hela svärmar av mygg, och jag har märkt att det är likadant med all lysande poesi: varje blomma har sin särskilda insekt; varje framgång, berättigad eller ej, har sina fiender.

/…/

Det kommer en dag när såren har ärrats, då nedrigheterna från dem som har angripit en bakifrån är glömda; och för vårt lands ära måste man låta dem vila i glömska; smädesartiklarna förgår, böckerna består; de stora verken gör processen kort med de små fienderna.

Ja, det visade sig ju att han fick rätt. Inte mycket att glädja sig åt när man är död dock (han dog 51 år gammal, fullständigt utarbetad).

louis-boulanger

Balzac i sin arbetsmunkkåpa. Porträtt av Louis Boulanger från 1836.

Åter till Frispråkiga historier som är en samling burleska vuxensagor fullproppade med pilska präster och vampiga kurtisaner, skrivna i ganska pladdrig ton. Det märks att mycket är hastverk, men en del är också riktigt bra. Min favorit är Häxan som handlar om en främmande skönhet, ”av morisk ras”, som flyttar in i en liten by där hon förlustar sig med en lång rad unga män som sedan dör som flugor. Berättelsen utspelar sig under 1200-talet och är upplagd som en deckare där en inkvisitor pusslar samman vittnesmål inför en kommande rättegång, man misstänker nämligen att man har att göra med en demon i kvinnokropp. Vittnesmålen innehåller många heta sexscener, varpå följande är en personlig favorit:

… jag kände mig gripas av vassa klor och svingas upp i luften, buren av denna demon som slagit ut sina vingar och sade till mig; ”Rid, min ryttare! håll dig fast vid min man, vid min hals, och rid, rid!”

Jag såg jordens städer som i en dimma och hörde rusiga kärleksord stiga upp från dem. Mitt sto med moriskansikte visade mig under vår svindlade flykt hur jorden parade sig med solen, himlakropparna med varandra, och hur deras blixtar och stormar och åskskrällar motsvarade människornas kärleksviskningar. Vi svingade oss allt högre och högre, jag förstod hur litet en präst betydde mot hela denna aldrig sinande ström av stjärnor där allt parade sig, metaller, stenar, vatten, luft, växter, djur, människor, andar, världar, planeter, och jag förnekade min tro.

Pladdrigt som sagt, men snacka om praktorgasm.

les-contes-drolatiques-dore

Gustave Doré illustrerade samlingen 1881.  Hans illustrationer är dock inte i närheten av lika snuskiga som Joseph Hémards i följande utgåva från 1926:

Och det var nog allt, och ha! det blev ett inlägg ändå! Är ofantligt stolt över detta.

Tjugohundrasjutton

När jag kom hem från jobbet idag såg jag en grå och trist kvinna i hallspegeln, hennes hud var blek och torr, pannan rynkig, under de trötta ögonen hade hon mörka ringar, hennes underläpp var sårig och i det smutsiga rödbruna håret blänkte ett och annat silvrigt hårstrå. Åldern – då och då får jag syn på den – och jag blir alltid lika förvånad. Jag brukade vara ung. Jag brukade vara snygg. Jag brukade känna mig lovande. Under mina inbilska tonår trodde jag rentav att åldrande var en myt. Något som bara drabbade andra.

Det är torsdag och två veckor in på 2017. Dystopikernas, undergångsprofeternas och sci-fi-skaparnas föreställningar om framtiden tillhör gårdagen och det som nu väntar oss känns redan passé. Mänskligheten fortsätter trampa i samma gamla fotspår; politiskt, religiöst, kulturellt. Kommer det att bli ett ”bra” år? Omvärldsligt – nej, troligen inte. Egenvärldsligt – ingen aning (ja, ja, förhoppningsvis!).

På nyår stod vi på bryggan med våra ansikten vända mot natthimlen och såg hur metaller exploderade i gnistrande färgkaskader; kalcium, koppar, kalium, litium, natrium – rött, orange, lila, blått, gult – vi skålade i högfotade glas av stabiliserad kiseldioxid och drack jäst druvsaft stimmig av koldioxid. Under ett par kemiska sekunder var allt möjligt, livet självt blåste sin kylslagna andedräkt på våra kinder och vi sög i oss den och skrek och skrattade och gratulerade och kramade om varandra. O tände en cigarr, vi lät den vandra mellan våra läppar. Och sen, när raketerna fallit  och glasen krossats mot marken och skumpan var slut, kände vi lättnad – tack och lov, så var storhelgerna äntligen över.

Egentligen vill jag inte tänka på tiden i siffror, jag bär aldrig klocka, undviker kalendrar, tycker det här med tideräkning från Jesu födelse är nonsens, och historiska epoker är bara namn; människorna på medeltiden visste inte att de levde på medeltiden och så vidare. Hur förhöll sig de förhistoriska människorna till tid? De hade solen, månen och årstiderna – de gav vissa fingervisningar – men de visste förmodligen inte hur gamla de själva var. Tyckte de att det var besvärande? Drabbades de av existentiell ångest? Funderade de över hur gammal jorden var? Exakt när den stora demiurgen besegrade urtidsmonstret och skapade himlen, jorden, havet, floderna, människan och djuren ur hans kött? Vad är vår tids mytologi? Framsteget? Självförverkligandet? Att utveckling är detsamma som att det ”bara kan bli bättre”? Det blir fan inte bättre.

Jag har börjat intressera mig för stjärnor. Inte Hollywoodstjärnor utan riktiga, sådana där jättestora lysande plasmakroppar som lyser upp rymden i tusentals mönster. Uppe i norr är midvinterdagarna ännu mörkare än här i Stockholm, det blir egentligen aldrig riktigt ljust; det är soluppgång och solnedgång, solen ligger just över horisonten, går från gyllengul till rosa till lila, sedan blånar det och sen kommer mörkret. Stjärnorna kom till mig där kvällarna och nätterna på landet (huset ligger 1,5 mil från närmsta samhälle) när jag satt på huk och kissade i trädgården eftersom jag inte ides gå till dass, och i slutet av december uppmärksammade jag för första gången min stjärnbild; Oxen (fast om man ska vara petnoga är jag tydligen vädoxe – min jobbästis P upplyste mig om detta för ett tag sedan), inte långt från Plejaderna, inneslutna i sitt gnistrande stoftmoln. Sedan tidigare kan jag bara Karlavagnen och Orions bälte, jag kan identifiera polstjärnan och Venus; stor och sprakande gulorange, den planet som förut kallades afton- och morgonstjärnan, eftersom den främst syntes vid solnedgång och soluppgång. Hursomhelst; jag började se dem, stjärnbilderna, inte bara de tidigare nämnda, utan en massa andra också och jag blev frustrerad över att jag inte kunde deras namn. Jag ville lära mig dem. Jag har fortfarande inte lärt mig dem, men jag har fått en stjärnkarta som jag ska hänga upp i hallen; den har en snurra som man kan ställa in efter månaderna så att man vet vilken tid man ska leta efter vad.

plejad

Ursa Major

Karlavagnen består av de ljusaste, mest framträdande stjärnorna i Stora björnen, och heter Alkaid, Alcor-Mizar, Alioth, Megrez, Phecda, Merak och Dubhe. Alcor och Mizar betraktas som en dubbelstjärna trots att de ligger en fjärdels ljusår från varandra, den tidigare lyser starkare och är lättare att få syn på än den senare. I Japan trodde man förr i tiden att en människa som inte längre kunde se Alcor skulle dö innan året var slut. (Ja, jag har läst på.)

7174971628_5c82065509_b

Alcor och Mizar

venus-terre_625x300

Venus är nästan lika stor som jorden

På julafton berättade pappa att han gjort en hjärtoperation; bypass, för två månader sedan. Han hade inte velat säga något eftersom jag ju ”är som jag är” (d.v.s. har lätt till hysteri alt. bryr mig jättemycket om honom), jag nickade och höll mig lugn och ställde frågor och sa att det var ett bra beslut, det där att jag inte fått veta något: ”Jo, det hade ju påverkat mitt arbete, det är mycket innan jul, rättningar och sånt, jag hade inte kunnat koncentrera mig, jag hade tagit ledigt och flugit hem till Umeå och då hade jag hamnat efter.” I höstas hade han haft både kärlkramp och en hjärtinfarkt, fortsatte han. ”Jaha. Jaså. Jag visste inte att du hade hjärtproblem. Vad bra att du fick hjälp. Hur känns det nu då?” Sen, när han gått och lagt sig: Kris. Tårar. En panikångestattack. Och en till, och en till. Jag slutade snusa för hur jävla dumt är det inte att snusa när det kan orsaka hjärt- och kärlproblem, som jag dessutom kan få i arv?  Nu sms:ar jag pappa varje dag. ”Jag blir nog kvar på jorden ett tag till.” Säger han, och ja; operationen gick ju bra och en lyckad hjärtoperation förlänger livet i snitt 10 till 15 år. Han skulle inte gilla att jag gick runt och oroade mig för att han kan dö. Och som det står på hans anslagstavla i köket: ”Vi ska alla den vägen vandra, och de flesta har redan gått.”

pappa-1966

Pappa 16 år, trodde han också åldrande var en myt?

2017. Ett år närmare döden. Ett år då jag ska försöka att inte vara rädd (för det hjälper ändå inte). Ett år då jag får ett par grå strån till. Men också ett år jag väljer att tro på, för vad finns det egentligen för alternativ?

God fortsättning.

 

Rader från tåget: Göteborg-Stockholm 16/10

På väg hem från Göteborg, tåget är av äldre modell, svart som ett ånglokomotiv, och jag får ha min sittplats för mig själv (skönt eftersom stolsgrannar besvärar mig). Det var skymning när vi rullade ut från centralstationen och nu är det blåsvart utanför fönstret, träden på slätterna ser ut som stora varelser i mörkret och här och var ligger ensamma villor med brinnande fönster liksom utslängda på måfå i landskapet. Klockan är 18:30.

Det har varit en regnig och dunkel dag, jag och M har mest promenerat omkring och blivit blöta; i området där hon bor och i trädgårdsföreningens park (palmhuset var tråkigt nog stängt) och på Haga. Vi har besökt loppisar (jag köpte bland annat en bok om Carl Fredrik Hill och en pocket med jungianska grundbegrepp, en söt blå keramiklampa och en skål – i en butik spelade de Sisters of Mercy, det gjorde mig glad) och på antikbutiker där det fanns vackra gamla smycken; silverringar med olika stenar och stora pråliga örhängen (som jag inte hade råd med). I en av butikerna träffade jag en svart schnauzer med präktig Nietzschemustasch som hasade efter mig och lade sitt huvud i mitt knä och varje gång jag slutade klappa honom buffade han på min arm och då kunde jag inte låta bli att fortsätta klappa honom. Nu vill jag ha en egen schnauzer.

Helgens bästa var konstmuseet. Jag hade inte varit där tidigare och var oförberedd på hur omfattande samlingen var. Rummen med nordiskt sekelskiftesmåleri fick mig nästan att börja grina av rörelse. Jag stod länge framför Helmer Osslunds ”Höstkväll i Nordingrå” och Eugène Janssons Stockholmsmotiv. Däremot lämnade både Prins Eugens ”Molnet” och Richard Berghs ”Nordisk sommarkväll” mig relativt oberörd, vilket förvånade mig – särskilt som den tidigare hängt som reproduktion vid min säng i många år. En målnings fulla kraft framgår inte förrän man ser den i verkligheten, är det en olja sitter mycket i detaljerna; hur färgerna har blandats och hur penseldragen ser ut på nära håll. Jag gillar inte när de är alltför utslätade, liksom för jämna och perfekta. Tvärtom; det ska vara lite kladd, varierande tjocklek. Då känns det som om tavlan fortfarande är ”a work in progress” och att konstnären bara lämnat rummet en stund för att låta den torka.

m

M, blöt och frusen, utanför museet

I museibutiken tjuvläste jag olika böcker, tittade länge i en samling post mortem-dagerrotyper från 1800-talet; mest av allt fanns fotografier på barn och unga kvinnor; uppklädda mödrar som hade sina lika uppklädda döda barn i knät, eller döda barn sittande framför draperier och med blommor runtomkring, eller syskon där den ena var levande och den andra död. Och så många unga kvinnor på sin dödsbädd. Många av kvinnorna var vackra med långa böljande hår och bleka ansikten och intensiva, glödande blickar. Jag undrade vilka de var, vad de tänkte i ögonblicket de blev fotograferade, jag tyckte synd om dem. Samtidigt kände jag ett obehag, jag kunde inte förstå sedvänjan, varför man tog sådana här kort. Sedan tänkte jag på min kusin som fotograferade mormor när hon låg död och uppklädd i sin finaste klänning i sin kista, hur illa berörd jag blev innan jag förstod att han gömde sig bakom kameran för att dölja sina känslor. Just när prästen skulle stänga locket lade han ifrån sig kameran och rusade dit och lade handen på hennes panna och storgrät. I dagerrotyperna ryms en slags morbid voyeurism, men jag tror inte att de togs i det syftet. De skulle väl skänka någon slags tröst, som förmodligen uteblev.

syskon

När jag tjuvläst färdigt köpte jag en reproduktion av Bruno Liljefors ”Uven djupt inne i skogen” (en av de målningar jag tittade längre på; uvens ögon var hypnotiserande) och katalogen till ”Skräckromantikens landskap”. Har suttit och läst den nu, framförallt tittat på bilderna; en blandning av klassiska målningar och olika metalskivomslag. Har inte tänkt på hur vacker omslagsbilden till Black Sabbaths debutskiva är förut; i den tillhörande texten stod det att kvinnan på fotografiet ”aldrig identifierats” (hm), det innebär att jag kan tänka på henne som precis det hon ser ut att vara; en tillfällig hägring, en häxa eller vålnad. Andra skivomslag var också fina; vissa såg ut att höra hemma i gamla sagoböcker, några hade likheter med Ivan Bilibins ”Baba yaga”-illustrationer. Och så Kristian Wåhlins omslag till Dark Funerals ”The Secrets of the Black Arts”, Caspar David Friedrich. Dark Funeral – ett bra band också, särskilt deras låt ”Open the gates”, den lyssnar jag ofta på.

skrackromantikens-landskap

august_cappelen_utdoende_urskog_1852

August Cappelen, ”Utdøende urskog”, 1852 (vill kliva in i den här tavlan)

black-sabbath

dan-seagrave-a-life-lost

Dan Seagrave, ”A life lost”, 2013

Apropå skräckromantik: Igår såg vi ”The Monk”, en filmatisering av Matthew Gregory Lewis skandalroman med samma namn från 1796. Vincent Cassel har huvudrollen som den hängivne, gudfruktige munken Ambrosio (som olyckligtvis har fötts med odjurets märke, i form av ett födelsemärke, på överarmen). En dag börjar hans mentor, en äldre munk, känna av en djävulsk närvaro runt klostret, samtidigt dyker det upp en mystisk främling som bär mask för ansiktet. Denne främling visar sig besitta helande egenskaper när han genom handpåläggning kan bota Ambrosios svåra migränattacker. Sedan dör mentorn plötsligt, hans sista ord är de dramatiska ”han är här!” Se den.

/…/

Tåget börjar närma sig Stockholm. O har sms:at att han hämtar mig utanför stationen. Jag ska börja packa ihop mina grejer och avslutar därför här.

Sjukdom, häxbrygder, goth, glam och tonårsfantasier (ett tämligen typiskt Piedestaleninlägg)

Hemma och sjuk. Ont i kroppen, trött, varm på ett kladdigt sätt. Igår hade jag feber. I förrgår också. Sovit jättemycket, legat under mitt gröna täcke med de lika gröna gardinerna fördragna, som en förvriden rot i jorden eller en slemmig groda gömd i vegetationen. Då och då stapplat till köket och rört ned små gula illaluktande Echinagarddroppar i ett glas med halvljummet vatten, sen inmundigat grumlig lakritssmakande hostmedicin som påmint om utspädd tandkräm och så tillbaka till sovrummet där jag slött blickat upp på skolplanschen med fiskarna; rödspätta, sill och makrill, innan jag somnat om igen. Att vara sjuk är ett särskilt tillstånd; sengångaraktigt, drogat, man står utanför de vanliga tidslagarna, bryr sig inte om att dagarna går. O har insisterat på att jag ska tillbringa kvällarna på den inglasade balkongen för att få lite dagsljus och jag har ryggat tillbaka som en vampyr; blivit smått provocerad av tanken på att utsätta mig för något sådant; ljus! liv! Har inte velat veta av det. Echinagard; jag tvivlar på att det hjälper men tar det ändå, mest för att det känns som en häxbrygd, som något man skulle kunna få av en kutryggig gumma i skogen; pressad röd solhatt, pressad röd flugsvamp, jag tänker mig en bubblande kittel där det flyter omkring fiskögon och dödskallar under heta gröna ångor. Fast det kanske är mer som Magica de Hex. Och nu kom jag att tänka på den här låten:

Tror att sångaren i bandet försökte sjunga lite som Marc Bolan? De är rätt lika utseendemässigt också.

Kommer nu ihåg att jag fått Bolans barndomshem utpekat för mig i London. Ett smalt radhus i tegel bland alla andra radhus i tegel, fast med en rund minnesplatta vid dörren.

Den här låten hörde jag för första gången i filmen Velvet Goldmine, som jag tyckte var MAGISK. Inspirerad av den ordnade jag en glamrockfest vid millennieskiftet, det var när vi bodde i sekelskiftetsvillan vid operan. Vi drack billigt mousserande vin ur bräckliga Orreforsglas, rökte cigg ur långa munstycken och spelade min styvfars vinyler med David Bowie och Roxy Music. Jag hade blå ögonskugga, fjäderlinne och stormhatt. En kompis spydde i en av hallens byrålådor, den som innehöll vantar och mössor. En annan spydde på vardagsrumsgolvet. En tredje grät sig till sömns. I filmen var jag mest fascinerad av Jack Fairy, han var obeskrivligt mystisk; särskilt i början då han strök runt som en hägring i slokhatt och latexkappa på nån sjaskig bakgata. Jag önskade att det kunde dyka upp liknande typer på Umeås bakgator men det gjorde det aldrig. Inte heller satt svartklädda skönheter och väntade i skuggorna i min portuppgång när jag kom hem på kvällarna; sådan var min bild av kärleken; en gnistrande halvdemon i mörkt lockigt hår och för stor svart herrock som blaserat rökte en kritvit cigarett medan han tänkte djupa svårmodiga tankar. Han skulle heta nåt exotiskt också; helst Mauritz eller Maurice, vårt gemensamma barn – en flicka – skulle se ut som en ung Rebecca i Ivanhoe och heta Olivia eller December. Vi skulle vara en exceptionellt vacker och konstnärlig familj och leva i en 1800-talsvåning inredd i rött, svart och guld. Vi skulle vara speciella.

jack fairy

För att återknyta till häxbrygden, jag googlade två svampbilder:

flugsvampIvan Bilibin, 1900

Otto Marseus van Schrieck

Otto Marseus van Schrieck, 1700-tal (den ena svampen ser oanständig ut)

Jag älskar Otto Marseus van Schrieck, har en av hans målningar som bakgrundsbild på min dator.

Och det var allt för idag. Tack och godnatt!

Ps. Varför jag återger glimtar från min tonårstid och inte från annan tid; för att jag är omgiven av tonåringar, för att det är den enda tid jag inte upplever som klassificerad.

Ett år sedan idag

Stugan

…vi köpte det hus vi av någon anledning envisas med att kalla för ”stugan”. Om förra sommaren ägnades åt trädgården har denna ägnats åt målning; utöver gamla köket har jag målat (om) fönsterkarmar, dörrar, lister, utemöbler, hyllor. Blir alltid lite (mycket) manisk när jag väl kommer igång med något. Således; de senaste veckorna har jag dagligen färgfläckar på huden, som igår – då jag för första gången gick ”ut” sen jag kom hem – och jag hade en stor, vit intorkad klick på ovansidan foten och M sa att det såg ut som en mås hade skitit på mig. För tillfället tycker jag emellertid att hårt arbete är rätt fashionabelt.

Saker jag haft för mig de senaste dagarna (dvs. igår och idag)

FöreEfter

Röjt ur- och målat om rummet på nedervåningen (rummet har fungerat som förråd). Alltså väggarna innan såg ut som en nergången våtrumsmatta. Har stört mig på dem i flera år. Tapeten var dessutom jättetrasig, skalade av remsor med morakniv vilket i sin tur ledde till hål… Ett tag tänkte jag att jag borde riva alltihop och sätta upp nya väggskivor, men eftersom jag aldrig gjort det förut och egentligen är ganska lat slog jag undan tanken.

Byggare Bob

Min händiga utstyrsel. (Har njutit av att kladda ner mig med målarfärg e.t.c eftersom det har fått mig att känna mig… tja, jordnära, fast en jordnära kvinna, särskilt ”på landsbygden”, skulle kanske inte sminka sig fullt lika mycket, eller inte alls. Jag sminkar mig emellertid alltid, även dagar jag inte träffar folk.) Mössan är för dammet – sjukt mycket damm när jag sopade väggarna och taket innan målningen – hade ingen lust att tvätta håret efteråt. Ibland tänker jag att det här med att tvätta håret är det jobbigaste som finns.

Bokhylla

Stoppat böcker i min nya secondhandbokhylla. Runtom: Jordgloben är ett arv från mormor; när jag var liten tyckte jag att den var magisk och det tycker jag fortfarande. Tavlan med blommorna har mamma broderat på hemslöjden nån gång på 70-talet. Sidensvansen är skallig; en katt gick åt den men eftersom den har en präktig lugg syns det inte (om man inte ser den uppifrån, och det är inte meningen att man ska göra det). DENISE GRÛNSTEIN PÅ MODERNA, jag borde klippa bort texten men då blir affischen så liten; den återger en detalj av denna bild, som jag tycker mycket om:

figur_6

Kläder

Sorterat kläder jag glömt att jag ägde (de stackarna har legat nerknövlade i stora svarta sopsäckar), blev glad över nästan alla. Upptäckte till exempel att jag har tre svarta kavajer. Jag hade tänkt köpa en ny, och det behöver jag ju inte nu.

Partytröjan

Hittade min gamla favoritpartytröja i mycket skrynkligt skick. Den är i siden, och korallgrön som synes. Den här har jag gått ut i massor av gånger och alltid känt mig lika elegant. Sist jag använde den var nog för sju år sedan, kanske mer. Funderar om jag hånglat i den, det måste jag ha gjort. Jag var – precis som de flesta andra, antar jag – singel de år jag var ute som mest.

Avslutningsvis; jag lyssnar på Sisters igen, det finns aldrig en ursäkt god nog för att inte spela en låt av dem. Denna gång en av deras mest välkända. En spännande video + coolt med statyerna som kommer till liv.

Pedro är död

plecrafi

Hittade vår gårdsfladdermus Pedro död i en bunke på köksskåpet, skulle diska den och då fick jag syn på honom; en liten pälsklump med långa morrhår och hopvikta, spetsiga vingar. Han har bott här i många år och brukade hålla till mellan ladan och dasset, på kvällarna kunde vi se honom sicksackande i luften som en egen liten blixt. Han måste ha flugit in när vi haft fönstret öppet, förmodligen förra sommaren. Gotaren i mig sörjer.

Mellan Stockholm och Umeå, rader från tåget

Jag är mycket förtjust i tanken på att skriva på tåg. Det känns gammaldags och romantiskt, men är i verkligheten ganska stökigt; vagnen kränger, fingrarna slinter på tangenterna, det blir stavfel och versaler mitt i meningar och man måste korrigera mest hela tiden. För tillfället passerar jag Uppsalaslätten, älskar denna (ett år i början av 2000-talet, då jag just flyttat till Stockholm, hälsade jag regelbundet på min dåvarande pojkvän på Wiks folkhögskola, vi brukade promenera i de omgivande ekskogarna och hagarna, runt slottet, ty Wik har ett slott, låg vidsträckta ängar, allt var mycket vackert).

Wik

Wiks slott, en blandning av medeltid, barock och 1800-tal. Taket ser ut som något ur en saga.

Jag har haft semester i 14 dagar och är på väg till Västerbotten där jag ska spendera återstoden av ledigheten; i stugan främst där pappa, som en överraskning åt oss, byggt en utedusch med tillhörande trapp och altan. Han har bott där som en hustomte stora delar av juni, levt ”1800-talsliv” som han kallar det, och samtidigt svängt med sitt praktiska trollspö; samtliga elkontakter på övervåningen bytta, liksom en dåligt fungerande spisplatta, och så har han satt upp balkongräckena och klippt gräset. Ett 1800-talsliv med modifikation. Imorgon ska jag dit och röja nedervåningen; jag ser framemot det. En dag kanske jag och O kan bo där på heltid, då vill jag ha får, två eller tre som kan beta på gården.

Jag växte upp med höns och grisar (grisarna slaktades på hösten), katter och kaniner, mamma hade en dansk dvärgtupp som hette Mogens som brukade sitta på hennes axel. Grannarna hade får och hästar. Sen skaffade jag ett otal andra djur också; grodor och salamandrar och ökenråttor och ännu fler kaniner, jag tröttnade på samtliga mycket fort. Kommer särskilt ihåg min svarta dvärgkanin, Sotis, som jag tjatat mig till. När vi väl tagit hem honom från djuraffären var jag glad i några minuter, tog sedan upp lådan jag förvarade honom i till mitt rum och ställde den nedanför sängen, lade mig ner och stirrade i taket. När jag efter en stund, mycket försiktigt, kikade över sängkanten och såg honom sitta där fick jag ont i magen, tror det var min tidigaste upplevelse av att få ”kalla fötter”. Pappa fick snart ta över skötseln (detta hindrade mig dock inte från att tjata mig till fler kaniner; jag ansåg att Sotis behövde sällskap i brist på mänsklig värme). Då var salamandrarna bättre, det tog åtminstone några månader innan jag lessnade på dem (de levde emellertid i 15 år, kanske längre eftersom vi därefter släppte ut dem i en sjö, kanske lever de fortfarande). Men nu, i vuxen ålder, bör jag nog klara av ett par får.

Med mig på resan har jag en minimal packning; en ryggsäck bara, samt en kasse fylld med nyköpta träningskläder; löparskor, tights, träningstopp, t-shirts i luftiga material, en tunn vindjacka. Till och med specialsockar till skorna. Rea på Stadium. Damen i kassan önskade mig lycka till när jag betalade; bara en amatör köper ett så totalt koncept.

Jag har aldrig ägt ordentliga träningskläder; brukar vanligtvis promenera i urblekta, sladdriga bomullsleggings och lika urblekta t-tröjor med något tryck på; Metallica, Alice Cooper, en whiskylogga, Nosferatu á la 1922… Mina tidigare träningsskor har 13 år på nacken, skinnet har spruckit och sulorna är trasiga; på ena skon har sulan till och med delats i två. De nya kläderna är pigga och färgglada, skorna i käcka neonfärger (de får mig att tänka på rymdraketer), men framförallt är de uppfordrande; tänker att jag är skyldig dem att bli vältränad. Min bror, som är maratonlöpare, brukar säga att jag inte anstränger mig när jag slutar springa efter en kilometer (själv springer han gärna barfota, joggar baklänges framför mig med obekymrade små skutt), men jag tror inte alla har en ”springarkonstitution”; han är naturligt smal och senig, jag däremot är… tja, otymplig. När jag springer känns det som om jag släpar kroppen efter mig. Men jag ska försöka springa ändå. (Jag lovar att uppdatera hur det går för mig, kanske blir det en sommarföljetong, förvisso bryter det mot temat här, får kanske skaffa ett nytt namn och sidhuvud; en bild på mig där jag kickboxas mot en gran, inlägg med recept på spenatsmoothies, proklamationer om att frukt är också godis! och redovisningar av antal armhävningar från knäna.)

E protesterade för övrigt vilt när jag berättade om mina planer; ”du ska inte träna! du ska vara svart och svår och stanna hemma och läsa pretentiös litteratur!” Han sa att han skulle förlora respekten för mig om han såg mig (försöka) springa. Nå, det är en risk jag får ta. Apropå läsning dock; jag ska faktiskt, inte på något ”svart och svårt” sätt men ändå, nämna att jag påbörjat Ian McEwans Domaren nu på morgonen. Den handlar om Fiona, en åklagare specialiserad (om än inte officiellt) på etiskt svårlösta fall; är det rätt att operera isär ett siamesiskt tvillingpar så att det ena – gravt handikappade – barnet dör mot att det andra har en chans att överleva, trots att (de religiösa) föräldrarna motsätter sig det? Ska en sådan operation betraktas som livräddning eller mord? Kan man juridiskt döma i huruvida barn uppväxta i en ortodox judisk familj ska uppfostras inom sin religion (pappan vill det, mamman motsätter sig det) eller inte? Som läsare börjar man själv fundera, väga det ena mot det andra, analysera vad som är ”rätt” och vad som är ”fel” och om det överhuvudtaget finns en tydlig uppdelning. Jag har ännu inte kommit till bokens huvudfråga; om det går att försvara en blodtransfusion mot någons vilja, när personen ifråga dör om den inte genomgår denna, men det är redan mycket spännande. Till detta läggs Fionas privata problem; hennes man, som säger att han älskar henne och inte vill lämna henne, vill ha hennes tillåtelse att inleda en utomäktenskaplig affär, hon i sin tur motsätter sig detta men vill heller inte förlora honom. Ingen av dem accepterar kompromisser och ultimatum. Det är en bok som ytterst handlar om val och konsekvenser av val, något vi alla tampas med, om än kanske inte ställda på sin spets som här. Ett boktips.

Nu skriver jag bara för att fördriva tiden. Då och då tittar jag ut genom fönstret. Just nu: kalhyggen, rosa och lila lupiner, cerise rallarrosor, nyplanteringar av gran, späda ungbjörkar, smala skogsvägar, enstaka gårdar, lador, röda med vita knutar; ålderdomliga och fina, sol och moln, en långsträckt djupblå sjö. Landskapet alltmer hemtamt. Älskade Norrland; du är det finaste jag vet, det dyraste i världen, du är mitt blod och mina lungor, mina ögon, mina skuldror, lalalalalalala och så vidare.

Tågbyte i Sundsvall. Jag köpte kaffe och en liten påse plockgodis; olika varianter av choklad + skumbananer. Rättfärdigar detta med att jag snart ska bli hälsosam som få. En gång såg jag en video med NLP-gurun Richard Bandler som sa ”inte sen, NU gör du det, omedelbart!” Nåt sånt. I sig inget märkvärdigt men det har stannat kvar i mig. Att göra saker NU. Skitsvårt. Jag vill alltid göra saker sen. Bandler förresten; på 70-talet ägnade han sig åt okonventionella behandlingsmetoder som jag gillar att tänka på. Bland annat konfronterade han en mans övertygelse om att han var Jesus med att säga ”visst, du är Jesus och nu ska vi korsfästa dig” varpå två kroppsbyggartyper utklädda till romare tog tag i mannen ifråga och släpade honom till ett kors, mannen ändrade sig snabbt och förklarade att han inte var Jesus trots allt. Framför en kvinna som trodde sig se ormar överallt hällde han ut en hink verkliga ormar med resultatet att hon insåg skillnaden. Och så vidare. (Ta dessa historier med en nypa salt dock! Jag har inte noggrannare undersökt sanningshalten i dem.)

Utanför fönstret, igen (fönsterpaus).

Folk pratar bred norrländska på detta tåg! Mycket trevligt. Apropå dialekt; igår läste jag om black metalbandet Dissections basist (en av många under bandets historia) Haakon Forwald (jag ville kolla om han var samma person som ”Vlad”, medlem och co-grundare, tror jag?, av satanistordern Temple of the Black Light, det var han inte), i samma veva fick jag veta att Forwald numer är Norska motståndsrörelsens ledare, vilket i sin tur ledde mig till Björn af Kleens DN-reportage Det ockuperade landskapet om Svenska motståndsrörelsens fäste i Sunnansjö och där, i reportaget, återger af Kleen lokalbefolkningens (de som inte tar avstånd från nazisterna) åsikter på dalmål:

Hur känner Lilian för SMR? Snyltar nazisterna på det allmogearv hon värnar?

– Nä, det tror jag inte. De vill bo där det är lugnt. Jag menar om de åker ut bort-i-kring och demonstrerar och bråker, det störs ju inte vi av här. Inte nå.

Jag kände mig skeptisk till detta eftersom dialekten används för att förtydliga trångsynthet. Stockholmspubliken får därmed vatten på kvarnen gällande sina fördomar om att folk på landet är dummare än andra. ”Lantisar borde inte ha rösträtt”, ”alla som bor på landet är störda” är saker jag hört stockholmare säga, på riktigt. Sen har vi ju Per Wästberg i det där andra reportaget av af Kleen, om SD-anhängare på Östermalm, som säger att SD:are borde hålla sig på landsbygden. Blä.

Satanistpaus.

Senare

De där löparskorna alltså, de har skitmycket fjädring; man studsar liksom fram, omöjligt att ta annat än raska sjumilakliv, och när man springer måste man rusa, annars känns det bara konstigt. Har alltså promenerat och sprungit som en dåre ikväll (varvat med många pauser för att rossla blodet ur lungorna). Hann med en del bilder också. Naturen här, den känns som en kram.

Er löparhjältinnaSvart, svår och omgiven av myggor. (Här tjuter de inte utan dundrar som jetplan.)

Ängsull

Ängsull, får mig att tänka på trollen som stoppar sina skor inför vintern.

Brygga

Jag vilade på en brygga som min farbror har byggt. ”Hä ska va rejält” som man säger häruppe.

Djupvik

Anledningen till att jag älskar ryskt landskapsmåleri från 1800-talet. Det påminner mig om platser som denna.

Lavkonst.

Skog

Hallucinogen skog.

Blomster

Rara blomster.

Kalhygge 2

Det obligatoriska kalhygget.

Nattinatt!

 

 

 

Första sommardagen

Det är verkligen bloggdagar nu, men känner att jag måste hylla första sommardagen med ett par rader. Har varit ute i trädgården några timmar, först med A som visade mig Kungsängsliljorna som håller på att slå ut, äppelträdet som blommar i växthuset, tulpanerna som knoppas, hon gick runt och berättade namnet på små obskyra blommor vars namn jag inte kunde tidigare, sådana som inte växer i Västerbotten. Vi såg en massa fjärilar; vita, svarta (svarta! ingen av oss tyckte att vi sett sådana förut) och så citronfjärilar. Bina surrade runt och pollinerade, kröp djupt in i påskliljornas trutar, jag tyckte att det såg så mysigt ut att vistas därinne. Sen bryggde jag kaffe och låg på en filt och försökte läsa Jonathan Franzens Renhet, har påbörjat den flera gånger sen i julas, men inte kommit in i den. När jag läst en stund och fikat och druckit upp mitt kaffe solade jag och grannen spelade musik på hög volym ur ett öppet fönster; David Bowies Cat People, Marvin Gayes Aint no mountain high enough, Bee Gees Tragedy. Sen gick solen i moln och jag gick in, nu ska jag städa badrumsskåpet. Kanske lyssna på fler gamla discohits.

 

Måndagmorgon

Fortsätter stream of consciousnessa, det är ett så behagligt sätt att skriva på. Sen behöver man inte redigera så mycket heller eftersom man bara kanaliserar sitt flöde och hejdade man det – för tråkiga eftertankar e.t.c – skulle det inte längre vara spontant.

Ute är det gränslöst vackert, förmodligen första sommardagen, så kändes det i alla fall när jag stod på bron och vinkade hejdå till O, och sen vinkade igen och igen, eftersom motorcykeln kärvade och han inte kom iväg på flera minuter. Varje måndagsmorgon står jag på bron och vinkar. Det är varmt i luften redan nu, fåglarna drillar ikapp; entita och bofink och lövsångare. Träden har börjat skjuta löv, marken är täckt av blommor, solen lyser, himlen är blå. Här kan ni höra bofinken:

När jag var liten, kanske sju-åtta år, fick jag ett kassettband med fågelsång av mamma. Det var meningen att jag skulle lära mig att urskilja fåglarnas läten men det lärde jag mig aldrig. Jag var för ung, det var för tråkigt. Men idag har jag börjat intressera mig för det, liksom jag för några år sedan bestämde mig för att lära mig namnet på blommor och träd och andra växter i min omgivning. Särskilt floran på stugan, gick omkring och antecknade och slog upp i lexikon för några somrar sedan.

Blommor

Ja, renfana, rölleka, prästkragar, brännässlor e.t.c kunde jag förstås innan, men hampfockel och fackelblomster och skogsnäva kunde jag inte. Fackelblomster, som växer mellan stenarna på stranden, är underbara. Jag har försökt plantera dem på tomten, får se om de överlevt till i år, men troligast inte; de trivs bäst i blöt sand.

fackelblomster

Sex och en halv vecka kvar till sommarlovet nu, sen är jag ledig i två månader. Två månader! På den fronten; halleluja för läraryrket. Vad ska jag göra under ledigheten? Vara i stugan, som alltid, på semestern vill jag aldrig göra något annat. O har bett mig ta det lugnt med trädgården; att köpa en massa buskar och sånt kostar pengar och vi ska hålla koll på ekonomin. Förra sommaren blev jag dessutom för besatt av det där; särskilt att greja med uteplatsen som såhär i efterhand blev sådär. Borde läst på hur man gjorde i byggboken vi har så hade det blivit rätt från början. Däremot har jag fått lov att röja upp nedervåningen och måla om väggarna. Jag vill göra det gästvänligt för jag hoppas på sommargäster, gärna ett par dagar i sträck (nå, två dagar i sträck kanske). Sovrummet ska fräschas upp och gamla köket förvandlas till ett extra vardagsrum. Jag ska fixa fler bokhyllor också, hämta kartongerna med böcker jag inte sett sen jag var 20 och städade ut min första lägenhet för att flytta till Stockholm. (De har stått på vinden hos min styvfar sen dess.) Detta projekt får ta max en vecka, sen ska jag skriva klart romanen (korsar fingrarna).

Asch, jag hade tänkt skriva längre än såhär men nu är klockan tjugo över tio och jag borde (alltid detta borde) göra nåt annat.

Igår, idag

Igår började jag dricka redan klockan tre. Två- eller tre glas mousserande vin och så en fet krämig chokladtårta till. Vi firade C, jag och några till. Sen gick de iväg på spa och jag åkte hem (är obekväm med att vara naken inför andra, och det måste man ju vara i duschrummet + blir yr av att sitta för länge i varmt vatten).  På tunnelbanan var jag sömnig och mådde lite illa; magkatarren gav sig till känna igen; brände i övre delen av magen, just där bröstkorgen går ihop till en öppen triangel. Jag har ofta ont där. Jag blundade och lutade huvudet mot fönstret och solen kom i blixtar medan vi passerade hus och träd; skugga, ljus, skugga, ljus. Flimmer, jag är rädd för det, och jag hade inte mina solglasögon med mig. Jag var nära att somna, tänkte att jag kanske skulle sova mig förbi ändstationen – min station – och vakna upp i Alvik, Hässelby eller var tåget nu går när det vänder. Sedan tänkte jag på Jenny Diski, hon dog häromdagen, att hon som ung brukade åka Circle Lane i London, runt, runt, läsa böcker, allt för att slippa gå hem till sina dysfunktionella föräldrar. En sorglig historia, samtidigt fick hon förstås mycket läst och jag tycker också om att läsa när jag åker tåg.

stranger on a train

Jenny Diski har skrivit en hel bok om att åka tåg, den är jättebra.

Min senaste pendelbok är Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia. Jag läste den bara för något år sedan, och omläser alltså. Tycker om stämningen i den, själva miljön, atmosfären, samtidigt är den rätt tråkig, och jag är inte särskilt förtjust i karaktärerna. Och ändå är den bra. Den handlar om fem vänner som spenderar semestern ihop i ett litet kustsamhälle i Italien, varje dag är det tryckande varmt och det enda de gör är att röra sig mellan badstranden och hotellets veranda och på hotellet dricker de en massa Campari bitter. Det finns tre vaga spänningsmoment; en man med båt som uppvaktar en av huvudpersonerna, ett äldre sörjande par vars son sprängts i bitar av en landmina, och en upprorisk barnflicka. Har läst en handfull romaner av Duras och precis som med den här är de rätt tråkiga, samtidigt som de har en suggestiv kvalité som stannar kvar. Kanske beställer jag nåt mer av henne. (Är sugen på den här.)

Yellow swimsuit Grace Kelly TO CATCH A THIEF

Grace Kelly på medelhavsstrand, från Alfred Hitchcocks To Catch a Thief, 1955, tänker mig Duras roman såhär fast med mindre folk.

durasMarguerite i trädgården.

Jag somnade inte på tåget utan klev av på min station och gick på Konsum och köpte rågbröd och fil, stod och tittade i tidningshyllan ett tag (tänkte att jag för en gångs skull skulle köpa en tidning) men det fanns inget som intresserade mig. Därefter gick jag in på Pressbyrån – de har större utbud – men där fanns inget heller. Jag ville köpa en tidning som handlade om kulturella grejer; böcker, konst och sånt, och det fanns Vi Läser; Athena Farrokhzad på framsidan (jag gillar hennes sätt att sminka sig); ”varför är vi så konflikrädda?” löd rubriken. En i sig intressant fråga men jag förstod att det förmodligen bara skulle handla om konflikträdsla i politisk mening och det intresserar mig inte. Sen fanns Books & Dreams, den tittade jag inte närmare på (bara namnet gör mig avogt inställd) och så Tidningen Skriva som jag bläddrade lite i och inte heller tyckte verkade intressant. I den såg jag förresten rubriken ”Vilken bok önskar du att du hade skrivit?”, de frågade någon författare, minns inte vem, och jag kollade inte vad hen svarat men blev provocerad av själva frågan. Varför skulle man önska att man skrivit någon annans bok? Det slutade med att jag köpte en modetidning istället, eller i själva verket två modetidningar; Damernas värld och DV Mode i enpack.

Hemma på gården hade hyresvärdarna styrt ihop en grillfest; V stod med cowboyhatten och skinnvästen på och rörde runt bland vedträna som sprakade och gnistrade, bredvid honom stod A:s bror och en man med grön oljerock och fiskarhatt, han var högröd i ansiktet och långa näshår stack ut från hans näsa. Bland äppelträden stod långbord uppradade; filtar och fårskinn över bänkarna och solstolarna. Plasttallrikar och plastglas. En hög med korv och en långpanna kärleksmums. Jag pratade med dem en stund, mannen med oljerocken höll en monolog om något värmeverk utanför stan som inte velat ta emot hans koloniområdes grenar och ris efter vårröjningen. Jag nickade och låtsades intresserad, sen gick jag in till oss. O stod i köket, hade gjort grillspett och en potatissallad och sa att vi skulle vara med på festen; ”åtminstone en stund”. Jag sa att jag glömt bort att det var valborg och att jag måste sova, sen gick jag in i sovrummet och kröp ner mellan lakanen. När vi någon halvtimme senare gick ut i trädgården hade det kommit jättemycket folk; borden var fulla, vi hade ingenstans att sitta, och runt grillen var det också fullt, så vi gick och ställde oss vid majbrasan; metershöga lågor och hundratals gnistor sprätte i luften och O höll om mig och allt kändes fint. Sen fick vi sällskap av grannfrun och när hon fick veta att jag var lärare berättade hon om sin dotter, som gick första året på gymnasiet och som just fått diagnoserna ADHD och dyslexi, och ställde massvis med frågor om anpassningar och bristen på anpassningar och förklarade i detalj vad årets Nationella Prov i svenska gått ut på fast jag nämnde att jo, ja, jag har haft det i veckan, just i svenska också, jag tror jag svarade på frågor om skolan i en timme, sen kom mannen med oljerocken och började prata om biologi och rörde vid min axel och vid min arm och lät handen stanna kvar lite för länge. Runt omkring oss sprang barn och kastade ris och pinnar på elden; två äldre pojkar, i tioårsåldern kanske, var särskilt dedikerade och hjälptes åt att slunga plank och stubbar och allt möjligt med sammanbiten målmedvetenhet. Sen kom V med en soffa och sen ett bord och sen en odlingsbänk och jag frågade honom om han verkligen skulle bränna upp dem och han svarade ”jadå”. Till sist fick vi grilla våra spett och när vi satt och ned för att äta kom mamman till dottern med diagnoserna och slog sig ned och frågade ännu mer om skolan, och sen kom en annan granne som också började fråga om skolan och till sist gick jag och O in och drack Martini Rosso och såg några avsnitt av Sopranos.

När vi gått och lagt oss – O somnade omedelbart – kom jag ihåg modetidningarna och bläddrade igenom dem; Martina Bonnier beskrev framtidens mode; könsneutralt och klimatsmart, kläder gjorda av återvinningsbart material och så vidare, samt ”gemensamt för det nya gardet designers /…/ är deras pragmatiska syn på mode, som är avväpnande och streetfokuserad. De fokuserar mer på hur vi lever idag än på att skapa drömvärldar”. Sen kollade jag på själva reportagen; 90-talet är tillbaka och kvinnor vill numer bära tiaror och diadem, sen är det helt okej att gå omkring i pyjamas utomhus just nu, så länge det är en snygg pyjamas  och man har högklackat till. Det var dock roligt var att titta på vår/sommarkollektionerna; Givenchys och Alexander McQueens var finast, McQueen är alltid min favorit.

Såhär ska vi klä oss i sommar enligt Riccardo Tisci:

SUM10

Inget för stranden direkt. Gillar spetsmasken på modellen till höger, kanske ska testa en sån tillsammans med pyjamas på jobbet till veckan. Och nåt sånt här på min stamkrog på onsdag:

Paris Men's Fashion Week Spring/Summer 2016 - Givenchy - Catwalk Featuring: Atmosphere Where: Paris, France When: 26 Jun 2015 Credit: SIPA/WENN.com **Only available for publication in Germany**

Halvt orelaterad kuriosa; Sophia Loren var lika – mer–  vågad redan 1966:

baeb0b05354eb700aea132e16604c1eb

De här klänningarna, av Sarah Burton, var vackra. De får mig att tänka på Jane Austenhjältinnor. Fast den till höger är förstås för vågad för en Elizabeth Bennet, den skulle hon bara bära i sin sängkammare:

Nu har O vaknat och jag ska brygga kaffe åt honom. ”Det är idag folk är ute och hojtar på stan” säger han från sovrummet, börjar sen skandera; ”vi-är-jättearga-alla-ska-tyckasomoss.” Min älskade knasboll.

Senare.

Sov ett par timmar och vaknade vid halv fem av en jättehemsk mardröm; det var vinter ute och jag satt vid ett skrivbord på parkeringen på pappas grannes uppfart och skrev ut kärleksbrev på min nya skrivare (jag har fått en skrivare av O); breven var till olika män; bland annat till en kille i toppluva och till min romankaraktär; en blackmetalkille som heter Jonah, och grannen kom hem och blev arg på mig och bad mig genast gå därifrån och då blåste alla papper iväg, låg utspridda i djupsnön borta vid ladugårdsdörren och i slänten mot åkern, och jag hann inte samla ihop dem och sprang därifrån. Sen var jag jätterädd att O skulle få syn på dem och göra slut med mig. (Konstigt nog oroade jag mig inte alls för vad min granne tyckte- eller skulle tycka när hon läste vad jag skrivit.) Hursomhelst; även om drömmen var obehaglig gjorde den mig också lättad för på slutet har jag haft så poänglösa drömmar att jag blivit orolig för min mentala hälsa; har drömt saker som att jag hittat sudd till mina elever och blivit glad över det samt att jag kommit över bra promenadskor på rea.

När jag gått upp duschade jag och sminkade mig och blev jättenöjd med vad jag tyckte var en ny sminkning = mer brunt runt ögonen än svart. Sen insåg jag att jag såg ut precis som vanligt.

dagens make up

Om det ser ut som om jag har något i munnen är det för att jag har det; snus, under läppen.

Ännu senare.

Har sett på ett par avsnitt av Sopranos (igen) och druckit mousserande vin (igen) och sen rom och nu spelar O Guns N’ Roses på alldeles för hög volym. I Sopranos gillar jag särskilt Christopher och Adriana, de är ett så sött par. Jag har förresten lika stora ringar under ögonen som Drea de Matteo. För tillfället täcker jag dem med Smashbox Camera Ready BB Cream Eyes, bättre och billigare än YSL:s Touche Éclat jag använde förut. Ett tips. Nu ska jag sova.

Christopher och Adriana

Om känslor, åldrande, drömmar e.t.c.

naked_young_woman_in_front_of_the_mirror

På slutet har jag bara velat skriva om känslor, personliga saker, och så har jag gjort det, och sedan omöjligt kunnat publicera inläggen. Och gott är väl det. Kanske är denna känsloanstormning ett uppror mot detta (rader från ett annat opublicerat inlägg):

Ibland tänker jag att jag ska skriva mer om känslor, vara introspektiv och eftertänksam, ta mig an sånt jag går och tänker på, milt lägga ner det på skötbordet, vårda och pyssla om det. Så gör jag ett försök och det blir fattigt och krystat och jag känner mig stum. Också det en känsla förstås, men inte den jag helst vill hitta och jag funderar om det är ålderns fel, om jag med vuxenblivandet blivit kargare. Jag tror att det är så. Men framförallt upplevelsen av att sitta i kläm, inte ”hinna med” sig själv, och hur frustrationen över detta övergått till resignation som i sin tur stelnat till leda.

Jag antar att jag är långtifrån unik, att antalet människor som tänker att de lever fel slags liv kan räknas i miljoner, men ändå; när illusionerna rämnar och med dem idealen och drömmarna, vad finns då kvar? Gud? Jag vågar inte hoppas på den belöningen. Det som återstår; motstånd. Jag vill inte vara karg, jag vill vara frisk och daggdroppande och inte bara i fysisk mening. Illusioner är värda att kämpa för. Något offer tänker jag icke bli. Och samtidigt; jag är så trött på kampen.

För några veckor sedan upptäckte jag mina första grå strån och plockade bort dem med pincett, sedan insåg jag att det fanns mer; i tinningarna, att pincetten var meningslös, att endast hårfärg kunde hjälpa. När jag var hemma sist konstaterade min far vänligt att jag fått ”bekymmersrynkor” i pannan. Jag köpte ännu en dyr burk återfuktande kräm och ett toning, tänkte att jag måste jobba på sömnen (bara det uttrycket!) och dricka mer vatten.

Utöver mitt eget åldrande har jag umgåtts med personer i min närhets åldersnojor. Häromdagen citerade O Dante; till mitten hunnen på vår levnads vandring hade jag i en dunkel skog gått vilse. Därefter citerade jag i min tur det för C. Båda bävar inför dagen då de kliver över den där symboliska tröskeln, den som leder bort från ungdomen, in mot ålderdomen. Kanske har jag smittats av deras oro, jag suger åt mig andras tillstånd som en svamp (resultatet av att vara ett s.k. ”alkoholistbarn”).

O och C vill sluta slösa med tiden, ta ödet i egna händer. O, som är 38, har av denna anledning sökt en påbyggnadsutbildning till hösten och anmält sig till en långvandring i sommar. Helst vill han ägna ett halvår åt att bara vandra och tänka, säger han. Jag i min tur vill – som vanligt – skriva på heltid. Åldersmedvetenheten förstärks i sin tur av pensionskuvertet som fastställer kurvan över ens beräknade medellivslängd. Hej Sofia! Du beräknas bli 83 år! Och vi räknar med att du jobbar tills du är 70! 13 magra år av frihet, det kan vi ge dig som tack för ett liv i statens tjänst! Man blir deprimerad.

Min far, som är den finaste av människor, säger att jag och O ska flytta hem till honom; ”ni kan bo här gratis, ni behöver inte ens tänka på att handla mat, då kan ni ägna er åt det ni egentligen vill göra.” Men inte kan man i vår ålder flytta hem till en förälder. Det vore absurt. Det går inte. Dessutom misstänker jag att pappa lurar sig själv; vi skulle driva honom till vansinne. (Min far har gått i pension, han vill spendera sin tid med de som betyder något för honom, men precis som jag är han en ensamvarg; han vill vara ifred, ha det tyst och lugnt, ta sina promenader och läsa sina böcker och pyssla med sina projekt utan att bli störd.)

Man måste vara stoisk, säger jag till de som frågar efter livsråd. Var stoisk, stormar det ska du hålla fast dig i masten, agera inte på impulser, särskilt inte på rädsla. Det är ingen idé att låta känslor växa till hysteri. När jag pluggade idéhistoria tog jag stort intryck av Seneca och co; ”fattig är inte den som har lite utan den som vill ha mer.” Samtidigt; att ständigt undertrycka sin längtan är inte heller bra, man går omkring och känner sig törstig. Det är så man blir bitter. Och bitterhet, det är inte min grej.

För några år sedan skrev jag om åttiotalistgenerationen; detta att ha uppfostrats i en kultur som intalar en att allt är möjligt; att man ska förverkliga sig själv. Förmodligen är det helt fel att generalisera kring en hel generation på det sättet, men det är min erfarenhet. Jag förvånas därför när jag träffar jämnåriga som inte har detta mål. Frågar mig hur de står ut med tomrummet. Själv upplever jag varje dag utan skrivande som ett nederlag. Det är mycket självupptaget, men det handlar också om existentiell kris; att skapa är att bearbeta och livet är  – när det kommer till kritan – ett pågående trauma. Det krävs ytterst lite för att jag ska känna ångest; det räcker med att befinna sig i ett rum fullt med människor.

Kanske låter allt detta mer tungsint än det är. Jag är inte deprimerad, möjligen något beklämd, men inte olycklig. Man tenderar att bli fånge i sina resonemang och de drar en ofta åt ett visst håll, allt beroende på sinnesstämningen för stunden. Inget av detta är därför annat än ögonblickets sanning och när jag reser mig upp, från soffan där jag sitter, och går ut och hänger lakanen (de som just nu väntar i tvättmaskinen) på linan i trädgården, kommer jag att känna något annat. Ute sjunger vårfåglarna, marken är beströdd av vitsippor, luften kylig. Mina fingertoppar kommer bli kalla, när jag kommer in igen fryser jag nog , det är möjligt att jag tänder en brasa. Sedan ska jag gå in i funktionellt läge; rätta elevuppsatser. Då finns ingen tid att känna något alls.

Högst upp: Giovanni Bellini, ”Ung naken kvinna framför spegeln”, 1515 (Bellinis första nakna kvinnoporträtt, som han målade vid 85 års ålder)