Om moralism

Jag är sällan up-to-date med något överhuvudtaget men fyra tankar om en text som jag läste igår men som är en månad gammal:

Uppfriskande att skribenten inte relativiserar utan väljer att använda sig av ett så fast och uråldrigt begrepp som ”falskhet”. Kan inte minnas när jag stötte på det sist? Blev lite uppspelt.

Exemplet att vara ”engagerad i klimatfrågan” samtidigt som man kör bil. Är det att vara falsk? Eller såhär: Om bara moraliskt oförvitliga får ge uttryck för moraliska spörsmål, vad innebär det i förlängningen? Att alla ska vara tysta? (För det finns inte många helgon.) Jag ser den framför mig: tystnaden, stillheten, harmonin. Lite skönt ändå.

”Så vad ska man göra?” (Om man inte får predika på kultursidorna längre?) Flytta till Norrland, föreslår skribenten, med illa dold ironi. Och när man ändå leker med det otänkbara: varför inte flytta ännu längre: Till Sydsudan. Det är ju nästan samma sak. (Här blev det lite nedlåtande.)

Slutpoängen: ”Alltihop blir fin införståddhet, etisk självbespegling, ett slags offentlig terapi. Man agerar ut – i text – det som man inte lyckas göra något åt i verkligheten. På kort sikt är det kanske bra, för det egna måendet. Men är det bra för samhället?”

Jag tycker att texten hade flera bra poänger, det är därför jag kommenterar den, men jag känner ändå en viss trötthet vid det där: att det enda som räknas i slutändan är vad som är bra för samhället. Det är den rådande trenden och det känns lite som att vara satt på diet? Och som alltid när man bantat lite för länge infinner sig en längtan efter motsatsen. Efter onyttighet, excesser och allmän dekadens.

Egocentriska minnen och fragmentariska anteckningar

Förmiddag

Regnet har vräkt ner sedan jag vaknade klockan sex. Nu är klockan halv tio. Havet är insvept i dimma, man kan inte se vilken färg det är. Trädens lövverk sprätter och prasslar av dropparna. Inte en fågel syns till. Vindstilla.

Igår läste jag Stendhals En egocentrikers minnen. En liten memoarbok han skrev i Rom 1832, då han vid 49-års ålder tänker sig att han ska skildra sitt liv – mest för att fördriva tiden när han inte arbetar, men också för att han hoppas att han, via självrannsakan, ”kan nå fram till något positivt, något som länge förblir giltigt för mig.” Samtidigt erkänner han att han går in i projektet halvhjärtat, och att han – som alltid när han skriver – lätt blir ”led på vad jag strax innan tänkt ut”. Som författare har han två brister, förklarar han underförstått, den ena: att fysiska beskrivningar tråkar ut honom, den andra: att han har dåligt minne. Det innebär att texten ofta saknar miljöbeskrivningar och att det är svårt att hänga med i kronologin (än är det 1821, än 1827, än 1815). Vänner, tillfälliga bekantskaper, en och annan fiende (även om han inte benämner dem så utan bara skriver om dem i nedlåtande ordalag; ”en lumpen människa” etc) passerar i en obruten ström av flyktiga associationer. Herregud vad illa skrivet det här är! Kommenterar han vid något tillfälle. Men jag gillar det, de tvära kasten, slarvet, hans nyckfullhet: ”jag känner inte mig själv, och det gör mig förtvivlad ibland” erkänner han i ena stunden, då han verkar se en mening i sin ambition, för att i den andra förkasta den med ett ”jag har hela tiden känt en verklig motvilja mot att skriva bara för att tala om mig själv”.

Pappa har varit och hälsat på några dagar. Jag messade honom i söndags och hörde om han inte ville komma och bo med mig nu när jag är ensam i huset i veckan. Han svarade att han skulle fundera på saken, sen dök han upp i tisdags med resväska och en kasse matvaror som är oundgängliga för honom: fil, grädde, en ask päron – han kan inte tänka sig någon annan frukost. Sen sa han att han skulle vara här och läsa. Precis som min syster sade när hon kom tidigare i sommar. Så både jag och pappa har läst mycket. I morse läste han högt för mig om Cotards syndrom ”där patienten tror sig vara död och inte låter sig övertygas om motsatsen”. Han fnissade åt det. Igår berättade han om människoögat. Det uppfattar bara tre färger: rött, grönt och blått, resten – tusentals nyanser – kokar hjärnan ihop på egen hand. Fåglar uppfattar fyra färger. Pappa funderade om sjöfåglar kanske hade polariserande syn, hur skulle de annars få syn på fiskar under ytan när den ju reflekterar himlen? Fiskmåsar till exempel, de måste ha en syn som liksom filtrerar bort speglingarna, resonerade han. Sen fick jag veta att (människo)ögat rör sig ca en halv miljon gånger per dygn. Allt från små rörelser till blinkningar. Boken han läser heter Kroppen – en guide för dig som bor i den, av Bill Bryson. Pappa älskar Bill Bryson vars efternamn han försvenskar och uttalar precis som det stavas. En kortfattad historik över nästan allting har han läst flera gånger.

Andra saker pappa pratat om: att vi detta år – 2020 – går in i en ny liten istid, som den som varade från 1300- till 1800-talet. Solens aktivitet minskar, solfläckarna blir färre och då blir det kallare. Solen består av 99 procent av vårt solsystems samlade massa. 99 procent! Pappas utropstecken. Så det här med den eskalerande globala uppvärmningen, det är bara strunt. Jag protesterade lite men tänkte samtidigt att det inte är någon idé att argumentera med en 70-årig gubbe som hittills aldrig ändrat uppfattning när han väl bestämt sig för något, om han inte själv vill. I samhällsdebatten antar jag att han skulle sorteras under kategorin klimatförnekare.

Samhällsdebatten. Jag följer den i perioder och alltid bara halvhjärtat. Tar illa vid mig av alla kategoriseringar. Hur man målar upp saker i svartvitt: det ena är gott, det andra är ont och vice versa beroende på läger. Och sällan mötas de två. När jag väl får för mig att hänga med försöker jag läsa in mig på båda sidorna, även om det tar emot ibland för även jag tillhör ju ett läger. Men jag vill ju gärna förstå varför människor tänker som de gör och jag kanske har fel ibland – såklart – och nyanseringar skadar inte (möjligen skadar de stoltheten, det är bekvämt att tro att man alltid har rätt). Emellertid säger jag sällan högt vad jag tycker, därför brukar folk i regel inbilla sig att jag håller med dem. Som när en kollega till mig snabbt sorterade in mig i samma politiska fack som hon själv, du behöver inte säga vad du röstar på – jag vet, sa hon belåtet en morgon då vi gjorde sällskap till jobbet.

Mormor och morfars matbord. Jag har en stor släkt och förr samlades vi alla där under storhelger och lov och det diskuterades mycket politik. Mamma, pappa, min äldsta moster och morbror var alla vänster. Mamma satt under 80-talet i miljönämnden för VPK, ett parti hon senare lämnade i vredesmod när hon blev beskylld för borgerlighet av en partikamrat*. Min yngsta moster vet jag inte var hon stod men hennes man – min morbror – var moderat. Morfar var också moderat, aktiv, gick på årsmötena inne i Umeå, mormor röstade också på moderaterna. Morfar – född i början av 20-talet – uttryckte ibland rasistiska åsikter och kunde prata nedlåtande om ”svartskallar”. Det fick min äldsta mosters man Ricardo – chilenare som flydde under Pinochet, han hade som Allendeanhängare suttit i fångläger och blivit misshandlad där – att replikera att HAN ju var svartskalle och vad tyckte morfar om honom i så fall? Varpå morfar häpet svarade att han inte menade honom, för Ricardo kände han ju – det var andra han pratade om. Diskussionerna kunde gå hett till men resulterade aldrig i bitterhet och brytningar. Vi är stora italienska familjen! Brukade min äldsta moster utbrista. Här gapas och skriks och skrattas det om vartannat! Att mormor röstade på samma parti som morfar kunde vi kusiner emellertid inte förstå, eftersom mormor ofta intog rakt motsatt hållning än honom i olika sakfrågor men trots att hon nog ”egentligen” hade andra ideologiska sympatier – gissade vi – fortsatte hon rösta blått. Vår yngre farbror, som som sagt var moderat, besatt humor. Han brukade ofta berätta historien om när XX (högt uppsatt socialdemokrat i Umeå) bad honom svetsa en grill åt honom (varför? det minns jag inte) och han svetsade in Moderaternas partilogga i gallret. Så fick sossarna äta moderatstekar! Han brukade stå ute och röka med oss tonåringar efter de där middagarna och med en drink i ena handen och en cigg i andra mycket högtidligt säga frihet under ansvar, ungar, hör ni det? Frihet under ansvar! 

*Partikamraten frågade henne om hennes föräldrar och när hon berättade att hennes pappa var egenföretagare fick hon till svar att tja, eftersom du har borgerlig bakgrund går du ju inte att lita på. (Morfar hade ett litet åkeri.)

Kanske är det de här tidiga erfarenheterna av politiska diskussioner, som – har jag förstått nu – var så frispråkiga och till syvende och sist, toleranta inför motsättningar, som gör att jag har svårt för dagens debattklimat som är så polariserat och humorlöst. Ve den som gör ett klumpigt uttalande! Till galgen!

Varför gick jag in på allt detta? Kanske för att pappa – om han var oförsiktig nog att uttrycka sina åsikter i fel sammanhang – skulle idiotförklaras på nolltid. Fast han är en underbart komplex och ganska kunnig människa, på sitt vis. Och det gäller ju alla människor, de är större än nån enstaka åsikt. Sen: Det är hur du lever, inte vad du säger, som ytterst betyder något för att skapa förändring. Min pappas småskaliga livsstil, inga resor, minimal konsumtion, är ju åtminstone hållbar. Han tror inte på global uppvärmning men har inte suttit i ett flygplan sen 2004.

Jag känner mig ofta barnslig när jag skriver, åtminstone när jag skriver om mig själv och om egna erfarenheter. Eftersom jag har svårt för ironi och sällan fattar när folk är ironiska tas jag nog för naiv också. Haha! Dig kan man lura i vad som helst! Har jag fått höra hela mitt liv. Men jag tror det mest beror på att jag utgår från att alla är lika uppriktiga (ja, antar att jag berömmer mig om det) som jag själv. Inledningsvis, vill säga. Naturligtvis lär jag mig hur folk ”är” när jag väl umgåtts med dem ett tag. Detta med att tankar och åsikter uttrycks med förbehåll, som för att gardera sig för inbillad – eller verklig – kritik: Jag tänker kanske såhär, men jag kan lika gärna driva med dig. På så sätt behöver man inte stå för något på riktigt om tanken/åsikten ifråga skulle visa sig falla platt. (Det är egentligen inte ironi i ordets rätta bemärkelse men det är så det ofta används.) Och detta stycke var en fristående parentes.

Stendhal. Jag tycker om att han är så ogarderad, att han är lika kritisk mot sig själv (han nämner att han är självupptagen, dålig på att skriva, slarvig, lat och att han dessutom gör en massa ”gräsliga utvikningar”) som mot andra, och hans grova generaliseringar är bitvis roliga (han tillägger dock att hans omdömen bara är ”intryck för stunden”). Såhär karaktäriserar han t ex. engelsmännen (här nämns Napoleon – Stendhal hade deltagit i hans krig – b.l.a. i det ryska fälttåget 1812 – och förblev hans trogna anhängare till sin död):

Engelsmännen är, tror jag, världens trögaste, mest barbariska folk. Det går så långt att jag förlåter dem lumpenheterna på Sankt Helena.

De förstod dem inte. En italienare, ja, t.o.m. en tysk skulle säkerligen ha kunnat föreställa sig Napoleons lidande. Men dessa präktiga engelsmän, som ständigt snuddar vid risken att svälta ihjäl, om de ett ögonblick glömmer att arbeta, sköt ifrån sig tanken på S:t Helena, liksom de skjuter ifrån sig tanken på Rafael därför att han skulle få dem att spilla sin tid, och mer är det inte med det.

Jag tänker att det lika gärna kunde vara en beskrivning av mina förfäder. De som tyckte att intellektuella bryderier var oproduktiv lättja. Jag lider f.ö. av det arvet, har ofta dåligt samvete för att jag inte ägnar varje vaken sekund åt något nyttigt.

Det har slutat regna. Himlen är inte längre grå utan vit. Det går att se havet (från vardagsrumsfönstret) men det är fortfarande täckt av dis. Svalorna är ute och jagar igen. Ronja ligger och fnyser på sin gula ryamatta från 70-talet som låg framför pianot i mormor och morfars finrum (jag tog hand om den när mamma och mostrarna sålde huset). Hon var nästan kränkt när jag tog ut henne i morse, traskade moloket vid min sida och gav mig då och då misstrogna blickar: vad sjutton gör vi ute i det här vädret?  Pappa däremot satt ute i det i två timmar, på bron under tak visserligen, och bara stirrade. Jag hittade honom där när jag stigit upp.

– Vad gör du?

– Jag tittar på regnet och pratar med en rödhake.

– Var är rödhaken?

– Den gömmer sig i buskarna.

Till sist kom han in, vid åtta, och då var han ganska frusen. Sen åkte han vid nio för han hade hemlängtan men först tvingade jag i honom jordgubbarna jag plockat in från trädgården igår.

Ännu ett Stendhal-citat:

Äktenskapet, och i synnerhet landsorten kommer en man att åldras på ett förbluffande sätt, hans intellekt blir trögt och hjärnverksamheten mödosam i brist på övning och småningom omöjlig.

Den man vars tröga intellekt Stendhal beskriver ovan var hans barndomsvän som sedermera, efter Stendhals död, gjorde honom tjänsten att bevara hans manuskript till eftervärlden. Som författare nådde han en vidare berömmelse först efter sin livstid, något han själv tycktes medveten om att han skulle göra: ”men de ögon som skall läsa detta har väl nätt och jämt sett dagens ljus”. Än talar han om sina läsare som barn, ”jag skulle tro att (de) /…/ är tio-tolv år gamla”. Än om att de inte är födda än.

Blir man trög av att bo på landsbygden? Av att vara i ett förhållande? I så fall bådar det inte gott för mig. I sommar hade jag tänkt att både skriva och läsa mycket men det har bara blivit ett par romaner lästa (kanske fem?) och det här är det första jag skrivit sedan början av juni. Jag har inte haft tid eller snarare, jag har prioriterat promenader och gårdsarbete. Jag önskar att jag hade skrivit mer dock, och är glad att jag fått ner detta åtminstone. När jag skriver det här sista har det förresten gått många timmar. Jag har pausat och gjort annat och sedan kommit tillbaka. Klockan är tjugo över fyra på eftermiddagen och en blek sol lyser över mig här i soffan. Molntäcket, som nu är askfärgat, har spruckit upp på några få ställen och blottar små revor av blått. Dimman över havet är borta och det är inte längre vindstilla. Till skillnad från Stendhal gillar jag att plita ner fysiska beskrivningar. Och med detta: Punkt.

Målning: Bruno Liljefors, Fällande vildgäss, 1907. Målningen har inget med texten att göra men visst är den fin?

 

 

 

 

 

 

 

En dag är vi blommor i jorden

Bytt tema för att motivera mig att skriva något här. Låtsas lite halvhjärtat att det representerar en nystart, men det lär väl bara vara ännu ett sånt där en-gång-per-år-infall: nu ska jag minsann börja blogga igen. Nej, bäst att inte ge några löften. Jag letade i alla fall runt bland de olika gratislayouterna på jakt efter mitt allra första tema, det jag använde när jag först startade bloggen. Misty Lake med liten text och gröna rubriker och plats för ett sidhuvud (viktigt) med barockbukett. Temat erbjuds hur som helst inte längre, eller det uppdateras inte längre, men man kan fortfarande använda det om man laddar hem det själv (för krångligt).

Det tema jag valt nu är – jag vet – lite irriterande med dubbla spalter, som om det försökte vara en tidning. Anledningen att jag valde det beror på att det fokuserar på text och det är väl det jag försöker göra just nu. Många andra teman fokuserar ju mer på bild. En annan grej jag har svårt för är för stor text. När jag skriver privat använder jag i regel storlek 11 och jag vill ju gärna ha det så även på bloggen.

Nog om detta.

Just nu sitter jag i min smutsiga fläckiga gamla 90-talssoffa i vardagsrummet på landet och dricker kaffe med havremjölk. En gång var den här soffan ”fin” – i alla fall i min mammas ögon – och stod i matsalen i sekelskiftesvåningen vi hyrde runt millennieskiftet. Grön med bladmönster. Nu har färgen blekts ut, den skiftar nästan i gult på vissa ställen, och tyget har fransat sig. Utanför fönstren – dammiga, nerfläckade av flugbajs – lyser solen på en kall blå himmel. Fågelsång blandas med ljudet från grannens motorsåg. Det är en dag för promenader och trädgårdsarbete.

2192 döda. Jag återvänder till bloggen främst av detta skäl. För att skriva åtminstone något om det som pågår just nu. Så att det finns en anteckning någonstans och inte bara en blank tystnad. Vad tänkte och kände jag den där mörka våren i dödsskuggans dal?

Jag vill inte skriva om vad jag tycker om hanteringen på ett samhälleligt plan, mer än att den bitvis är skrämmande cynisk. På ett privat plan lever jag med oro, precis som de flesta andra antar jag. Mest tänker jag på mina nära och kära. Kommer alla finnas kvar om ett par månader? Om ett år? Klarar de sig? Klarar jag mig? Vi – flera av mina anhöriga, liksom jag – har inte lyxen (jo, det är en lyx) att jobba hemifrån. Själv åker jag dagligen buss till och från jobbet i den där rusningstrafiken man ska undvika och på arbetsplatsen trängs jag med trehundra andra och det ska man ju också undvika. Jag har kollegor som insjuknat, två av dem har varit borta i över två veckor. Jag tänker att det nog mest är en tidsfråga innan jag själv blir sjuk (men jag klarar mig nog, väl?).

Vad kan man då göra för att stå ut med oron och ovissheten? När jag skriver det här har det gått ett par timmar sedan den där kaffekoppen. Jag har just kommit in från trädgården. Jag såg årets första nässelfjäril. Årets första humla. De har inget att äta än, stackarna. Ingenting blommar, träden har just börjat knoppas och de första gröna bladen har här och var skjutit upp ur marken – gullvivorna, den sibiriska vallmon, solhattarna, ett par vårlökar – tulpaner och påskliljor. Små späda gröna blad. Även under peståren sken solen, fåglarna spelade, det blev vår och sommar. Även under koleran, under spanska sjukan, även under krigstider och förföljelser. Människor går under men naturen består. Och en dag är även vårt kött blommor i jorden, eller kanske inte, men jag tycker om att tänka så.

Jag har också bokstavligen jobbat med jorden idag. Lastat kärra på kärra med jord från en väldig hög och styrt iväg den över tomten för att tippa den på de sanka delarna för att de ska bli mindre sanka. Dessa delar ligger under smältvatten nu, här och var skivor av snö och is som flyter runt. Det är tillfredsställande att arbeta med kroppen, det får mig att koncentrera mig på här och nu. Det ger en tillfällig lättnad, liksom mina dagliga promenader. Alla stunder utomhus, med fokus på något annat, något enkelt och nära, är bra stunder.

Tidig kväll. Klar med arbetet för dagen. Jag tog en promenad med Ronja runt udden. Fler nässelfjärilar, fler humlor. I skogen hade blåsipporna slagit ut, små blå fläckar i det gulbleka fjolårsgräset. Vid havet kraxade sjöfåglarna, störtdök ner under ytan och så upp igen. Pilsnabba rörelser i luften. Mest måsar och knipor, änder och sångsvanar. När jag kom hem tog jag en dusch – utomhus för vi har ju inget badrum – och nu sitter jag i soffan igen, hopkrupen med filt och blött hår och småfryser.

Vad motiverar mig att leva? Och, kanske viktigast av allt, vad gör jag med mitt liv? När jag var yngre tänkte jag att mitt vuxna liv, det jag befinner mig i nu, skulle vara storslaget. I det drömdis som är ungdomen såg jag framtiden klart,  den var lite som en avlägsen men gnistrande stjärna: En dag skulle jag lysa lika starkt. Sen dess ständiga revideringar, relativiseringar som resulterat i slutsatser som att det är okej att vara medioker och i jämförelse med vissa andra har jag det faktiskt rätt så bra. Och det stämmer ju. Jag lever ett enkelt, småskaligt liv. Oglamouröst men okej. Och i jämförelse med att inte leva alls är det fulländat, magnifikt.

Vad motiverar mig att leva? Den kärlek jag känner till andra, de planer jag bär inom mig. De stunder jag är fullständigt närvarande, som när jag först fick syn på den där första nässelfjärilen, den första humlan, när jag lade märke till blåsipporna i skogen, när jag satt på bron, innan jag gick in, och klappade hunden och pratade med Olle om dagens arbete  – vi var båda nöjda med det – och om våra enkla planer för kvällen, vad vi skulle äta och tja, varför inte öppna den där flaskan med champagne – riktig champagne – som jag fick av mamma på min födelsedag?

Det blev ett inlägg, inte ett fantastiskt sådant, men ändå ett inlägg. Alltid något. Vi hörs.

Högst upp: Målning av Jan Baptist van Fornenburgh (1585-1659)

Det var länge sen jag läste en bok

Höstlov. Jag har gett mig själv uppgiften att läsa en bok. En Riktig Bok. Skönlitteratur. Något av kvalité. Minns inte den senaste boken jag läste, kan det ha varit Den lille vännen av Donna Thartt? När läste jag den? I våras? Jag måste ha läst något sen dess, i somras. Något! Men vad? Det är nästan läskigt hur lite jag läser. Jag som haft för vana att läsa tjugo-trettio titlar per år. Varför läser jag inte?

Den lille vännen var hursomhelst fantastisk. Jag älskade den. Allt med den. Gud vad den var bra. Lång torr kväljande sommar, självlysande karaktärer, ett mordmysterium, ett amfetaminlabb, religiös fanatism, giftormar, ett vattentorn, James Bond! Läs den.

Nere i hallen ligger En amerikansk myt av James Ellroy. Den påbörjade jag för någon månad sen, väldigt hårdkokt, inte min grej, även om den lät bra, om Kennedy och Howard Hughes och Jimmy Hoffa, de har ju som titeln föreslår ett mytiskt skimmer. Men nej, funkade inte för mig, det kändes mest som att läsa ett extremt detaljerat manus till en maffiafilm. I sovrummet en annan bok – George Orwells essäer. Jag har läst Lena Anderssons förord och en halv essä, herregud. I köket ligger Ray Bradburys Fahrenheit 451 – ”den temperatur då papper självantänder”. Mycket behagligt typsnitt och radavstånd, inte särskilt lång. Verkar helt klart överkomlig och förmodligen intressant också. Jag har läst första sidan. På mitt kontor Therese Bohmans Aftonland, den hittade jag inbunden på Hörnefors pendeltågsstation, de har ett bokbord där man kan lämna och låna böcker. Jag har redan läst den, men läste om delar på väg till stan en dag. Jag tycker om att ha romanen där på skrivbordet, den har ett så fint omslag, och jag gillar Therese Bohman – det är lätt att identifiera sig med hennes huvudpersoner.

Här i vardagsrummet där jag sitter just nu ligger Den franske löjtnantens kvinna, den har jag bara plockat fram, förmodligen i syfte att läsa om, Meryl Streep på framsidan, också ett fint omslag.

Under denna Kollaps – livet vid civilisationens slut av David Jonstad. Just ja, den läste jag ju i somras under värmeböljan, inte hela men nästan. Jobbig. Men jag gillar Jonstad, hans senaste bok Jordad – enklare liv i kollapsens skugga, som jag läste strax innan återflytten till Norrland, var väldigt inspirerande. Han ser verkligheten i vitögat men behåller sin optimism, hur många klarar det? (Själv övar jag på det, men det är svårt, ack så svårt.) En annan sak jag gillar med honom är tålamodet, trots all obekväm fakta han presenterar blir han aldrig polemisk. Jag tror att det är avgörande för att kunna nå ut till människor – att inte skuldbelägga dem. På det sättet är han en sann pedagog.

Varför läser jag inte? Jag orkar helt enkelt inte. Bokstäverna kryper ifrån mig, rinner ut över sidorna, jag har svårt att greppa sammanhangen, fånga helheten. Jag är väldigt okoncentrerad. Eller: den koncentration jag har lägger jag på annat – som att rätta elevuppsatser. Jag har suttit flera helger i rad och rättat, men det är ju mest den senaste månaden. Det är så mycket annat också, allmän utmattning. Under hösten har jag haft svåra magsmärtor, så pass att jag legat med frossa och kramper och bara grinat. De undersökningar och prover jag gjort visar inget onormalt. Sen en månad tillbaka har jag slutat äta gluten och mjölkprodukter, det har hjälpt. Under samma tid har jag gått ner fyra kilo. Jag glädjs förstås över mitt nya smala jag, men samtidigt har jag blivit utarmad av fett- och kolhydratbristen, denna resulterar ju också i koncentrationssvårigheter.

Innan dess – en sommar fullpackad med praktiska göranden och låtanden, arbete med trädfällning, ved, ommålning, odling, växthusmontering e.t.c. Och dessförinnan – en lång hård vinter. Och nu står den för dörren igen, en ny lång vinter. Det har blivit kallt inomhus igen, i snitt femton grader. Vad som händer när det är kallt – man blir slö och initiativlös. Precis som när det är för varmt. Sommarvattnet avstängt, vi har kopplat på vår brunn, extremt lite vatten i den i år, vi vågar inte slösa, inte duscha (jo, vi snabbskrubbar ”vitala delar” bredvid handfatet) och har således inte tvättat oss på sex dagar (rekord), det är intressant hur håret beter sig, först fett, sedan är det som att det torkar ihop igen, blir mindre fett. Jag tänker förstås på hur det var förr, innan gemene man hade WC, då hade väl alla fett hår jämt och ständigt. Som vikingarna t ex (varför tänker jag så ofta på vikingarna?), de måste ha haft supersmutsigt hår, men det var säkert inte oljigt, liksom klistrat mot hjässan. Nej, jag tror inte det. Sen fanns/finns förstås andra sätt att rengöra sig – som att bada i nåt vattendrag, stå ute i regnet, gnugga sig med snö (idag har jag gjort det senare, jo, faktiskt! jag promenerade i snöstormen – det snöar här –  utan mössa och strök då och då ut flingorna mot skallen för att de skulle smälta). Skulle vara intressant att fortsätta vara oduschad ett par veckor till, se vad som hände, med håret alltså, men ha! det skulle vara civilisationsvidrigt, folk skulle tycka att jag var knäpp. Nutidsmänniskan dyrkar fräschhet (kanske för att kompensera vår mindre fräscha livsstil, dess utsläpp och gifter), det är bara att kolla på utbudet på den lokala matvarubutiken, hur många olika sorters schampon och tvålar och tandkrämer och sminkborttagningsmedel och ansiktsvatten och peelingar står inte till buds? Och vad är de tillverkade av, och var kommer de ifrån? Det är inget vi funderar över, det viktiga är ju att vi luktar gott, har len hy och mjukt följsamt hår, men det är fascinerande. Allt är egentligen fascinerande om man bara ägnar det en något djupare tanke.

Galen kvinna på landet med väldigt smutsigt hår

Apropå krocken mellan natur och civilisation, i en konstrecension i Expressen som jag läste häromdagen, dök konstnären Markus Anderssons namn upp. Jag googlade honom och kollade några målningar och där fanns ett par intressanta kollisioner att betrakta som illustrerade just detta.

Hela och rena i den orena naturen.

Vad jag förstått anses han kontroversiell, konstnären alltså, men det är en annan diskussion, ointressant i sammanhanget, likaså vad jag tycker om själva hantverket. (Men! är det inte så man i kulturkretsar hyser likartat agg mot både konformitet och kontrovers? Man gör det svårt för sig. Eller snarare: det kontroversiella är bara accepterat så länge det inte överskrider det förväntade.)

Hm… Var var jag nu? Jag har tappat tråden. Koncentrationssvårigheter som sagt. Jo, läsning. Det är höstlov och jag har lovat mig själv att läsa något. Kanske får det räcka med en dikt. Det är i alla fall något, en start. Och snart är det vinter och då finns det faktiskt inte så mycket annat att göra än att sitta i en soffa och ägna sig åt stillsamma aktiviteter. Som att läsa. Det ska bli skönt.

Högst upp: ”Läs något för fan!” säger mannen i den röda mössan. Målningen i sin helhet här.

 

 

 

 

Hej bloggen

Ja, jag lever. Och jag har inte slutat blogga, tvärtom skriver jag rätt mycket och har så gjort under en längre tid. Den nya bloggen har varit min följeslagare, tröst och samlande punkt under de senaste månadernas kaos, och jag har verkligen behövt det där låsta tysta rummet. Det är därför jag inte länkat.

Hur många månader har det gått? Sju. De sju tuffaste, kanske mest omvälvande, månaderna i mitt liv. Eller åtminstone på många, många år. När jag skrev här i april trodde jag inte att saker skulle bli så komplicerade som de blev. Jag, vi, föreställde oss visserligen att det här med flytten skulle vara lite jobbigt i början, de första veckorna eller så, men sen skulle allt falla på plats och vi skulle liksom sömlöst och magiskt glida in i vår nya harmoniska tillvaro, som skulle vara lite rousseausk och drömskt disneylik sådär, ”tillbaka till den gulliga naturen”. Tja, vi hade fel, för det visade sig att det inte är sådär jätteenkelt att bara byta livsstil, eller ”bli vän med naturen”. För att lyckas med det krävs ansträngning.

Kanske hade det hela förlöpt smidigare om vi inte valt att skaffa hund mitt uppe i allt. För vi hade ingen aning om hur jäkla jobbigt det är att ha valp. Vår bild av en söt liten snubbelgris som sover dygnet runt, visade sig i verkligheten vara ett monster  med huggtänder, sylvassa klor och duracellbatteri. Det tog inte lång tid innan Olle vrålade att han hatade den jävla hundjäveln. För där stod vi trötta och utmattade och dessutom arbetslösa långt ute på landsbygden i ett ruckligt hus fullt av flyttkartonger och kunde inte göra något – knappt ta ett steg – utan att Ronja, Rånet kallad, sprang mellan benen på oss, hoppade, bets, revs och hade sönder grejer. Och inte lät hon oss sova på nätterna heller. För att överhuvudtaget få något gjort var vi tvungna att jobba i skift, och det innebar i sin tur att vi inte umgicks lika mycket som vanligt, och i slutet av sommaren konstaterade vi att vi  knappt haft en dag ledigt, än mindre haft tid att reflektera. Det är först de senaste veckorna vi börjat landa.

Och ja, det är fortfarande tufft, inte längre på grund av Ronja, som vi blivit mycket fästa vid, utan att anpassa sig till ett omodernt liv utanför civilisationens ramar; vi går på utedass, duschar utomhus (nu senast duschade jag i sex minusgrader), hugger ved och eldar för att hålla kylan ute, vi har förvisso rinnande vatten, men det är odrickbart, så vi tappar dricksvatten på dunkar. Vi bor långt borta från allt och har mer kontakt med fåglarna vid fröautomaten än med människor. Och hela hösten regnade det och var rått och kallt och lerigt och smutsigt. Det är ett liv att skratta förtvivlat åt, men också att känna stolthet över. För trots allt fixar vi det, och emellanåt – allt oftare – känns tillvaron rätt vacker.

Vi hörs.

Ett nytt liv

Jag har sagt upp mig från jobbet och flyttar hem till sommaren, inte till Umeå utan till vårt hus i Ångermanland. (Jag fattade faktiskt inte att huset låg i Ångermanland förrän häromdagen.) Beställt en hundvalp har vi också gjort – den är för närvarande tre veckor gammal och har just öppnat ögonen, för tillfället påminner den mer om en säl eller ett litet vildsvin än en hund. Jämthundsvalpar är inte särskilt söta, men med tiden blir de vackra och smått varglika. Vi får den i slutet av maj.

Vi har planerat det här ett bra tag nu – under flera månader – och ser framemot att inte bara byta geografisk plats utan också livsstil. Ut med staden och stressen, in med landsbygden och lugnet. Ut med tanklös shopping, in med redig självförsörjning (nåja). Jag har bytt ut klassikerläsningen mot odlingsböcker. Vet inte hur många jag samlat på mig nu, runt tio stycken skulle jag tro. De bildar en egen sektion i bokhyllan. Jag läser om byggnadsvård också; Så renoveras torp och gårdar och Stora byggnadsvårdsboken. Kanske blir jag sent om sider praktiskt lagd, jag har lärt mig använda hammare, såg och spik i alla fall. Återstår den läskiga skruvdragaren och borrmaskinen och så yxan. Är rädd för att bli av med en hand eller ett finger, alternativt borra rakt genom handflatan. Det vore rysligt. (I min praktiskt lagda familj har man alltid skämtat om min ”ohändighet”, vilket resulterat i noll självförtroende på den fronten. Å andra sidan är jag övertygad om att man kan lära sig det mesta, bara man lägger manken till. Och jag är arbetselak, precis som min mormor.)

Såhär efter terrordådet på Drottninggatan känns vårt beslut extra bra. Jag skrev en text om det – terrordådet alltså – strax efter det hände. Mest om det förljugna i de hurtiga deklarationerna om att ”vägra vara rädd” och ”inte förändra sina vanor”. Jag är rädd. Och det är inget jag kan bota med politiska slagord. Jag byter skamlöst ut mina vanor mot trygghet (inte för att jag hängde särskilt mycket i centrala stan innan heller). Och är det någonstans terroristerna inte kan komma åt en så är det i vildmarken, för få människor – för liten skada – för ynklig effekt. Texten jag skrev påminde till innehållet om Helena Granströms artikel i DN häromdagen, fast hennes är mycket bättre. Jag kommer inte publicera min egen.

Vi körde upp första flyttlasten nu i påsk, ett stort as till släpvagn som fick bilen att kränga och dra i kurvorna. Nu återstår ett lass till. Fy satan vad mycket grejer vi dragit på oss genom åren, och huset är redan fullt sen innan. Nu har vi dubbla uppsättningar av allt och jag har ingen aning om hur allt ska få plats. Vi ska skänka bort soffan och sängen i alla fall, och jag har plockat ihop en låda med böcker jag aldrig kommer läsa om. Alternativt aldrig läsa alls (exempel: Alexander Solzjenitsyns Cancerkliniken, Erica Jongs Fallskärmar och kyssar och Planetariet av Nathalie Sarraute, som är omöjlig på alla plan och sjukt irriterande). Jag önskar att jag kunde göra mig av med mer, får ta tag i det senare (ska sluta shoppa som sagt).

Under tiden vi har planerat vår flytt (flykt!) har jag också startat en ny blogg. Ännu har den inte haft en enda besökare och det kommer dröja ett tag innan jag länkar dit, måste få styrsel på den först. Ambitionen är en dagbok från landet med mer jordnära betraktelser än här – rapporter om fågellivet och byggen av odlingslådor och målning av möbler och uppfostring av hund och annat odramatiskt. Enkla tankar och känslor och vardagligheter (och om brist på pengar). Mer distingerade inlägg om konst och finlitteratur och black metal och döda djur fortsätter jag däremot med här.

Vi hörs vad det lider.

Om lite och en hel del (ett inlägg där jag ”bjuder till”)

Ute är det vitt, inne luktar det bränt. Har inte läst nån tidning ännu, men det skulle inte förvåna mig om att snökaoset gör en sista grandios comeback innan det drar sig tillbaka för säsongen (jag gläds åt att det är min lediga dag, jag behöver inte gå ut om jag inte vill). Äter rostat bröd som inte är menat som rostat bröd; en av de där deppiga rågbrödsvarianterna som produceras av Fazer och som alldeles för snabbt blir segt och torrt, råkade bränna ena skivan. Kaffet är gott i alla fall, hett och starkt och grumligt, precis som jag vill ha det. Sedan jag slutade snusa dricker jag dubbelt så mycket kaffe per dag.

Här hemma är det kalt, i helgen packade vi tio flyttkartonger med grejer och bar ner i källaren, vi häktade ner tavlorna från väggarna och travade i förrådet, hälften av böckerna är undanplockade. Det är även mycket rent, nästan sterilt; utöver att skrubba upp kök och badrum har jag dammsugit och dammtorkat etc. Det har inte varit så opersonligt här sen vi först flyttade in. Anledningen: stugan (hela gården) ska säljas. Igår var mäklaren här och fotograferade. (Finns det något värre än mäklarfoton, den onaturliga ljussättningen och de förljugna vidvinklarna? Vill man addera ytterligare vidrighet; deras hemstylingerbjudanden! Klonad medelklassparodisk hemtrevnad i såväl koja som slott, håll utkik efter de obligatoriska snittblommorna och färska kryddorna i köket (evt. parade med en levain i linneduk), Arne Jacobsenborden och stolarna, soffkuddarna i pigga färger och de gröna växtkransarna i fönstren.) Snart följer öppna visningar och budgivning och alltihop kommer att säljas snuskigt dyrt för det här är Stockholm där folk inte har några problem med att skuldsätta sig för tre livstider för ett ruckel, förutsatt att det ligger inom några mils radie kring stadskärnan. Vi får bo kvar till sommaren och det är förstås skönt, men jag upplever ändå hela situationen som extremt stressande.

Det har inte blivit mycket skrivet 2017. Är allmänt blogguppgiven och tankar som varför? och vad är det värt? + allmän flathet hindrar mig från att slutföra några inlägg. För att ni ska förstå att jag i alla fall försöker publicerar jag här fem slapphänta utkast = samtliga bloggförsök sedan nyår. Håll till godo:

1. Ett krampaktigt försök till essä om ->

Michel Houellebecq – ibland är han underhållande, ibland är han bara… vidrig. Stilistiskt är han emellertid alltid lika utsökt. Det råder heller ingen tvekan om att hans intelligens; det krävs en knivskarp hjärna för att i roman efter roman omvandla desperat runkande och misogyna monologer till elegant och engagerande prosa. För det bör väl sägas? Att hans huvudpersoner, när man skalar av det språkliga utanpåverket, är påfallande statiska?

Nu är jag ingen expert på H, jag har läst fyra av hans romaner, och det räcker ju knappast för att framföra kritik godtagbar för de inbitna fansen. För dessa är kritik, vilken som helst som inte stämmer överens med den egna bilden av författargärningen, som att svära i kyrkan. Houllebecqvurmen är i det närmaste religiös. Sedan finns det förstås lika starka motståndare, och också de är småreligiösa, men i sitt avståndstagande. H är en sådan man så att säga antingen älskar eller hatar.

Min goda vän E tillhör den tidigare kategorin, och han är mycket uppspelt över att jag för tillfället läser Elementarpartiklarna, och eftersom jag vanligen läser på tåget och vi åker tillsammans (han kliver på några stationer efter min) hovrar han glatt över den sida jag för tillfället befinner mig på, läser med mig, eller ber mig läsa högt för honom. ”Jag kan inte läsa högt!” Protesterar jag. ”Det är pinsamt nog att jag läser offentligt, att folk kan se bokomslaget eller kasta en blick på meningarna.” (Hennes venusberg hade en vacker buktning; tyvärr var de yttre blygdläpparna lite slappa.) ”Men är inte det här en härlig formulering?” Säger han och pekar på följande: ” … ”Det är en sådan tydlig bild, man kan verkligen se det framför sig.” Hursomhelst; häromdagen sa jag till honom att jag tröttnat på det där; de eviga utläggningarna om sexuell frustration, kuken som antingen är slapp och skrumpen eller het och sprängande, de bittra tiraderna mot äldre kvinnor – konsekvent reducerade till ”fittor” och ”subbor” – objektifieringen av tonårsflickor. ”Sen känns sidorna alldeles kladdiga av sperma, det äcklar mig.” ”Jamen, det är ju det som är syftet.” Säger han peppat. ”Bruno ska vara äcklig, en vidrig och patetisk människa.”

Kommentar: Texten består i sin helhet av 3 A4-sidor. Det ursprungliga syftet var dels att recensera Elementarpartiklarna, som jag just läst, dels att driva med Houllebecqfans (i första hand representerade av stackars E som längre in i texten skulle få klä skott för mina elakheter). Tonläget är beskäftigt raljant och jag insåg rätt snart att jag inte brydde mig särskilt mycket om vare sig H, hans författarskap eller hans fans (utom E då).

2. Försök till kåseri på temat -> 

Alla hjärtans dag. Blev påmind av ett reklammejl från Tradera i morse som upplyste mig om att jag var bäst. Även Lensway ville gratulera (jag återgäldade vänligheten genom att beställa nya linser). Själv hade jag glömt, och O också, och innan han gick till jobbet tog vi tämligen kallsinnigt avsked av varandra. Blev jag inte nerspammad varje gång nåt-att-fira var i faggorna skulle jag förmodligen framstå som hjärtlös (vilket jag kanske är också; i år glömde jag t ex. helt bort min mors födelsedag).

Kommentar: Jag fick annat att göra, bland annat gick jag och köpte följande present, här arrangerad i ett smakfullt stilleben:

3. Poänglöst gnäll om ->

Jag gick upp för en halvtimme sedan, hade då legat i en timme och dragit mig, funderat över hur det faktiskt skulle vara att göra det; stiga upp alltså. Den här tiden på året kan jag (om helgerna, när tid finnes) grubbla över en sån grej i timmar. Har svårt att masa mig upp till den totala tristessen, det ständigt lika glåmiga vädret (den smutsvita himlen och de blötslemmiga träden och den patetiska snön som inte duger något till, som knappt förmår täcka gräsmattan) och konsekvensen av det; att jag stannar inomhus eftersom jag blir deppig av att gå ut. Stockholms vintrar förtjänar inte att kallas vintrar, jag vet inte vad de är, halvhjärtade försök att klamra sig fast vid hösten tills det blir vår?

Kommentar: Tråååkigt + har redan skrivit tusen dylika utläggningar tidigare.

4. Försök till relationskåseri med avstamp i att -> 

O har påbörjat en 15-poängskurs i konsthistoria och läser om barocken nu – för tillfället om Rembrandt och Velázquez – och det ligger konstböcker på golvet och i sängen och det är mysigt; jag fantiserar om att han så småningom kunde kombinera konstvetenskapen med arkitekturen och omskola sig till arkitekturhistoriker, men samtidigt känner jag mig lite… hotad också. Liksom: ska han, som för ett år sedan trodde att Caspar David Friedrich ”Vandraren över dimhavet” föreställde Karl XII, helt plötsligt få ”bättre” konstkunskaper än jag? (När vi spelar TP är det ju jag som ska briljera på konstfrågorna.) Många verkar tycka att det är en bra grej – typ ultimat – att dela intressen med sin partner, och det är det kanske på ett mer övergripande plan (det är ju svårt att leva med någon som, låt säga, drömmer om New York när man själv drömmer om den västerbottniska landsbygden), men det där specialiserade, nördiga, det man tänker sig som sin nisch – är det rätt skönt att ha ifred också

Kommentar: Syftet var – som synes – att skriva om tvåsamhet och gemensamma intressen, jag tycker ämnet är intressant, kanske utvecklar det så småningom.

Jamen, varför inte? Efter att Karl beundrat utsikten tar han hästen hem.

O-serie. Eller: Den shortsprydde konstprofessorn.

5. Om ->

En helg då jag arbetat; öppet hus på skolan igår, jag stod i dörren, hälsade välkommen, tog niondeklassare och deras föräldrar i hand och bockade av namn på en lista: ”Var du/ni på gymnasiemässan? Gjorde ni en intresseanmälan då? Nähä. Skulle ni kunna tänka er att göra en nu?” Jag kände mig jobbig och sa det till min chef: ”Hur ska jag be om personuppgifter utan att känna mig påträngande?”  Då och då kom skolans marknadsföringsansvarige och kollade hur många namn jag fått ihop. Som vanligt är konkurrensen hård om blivande elever, det s.k. målbilder att uppfylla; ”gode gud, ge oss femtio elever till läsåret 17/18!” Jag har skrivit om det tidigare: om hur skolorna numer tvingas hårdkonkurrera om eleverna, och att lärarnas jobb hänger på hur bra de lyckas med detta. Fast kanske är det värst för nischade skolor (som vår) i storstadsregionerna. De kommunala skolorna – särskilt de som erbjuder många utbildningar (och gärna ligger centralt) – har det inte lika tufft.

Kommentar: Jobb. Hur kul är det att skriva om egentligen?

Vy från kontoret. I en av mina svenskkurser ägnar vi oss just nu åt folksagor.

Avslutningsvis: Det brukar sägas att inspiration är överskattat, men för mig är det viktigt. Denna blogg drivs av lust och av lust allena.

Vad händer i mitt liv i övrigt då? Inte mycket (det gör det aldrig) men jag tänkte – eftersom det ursprungligen är menat att denna blogg ska vara kulturell – snabblista min senaste kulturkonsumtion.

• Jag har sett om BBC-versionen av Stolthet och fördom + läst om romanen. En årlig tradition, åtminstone det tidigare. Ny upptäckt: Elizabeth Bennet är jobbig! Tycker plötsligt att hon beter sig helt orimligt mot Mr Darcy och förstår inte varför han charmas av henne. I romanen beskriver Jane Austen henne som ”näsvis” och det är just vad hon är. Det där är för övrigt en typisk grej inom chick lit; att den kvinnliga huvudpersonen kan bete sig hur odrägligt som helst och ändå få Prins Charmig i slutet (som f.ö. alltid är ett under av tålamod). Mycket liten chans att detta skulle inträffa i verkligheten. Gällande Elizabeth: Det är bra att hon senare har vett att skämmas ordentligt för sitt beteende. Sen får man ju förlåta henne p.g.a. hennes ålder, hon är trots allt bara tjugo, vilket är lätt att glömma. En bra grej med att läsa om romanen då och då, till skillnad från att bara se serien, är att man får veta hur det går efter att alla gift sig. Jane och Bingley stannar t ex. bara ett år på Netherfield innan de flyr fältet, mrs Bennet blir helt enkelt för mycket även för deras vänliga naturer. Man får också veta att Lady Catherine de Bourgh så småningom ”förlåter” sin brorson och börjar besöka Pemberley igen. Däremot saknas tillfredsställande upplysningar om Miss Caroline Bingley, denna gång kände jag en oväntad sympati med henne, hennes elakheter beror ju främst på svartsjuka och jag tror verkligen att Mr Darcy krossade hennes hjärta när han gifte sig med Elizabeth.

• Jag har läst om Hamlet. Att sluta snusa slog ut min koncentrationsförmåga i veckor, jag var trött, hade konstant huvudvärk, hängde inte med i resonemang och klarade knappt att ta mig igenom en boksida, och när jag började känna mig bättre använde jag Shakespeare för att ställa diagnos på mitt mående. Mycket nöjd konstaterade jag att jag kunde läsa – och förstå – pjäsen under loppet av en förmiddag = jag var återställd. När jag pluggade litteraturvetenskap i början av 20-årsåldern skrev jag en analys av Att vara eller inte vara-monologen. Denna del är särskilt bra:

Vem gick och släpade
I svett och möda under levnadsoket,
Om fasan ej för något efter döden,
Det oupptäckta landet, varifrån
Man icke återvänder, skrämde viljan
Att hellre bära våra vanda plågor
Än fly till andra, dem vi icke känna?
Så gör oss samvet till pultroner alla
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över,
Och företag av märg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.

Befria dig själv, ta tillbaka handlingen! (Obs. dock ej i form av självmord!)

Under samma kurs analyserade jag även en dikt av Rimbaud, och nu kom jag helt löstryckt att tänka på Rimbaud i förhållande till Baudelaire (det är ju allmänt känt att B var R:s idol och stilmässigt brukar de ofta nämnas i samma andetag); är jag den enda som tänker att antingen föredrar man den ena eller den andra? (Liksom att man antingen är hund- eller kattmänniska?) B:s dikter är elegantare, sentimentalare (emellanåt sliskiga), han är New Romantic, medan R är brutal och osentimental, mer punk. R är av nämnda luddiga skäl mer min melodi, trots- eller snarare just på grund av att han (av uppenbara skäl) är den omognare av dem. Min favorit är allt sedan tonåren Ont blod:

Hednablodet återvänder! Anden är nära! Varför hjälper inte Kristus mig, varför upphöjer och befriar han inte min själ? Åh! Evangeliet är förlegat! Evangeliet! Evangeliet.

Jag väntar glupskt på Gud. Jag har varit en underlägsen ras i oändlig tid.

Dessa rader, ja, de rymmer mycket av vad det innebär att vara människa. Tycker jag.

• Och just nu läser jag Balzac. Förra veckan Frispråkiga historier, denna vecka Liljan i dalen. Gällande den senare har jag fastnat i det extremt långa förordet (som ligger sist i min upplaga) där Balzac försvarar sig inför ett åtal om kontraktsbrott och obetalda skulder samt mot diverse förtal. Jag fattar inte hälften (det redovisas en massa brev och kvitton hit och dit, Mona Sahlins försvarstal i samband med tobleroneaffären framstår som ett under av klarhet vid en jämförelse) men det är roligt att ta del av Balzacs dräpande kommentarer om dåtidens (det franska 1830-talets) journalist- och kritikerkår, vars fiskstimstendenser och drev följer ungefär samma mönster som de gör idag (bland annat lyfter han upp det ohederliga i bruket att använda knappt märkbara notiser de gånger tidningarna tvingas korrigera före detta huvudnyheter som visat sig felaktiga). I följande stycken avslöjar han också i vilket ljus han betraktar det egna författarskapet i förhållande till kritikerkåren:

Solen alstrar hela svärmar av mygg, och jag har märkt att det är likadant med all lysande poesi: varje blomma har sin särskilda insekt; varje framgång, berättigad eller ej, har sina fiender.

/…/

Det kommer en dag när såren har ärrats, då nedrigheterna från dem som har angripit en bakifrån är glömda; och för vårt lands ära måste man låta dem vila i glömska; smädesartiklarna förgår, böckerna består; de stora verken gör processen kort med de små fienderna.

Ja, det visade sig ju att han fick rätt. Inte mycket att glädja sig åt när man är död dock (han dog 51 år gammal, fullständigt utarbetad).

Balzac i sin arbetsmunkkåpa. Porträtt av Louis Boulanger från 1836.

Åter till Frispråkiga historier som är en samling burleska vuxensagor fullproppade med pilska präster och vampiga kurtisaner, skrivna i ganska pladdrig ton. Det märks att mycket är hastverk, men en del är också riktigt bra. Min favorit är Häxan som handlar om en främmande skönhet, ”av morisk ras”, som flyttar in i en liten by där hon förlustar sig med en lång rad unga män som sedan dör som flugor. Berättelsen utspelar sig under 1200-talet och är upplagd som en deckare där en inkvisitor pusslar samman vittnesmål inför en kommande rättegång, man misstänker nämligen att man har att göra med en demon i kvinnokropp. Vittnesmålen innehåller många heta sexscener, varpå följande är en personlig favorit:

… jag kände mig gripas av vassa klor och svingas upp i luften, buren av denna demon som slagit ut sina vingar och sade till mig; ”Rid, min ryttare! håll dig fast vid min man, vid min hals, och rid, rid!”

Jag såg jordens städer som i en dimma och hörde rusiga kärleksord stiga upp från dem. Mitt sto med moriskansikte visade mig under vår svindlade flykt hur jorden parade sig med solen, himlakropparna med varandra, och hur deras blixtar och stormar och åskskrällar motsvarade människornas kärleksviskningar. Vi svingade oss allt högre och högre, jag förstod hur litet en präst betydde mot hela denna aldrig sinande ström av stjärnor där allt parade sig, metaller, stenar, vatten, luft, växter, djur, människor, andar, världar, planeter, och jag förnekade min tro.

Pladdrigt som sagt, men snacka om praktorgasm.

Gustave Doré illustrerade samlingen 1881.  Hans illustrationer är dock inte i närheten av lika snuskiga som Joseph Hémards i följande utgåva från 1926:

Och det var nog allt, och ha! det blev ett inlägg ändå! Är ofantligt stolt över detta.

Tjugohundrasjutton

När jag kom hem från jobbet idag såg jag en grå och trist kvinna i hallspegeln, hennes hud var blek och torr, pannan rynkig, under de trötta ögonen hade hon mörka ringar, hennes underläpp var sårig och i det smutsiga rödbruna håret blänkte ett och annat silvrigt hårstrå. Åldern – då och då får jag syn på den – och jag blir alltid lika förvånad. Jag brukade vara ung. Jag brukade vara snygg. Jag brukade känna mig lovande. Under mina inbilska tonår trodde jag rentav att åldrande var en myt. Något som bara drabbade andra.

Det är torsdag och två veckor in på 2017. Dystopikernas, undergångsprofeternas och sci-fi-skaparnas föreställningar om framtiden tillhör gårdagen och det som nu väntar oss känns redan passé. Mänskligheten fortsätter trampa i samma gamla fotspår; politiskt, religiöst, kulturellt. Kommer det att bli ett ”bra” år? Omvärldsligt – nej, troligen inte. Egenvärldsligt – ingen aning (ja, ja, förhoppningsvis!).

På nyår stod vi på bryggan med våra ansikten vända mot natthimlen och såg hur metaller exploderade i gnistrande färgkaskader; kalcium, koppar, kalium, litium, natrium – rött, orange, lila, blått, gult – vi skålade i högfotade glas av stabiliserad kiseldioxid och drack jäst druvsaft stimmig av koldioxid. Under ett par kemiska sekunder var allt möjligt, livet självt blåste sin kylslagna andedräkt på våra kinder och vi sög i oss den och skrek och skrattade och gratulerade och kramade om varandra. O tände en cigarr, vi lät den vandra mellan våra läppar. Och sen, när raketerna fallit  och glasen krossats mot marken och skumpan var slut, kände vi lättnad – tack och lov, så var storhelgerna äntligen över.

Egentligen vill jag inte tänka på tiden i siffror, jag bär aldrig klocka, undviker kalendrar, tycker det här med tideräkning från Jesu födelse är nonsens, och historiska epoker är bara namn; människorna på medeltiden visste inte att de levde på medeltiden och så vidare. Hur förhöll sig de förhistoriska människorna till tid? De hade solen, månen och årstiderna – de gav vissa fingervisningar – men de visste förmodligen inte hur gamla de själva var. Tyckte de att det var besvärande? Drabbades de av existentiell ångest? Funderade de över hur gammal jorden var? Exakt när den stora demiurgen besegrade urtidsmonstret och skapade himlen, jorden, havet, floderna, människan och djuren ur hans kött? Vad är vår tids mytologi? Framsteget? Självförverkligandet? Att utveckling är detsamma som att det ”bara kan bli bättre”? Det blir fan inte bättre.

Jag har börjat intressera mig för stjärnor. Inte Hollywoodstjärnor utan riktiga, sådana där jättestora lysande plasmakroppar som lyser upp rymden i tusentals mönster. Uppe i norr är midvinterdagarna ännu mörkare än här i Stockholm, det blir egentligen aldrig riktigt ljust; det är soluppgång och solnedgång, solen ligger just över horisonten, går från gyllengul till rosa till lila, sedan blånar det och sen kommer mörkret. Stjärnorna kom till mig där kvällarna och nätterna på landet (huset ligger 1,5 mil från närmsta samhälle) när jag satt på huk och kissade i trädgården eftersom jag inte ides gå till dass, och i slutet av december uppmärksammade jag för första gången min stjärnbild; Oxen (fast om man ska vara petnoga är jag tydligen vädoxe – min jobbästis P upplyste mig om detta för ett tag sedan), inte långt från Plejaderna, inneslutna i sitt gnistrande stoftmoln. Sedan tidigare kan jag bara Karlavagnen och Orions bälte, jag kan identifiera polstjärnan och Venus; stor och sprakande gulorange, den planet som förut kallades afton- och morgonstjärnan, eftersom den främst syntes vid solnedgång och soluppgång. Hursomhelst; jag började se dem, stjärnbilderna, inte bara de tidigare nämnda, utan en massa andra också och jag blev frustrerad över att jag inte kunde deras namn. Jag ville lära mig dem. Jag har fortfarande inte lärt mig dem, men jag har fått en stjärnkarta som jag ska hänga upp i hallen; den har en snurra som man kan ställa in efter månaderna så att man vet vilken tid man ska leta efter vad.

Karlavagnen består av de ljusaste, mest framträdande stjärnorna i Stora björnen, och heter Alkaid, Alcor-Mizar, Alioth, Megrez, Phecda, Merak och Dubhe. Alcor och Mizar betraktas som en dubbelstjärna trots att de ligger en fjärdels ljusår från varandra, den tidigare lyser starkare och är lättare att få syn på än den senare. I Japan trodde man förr i tiden att en människa som inte längre kunde se Alcor skulle dö innan året var slut. (Ja, jag har läst på.)

Alcor och Mizar

Venus är nästan lika stor som jorden

På julafton berättade pappa att han gjort en hjärtoperation; bypass, för två månader sedan. Han hade inte velat säga något eftersom jag ju ”är som jag är” (d.v.s. har lätt till hysteri alt. bryr mig jättemycket om honom), jag nickade och höll mig lugn och ställde frågor och sa att det var ett bra beslut, det där att jag inte fått veta något: ”Jo, det hade ju påverkat mitt arbete, det är mycket innan jul, rättningar och sånt, jag hade inte kunnat koncentrera mig, jag hade tagit ledigt och flugit hem till Umeå och då hade jag hamnat efter.” I höstas hade han haft både kärlkramp och en hjärtinfarkt, fortsatte han. ”Jaha. Jaså. Jag visste inte att du hade hjärtproblem. Vad bra att du fick hjälp. Hur känns det nu då?” Sen, när han gått och lagt sig: Kris. Tårar. En panikångestattack. Och en till, och en till. Jag slutade snusa för hur jävla dumt är det inte att snusa när det kan orsaka hjärt- och kärlproblem, som jag dessutom kan få i arv?  Nu sms:ar jag pappa varje dag. ”Jag blir nog kvar på jorden ett tag till.” Säger han, och ja; operationen gick ju bra och en lyckad hjärtoperation förlänger livet i snitt 10 till 15 år. Han skulle inte gilla att jag gick runt och oroade mig för att han kan dö. Och som det står på hans anslagstavla i köket: ”Vi ska alla den vägen vandra, och de flesta har redan gått.”

Pappa 16 år, trodde han också åldrande var en myt?

2017. Ett år närmare döden. Ett år då jag ska försöka att inte vara rädd (för det hjälper ändå inte). Ett år då jag får ett par grå strån till. Men också ett år jag väljer att tro på, för vad finns det egentligen för alternativ?

God fortsättning.

 

Ute

Och tiden har sin gång

Jag avslutar 2016 här på bloggen med en video från vår udde; året om, dag som natt, rullar vågorna in mot land. De gör det oavsett väderlek och tillstånd i världen, oavsett hur du och jag lever och mår, och då och då, när jag betraktar dem, påminns jag om att vår tideräkning bara är ett påhitt.

Jag har ett troll på balkongen

Rader från tåget: Göteborg-Stockholm 16/10

På väg hem från Göteborg, tåget är av äldre modell, svart som ett ånglokomotiv, och jag får ha min sittplats för mig själv (skönt eftersom stolsgrannar besvärar mig). Det var skymning när vi rullade ut från centralstationen och nu är det blåsvart utanför fönstret, träden på slätterna ser ut som stora varelser i mörkret och här och var ligger ensamma villor med brinnande fönster liksom utslängda på måfå i landskapet. Klockan är 18:30.

Det har varit en regnig och dunkel dag, jag och M har mest promenerat omkring och blivit blöta; i området där hon bor och i trädgårdsföreningens park (palmhuset var tråkigt nog stängt) och på Haga. Vi har besökt loppisar (jag köpte bland annat en bok om Carl Fredrik Hill och en pocket med jungianska grundbegrepp, en söt blå keramiklampa och en skål – i en butik spelade de Sisters of Mercy, det gjorde mig glad) och på antikbutiker där det fanns vackra gamla smycken; silverringar med olika stenar och stora pråliga örhängen (som jag inte hade råd med). I en av butikerna träffade jag en svart schnauzer med präktig Nietzschemustasch som hasade efter mig och lade sitt huvud i mitt knä och varje gång jag slutade klappa honom buffade han på min arm och då kunde jag inte låta bli att fortsätta klappa honom. Nu vill jag ha en egen schnauzer.

Helgens bästa var konstmuseet. Jag hade inte varit där tidigare och var oförberedd på hur omfattande samlingen var. Rummen med nordiskt sekelskiftesmåleri fick mig nästan att börja grina av rörelse. Jag stod länge framför Helmer Osslunds ”Höstkväll i Nordingrå” och Eugène Janssons Stockholmsmotiv. Däremot lämnade både Prins Eugens ”Molnet” och Richard Berghs ”Nordisk sommarkväll” mig relativt oberörd, vilket förvånade mig – särskilt som den tidigare hängt som reproduktion vid min säng i många år. En målnings fulla kraft framgår inte förrän man ser den i verkligheten, är det en olja sitter mycket i detaljerna; hur färgerna har blandats och hur penseldragen ser ut på nära håll. Jag gillar inte när de är alltför utslätade, liksom för jämna och perfekta. Tvärtom; det ska vara lite kladd, varierande tjocklek. Då känns det som om tavlan fortfarande är ”a work in progress” och att konstnären bara lämnat rummet en stund för att låta den torka.

M, blöt och frusen, utanför museet

I museibutiken tjuvläste jag olika böcker, tittade länge i en samling post mortem-dagerrotyper från 1800-talet; mest av allt fanns fotografier på barn och unga kvinnor; uppklädda mödrar som hade sina lika uppklädda döda barn i knät, eller döda barn sittande framför draperier och med blommor runtomkring, eller syskon där den ena var levande och den andra död. Och så många unga kvinnor på sin dödsbädd. Många av kvinnorna var vackra med långa böljande hår och bleka ansikten och intensiva, glödande blickar. Jag undrade vilka de var, vad de tänkte i ögonblicket de blev fotograferade, jag tyckte synd om dem. Samtidigt kände jag ett obehag, jag kunde inte förstå sedvänjan, varför man tog sådana här kort. Sedan tänkte jag på min kusin som fotograferade mormor när hon låg död och uppklädd i sin finaste klänning i sin kista, hur illa berörd jag blev innan jag förstod att han gömde sig bakom kameran för att dölja sina känslor. Just när prästen skulle stänga locket lade han ifrån sig kameran och rusade dit och lade handen på hennes panna och storgrät. I dagerrotyperna ryms en slags morbid voyeurism, men jag tror inte att de togs i det syftet. De skulle väl skänka någon slags tröst, som förmodligen uteblev.

När jag tjuvläst färdigt köpte jag en reproduktion av Bruno Liljefors ”Uven djupt inne i skogen” (en av de målningar jag tittade längre på; uvens ögon var hypnotiserande) och katalogen till ”Skräckromantikens landskap”. Har suttit och läst den nu, framförallt tittat på bilderna; en blandning av klassiska målningar och olika metalskivomslag. Har inte tänkt på hur vacker omslagsbilden till Black Sabbaths debutskiva är förut; i den tillhörande texten stod det att kvinnan på fotografiet ”aldrig identifierats” (hm), det innebär att jag kan tänka på henne som precis det hon ser ut att vara; en tillfällig hägring, en häxa eller vålnad. Andra skivomslag var också fina; vissa såg ut att höra hemma i gamla sagoböcker, några hade likheter med Ivan Bilibins ”Baba yaga”-illustrationer. Och så Kristian Wåhlins omslag till Dark Funerals ”The Secrets of the Black Arts”, så Caspar David Friedrich. Dark Funeral – ett bra band också, särskilt deras låt ”Open the gates”, den lyssnar jag ofta på.

August Cappelen, ”Utdøende urskog”, 1852 (vill kliva in i den här tavlan)

Dan Seagrave, ”A life lost”, 2013

Apropå skräckromantik: Igår såg vi ”The Monk”, en filmatisering av Matthew Gregory Lewis skandalroman med samma namn från 1796. Vincent Cassel har huvudrollen som den hängivne, gudfruktige munken Ambrosio (som olyckligtvis har fötts med odjurets märke, i form av ett födelsemärke, på överarmen). En dag börjar hans mentor, en äldre munk, känna av en djävulsk närvaro runt klostret, samtidigt dyker det upp en mystisk främling som bär mask för ansiktet. Denne främling visar sig besitta helande egenskaper när han genom handpåläggning kan bota Ambrosios svåra migränattacker. Sedan dör mentorn plötsligt, hans sista ord är de dramatiska ”han är här!” Se den.

/…/

Tåget börjar närma sig Stockholm. O har sms:at att han hämtar mig utanför stationen. Jag ska börja packa ihop mina grejer och avslutar därför här.

Sjukdom, häxbrygder, goth, glam och tonårsfantasier (ett tämligen typiskt Piedestaleninlägg)

Hemma och sjuk. Ont i kroppen, trött, varm på ett kladdigt sätt. Igår hade jag feber. I förrgår också. Sovit jättemycket, legat under mitt gröna täcke med de lika gröna gardinerna fördragna, som en förvriden rot i jorden eller en slemmig groda gömd i vegetationen. Då och då stapplat till köket och rört ned små gula illaluktande Echinagarddroppar i ett glas med halvljummet vatten, sen inmundigat grumlig lakritssmakande hostmedicin som påmint om utspädd tandkräm och så tillbaka till sovrummet där jag slött blickat upp på skolplanschen med fiskarna; rödspätta, sill och makrill, innan jag somnat om igen. Att vara sjuk är ett särskilt tillstånd; sengångaraktigt, drogat, man står utanför de vanliga tidslagarna, bryr sig inte om att dagarna går. O har insisterat på att jag ska tillbringa kvällarna på den inglasade balkongen för att få lite dagsljus och jag har ryggat tillbaka som en vampyr; blivit smått provocerad av tanken på att utsätta mig för något sådant; ljus! liv! Har inte velat veta av det. Echinagard; jag tvivlar på att det hjälper men tar det ändå, mest för att det känns som en häxbrygd, som något man skulle kunna få av en kutryggig gumma i skogen; pressad röd solhatt, pressad röd flugsvamp, jag tänker mig en bubblande kittel där det flyter omkring fiskögon och dödskallar under heta gröna ångor. Fast det kanske är mer som Magica de Hex. Och nu kom jag att tänka på den här låten:

Tror att sångaren i bandet försökte sjunga lite som Marc Bolan? De är rätt lika utseendemässigt också.

Kommer nu ihåg att jag fått Bolans barndomshem utpekat för mig i London. Ett smalt radhus i tegel bland alla andra radhus i tegel, fast med en rund minnesplatta vid dörren.

Den här låten hörde jag för första gången i filmen Velvet Goldmine, som jag tyckte var MAGISK. Inspirerad av den ordnade jag en glamrockfest vid millennieskiftet, det var när vi bodde i sekelskiftetsvillan vid operan. Vi drack billigt mousserande vin ur bräckliga Orreforsglas, rökte cigg ur långa munstycken och spelade min styvfars vinyler med David Bowie och Roxy Music. Jag hade blå ögonskugga, fjäderlinne och stormhatt. En kompis spydde i en av hallens byrålådor, den som innehöll vantar och mössor. En annan spydde på vardagsrumsgolvet. En tredje grät sig till sömns. I filmen var jag mest fascinerad av Jack Fairy, han var obeskrivligt mystisk; särskilt i början då han strök runt som en hägring i slokhatt och latexkappa på nån sjaskig bakgata. Jag önskade att det kunde dyka upp liknande typer på Umeås bakgator men det gjorde det aldrig. Inte heller satt svartklädda skönheter och väntade i skuggorna i min portuppgång när jag kom hem på kvällarna; sådan var min bild av kärleken; en gnistrande halvdemon i mörkt lockigt hår och för stor svart herrock som blaserat rökte en kritvit cigarett medan han tänkte djupa svårmodiga tankar. Han skulle heta nåt exotiskt också; helst Mauritz eller Maurice, vårt gemensamma barn – en flicka – skulle se ut som en ung Rebecca i Ivanhoe och heta Olivia eller December. Vi skulle vara en exceptionellt vacker och konstnärlig familj och leva i en 1800-talsvåning inredd i rött, svart och guld. Vi skulle vara speciella.

För att återknyta till häxbrygden, jag googlade två svampbilder:

Ivan Bilibin, 1900

Otto Marseus van Schrieck, 1700-tal (den ena svampen ser oanständig ut)

Jag älskar Otto Marseus van Schrieck, har en av hans målningar som bakgrundsbild på min dator.

Och det var allt för idag. Tack och godnatt!

Ps. Varför jag återger glimtar från min tonårstid och inte från annan tid; för att jag är omgiven av tonåringar, för att det är den enda tid jag inte upplever som klassificerad.

Ett år sedan idag

…vi köpte det hus vi av någon anledning envisas med att kalla för ”stugan”. Om förra sommaren ägnades åt trädgården har denna ägnats åt målning; utöver gamla köket har jag målat (om) fönsterkarmar, dörrar, lister, utemöbler, hyllor. Blir alltid lite (mycket) manisk när jag väl kommer igång med något. Således; de senaste veckorna har jag dagligen färgfläckar på huden, som igår – då jag för första gången gick ”ut” sen jag kom hem – och jag hade en stor, vit intorkad klick på ovansidan foten och M sa att det såg ut som en mås hade skitit på mig. För tillfället tycker jag emellertid att hårt arbete är rätt fashionabelt.

Saker jag haft för mig de senaste dagarna (dvs. igår och idag)

Röjt ur- och målat om rummet på nedervåningen (rummet har fungerat som förråd). Alltså väggarna innan såg ut som en nergången våtrumsmatta. Har stört mig på dem i flera år. Tapeten var dessutom jättetrasig, skalade av remsor med morakniv vilket i sin tur ledde till hål… Ett tag tänkte jag att jag borde riva alltihop och sätta upp nya väggskivor, men eftersom jag aldrig gjort det förut och egentligen är ganska lat slog jag undan tanken.

Min händiga utstyrsel. (Har njutit av att kladda ner mig med målarfärg e.t.c eftersom det har fått mig att känna mig… tja, jordnära, fast en jordnära kvinna, särskilt ”på landsbygden”, skulle kanske inte sminka sig fullt lika mycket, eller inte alls. Jag sminkar mig emellertid alltid, även dagar jag inte träffar folk.) Mössan är för dammet – sjukt mycket damm när jag sopade väggarna och taket innan målningen – hade ingen lust att tvätta håret efteråt. Ibland tänker jag att det här med att tvätta håret är det jobbigaste som finns.

Stoppat böcker i min nya secondhandbokhylla. Runtom: Jordgloben är ett arv från mormor; när jag var liten tyckte jag att den var magisk och det tycker jag fortfarande. Tavlan med blommorna har mamma broderat på hemslöjden nån gång på 70-talet. Sidensvansen är skallig; en katt gick åt den men eftersom den har en präktig lugg syns det inte (om man inte ser den uppifrån, och det är inte meningen att man ska göra det). DENISE GRÛNSTEIN PÅ MODERNA, jag borde klippa bort texten men då blir affischen så liten; den återger en detalj av denna bild, som jag tycker mycket om:

Sorterat kläder jag glömt att jag ägde (de stackarna har legat nerknövlade i stora svarta sopsäckar), blev glad över nästan alla. Upptäckte till exempel att jag har tre svarta kavajer. Jag hade tänkt köpa en ny, och det behöver jag ju inte nu.

Hittade min gamla favoritpartytröja i mycket skrynkligt skick. Den är i siden, och korallgrön som synes. Den här har jag gått ut i massor av gånger och alltid känt mig lika elegant. Sist jag använde den var nog för sju år sedan, kanske mer. Funderar om jag hånglat i den, det måste jag ha gjort. Jag var – precis som de flesta andra, antar jag – singel de år jag var ute som mest.

Avslutningsvis; jag lyssnar på Sisters igen, det finns aldrig en ursäkt god nog för att inte spela en låt av dem. Denna gång en av deras mest välkända. En spännande video + coolt med statyerna som kommer till liv.

Pedro är död

Hittade vår gårdsfladdermus Pedro död i en bunke på köksskåpet, skulle diska den och då fick jag syn på honom; en liten pälsklump med långa morrhår och hopvikta, spetsiga vingar. Han har bott här i många år och brukade hålla till mellan ladan och dasset, på kvällarna kunde vi se honom sicksackande i luften som en egen liten blixt. Han måste ha flugit in när vi haft fönstret öppet, förmodligen förra sommaren. Gotaren i mig sörjer.

Mellan Stockholm och Umeå, rader från tåget

Jag är mycket förtjust i tanken på att skriva på tåg. Det känns gammaldags och romantiskt, men är i verkligheten ganska stökigt; vagnen kränger, fingrarna slinter på tangenterna, det blir stavfel och versaler mitt i meningar och man måste korrigera mest hela tiden. För tillfället passerar jag Uppsalaslätten, älskar denna (ett år i början av 2000-talet, då jag just flyttat till Stockholm, hälsade jag regelbundet på min dåvarande pojkvän på Wiks folkhögskola, vi brukade promenera i de omgivande ekskogarna och hagarna, runt slottet, ty Wik har ett slott, låg vidsträckta ängar, allt var mycket vackert).

Wiks slott, en blandning av medeltid, barock och 1800-tal. Taket ser ut som något ur en saga.

Jag har haft semester i 14 dagar och är på väg till Västerbotten där jag ska spendera återstoden av ledigheten; i stugan främst där pappa, som en överraskning åt oss, byggt en utedusch med tillhörande trapp och altan. Han har bott där som en hustomte stora delar av juni, levt ”1800-talsliv” som han kallar det, och samtidigt svängt med sitt praktiska trollspö; samtliga elkontakter på övervåningen bytta, liksom en dåligt fungerande spisplatta, och så har han satt upp balkongräckena och klippt gräset. Ett 1800-talsliv med modifikation. Imorgon ska jag dit och röja nedervåningen; jag ser framemot det. En dag kanske jag och O kan bo där på heltid, då vill jag ha får, två eller tre som kan beta på gården.

Jag växte upp med höns och grisar (grisarna slaktades på hösten), katter och kaniner, mamma hade en dansk dvärgtupp som hette Mogens som brukade sitta på hennes axel. Grannarna hade får och hästar. Sen skaffade jag ett otal andra djur också; grodor och salamandrar och ökenråttor och ännu fler kaniner, jag tröttnade på samtliga mycket fort. Kommer särskilt ihåg min svarta dvärgkanin, Sotis, som jag tjatat mig till. När vi väl tagit hem honom från djuraffären var jag glad i några minuter, tog sedan upp lådan jag förvarade honom i till mitt rum och ställde den nedanför sängen, lade mig ner och stirrade i taket. När jag efter en stund, mycket försiktigt, kikade över sängkanten och såg honom sitta där fick jag ont i magen, tror det var min tidigaste upplevelse av att få ”kalla fötter”. Pappa fick snart ta över skötseln (detta hindrade mig dock inte från att tjata mig till fler kaniner; jag ansåg att Sotis behövde sällskap i brist på mänsklig värme). Då var salamandrarna bättre, det tog åtminstone några månader innan jag lessnade på dem (de levde emellertid i 15 år, kanske längre eftersom vi därefter släppte ut dem i en sjö, kanske lever de fortfarande). Men nu, i vuxen ålder, bör jag nog klara av ett par får.

Med mig på resan har jag en minimal packning; en ryggsäck bara, samt en kasse fylld med nyköpta träningskläder; löparskor, tights, träningstopp, t-shirts i luftiga material, en tunn vindjacka. Till och med specialsockar till skorna. Rea på Stadium. Damen i kassan önskade mig lycka till när jag betalade; bara en amatör köper ett så totalt koncept.

Jag har aldrig ägt ordentliga träningskläder; brukar vanligtvis promenera i urblekta, sladdriga bomullsleggings och lika urblekta t-tröjor med något tryck på; Metallica, Alice Cooper, en whiskylogga, Nosferatu á la 1922… Mina tidigare träningsskor har 13 år på nacken, skinnet har spruckit och sulorna är trasiga; på ena skon har sulan till och med delats i två. De nya kläderna är pigga och färgglada, skorna i käcka neonfärger (de får mig att tänka på rymdraketer), men framförallt är de uppfordrande; tänker att jag är skyldig dem att bli vältränad. Min bror, som är maratonlöpare, brukar säga att jag inte anstränger mig när jag slutar springa efter en kilometer (själv springer han gärna barfota, joggar baklänges framför mig med obekymrade små skutt), men jag tror inte alla har en ”springarkonstitution”; han är naturligt smal och senig, jag däremot är… tja, otymplig. När jag springer känns det som om jag släpar kroppen efter mig. Men jag ska försöka springa ändå. (Jag lovar att uppdatera hur det går för mig, kanske blir det en sommarföljetong, förvisso bryter det mot temat här, får kanske skaffa ett nytt namn och sidhuvud; en bild på mig där jag kickboxas mot en gran, inlägg med recept på spenatsmoothies, proklamationer om att frukt är också godis! och redovisningar av antal armhävningar från knäna.)

E protesterade för övrigt vilt när jag berättade om mina planer; ”du ska inte träna! du ska vara svart och svår och stanna hemma och läsa pretentiös litteratur!” Han sa att han skulle förlora respekten för mig om han såg mig (försöka) springa. Nå, det är en risk jag får ta. Apropå läsning dock; jag ska faktiskt, inte på något ”svart och svårt” sätt men ändå, nämna att jag påbörjat Ian McEwans Domaren nu på morgonen. Den handlar om Fiona, en åklagare specialiserad (om än inte officiellt) på etiskt svårlösta fall; är det rätt att operera isär ett siamesiskt tvillingpar så att det ena – gravt handikappade – barnet dör mot att det andra har en chans att överleva, trots att (de religiösa) föräldrarna motsätter sig det? Ska en sådan operation betraktas som livräddning eller mord? Kan man juridiskt döma i huruvida barn uppväxta i en ortodox judisk familj ska uppfostras inom sin religion (pappan vill det, mamman motsätter sig det) eller inte? Som läsare börjar man själv fundera, väga det ena mot det andra, analysera vad som är ”rätt” och vad som är ”fel” och om det överhuvudtaget finns en tydlig uppdelning. Jag har ännu inte kommit till bokens huvudfråga; om det går att försvara en blodtransfusion mot någons vilja, när personen ifråga dör om den inte genomgår denna, men det är redan mycket spännande. Till detta läggs Fionas privata problem; hennes man, som säger att han älskar henne och inte vill lämna henne, vill ha hennes tillåtelse att inleda en utomäktenskaplig affär, hon i sin tur motsätter sig detta men vill heller inte förlora honom. Ingen av dem accepterar kompromisser och ultimatum. Det är en bok som ytterst handlar om val och konsekvenser av val, något vi alla tampas med, om än kanske inte ställda på sin spets som här. Ett boktips.

Nu skriver jag bara för att fördriva tiden. Då och då tittar jag ut genom fönstret. Just nu: kalhyggen, rosa och lila lupiner, cerise rallarrosor, nyplanteringar av gran, späda ungbjörkar, smala skogsvägar, enstaka gårdar, lador, röda med vita knutar; ålderdomliga och fina, sol och moln, en långsträckt djupblå sjö. Landskapet alltmer hemtamt. Älskade Norrland; du är det finaste jag vet, det dyraste i världen, du är mitt blod och mina lungor, mina ögon, mina skuldror, lalalalalalala och så vidare.

Tågbyte i Sundsvall. Jag köpte kaffe och en liten påse plockgodis; olika varianter av choklad + skumbananer. Rättfärdigar detta med att jag snart ska bli hälsosam som få. En gång såg jag en video med NLP-gurun Richard Bandler som sa ”inte sen, NU gör du det, omedelbart!” Nåt sånt. I sig inget märkvärdigt men det har stannat kvar i mig. Att göra saker NU. Skitsvårt. Jag vill alltid göra saker sen. Bandler förresten; på 70-talet ägnade han sig åt okonventionella behandlingsmetoder som jag gillar att tänka på. Bland annat konfronterade han en mans övertygelse om att han var Jesus med att säga ”visst, du är Jesus och nu ska vi korsfästa dig” varpå två kroppsbyggartyper utklädda till romare tog tag i mannen ifråga och släpade honom till ett kors, mannen ändrade sig snabbt och förklarade att han inte var Jesus trots allt. Framför en kvinna som trodde sig se ormar överallt hällde han ut en hink verkliga ormar med resultatet att hon insåg skillnaden. Och så vidare. (Ta dessa historier med en nypa salt dock! Jag har inte noggrannare undersökt sanningshalten i dem.)

Utanför fönstret, igen (fönsterpaus).

Folk pratar bred norrländska på detta tåg! Mycket trevligt. Apropå dialekt; igår läste jag om black metalbandet Dissections basist (en av många under bandets historia) Haakon Forwald (jag ville kolla om han var samma person som ”Vlad”, medlem och co-grundare, tror jag?, av satanistordern Temple of the Black Light, det var han inte), i samma veva fick jag veta att Forwald numer är Norska motståndsrörelsens ledare, vilket i sin tur ledde mig till Björn af Kleens DN-reportage Det ockuperade landskapet om Svenska motståndsrörelsens fäste i Sunnansjö och där, i reportaget, återger af Kleen lokalbefolkningens (de som inte tar avstånd från nazisterna) åsikter på dalmål:

Hur känner Lilian för SMR? Snyltar nazisterna på det allmogearv hon värnar?

– Nä, det tror jag inte. De vill bo där det är lugnt. Jag menar om de åker ut bort-i-kring och demonstrerar och bråker, det störs ju inte vi av här. Inte nå.

Jag kände mig skeptisk till detta eftersom dialekten används för att förtydliga trångsynthet. Stockholmspubliken får därmed vatten på kvarnen gällande sina fördomar om att folk på landet är dummare än andra. ”Lantisar borde inte ha rösträtt”, ”alla som bor på landet är störda” är saker jag hört stockholmare säga, på riktigt. Sen har vi ju Per Wästberg i det där andra reportaget av af Kleen, om SD-anhängare på Östermalm, som säger att SD:are borde hålla sig på landsbygden. Blä.

Satanistpaus.

Senare

De där löparskorna alltså, de har skitmycket fjädring; man studsar liksom fram, omöjligt att ta annat än raska sjumilakliv, och när man springer måste man rusa, annars känns det bara konstigt. Har alltså promenerat och sprungit som en dåre ikväll (varvat med många pauser för att rossla blodet ur lungorna). Hann med en del bilder också. Naturen här, den känns som en kram.

Svart, svår och omgiven av myggor. (Här tjuter de inte utan dundrar som jetplan.)

Ängsull, får mig att tänka på trollen som stoppar sina skor inför vintern.

Jag vilade på en brygga som min farbror har byggt. ”Hä ska va rejält” som man säger häruppe.

Anledningen till att jag älskar ryskt landskapsmåleri från 1800-talet. Det påminner mig om platser som denna.

Lavkonst.

Hallucinogen skog.

Rara blomster.

Det obligatoriska kalhygget.

Nattinatt!

 

 

 

Bu!

Ledsen att jag inte bloggar. De senaste veckorna har jag jobbat på mitt okända (men ytterst geniala) författarskap istället. Det går sådär. Återkommer så småningom.

Glad midsommar!

Grönska, väta

Bilder från trädgården.

Dagen i bilder

Jag har:

Ätit glass på bron bland mina blommor

Skrubbat upp badrummet

Beundrat plommonträdet

Förberett morgondagens lektion

Lyssnat på Danzig

Skrivit

Ätit middag i sängen