Vad som återstår av Sally Manns hund.
Sylvia Plaths favoritkonstnär
Sylvia beskrev hennes motiv som ”otherworldish damsels with a weird, terrifying beuty, like necrological mannequins”.
Åh, Sylvia och hennes expressionistiska ordkonst!
Voltaire som anatomisk mannekäng?
Konstnären heter Leonor Fini.
Det här ser oerhört snuskigt ut:
Konstnären heter Christiane Haase. Hon gör organiska, könsliga manetkorallaktiga porslinsfigurer. Typ.
Idag känner jag mig såhär:
Fullständigt malplacerad, stirrig och dum. (förlåt söta fingerdjur, menar inte att dissa dig).
Vuxenångest
Jag vill inte bli vuxen. Det är i och för sig något jag alltid vetat, men känslan är mer aktuell nu än någonsin när jag snart är färdig med min utbildning. Argumentet ”det ska väl bli skönt att vara oberoende och tjäna egna pengar” biter inte på mig. Inte heller att jag – med ett riktigt jobb – kan köpa vad jag vill/resa var jag vill. Det är för övrigt en uppenbar lögn: Jag kan inte resa var jag vill när jag måste vara på en arbetsplats åtta timmar (och förmodligen mer) per dag, vecka efter vecka. Jag kan inte heller köpa vad jag vill; lärare är inte kända för sina fantastiska löner. Dessutom har jag på något sätt alltid lyckats få vad jag vill ha ändå, fast jag varit student och pank de senaste fem åren. Det gäller bara att inte ha för stora fodringar (typ nöja sig med sitt bibliotekskort samt nudlar till middag) + tro på mirakel (att någon, händelsevis en förälder, ger en ett bidrag då och då). Förresten vore det väl idiotiskt av mig att längta efter en mer ansvarsfull/berikande/meningsfull vardag när jag redan lever mitt drömliv och inte önskar mig något mer. Jag har obegränsat med tid, hela dagar och nätter till mitt förfogande att inte göra någonting annat än att sippa kaffe, läsa böcker, sträckse kostymdramer och ligga i sängen, alternativt då och då ta en tripp till ett kafé. Jag är redan oberoende. Jag har mina tankar ifred utan att någon (läs: hemsk arbetsinstutition) inkräktar på dem och suger ur mig energi. Det enda jag behöver oroa mig för i det lyxliv jag lever är de eventuella nojor som kommer över mig då och då och som förmodligen är den enda negativa bieffekt som kan uppstå av att ha ”för mycket ledig tid”.
Men nu det sista halvåret har denna idyll plötsligt börjat skaka i sina grundvalar, jag är inte längre lika trygg i mitt dagdriveri. CSN framstår inte längre som en självklarhet och jag får alltfler obehagliga frågor av typen ”har du börjat söka jobb än?” ”NEJ, jag har inte börjat söka jobb. Och kan du hädanefter vara så snäll att undvika sådana ämnen i min närhet, tack?”
Det vete fan om jag inte var aristokrat i mitt förra liv. Jag tänker att det är en mänsklig rättighet att slippa fördärva sitt liv med arbete. Det känns på något sätt så simpelt och futtigt. När man nu haft den fantastiska turen att ens ha blivit född… ska man då tvingas slösa bort sitt liv på ett jobb? Eller, jag har inget emot arbete – om det är självvalt, kreativt och meningsfullt, m a o sådant arbete som vanligtvis inte ger några pengar, men detta underkastande av en arbetsgivare… Ack! Det känns outhärdligt!
Död, men levande! Del II
Den här hästen var jag och tittade på förra veckan. Han dog 1632.
Georgia O´Keefe
Bodde i New Mexicos öken.
Liknade en knotig häxa (i alla fall på det här fotografiet av Irving Penn)
Kallade sitt hem för Ghost ranch
Bilder
Mer döda djur
Lady Gaga är sjukt cool med Pepparddjur i håret. Hon ser nästan uppstoppad och placerad i monter själv.
Död, men levande! Del I
Glasmonter på något museum, föreställande kustklimat. Mycket vackert, fruset och dystert, tycker jag. Skulle lika gärna kunna vara en installation av någon melankolisk naturromantiker.
En hårklämma av designern Reid Peppard. Känns mer morbid än ovanstående, kanske för att djuret är mer uppenbart stympad (vilket alla uppstoppade djur förstås är ändå).
Damien Hirst, får i formalin?
Nathalia Edenmonts fingerborgar. De här gjorde mig skitförbannad första gången jag såg dem. Tyckte hon var asäcklig, men egentligen gäller samma argument här som för Peppard.
Piedestalen 
