Sånt jag tagit del av på slutet

Jag vet alldeles för mycket om vad som pågår i omvärlden och alldeles för lite om vad som pågår i mitt inre, tänkte jag i morse då jag som vanligt läste DN till morgonkaffet. I perioder tar jag helt klart del av lite väl mycket nyheter, antagligen i ett försök att bota vardagsledan med illusionen av att det händer något. Men hur mycket händer egentligen? För närvarande ägnar sig DN nästan uteslutande åt Ryssland-Ukraina-USA. Det är tre länder av sammanlagt 195. Och merparten av artiklarna är surr (åsikter, tolkningar, analyser), så: jag vet alltså inte alls vad som händer i omvärlden, jag vet vad som prioriteras på en nyhetsredaktion.

Utöver nyheter har jag tagit del av olika kulturdebatter, bland annat debatten om den skrivande medelklassen. Jag funderade lite på detta och tänkte att problemet – om det nu finns ett sådant – nog handlar mindre om klass än om uppfostran (fast det är kanske samma sak?), att svenska författare – såsom svensken i största allmänhet – tenderar att vara för hänsynsfulla. Eftersom man inte vill göra bort sig eller trampa någon på tårna tar man sin tillflykt till subtiliteter, antydningar mellan raderna, ett väluppfostrat formspråk. Man använder säkra kort och blir därför lite tråkig. Men detta gäller förstås inte alla. Och för att anknyta till en annan debatt: är tråkigheten ett resultat av skrivskolorna?

Jag tror att det kan vara en del av det. För nog gör skrivskolorna något med en? Att dela ofärdiga texter med andra och ta del av kritik innan man egentligen är redo för det? Att skriva är intimt och i skrivskolemiljön tar man bort det: man lär sig att skriva med tanke på andra och försöker förekomma eventuell kritik genom duktighet och självcensur. Åtminstone var det så för mig. Fast jag inte är född medelklass.

Jag tyckte om intervjun med Johan Heltne i DN. Det han hade att säga om religion och andlighet var intressant, påståendet att 00-talet nog var ”nollpunkten för andliga perspektiv i Sverige”. Han gillade de gamla ryssarna, där det religiösa utgjorde en naturlig del av livserfarenheten. Jag kunde känna igen mig i hans tankegångar. Hur en nyandlig litteratur skulle se ut har jag ingen aning om, men det vore fint om det själsliga fick en renässans, jag tror kulturen är i behov av det.  

Egocentriska minnen och fragmentariska anteckningar

Förmiddag

Regnet har vräkt ner sedan jag vaknade klockan sex. Nu är klockan halv tio. Havet är insvept i dimma, man kan inte se vilken färg det är. Trädens lövverk sprätter och prasslar av dropparna. Inte en fågel syns till. Vindstilla.

Igår läste jag Stendhals En egocentrikers minnen. En liten memoarbok han skrev i Rom 1832, då han vid 49-års ålder tänker sig att han ska skildra sitt liv – mest för att fördriva tiden när han inte arbetar, men också för att han hoppas att han, via självrannsakan, ”kan nå fram till något positivt, något som länge förblir giltigt för mig.” Samtidigt erkänner han att han går in i projektet halvhjärtat, och att han – som alltid när han skriver – lätt blir ”led på vad jag strax innan tänkt ut”. Som författare har han två brister, förklarar han underförstått, den ena: att fysiska beskrivningar tråkar ut honom, den andra: att han har dåligt minne. Det innebär att texten ofta saknar miljöbeskrivningar och att det är svårt att hänga med i kronologin (än är det 1821, än 1827, än 1815). Vänner, tillfälliga bekantskaper, en och annan fiende (även om han inte benämner dem så utan bara skriver om dem i nedlåtande ordalag; ”en lumpen människa” etc) passerar i en obruten ström av flyktiga associationer. Herregud vad illa skrivet det här är! Kommenterar han vid något tillfälle. Men jag gillar det, de tvära kasten, slarvet, hans nyckfullhet: ”jag känner inte mig själv, och det gör mig förtvivlad ibland” erkänner han i ena stunden, då han verkar se en mening i sin ambition, för att i den andra förkasta den med ett ”jag har hela tiden känt en verklig motvilja mot att skriva bara för att tala om mig själv”.

Pappa har varit och hälsat på några dagar. Jag messade honom i söndags och hörde om han inte ville komma och bo med mig nu när jag är ensam i huset i veckan. Han svarade att han skulle fundera på saken, sen dök han upp i tisdags med resväska och en kasse matvaror som är oundgängliga för honom: fil, grädde, en ask päron – han kan inte tänka sig någon annan frukost. Sen sa han att han skulle vara här och läsa. Precis som min syster sade när hon kom tidigare i sommar. Så både jag och pappa har läst mycket. I morse läste han högt för mig om Cotards syndrom ”där patienten tror sig vara död och inte låter sig övertygas om motsatsen”. Han fnissade åt det. Igår berättade han om människoögat. Det uppfattar bara tre färger: rött, grönt och blått, resten – tusentals nyanser – kokar hjärnan ihop på egen hand. Fåglar uppfattar fyra färger. Pappa funderade om sjöfåglar kanske hade polariserande syn, hur skulle de annars få syn på fiskar under ytan när den ju reflekterar himlen? Fiskmåsar till exempel, de måste ha en syn som liksom filtrerar bort speglingarna, resonerade han. Sen fick jag veta att (människo)ögat rör sig ca en halv miljon gånger per dygn. Allt från små rörelser till blinkningar. Boken han läser heter Kroppen – en guide för dig som bor i den, av Bill Bryson. Pappa älskar Bill Bryson vars efternamn han försvenskar och uttalar precis som det stavas. En kortfattad historik över nästan allting har han läst flera gånger.

Andra saker pappa pratat om: att vi detta år – 2020 – går in i en ny liten istid, som den som varade från 1300- till 1800-talet. Solens aktivitet minskar, solfläckarna blir färre och då blir det kallare. Solen består av 99 procent av vårt solsystems samlade massa. 99 procent! Pappas utropstecken. Så det här med den eskalerande globala uppvärmningen, det är bara strunt. Jag protesterade lite men tänkte samtidigt att det inte är någon idé att argumentera med en 70-årig gubbe som hittills aldrig ändrat uppfattning när han väl bestämt sig för något, om han inte själv vill. I samhällsdebatten antar jag att han skulle sorteras under kategorin klimatförnekare.

Samhällsdebatten. Jag följer den i perioder och alltid bara halvhjärtat. Tar illa vid mig av alla kategoriseringar. Hur man målar upp saker i svartvitt: det ena är gott, det andra är ont och vice versa beroende på läger. Och sällan mötas de två. När jag väl får för mig att hänga med försöker jag läsa in mig på båda sidorna, även om det tar emot ibland för även jag tillhör ju ett läger. Men jag vill ju gärna förstå varför människor tänker som de gör och jag kanske har fel ibland – såklart – och nyanseringar skadar inte (möjligen skadar de stoltheten, det är bekvämt att tro att man alltid har rätt). Emellertid säger jag sällan högt vad jag tycker, därför brukar folk i regel inbilla sig att jag håller med dem. Som när en kollega till mig snabbt sorterade in mig i samma politiska fack som hon själv, du behöver inte säga vad du röstar på – jag vet, sa hon belåtet en morgon då vi gjorde sällskap till jobbet.

Mormor och morfars matbord. Jag har en stor släkt och förr samlades vi alla där under storhelger och lov och det diskuterades mycket politik. Mamma, pappa, min äldsta moster och morbror var alla vänster. Mamma satt under 80-talet i miljönämnden för VPK, ett parti hon senare lämnade i vredesmod när hon blev beskylld för borgerlighet av en partikamrat*. Min yngsta moster vet jag inte var hon stod men hennes man – min morbror – var moderat. Morfar var också moderat, aktiv, gick på årsmötena inne i Umeå, mormor röstade också på moderaterna. Morfar – född i början av 20-talet – uttryckte ibland rasistiska åsikter och kunde prata nedlåtande om ”svartskallar”. Det fick min äldsta mosters man Ricardo – chilenare som flydde under Pinochet, han hade som Allendeanhängare suttit i fångläger och blivit misshandlad där – att replikera att HAN ju var svartskalle och vad tyckte morfar om honom i så fall? Varpå morfar häpet svarade att han inte menade honom, för Ricardo kände han ju – det var andra han pratade om. Diskussionerna kunde gå hett till men resulterade aldrig i bitterhet och brytningar. Vi är stora italienska familjen! Brukade min äldsta moster utbrista. Här gapas och skriks och skrattas det om vartannat! Att mormor röstade på samma parti som morfar kunde vi kusiner emellertid inte förstå, eftersom mormor ofta intog rakt motsatt hållning än honom i olika sakfrågor men trots att hon nog ”egentligen” hade andra ideologiska sympatier – gissade vi – fortsatte hon rösta blått. Vår yngre farbror, som som sagt var moderat, besatt humor. Han brukade ofta berätta historien om när XX (högt uppsatt socialdemokrat i Umeå) bad honom svetsa en grill åt honom (varför? det minns jag inte) och han svetsade in Moderaternas partilogga i gallret. Så fick sossarna äta moderatstekar! Han brukade stå ute och röka med oss tonåringar efter de där middagarna och med en drink i ena handen och en cigg i andra mycket högtidligt säga frihet under ansvar, ungar, hör ni det? Frihet under ansvar! 

*Partikamraten frågade henne om hennes föräldrar och när hon berättade att hennes pappa var egenföretagare fick hon till svar att tja, eftersom du har borgerlig bakgrund går du ju inte att lita på. (Morfar hade ett litet åkeri.)

Kanske är det de här tidiga erfarenheterna av politiska diskussioner, som – har jag förstått nu – var så frispråkiga och till syvende och sist, toleranta inför motsättningar, som gör att jag har svårt för dagens debattklimat som är så polariserat och humorlöst. Ve den som gör ett klumpigt uttalande! Till galgen!

Varför gick jag in på allt detta? Kanske för att pappa – om han var oförsiktig nog att uttrycka sina åsikter i fel sammanhang – skulle idiotförklaras på nolltid. Fast han är en underbart komplex och ganska kunnig människa, på sitt vis. Och det gäller ju alla människor, de är större än nån enstaka åsikt. Sen: Det är hur du lever, inte vad du säger, som ytterst betyder något för att skapa förändring. Min pappas småskaliga livsstil, inga resor, minimal konsumtion, är ju åtminstone hållbar. Han tror inte på global uppvärmning men har inte suttit i ett flygplan sen 2004.

Jag känner mig ofta barnslig när jag skriver, åtminstone när jag skriver om mig själv och om egna erfarenheter. Eftersom jag har svårt för ironi och sällan fattar när folk är ironiska tas jag nog för naiv också. Haha! Dig kan man lura i vad som helst! Har jag fått höra hela mitt liv. Men jag tror det mest beror på att jag utgår från att alla är lika uppriktiga (ja, antar att jag berömmer mig om det) som jag själv. Inledningsvis, vill säga. Naturligtvis lär jag mig hur folk ”är” när jag väl umgåtts med dem ett tag. Detta med att tankar och åsikter uttrycks med förbehåll, som för att gardera sig för inbillad – eller verklig – kritik: Jag tänker kanske såhär, men jag kan lika gärna driva med dig. På så sätt behöver man inte stå för något på riktigt om tanken/åsikten ifråga skulle visa sig falla platt. (Det är egentligen inte ironi i ordets rätta bemärkelse men det är så det ofta används.) Och detta stycke var en fristående parentes.

Stendhal. Jag tycker om att han är så ogarderad, att han är lika kritisk mot sig själv (han nämner att han är självupptagen, dålig på att skriva, slarvig, lat och att han dessutom gör en massa ”gräsliga utvikningar”) som mot andra, och hans grova generaliseringar är bitvis roliga (han tillägger dock att hans omdömen bara är ”intryck för stunden”). Såhär karaktäriserar han t ex. engelsmännen (här nämns Napoleon – Stendhal hade deltagit i hans krig – b.l.a. i det ryska fälttåget 1812 – och förblev hans trogna anhängare till sin död):

Engelsmännen är, tror jag, världens trögaste, mest barbariska folk. Det går så långt att jag förlåter dem lumpenheterna på Sankt Helena.

De förstod dem inte. En italienare, ja, t.o.m. en tysk skulle säkerligen ha kunnat föreställa sig Napoleons lidande. Men dessa präktiga engelsmän, som ständigt snuddar vid risken att svälta ihjäl, om de ett ögonblick glömmer att arbeta, sköt ifrån sig tanken på S:t Helena, liksom de skjuter ifrån sig tanken på Rafael därför att han skulle få dem att spilla sin tid, och mer är det inte med det.

Jag tänker att det lika gärna kunde vara en beskrivning av mina förfäder. De som tyckte att intellektuella bryderier var oproduktiv lättja. Jag lider f.ö. av det arvet, har ofta dåligt samvete för att jag inte ägnar varje vaken sekund åt något nyttigt.

Det har slutat regna. Himlen är inte längre grå utan vit. Det går att se havet (från vardagsrumsfönstret) men det är fortfarande täckt av dis. Svalorna är ute och jagar igen. Ronja ligger och fnyser på sin gula ryamatta från 70-talet som låg framför pianot i mormor och morfars finrum (jag tog hand om den när mamma och mostrarna sålde huset). Hon var nästan kränkt när jag tog ut henne i morse, traskade moloket vid min sida och gav mig då och då misstrogna blickar: vad sjutton gör vi ute i det här vädret?  Pappa däremot satt ute i det i två timmar, på bron under tak visserligen, och bara stirrade. Jag hittade honom där när jag stigit upp.

– Vad gör du?

– Jag tittar på regnet och pratar med en rödhake.

– Var är rödhaken?

– Den gömmer sig i buskarna.

Till sist kom han in, vid åtta, och då var han ganska frusen. Sen åkte han vid nio för han hade hemlängtan men först tvingade jag i honom jordgubbarna jag plockat in från trädgården igår.

Ännu ett Stendhal-citat:

Äktenskapet, och i synnerhet landsorten kommer en man att åldras på ett förbluffande sätt, hans intellekt blir trögt och hjärnverksamheten mödosam i brist på övning och småningom omöjlig.

Den man vars tröga intellekt Stendhal beskriver ovan var hans barndomsvän som sedermera, efter Stendhals död, gjorde honom tjänsten att bevara hans manuskript till eftervärlden. Som författare nådde han en vidare berömmelse först efter sin livstid, något han själv tycktes medveten om att han skulle göra: ”men de ögon som skall läsa detta har väl nätt och jämt sett dagens ljus”. Än talar han om sina läsare som barn, ”jag skulle tro att (de) /…/ är tio-tolv år gamla”. Än om att de inte är födda än.

Blir man trög av att bo på landsbygden? Av att vara i ett förhållande? I så fall bådar det inte gott för mig. I sommar hade jag tänkt att både skriva och läsa mycket men det har bara blivit ett par romaner lästa (kanske fem?) och det här är det första jag skrivit sedan början av juni. Jag har inte haft tid eller snarare, jag har prioriterat promenader och gårdsarbete. Jag önskar att jag hade skrivit mer dock, och är glad att jag fått ner detta åtminstone. När jag skriver det här sista har det förresten gått många timmar. Jag har pausat och gjort annat och sedan kommit tillbaka. Klockan är tjugo över fyra på eftermiddagen och en blek sol lyser över mig här i soffan. Molntäcket, som nu är askfärgat, har spruckit upp på några få ställen och blottar små revor av blått. Dimman över havet är borta och det är inte längre vindstilla. Till skillnad från Stendhal gillar jag att plita ner fysiska beskrivningar. Och med detta: Punkt.

Målning: Bruno Liljefors, Fällande vildgäss, 1907. Målningen har inget med texten att göra men visst är den fin?

 

 

 

 

 

 

 

Det var länge sen jag läste en bok

Höstlov. Jag har gett mig själv uppgiften att läsa en bok. En Riktig Bok. Skönlitteratur. Något av kvalité. Minns inte den senaste boken jag läste, kan det ha varit Den lille vännen av Donna Thartt? När läste jag den? I våras? Jag måste ha läst något sen dess, i somras. Något! Men vad? Det är nästan läskigt hur lite jag läser. Jag som haft för vana att läsa tjugo-trettio titlar per år. Varför läser jag inte?

Den lille vännen var hursomhelst fantastisk. Jag älskade den. Allt med den. Gud vad den var bra. Lång torr kväljande sommar, självlysande karaktärer, ett mordmysterium, ett amfetaminlabb, religiös fanatism, giftormar, ett vattentorn, James Bond! Läs den.

Nere i hallen ligger En amerikansk myt av James Ellroy. Den påbörjade jag för någon månad sen, väldigt hårdkokt, inte min grej, även om den lät bra, om Kennedy och Howard Hughes och Jimmy Hoffa, de har ju som titeln föreslår ett mytiskt skimmer. Men nej, funkade inte för mig, det kändes mest som att läsa ett extremt detaljerat manus till en maffiafilm. I sovrummet en annan bok – George Orwells essäer. Jag har läst Lena Anderssons förord och en halv essä, herregud. I köket ligger Ray Bradburys Fahrenheit 451 – ”den temperatur då papper självantänder”. Mycket behagligt typsnitt och radavstånd, inte särskilt lång. Verkar helt klart överkomlig och förmodligen intressant också. Jag har läst första sidan. På mitt kontor Therese Bohmans Aftonland, den hittade jag inbunden på Hörnefors pendeltågsstation, de har ett bokbord där man kan lämna och låna böcker. Jag har redan läst den, men läste om delar på väg till stan en dag. Jag tycker om att ha romanen där på skrivbordet, den har ett så fint omslag, och jag gillar Therese Bohman – det är lätt att identifiera sig med hennes huvudpersoner.

Här i vardagsrummet där jag sitter just nu ligger Den franske löjtnantens kvinna, den har jag bara plockat fram, förmodligen i syfte att läsa om, Meryl Streep på framsidan, också ett fint omslag.

Under denna Kollaps – livet vid civilisationens slut av David Jonstad. Just ja, den läste jag ju i somras under värmeböljan, inte hela men nästan. Jobbig. Men jag gillar Jonstad, hans senaste bok Jordad – enklare liv i kollapsens skugga, som jag läste strax innan återflytten till Norrland, var väldigt inspirerande. Han ser verkligheten i vitögat men behåller sin optimism, hur många klarar det? (Själv övar jag på det, men det är svårt, ack så svårt.) En annan sak jag gillar med honom är tålamodet, trots all obekväm fakta han presenterar blir han aldrig polemisk. Jag tror att det är avgörande för att kunna nå ut till människor – att inte skuldbelägga dem. På det sättet är han en sann pedagog.

Varför läser jag inte? Jag orkar helt enkelt inte. Bokstäverna kryper ifrån mig, rinner ut över sidorna, jag har svårt att greppa sammanhangen, fånga helheten. Jag är väldigt okoncentrerad. Eller: den koncentration jag har lägger jag på annat – som att rätta elevuppsatser. Jag har suttit flera helger i rad och rättat, men det är ju mest den senaste månaden. Det är så mycket annat också, allmän utmattning. Under hösten har jag haft svåra magsmärtor, så pass att jag legat med frossa och kramper och bara grinat. De undersökningar och prover jag gjort visar inget onormalt. Sen en månad tillbaka har jag slutat äta gluten och mjölkprodukter, det har hjälpt. Under samma tid har jag gått ner fyra kilo. Jag glädjs förstås över mitt nya smala jag, men samtidigt har jag blivit utarmad av fett- och kolhydratbristen, denna resulterar ju också i koncentrationssvårigheter.

Innan dess – en sommar fullpackad med praktiska göranden och låtanden, arbete med trädfällning, ved, ommålning, odling, växthusmontering e.t.c. Och dessförinnan – en lång hård vinter. Och nu står den för dörren igen, en ny lång vinter. Det har blivit kallt inomhus igen, i snitt femton grader. Vad som händer när det är kallt – man blir slö och initiativlös. Precis som när det är för varmt. Sommarvattnet avstängt, vi har kopplat på vår brunn, extremt lite vatten i den i år, vi vågar inte slösa, inte duscha (jo, vi snabbskrubbar ”vitala delar” bredvid handfatet) och har således inte tvättat oss på sex dagar (rekord), det är intressant hur håret beter sig, först fett, sedan är det som att det torkar ihop igen, blir mindre fett. Jag tänker förstås på hur det var förr, innan gemene man hade WC, då hade väl alla fett hår jämt och ständigt. Som vikingarna t ex (varför tänker jag så ofta på vikingarna?), de måste ha haft supersmutsigt hår, men det var säkert inte oljigt, liksom klistrat mot hjässan. Nej, jag tror inte det. Sen fanns/finns förstås andra sätt att rengöra sig – som att bada i nåt vattendrag, stå ute i regnet, gnugga sig med snö (idag har jag gjort det senare, jo, faktiskt! jag promenerade i snöstormen – det snöar här –  utan mössa och strök då och då ut flingorna mot skallen för att de skulle smälta). Skulle vara intressant att fortsätta vara oduschad ett par veckor till, se vad som hände, med håret alltså, men ha! det skulle vara civilisationsvidrigt, folk skulle tycka att jag var knäpp. Nutidsmänniskan dyrkar fräschhet (kanske för att kompensera vår mindre fräscha livsstil, dess utsläpp och gifter), det är bara att kolla på utbudet på den lokala matvarubutiken, hur många olika sorters schampon och tvålar och tandkrämer och sminkborttagningsmedel och ansiktsvatten och peelingar står inte till buds? Och vad är de tillverkade av, och var kommer de ifrån? Det är inget vi funderar över, det viktiga är ju att vi luktar gott, har len hy och mjukt följsamt hår, men det är fascinerande. Allt är egentligen fascinerande om man bara ägnar det en något djupare tanke.

Galen kvinna på landet med väldigt smutsigt hår

Apropå krocken mellan natur och civilisation, i en konstrecension i Expressen som jag läste häromdagen, dök konstnären Markus Anderssons namn upp. Jag googlade honom och kollade några målningar och där fanns ett par intressanta kollisioner att betrakta som illustrerade just detta.

Hela och rena i den orena naturen.

Vad jag förstått anses han kontroversiell, konstnären alltså, men det är en annan diskussion, ointressant i sammanhanget, likaså vad jag tycker om själva hantverket. (Men! är det inte så man i kulturkretsar hyser likartat agg mot både konformitet och kontrovers? Man gör det svårt för sig. Eller snarare: det kontroversiella är bara accepterat så länge det inte överskrider det förväntade.)

Hm… Var var jag nu? Jag har tappat tråden. Koncentrationssvårigheter som sagt. Jo, läsning. Det är höstlov och jag har lovat mig själv att läsa något. Kanske får det räcka med en dikt. Det är i alla fall något, en start. Och snart är det vinter och då finns det faktiskt inte så mycket annat att göra än att sitta i en soffa och ägna sig åt stillsamma aktiviteter. Som att läsa. Det ska bli skönt.

Högst upp: ”Läs något för fan!” säger mannen i den röda mössan. Målningen i sin helhet här.

 

 

 

 

Nijinskys dagbok, del 2 – inlägget som inte blev publicerat

Häromdagen befann jag mig – av anledningar jag inte närmare kan gå in på – i väntrummet på en öppenmottagning för psykossjuka. Jag satt i en fåtölj i en lång dunkelt belyst korridor med spöklika människor; hopsjunkna, hålögda, en kvinna hade händerna i ansiktet, en ung man tuggade maniskt på underläppen, längst ned i korridoren stod ett piano, där satt en tunnhårig man och plinkade, påbörjade hjälpligt månskenssonaten, avbröt sig efter ett tag, påbörjade ett annat klassiskt stycke.

Jag tänkte att det var en märklig slump att jag befann mig där samtidigt som jag läser Nijinskys dagbok. Det var länge sedan en bok berörde mig så mycket och besöket gav mig på sätt och vis en fördjupad förståelse för hans verklighet. Detta gällde särskilt den pianospelande mannen, han måste ha lärt sig spela innan han blev sjuk, och han hade kvar den talangen trots att hans sinne i övrigt var fördunklat. Kontrasten var också stor, när han från att ha spelat månskenssonaten, sedan reste sig upp och började vanka av och an i rummet, han gick i cirklar och rörde tvångsmässigt vid allt han kom åt, ett soffhörn, en bänk, väggen, en stolsrygg, började sedan om. Han hade ett stort hål på baken av sina sladdriga kostymbyxor och hela tiden utstötte han ett väsande läte. Till sist slog han sig ned bredvid mig och började vagga fram och tillbaka medan han fågellikt knyckte huvudet åt sidorna. Han var förmodligen vad som, åtminstone inom äldre psykiatri, kallas för kroniker. Nijinsky utvecklades också till kroniker; han kom aldrig att tillfriskna igen, men han kunde fortfarande göra sitt höga baletthopp, det som blev världsberömt eftersom det tycktes som om han kunde stanna till en stund i luften innan han landade på marken igen.

När jag läste introduktionen till dagboken upptäckte jag att jag i mitt tidigare inlägg fått en del om bakfoten, särskilt gällande Nijinskys homosexualitet. Även om han hade homosexuella förbindelser tycks han främst föredragit kvinnor. De homosexuella relationer han hade var också med mecenater, man kan se det som ett slags utbyte av tjänster, sex mot möjlighet att klättra i karriären (transaktionerna uppmuntrades av hans mor). Han tycks uppriktigt älskat sin hustru (även om han regelbundet gick till prostituerade bakom hennes rygg…).

Dagboken skrevs under sex och en halv vecka, i vad som verkar ha varit ett enda långt maniskt rus. Ofta stängde han in sig på sitt rum och skrev i timmar, han skrev också på nätterna. Han klagar på att han får ont i handen av att skriva så mycket men menar samtidigt att han inte kan sluta, att det är Gud som manar på honom, det är som om han inte längre har en fri vilja.

Jag tolkar mycket av texten som ett försvarstal, under denna tid hade en läkare, ditbjuden av hustrun, börjat göra dagliga besök och han förde dagliga samtal med Nijinsky, dels i försök att hjälpa honom, dels för att avgöra graden av hans sjukdom. Nijinsky själv upplevde, även om han tyckte om läkaren ifråga, som att denne och hustrun konspirerade mot honom. De trodde, felaktigt menade han, att han var psykiskt sjuk. I dagboken återkommer han regelbundet till detta och försöker argumentera varför de har fel. Samtidigt misstänker han själv att det är något allvarligt fel på honom, detta kan han då och då konstatera i vad som möjligen kan betraktas som ögonblick av klarsyn.

Nu till själva dagboken, jag tycker att den är otroligt vacker, jag läser den med rörelse, den får mig att le. Nijinsky skriver med en barnslig öppenhet, han är hudlös och oförställd, och ibland nästan förkrossande naiv med tanke på hans erfarenhet och ålder. Nu innebär förstås sjukdomen en automatisk regression, men i förordet, där hans tidigare, ”friska” jag, analyseras antyds att denna naivitet också varit ett grundläggande drag av hans personlighet.

Oskuldsfullheten till trots är han en man med bestämda idéer, han är vegetarian, och (förmodligen p.g.a att han som dansare är mån om sin kropp) förespråkare av strikt diet (gaser i magen och övermättnad ska undvikas eftersom det gör kroppen otymplig), han har utarbetade idéer om estetik (särskilt vurmar han för det cirkulära), han är religiös (anhängare till tolstojanismen) och pacifist. Han är beläst; i dagboken återkommer han bland annat till de stora ryska författarna, och han följer med i politiken, diskuterar revolutionen i Ryssland (han hatar bolsjevikerna) och de pågående fredsförhandlingarna efter första världskriget. Allt detta speglar hans personlighet och de uppfattningar han även hade när han var frisk.

I relation till omvärlden pendlar han mellan att vara dömande och förlåtande, och han skäms när han uttryckt sig hårt, kritiserat någon, tar tillbaka-, korrigerar sig, man får en känsla av att han, sina bestämda åsikter till trots, kämpar för att inte straffa ut sig, göra sig alltför omöjlig. Medan han fortfarande var frisk var det ofta precis detta som hände; han ville göra saker på sitt sätt, kunde inte acceptera kompromisser, saker måste bli perfekta och så vidare, det skapade problem med både vänner och kollegor. Med tanke på hans självständiga, otidstypiska koreografier, förstår man att han var originell, han blev också hårt kritiserad för dessa, varken publiken eller kritikerna kunde riktigt uppskatta dem. Eftervärlden har emellertid gjort det desto mer, sedan länge hyllas han som en förnyare av dansen – som en av de första modernisterna – både Rudolf Nureyev och Mikhail Baryshnikov har sagt sig inspirerade av honom, de har också dansat flera av hans nummer.

Hans egenhet speglades också i hans asocialitet. I sociala sammanhang var han tillbakadragen, i förordet berättas att han på fester kunde sitta tyst en hel kväll. I dagboken skriver han att han inte tycker om glättighet och nöjen, att han anser dem förljugna:

I will not go to evening parties anymore. I have had enough of this kind of jollity to last me a lifetime. I don´t like jollity. I understand what jollity is. I am not cheerful and jolly, because I know that jollity is death. Jollity is death of the mind.

Vid ett annat tillfälle skriver han att han gillar ideal, men bara de som inte nämns vid namn; ”I like ideals, but only those that are never mentioned”. Man får en känsla av att han var mycket allvarligt lagd, och sträng mot alla former av mänsklig lössläppthet. (Jag kan sympatisera med detta.)

Dagboken är emellertid i hög grad präglad av hans tilltagande sjukdom. Språket är maniskt, malande och på det hela taget enformigt, meningarna – som oftast är korta – inleds nästan uteslutande med subjekt, vanligast ”jag”, upprepningar och motsägelser förekommer i hög grad, och resonemangen avbryts ofta av långa associationskedjor. Ibland byter han också ämne helt tvärt, som här:

I love beauty because I feel it and therefore understand it. Thinking people write nonsense about beauty. Beauty cannot be discussed. Beauty cannot be criticized. Beauty is not criticism. I am not criticism. Criticism is an attempt to be clever. I do not try to be clever. I flaunt my beauty. I feel love for beauty. I am not looking for straight noses. I like straight noses. I like my wife`s nose because it has feeling. I do not want evil, I want love. I am taken for an evil man. I am not evil. I love everyone. I have written the truth. I have told the truth. I do not write untruths. I want good, and not evil. I am not a bogeyman. I am love.

Samtidigt finns en röd tråd på ett mer övergripande plan; han har några teman han återkommer till, framförallt en hemsnickrad form av religiositet som delas upp i skillnaden mellan att ”känna” och ”tänka”, där kännande är gott och tänkande ont; om man tänker för mycket alienerar man sig från naturen, menar han, från gud (som är naturen och allt levande, Nijinsky har en panteistisk gudsföreställning), från det goda i världen, en kännande människa står för fred och kärlek, en tänkande för krig och hat, tänkande leder också till galenskap. Nijinsky tar bland annat upp exemplet Nietzsche; Nietzsche lost his head because he thought. I do not think and therefore will not lose my head. I sammanhanget gör han också en uppdelning mellan den religiösa världsåskådningen, som är att känna, och evolutionsteorin, som är att tänka, och som får representeras av Darwins teori om homo sapiens ursprung:

I will speak of Nietzsche and Darwin because they thought. Darwin, like Nietzsche, was descended from apes. They imitate those that they themselves have invented. /…/ I am a man descended from God, not from an ape. I am an ape if i do not feel. I am God if i feel.

Hans förhållande till gud är också komplext; ena stunden är han gud, andra stunden guds redskap; gud talar till- och genom honom. Det är gud, förklarar han, som manar honom att skriva, och ibland tilltalar han sig själv i tredje person, redogör för vad gud tänker och tycker om honom. Gud är också den som tröstar honom på vägen mot galenskapen:

If people want to judge you, you will say that everything you say is said by God. Then you will be sent to a lunatic asylum. You will be confined in a lunatic asylum, and you will understand the lunatics. /…/ I do not want Nijinsky to be hurt, and therefore I will protect him. /…/ He is a good man. I am a good God. … I am God. Nijinsky is god. Nijinsky is a good and not an evil man.

Ibland gör den religiösa övertygelsen honom klarsynt, snudd på visionär:

I had gotten into the habit of greeting everyone without knowing them. I realized that all people were the same. I often say, but people do not understand me, that everyone has a nose, eyes, etc., and therefore we are all the same. By this I mean that one must love everyone.

Dagboken framstår till syvende och sist som ett försök att bygga en bro från en verklighet till en annan, han går slutligen över den och ser den sedan rasa.

Del 1 här.

 

Tystnaden

Ola! Eftersom det inte går att kommentera på din blogg får jag göra det här. Sluta för guds skull inte skriva! I ditt senaste inlägg finns så många intressanta uppslag. Jag vill veta mer. Hur du tänker. Vad du känner. Vad du läser.

Detta gäller även ni andra som slutat skriva. Johanna, Johanna och Sara. Jag saknar era ord.

Fast jag förstår. Verkligen. Det är en andefattig plats, det här. Tiderna vi lever i dränerar. Själv upplever jag att de gör mig dummare, ytligare, fegare. Och det är tröttsamt. Lätt att ge upp. Stänga dörren om sig. Söka efter nåt bättre. Som sinnesfrid. Men är det detsamma som tystnad? Jag vet inte.

Kanske.

Om lite och en hel del (ett inlägg där jag ”bjuder till”)

Ute är det vitt, inne luktar det bränt. Har inte läst nån tidning ännu, men det skulle inte förvåna mig om att snökaoset gör en sista grandios comeback innan det drar sig tillbaka för säsongen (jag gläds åt att det är min lediga dag, jag behöver inte gå ut om jag inte vill). Äter rostat bröd som inte är menat som rostat bröd; en av de där deppiga rågbrödsvarianterna som produceras av Fazer och som alldeles för snabbt blir segt och torrt, råkade bränna ena skivan. Kaffet är gott i alla fall, hett och starkt och grumligt, precis som jag vill ha det. Sedan jag slutade snusa dricker jag dubbelt så mycket kaffe per dag.

Här hemma är det kalt, i helgen packade vi tio flyttkartonger med grejer och bar ner i källaren, vi häktade ner tavlorna från väggarna och travade i förrådet, hälften av böckerna är undanplockade. Det är även mycket rent, nästan sterilt; utöver att skrubba upp kök och badrum har jag dammsugit och dammtorkat etc. Det har inte varit så opersonligt här sen vi först flyttade in. Anledningen: stugan (hela gården) ska säljas. Igår var mäklaren här och fotograferade. (Finns det något värre än mäklarfoton, den onaturliga ljussättningen och de förljugna vidvinklarna? Vill man addera ytterligare vidrighet; deras hemstylingerbjudanden! Klonad medelklassparodisk hemtrevnad i såväl koja som slott, håll utkik efter de obligatoriska snittblommorna och färska kryddorna i köket (evt. parade med en levain i linneduk), Arne Jacobsenborden och stolarna, soffkuddarna i pigga färger och de gröna växtkransarna i fönstren.) Snart följer öppna visningar och budgivning och alltihop kommer att säljas snuskigt dyrt för det här är Stockholm där folk inte har några problem med att skuldsätta sig för tre livstider för ett ruckel, förutsatt att det ligger inom några mils radie kring stadskärnan. Vi får bo kvar till sommaren och det är förstås skönt, men jag upplever ändå hela situationen som extremt stressande.

Det har inte blivit mycket skrivet 2017. Är allmänt blogguppgiven och tankar som varför? och vad är det värt? + allmän flathet hindrar mig från att slutföra några inlägg. För att ni ska förstå att jag i alla fall försöker publicerar jag här fem slapphänta utkast = samtliga bloggförsök sedan nyår. Håll till godo:

1. Ett krampaktigt försök till essä om ->

Michel Houellebecq – ibland är han underhållande, ibland är han bara… vidrig. Stilistiskt är han emellertid alltid lika utsökt. Det råder heller ingen tvekan om att hans intelligens; det krävs en knivskarp hjärna för att i roman efter roman omvandla desperat runkande och misogyna monologer till elegant och engagerande prosa. För det bör väl sägas? Att hans huvudpersoner, när man skalar av det språkliga utanpåverket, är påfallande statiska?

Nu är jag ingen expert på H, jag har läst fyra av hans romaner, och det räcker ju knappast för att framföra kritik godtagbar för de inbitna fansen. För dessa är kritik, vilken som helst som inte stämmer överens med den egna bilden av författargärningen, som att svära i kyrkan. Houllebecqvurmen är i det närmaste religiös. Sedan finns det förstås lika starka motståndare, och också de är småreligiösa, men i sitt avståndstagande. H är en sådan man så att säga antingen älskar eller hatar.

Min goda vän E tillhör den tidigare kategorin, och han är mycket uppspelt över att jag för tillfället läser Elementarpartiklarna, och eftersom jag vanligen läser på tåget och vi åker tillsammans (han kliver på några stationer efter min) hovrar han glatt över den sida jag för tillfället befinner mig på, läser med mig, eller ber mig läsa högt för honom. ”Jag kan inte läsa högt!” Protesterar jag. ”Det är pinsamt nog att jag läser offentligt, att folk kan se bokomslaget eller kasta en blick på meningarna.” (Hennes venusberg hade en vacker buktning; tyvärr var de yttre blygdläpparna lite slappa.) ”Men är inte det här en härlig formulering?” Säger han och pekar på följande: ” … ”Det är en sådan tydlig bild, man kan verkligen se det framför sig.” Hursomhelst; häromdagen sa jag till honom att jag tröttnat på det där; de eviga utläggningarna om sexuell frustration, kuken som antingen är slapp och skrumpen eller het och sprängande, de bittra tiraderna mot äldre kvinnor – konsekvent reducerade till ”fittor” och ”subbor” – objektifieringen av tonårsflickor. ”Sen känns sidorna alldeles kladdiga av sperma, det äcklar mig.” ”Jamen, det är ju det som är syftet.” Säger han peppat. ”Bruno ska vara äcklig, en vidrig och patetisk människa.”

Kommentar: Texten består i sin helhet av 3 A4-sidor. Det ursprungliga syftet var dels att recensera Elementarpartiklarna, som jag just läst, dels att driva med Houllebecqfans (i första hand representerade av stackars E som längre in i texten skulle få klä skott för mina elakheter). Tonläget är beskäftigt raljant och jag insåg rätt snart att jag inte brydde mig särskilt mycket om vare sig H, hans författarskap eller hans fans (utom E då).

2. Försök till kåseri på temat -> 

Alla hjärtans dag. Blev påmind av ett reklammejl från Tradera i morse som upplyste mig om att jag var bäst. Även Lensway ville gratulera (jag återgäldade vänligheten genom att beställa nya linser). Själv hade jag glömt, och O också, och innan han gick till jobbet tog vi tämligen kallsinnigt avsked av varandra. Blev jag inte nerspammad varje gång nåt-att-fira var i faggorna skulle jag förmodligen framstå som hjärtlös (vilket jag kanske är också; i år glömde jag t ex. helt bort min mors födelsedag).

Kommentar: Jag fick annat att göra, bland annat gick jag och köpte följande present, här arrangerad i ett smakfullt stilleben:

3. Poänglöst gnäll om ->

Jag gick upp för en halvtimme sedan, hade då legat i en timme och dragit mig, funderat över hur det faktiskt skulle vara att göra det; stiga upp alltså. Den här tiden på året kan jag (om helgerna, när tid finnes) grubbla över en sån grej i timmar. Har svårt att masa mig upp till den totala tristessen, det ständigt lika glåmiga vädret (den smutsvita himlen och de blötslemmiga träden och den patetiska snön som inte duger något till, som knappt förmår täcka gräsmattan) och konsekvensen av det; att jag stannar inomhus eftersom jag blir deppig av att gå ut. Stockholms vintrar förtjänar inte att kallas vintrar, jag vet inte vad de är, halvhjärtade försök att klamra sig fast vid hösten tills det blir vår?

Kommentar: Tråååkigt + har redan skrivit tusen dylika utläggningar tidigare.

4. Försök till relationskåseri med avstamp i att -> 

O har påbörjat en 15-poängskurs i konsthistoria och läser om barocken nu – för tillfället om Rembrandt och Velázquez – och det ligger konstböcker på golvet och i sängen och det är mysigt; jag fantiserar om att han så småningom kunde kombinera konstvetenskapen med arkitekturen och omskola sig till arkitekturhistoriker, men samtidigt känner jag mig lite… hotad också. Liksom: ska han, som för ett år sedan trodde att Caspar David Friedrich ”Vandraren över dimhavet” föreställde Karl XII, helt plötsligt få ”bättre” konstkunskaper än jag? (När vi spelar TP är det ju jag som ska briljera på konstfrågorna.) Många verkar tycka att det är en bra grej – typ ultimat – att dela intressen med sin partner, och det är det kanske på ett mer övergripande plan (det är ju svårt att leva med någon som, låt säga, drömmer om New York när man själv drömmer om den västerbottniska landsbygden), men det där specialiserade, nördiga, det man tänker sig som sin nisch – är det rätt skönt att ha ifred också

Kommentar: Syftet var – som synes – att skriva om tvåsamhet och gemensamma intressen, jag tycker ämnet är intressant, kanske utvecklar det så småningom.

Jamen, varför inte? Efter att Karl beundrat utsikten tar han hästen hem.

O-serie. Eller: Den shortsprydde konstprofessorn.

5. Om ->

En helg då jag arbetat; öppet hus på skolan igår, jag stod i dörren, hälsade välkommen, tog niondeklassare och deras föräldrar i hand och bockade av namn på en lista: ”Var du/ni på gymnasiemässan? Gjorde ni en intresseanmälan då? Nähä. Skulle ni kunna tänka er att göra en nu?” Jag kände mig jobbig och sa det till min chef: ”Hur ska jag be om personuppgifter utan att känna mig påträngande?”  Då och då kom skolans marknadsföringsansvarige och kollade hur många namn jag fått ihop. Som vanligt är konkurrensen hård om blivande elever, det s.k. målbilder att uppfylla; ”gode gud, ge oss femtio elever till läsåret 17/18!” Jag har skrivit om det tidigare: om hur skolorna numer tvingas hårdkonkurrera om eleverna, och att lärarnas jobb hänger på hur bra de lyckas med detta. Fast kanske är det värst för nischade skolor (som vår) i storstadsregionerna. De kommunala skolorna – särskilt de som erbjuder många utbildningar (och gärna ligger centralt) – har det inte lika tufft.

Kommentar: Jobb. Hur kul är det att skriva om egentligen?

Vy från kontoret. I en av mina svenskkurser ägnar vi oss just nu åt folksagor.

Avslutningsvis: Det brukar sägas att inspiration är överskattat, men för mig är det viktigt. Denna blogg drivs av lust och av lust allena.

Vad händer i mitt liv i övrigt då? Inte mycket (det gör det aldrig) men jag tänkte – eftersom det ursprungligen är menat att denna blogg ska vara kulturell – snabblista min senaste kulturkonsumtion.

• Jag har sett om BBC-versionen av Stolthet och fördom + läst om romanen. En årlig tradition, åtminstone det tidigare. Ny upptäckt: Elizabeth Bennet är jobbig! Tycker plötsligt att hon beter sig helt orimligt mot Mr Darcy och förstår inte varför han charmas av henne. I romanen beskriver Jane Austen henne som ”näsvis” och det är just vad hon är. Det där är för övrigt en typisk grej inom chick lit; att den kvinnliga huvudpersonen kan bete sig hur odrägligt som helst och ändå få Prins Charmig i slutet (som f.ö. alltid är ett under av tålamod). Mycket liten chans att detta skulle inträffa i verkligheten. Gällande Elizabeth: Det är bra att hon senare har vett att skämmas ordentligt för sitt beteende. Sen får man ju förlåta henne p.g.a. hennes ålder, hon är trots allt bara tjugo, vilket är lätt att glömma. En bra grej med att läsa om romanen då och då, till skillnad från att bara se serien, är att man får veta hur det går efter att alla gift sig. Jane och Bingley stannar t ex. bara ett år på Netherfield innan de flyr fältet, mrs Bennet blir helt enkelt för mycket även för deras vänliga naturer. Man får också veta att Lady Catherine de Bourgh så småningom ”förlåter” sin brorson och börjar besöka Pemberley igen. Däremot saknas tillfredsställande upplysningar om Miss Caroline Bingley, denna gång kände jag en oväntad sympati med henne, hennes elakheter beror ju främst på svartsjuka och jag tror verkligen att Mr Darcy krossade hennes hjärta när han gifte sig med Elizabeth.

• Jag har läst om Hamlet. Att sluta snusa slog ut min koncentrationsförmåga i veckor, jag var trött, hade konstant huvudvärk, hängde inte med i resonemang och klarade knappt att ta mig igenom en boksida, och när jag började känna mig bättre använde jag Shakespeare för att ställa diagnos på mitt mående. Mycket nöjd konstaterade jag att jag kunde läsa – och förstå – pjäsen under loppet av en förmiddag = jag var återställd. När jag pluggade litteraturvetenskap i början av 20-årsåldern skrev jag en analys av Att vara eller inte vara-monologen. Denna del är särskilt bra:

Vem gick och släpade
I svett och möda under levnadsoket,
Om fasan ej för något efter döden,
Det oupptäckta landet, varifrån
Man icke återvänder, skrämde viljan
Att hellre bära våra vanda plågor
Än fly till andra, dem vi icke känna?
Så gör oss samvet till pultroner alla
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över,
Och företag av märg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.

Befria dig själv, ta tillbaka handlingen! (Obs. dock ej i form av självmord!)

Under samma kurs analyserade jag även en dikt av Rimbaud, och nu kom jag helt löstryckt att tänka på Rimbaud i förhållande till Baudelaire (det är ju allmänt känt att B var R:s idol och stilmässigt brukar de ofta nämnas i samma andetag); är jag den enda som tänker att antingen föredrar man den ena eller den andra? (Liksom att man antingen är hund- eller kattmänniska?) B:s dikter är elegantare, sentimentalare (emellanåt sliskiga), han är New Romantic, medan R är brutal och osentimental, mer punk. R är av nämnda luddiga skäl mer min melodi, trots- eller snarare just på grund av att han (av uppenbara skäl) är den omognare av dem. Min favorit är allt sedan tonåren Ont blod:

Hednablodet återvänder! Anden är nära! Varför hjälper inte Kristus mig, varför upphöjer och befriar han inte min själ? Åh! Evangeliet är förlegat! Evangeliet! Evangeliet.

Jag väntar glupskt på Gud. Jag har varit en underlägsen ras i oändlig tid.

Dessa rader, ja, de rymmer mycket av vad det innebär att vara människa. Tycker jag.

• Och just nu läser jag Balzac. Förra veckan Frispråkiga historier, denna vecka Liljan i dalen. Gällande den senare har jag fastnat i det extremt långa förordet (som ligger sist i min upplaga) där Balzac försvarar sig inför ett åtal om kontraktsbrott och obetalda skulder samt mot diverse förtal. Jag fattar inte hälften (det redovisas en massa brev och kvitton hit och dit, Mona Sahlins försvarstal i samband med tobleroneaffären framstår som ett under av klarhet vid en jämförelse) men det är roligt att ta del av Balzacs dräpande kommentarer om dåtidens (det franska 1830-talets) journalist- och kritikerkår, vars fiskstimstendenser och drev följer ungefär samma mönster som de gör idag (bland annat lyfter han upp det ohederliga i bruket att använda knappt märkbara notiser de gånger tidningarna tvingas korrigera före detta huvudnyheter som visat sig felaktiga). I följande stycken avslöjar han också i vilket ljus han betraktar det egna författarskapet i förhållande till kritikerkåren:

Solen alstrar hela svärmar av mygg, och jag har märkt att det är likadant med all lysande poesi: varje blomma har sin särskilda insekt; varje framgång, berättigad eller ej, har sina fiender.

/…/

Det kommer en dag när såren har ärrats, då nedrigheterna från dem som har angripit en bakifrån är glömda; och för vårt lands ära måste man låta dem vila i glömska; smädesartiklarna förgår, böckerna består; de stora verken gör processen kort med de små fienderna.

Ja, det visade sig ju att han fick rätt. Inte mycket att glädja sig åt när man är död dock (han dog 51 år gammal, fullständigt utarbetad).

Balzac i sin arbetsmunkkåpa. Porträtt av Louis Boulanger från 1836.

Åter till Frispråkiga historier som är en samling burleska vuxensagor fullproppade med pilska präster och vampiga kurtisaner, skrivna i ganska pladdrig ton. Det märks att mycket är hastverk, men en del är också riktigt bra. Min favorit är Häxan som handlar om en främmande skönhet, ”av morisk ras”, som flyttar in i en liten by där hon förlustar sig med en lång rad unga män som sedan dör som flugor. Berättelsen utspelar sig under 1200-talet och är upplagd som en deckare där en inkvisitor pusslar samman vittnesmål inför en kommande rättegång, man misstänker nämligen att man har att göra med en demon i kvinnokropp. Vittnesmålen innehåller många heta sexscener, varpå följande är en personlig favorit:

… jag kände mig gripas av vassa klor och svingas upp i luften, buren av denna demon som slagit ut sina vingar och sade till mig; ”Rid, min ryttare! håll dig fast vid min man, vid min hals, och rid, rid!”

Jag såg jordens städer som i en dimma och hörde rusiga kärleksord stiga upp från dem. Mitt sto med moriskansikte visade mig under vår svindlade flykt hur jorden parade sig med solen, himlakropparna med varandra, och hur deras blixtar och stormar och åskskrällar motsvarade människornas kärleksviskningar. Vi svingade oss allt högre och högre, jag förstod hur litet en präst betydde mot hela denna aldrig sinande ström av stjärnor där allt parade sig, metaller, stenar, vatten, luft, växter, djur, människor, andar, världar, planeter, och jag förnekade min tro.

Pladdrigt som sagt, men snacka om praktorgasm.

Gustave Doré illustrerade samlingen 1881.  Hans illustrationer är dock inte i närheten av lika snuskiga som Joseph Hémards i följande utgåva från 1926:

Och det var nog allt, och ha! det blev ett inlägg ändå! Är ofantligt stolt över detta.

Tack Houellebecq!

/…/ kvinnorna var avgjort bättre än männen. De var smeksammare, mer älskande, mer medkännande och mildare; mindre begivna på våld, egoism, självhävdelse, grymhet. De var dessutom förnuftigare, intelligentare och mer arbetsamma.

Så egentligen, frågade sig Michel medan han iakttog solstrålarnas spel över gardinerna: vad tjänade männen till?  Det är möjligt att manlighet under tidigare epoker, då björnarna var talrika, kunde spela en specifik och oersättlig roll: men sedan några århundraden tillbaka tjänade männen uppenbarligen inget syfte längre. De gäckade ibland sin leda genom att spela tennis, vilket var ett mindre ont; men ibland ansåg de också att det var bra att föra historien framåt, det vill säga genom att sätta igång revolutioner och krig. Förutom de absurda lidanden som krigen och revolutionerna ledde till förstörde de allt det bästa i det förflutna genom att gång på gång jämna allting med marken för att bygga nytt. Eftersom den mänskliga utvecklingen inte hade någon given plats i ett regelmässigt förlopp som ständigt rörde sig framåt och uppåt, fick den mänskliga utvecklingen en kaotisk vändning, blev ostrukturerad, oregelbunden och våldsam. Allt detta var männen (med sin smak för risk och spel, sin groteska fåfänga, sin ansvarslöshet, sin inneboende våldsamhet) direkt och ensam ansvariga för. En värld av kvinnor vore i alla avseenden oändligt överlägsen; den skulle utvecklas långsammare men regelmässigt – utan recidiv eller ständiga, olycksdigra ifrågasättanden – i riktning mot ett tillstånd av gemensam lycka.

/ ”Elementarpartiklarna”, s. 184-185

Ibland – bara nån gång då och då – är det skönt att ge efter för onyanserade resonemang. Det är lite som att tröstäta när man är deprimerad, antar jag, och just nu är jag väldigt, väldigt samtidsdeprimerad. Men för övertydlighets skull: Jag hatar inte män, och jag vill inte utrota dem från jordens yta (möjligen med undantag för de tre som figurerar på bilderna ovan, de får gärna drabbas av varsin massiv hjärtattack, helst redan idag). I övrigt: Jag ska försöka undanhålla mig från politiska kommentarer framöver, eftersom det bara gör mig ledsen och arg.

En glesbygdsthriller och debatten om ett självständigt Norrland

Solrosen på gården har blommat i veckor; en gul, glad optimist i den bleknande grönskan; hej hösten, jag är inte rädd för dig! Själv tycker jag att naturen får bestämma sig nu; är trött på de här kvava tråkiga dagarna som varken är det ena eller det andra, som gör att jag varje morgon tvekar mellan sommarklänning eller kofta. Nej, öppna grindarna mot de meningslösa hagarna där de overkliga svamparna ruttnar.

För ett tag sen läste jag ”Generation loss” av Elizabeth Hand, jag har ju prövat lite nya genrer det senaste året – rysare, thrillers – mest för att jag varit trött på den smakfulla realism jag vanligen konsumerar. I alla fall; jag snubblade över den här intervjun och gillade henne omedelbart (att hon lyssnar på black metal och bor i ett Maine som verkar påminna rätt mycket om övre Norrland bidrog absolut), jag tänkte att jag skulle vilja hänga med henne och det kunde jag ju bara göra genom att läsa något hon skrivit.  Så jag beställde den där boken och älskade den. Inte omedelbart, de första femtio sidorna – som handlade om huvudpersonen Cass Nearys bakgrund som punkare och fotograf och hennes allmänt deppiga New York-tillvaro – var småtråkiga, men sen när Neary drar till ett vintrigt Maine för att intervjua en eremitisk fotograf blev allt genast bättre. Mycket beroende på miljöbeskrivningarna, Hand lyckas göra det gråkalla kustlandskapet lysande bjärt, magiskt:

Fiskmåsarnas skrik ebbade ut till ett dämpat, knappt hörbart, ljud; vinden som riste i trädkronorna var högljuddare än havet. Mossan var så tjock och fuktig att det var som att gå på en blöt matta, och det var inte bara marken som var klädd med mossa, den täckte allting, stenar, stockar, till och med en tom ölburk. Skulle jag somna på marken skulle den antagligen täcka mig också, liksom det här ljusgula möglet, och något som Toby kallade gammelskägg, långa strängar av lava (översättaren måste skrivit fel, det ska nog vara lav, m.a.) som hängde från grenarna likt hår. Till skillnad från stenarna vid hamnen såg stenarna här mjuka och sammetslena ut. De såg levande ut, som om man skulle kunna ertappa dem med att andas om man tittade på dem tillräckligt länge.

Det var en konstig plats som man föreställer sig som en sagoskog. Men träden skrämde mig. När jag kände på ett av dem var barken inte fuktig, utan blöt och slemmig. Den verkade ge vika under mitt finger, som hud.

Isaac Leviatan; ”Ferns in the forest”, 1895

Jag tyckte också om hur hon skildrar lokalbefolkningen (karga, rättframma, misstänksamma mot främlingar) och deras livsvillkor. Hand beskriver en plats där det tar timmar för polisen och ambulansen att anlända vid en olycka, en plats som bara anses intressant under de idylliska sommarmånaderna och under höstens jaktsäsong då turister kommer för att leka högviltsjägare och sno åt sig av djurbeståndet. Där det finns en bitterhet, som gränsar till hat, mot storstadsmänniskor och de maktcentra som roffar åt sig av traktens naturtillgångar utan att befatta sig med dem som tillhandahåller dem. Detta fick mig att associera till livet på den norrländska glesbygden, och till debatten (om det nu är någon debatt i ordets rätta bemärkelse?) om ett självständigt Norrland; jag kan förstå ilskan, både hos romankaraktärerna och debattörerna. Gällande de senare, och nu kör jag en kommentar till debatten, tänker jag emellertid att det finns fördelar med att vara ”bortglömd” också; marken är inte särskilt exploaterad vilket möjliggjort bevarandet av en av Europas största vildmarker, man får vara ifred, fler vet hur man överlever på egen hand; kan odla, jaga och hugga ved vilket i sin tur ger en ökad känsla av frihet. Dessutom är bostäderna billiga, vårdköerna kortare och den psykiska hälsan bättre. Själv skulle jag därför, den dag katastrofen inträffar, hellre befinna mig i stugan än i stan. Och då skulle det bara vara positivt att konkurrensen inte var särskilt hård. Samtidigt; visst, mobiltäckningen skulle absolut kunna vara bättre, och det är nedslående att det finns så lite jobb; på grund av jobbristen är det till exempel svårt att flytta hem. Sen är det förstås gräsligt att folk i nöd inte alltid får hjälp i tid.

Tillbaka till Hand: Mordmysteriet då? För ”Generation loss” är en thriller. I trakten Neary befinner sig försvinner folk spårlöst, ibland hittas de drunknade eller ihjälfrusna, ibland syns de bara inte till igen. Då och då nämns en försvunnen ung man, sen försvinner en tonårsflicka (som är gotare – extra pluspoäng för det), man söker efter dem men det är aldrig det som står i centrum. Neary ägnar sig istället åt sitt uppdrag; att försöka få något vettigt ur den misantropiska fotograf hon kommit för att intervjua. Samt att nysta i hennes bakgrund som en av grundarna till ett hippieaktigt konstnärskollektiv på 70-talet. Det är bra att det som skulle kunna ses som deckarintrigen är nedtonad tycker jag. Jag är mer intresserad av det andra: traktens säregna skönhet, karaktärernas psykologi, fördjupningarna i en massa mörk, spännande bildkonst. I slutet knyts allt ändå ihop och det visar sig att morden och konsten är mer sammanlänkade än man anat.

Och nu; regnet nalkas, jag ska hämta in min tvätt så att den inte blir blöt. Sen fundera över vad jag ska läsa härnäst.

Högst upp: Franz Marc; ”Woman in Winter Landscape on a Green Bench”, 1906

Bokslut

Jävla Ian McEwan; måste du vara så melodramatisk? Vi lever inte i Antikens Grekland; du behöver inte skriva tragedier för att beröra. Numer räcker det med att vara melankoliskt subtil!

Har läst ut Domaren nu och borde ha förstått att en författare som skrivit en så deprimerande bok som Försoning inte är att lita på.

Böcker jag läste förra året och böcker jag läst i år

Söndagskväll 29 maj, 2016

Jag sitter på balkongen och dricker kallt vitt vin och läser för tredje gången om Gillian Flynns Vassa föremål. Älskar denna roman och var säker på att jag hade bloggat om den tidigare, men sen upptäckte jag att inlägget aldrig publicerats. Alltså det här inlägget, som ni läser just nu. Kändes synd eftersom det faktiskt var/är färdigskrivet (jag glömmer ofta att publicera mina inlägg, tänker att jag bara ska redigera dem först och sen kommer något emellan), så här följer det nu, fem månader för sent, med ett rykande färskt efterord.

December – 2015

Under året har jag läst runt tjugofem-trettio titlar, ett snitt som inte skiljer sig nämnvärt från tidigare år, och som jag antar är en hyfsad prestation för en kvasiintellektuell av förutsägbart slag. Nu ska man emellertid inte läsa för att kunna skryta med att man läst, även om det kan te sig lockande, utan för att man tycker om att läsa. Detta till trots finns det vissa titlar jag tvingat mig igenom på pin kiv (b.l.a Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick).

Grejen med att läsa mycket, särskilt under kort tid, är att böckerna tenderar att flyta ihop med varandra och uppgå i något slags grumlig litteraturmylla. I efterhand brukar jag därför ha svårt att redogöra för exakt vad de handlade om (minns ingenting av Stjärnans ögonblick, ej heller av Robert Bolaños Amulett). Istället minns jag den känsla de fyllde mig med under läsningens gång, huruvida jag tyckte om att ”vara” i boken eller inte. Jag tänker att det är detsamma med böcker som med personkemi; vissa blir man vän med, eller rentav förälskad i, och andra gör en istället obekväm eller uttråkad (jag hade ingen personkemi med Stjärnans ögonblick och Amulett). Som vanligt har jag därför spenderat mycket tid med mina gamla vänner klassikerna, och läst titlar av bland annat Henry James (Amerikanen), Guy de Maupassant (Bel-Ami), Elizabeth Gaskell (Hustrur och döttrar), William Thackeray (Fåfängans marknad), Ernest Hemingway (En fest för livet), Graham Greene (Brighton Rock och Den mänskliga faktorn), Aleksandr Solzjenitsyn (En dag i Ivan Denisovitjs liv) och Robert Louis Stevenson (Dr Jekyll och Mr Hyde).

Trevligt sällskap, tyvärr är det bara jag och Elizabeth som nedlåter oss att le, å andra sidan tillhör vi det svagare könet:

Bland dessa var samtliga läsvärda, men jag gillade särskilt Brighton Rock och Dr Jekyll och Mr Hyde. (Den tidigare är kanske rentav årets bästa läsupplevelse.) John Fowles Samlaren var också bra. Böckerna har en gemensam nämnare i att de alla porträttar osympatiska människor med bristande empati; både Pinkie i Brighton Rock och Frederick Clegg i Samlaren kan bäst definieras som psykopater, och Mr Hyde, ja, han är ju också psykopat, och lite andra grejer utöver det. Att jag hyser en morbid nyfikenhet gällande det mänskliga psykets mörkare sidor är förmodligen ingen nyhet. 

Nyutgivet då? Jag har inte läst en enda bok som utkommit i år. Försökte mig på Stoner, men eftersom jag inte orkade igenom den räknas den inte (alla älskar den och jag verkar vara den enda som inte blivit berörd..?). Har däremot förstått att åtminstone ett par titlar är läsvärda och de ska beställas så snart de utkommit i pocket (ty inbundna böcker är så dyra). Plus att jag nu har Vilette i min ägo, och den är jag jättepeppad på.

När jag ändå nämner Stoner kan jag förresten lika gärna passa på att redogöra för andra böcker jag inte läst klart; Thomas Bernhards Skogshuggning, Dostojevskijs Underjordisk dagbok och Natalie Sarrautes Planetariet. De två tidigare har jag inte gett upp hoppet om – jag tänker att jag borde gilla dem – men den sistnämnda är ett hopplöst fall; jag får bokstavligen ont i ögonen av att läsa- och försöka begripa vad som står. Plus att stilen provocerar mig.

Även om jag inte läst nyutgivet har jag läst en del samtida författare. Jag gillade Karolina Ramqvists Flickvännen, Claire Messuds Kvinnan på övervåningen och Curtis Sittenfelds Systerland. Framförallt de två förstnämnda, som båda, på var sitt sätt, beskriver kvinnor i själsligt vakuum. Även om de har kontakt med yttervärlden är de på något sätt isolerade, den ena i sin längtan efter en kille som aldrig kommer, den andra i sin självbild som en konstnär som ”aldrig blev något”. Båda har fastnat i väntan, och låter tiden passivt gå. Ett typiskt kvinnligt tillstånd? Författarna gör tack och lov inga könspolitiska analyser och det är bra.

Mer: Jag har läst Susan Hills Kvinnan i svart. Den var stämningsfull, men jag hade önskat att den varit läskigare. Den har så mycket potential, och Hill hade kunnat ta ut svängarna ännu mer. Detta till trots; jag läser faktiskt om den just nu (inte i skrivande stund, men.. osv.)

I kategorin biografi läste jag Joan Didions Blå skymning, melankoliskt vacker men distanserad (Didion är så sval), och Jon Krakauers Into the wild, som jag skrivit om här. Jag läste också Lena Dunhams flyhänta Not that kind of girl (den blev förresten utgiven i år?), och Erica Jongs gnälliga och självcentrerade Rädda livet, som jag kunnat klara mig utan. Sedan läste jag om Putin. Och Michael Dahlens Monster som bestod av lättviktiga presentationer av olika seriemördare.

Mest överraskande, åtminstone för mig själv, är emellertid att jag läst flera deckare; en genre jag avfärdat av diverse skäl, framförallt för att de brukar vara dåligt skrivna och följa ett förutsägbart mönster med ”livstrött, cynisk och alkoholiserad manlig polis” i huvudrollen. Hursomhelst har jag läst flera titlar av Peter Robinson, Peter May och Gillian Flynn. Och i de första två återfinner man också denne polis (May behandlar dock rollen med finess), men det har varit helt okej. (Även Gillian Flynn låter sina huvudkaraktärer vara tilltufsade av livet enligt given mall även om hon varierar greppet genom att låta dem vara kvinnor i avsaknad av polisbricka.)

Med detta sagt ska jag erkänna att jag i snabb takt slukade Vassa föremål, Mörka Platser och Gone Girl, och av dessa var Vassa föremål så bra att jag genast läste om den. Det finns något förföriskt över genren ”mord i gudsförgäten håla där det bor märkliga original och händer mystiska saker” (tänk typ True Detective, Top Of The Lake och naturligtvis, Twin Peaks). Det jag fastnade för i Vassa föremål var inte så mycket handlingen – unga flickor blir mördade i småstad – som själva karaktärerna; den depressiva huvudpersonen, med ärr efter skärsår över hela kroppen, den kyliga och samtidigt sköra överklassmamman, den psykopatiska high school-prinsessan till lillasyster, och den undersköne men sorgsne tonårspojken som sitter ensam och super på barer. Mixen är helt enkelt underbar.

Avslutningsvis; läs Brighton Rock och Vassa föremål, de är de bästa böckerna jag läst i år.

Tillbaka till söndagskväll 29 maj 

Jag har inte alls varit lika bra på att läsa i år, tjugofem-trettio titlar! vad fan… En anledning till att jag läser mindre är för att E har börjat pendla från Älvsjö, vi åker tillsammans både till och från jobbet och det innebär att jag förlorar säkert två timmars lästid i veckan. Men någon slags halvårsrapport ska jag i alla fall försöka mig på.

Jag har läst Dracula och lite skräcknoveller av Edgar Allan Poe och HP Lovecraft och Gillian Flynn, det bloggade jag om i januari, och så har jag läst ett par svårpenetrerade essäer av Charles Lamb (tidig 1800-talsengelska är inte helt lätt) och även ett par texter av Thomas de Quincey, bland annat Om sjöarna och sjöpoeterna i samlingsutgåvan Suckar ur djupen och halva Om mordet som skön konst, som jag verkligen gillade – den var rolig! – men som jag sen glömde bort. Jag gillar Charles Lamb också, åtminstone gillar jag hur jag tänker mig att han var som person; alla beskrivningar av honom är så sympatiska, och så är det så fint att han tog hand om sin sjuka syster (hon högg ihjäl deras mamma med en kökskniv! det var mindre fint); jag har faktiskt tänkt att jag ska skriva om Charles Lamb, har till och med ett illa skrivet utkast någonstans.

Charles Lamb var rätt snygg också.

Jag har läst lite i Walter Bejamins Passagearbetet, men sen gav jag bort boken till C i fyrtioårspresent eftersom jag inte hade tillräckligt med pengar för att köpa något annat åt henne. (Jag ger ofta bort mina böcker och sen ångrar jag mig, men jag skulle aldrig begära dem tillbaka, det vore höjden av ofinhet.) Det har helt klart varit de halvlästa essäernas halvår.

Sen har jag läst Houellebecqs Underkastelse, det har jag nog också nämnt någonstans. Läste ni förresten Kajsa Ekis Ekmans essä (ja, ännu en essä) i DN häromveckan som handlade om sexualiteten i hans romaner? Om hur kritikerna hyllar honom som provokativ men själva vägrar att låta sig provoceras? Denna iakttagelse var träffande, men  i övrigt var det trist att hon nöjde sig med att skriva att han var en gubbig rasist, jag hade hoppats att hon skulle lyfta fram mer spännande perspektiv, gjort en textnära analys, hävdat att hans sexscener är upphetsande eller nåt. (Men det skulle väl vara för oanständigt för DN?) (Ps. Jag underkänner alla litteraturanalyser som inte presenterar citat ur de böcker som avhandlas.)

Som en direkt följd av François forskning i Underkastelse, läste jag J.-K. Huysmans Mot strömmen, ”dekadenternas bibel”, en roman där det egentligen inte händer något alls; i kapitel efter kapitel avhandlas främst huvudpersonen des Essientes personliga smak och preferenser; hans inredningsideal, hans inställning till parfymer, böcker, konstverk, religion, filosofi, kvinnor e.t.c. En ovanligt spännande inledning på ett kapitel kan således lyda som följer:

Han hade alltid älskat blommor, men denna passion, som under hans besök i Jutigny hade omfattat alla blommor utan förbehåll för vare sig art eller släkte, hade till sist förfinats och preciserats till en enda typ.

Och vilken typ undrar ni nog (darrande av förväntan)? Jo, ”tropiska växter”. Däribland orkidéer, men framförallt de ”vegetabiliska vampyrerna”, de köttätande växterna, och så redogörs detta intresse i detalj under följande sju och en halv sida. Romanen hade emellertid flera komiska partier, som t ex. när des Esseintes får för sig att han ska odla drivhusblommor och skickar efter mängder av exotiska djungelblommor som inledningsvis fascinerar honom, men som därefter ger honom mardrömmar. En annan rolig grej är när han köper en sköldpadda som ska matcha hans matta och därefter upptäcker att färgen på skalet inte funkar till mattans färgskala och därför låter en juvelerare täcka det med guld och ädelstenar, som det stackars djuret knappt orkar bära på sin rygg. Des Essientes är slutligen nöjd, men då vägrar sköldpaddan – till hans stora förtret – stanna på mattan, utan gömmer sig istället ”obstinat under ett skåp”. Senare, samma kväll, hittar han den död. (Varpå jag skrattade gott.)

(Anledningen till lång utvikning om Mot strömmen beror på att jag saxat det från ett annat opublicerat blogginlägg.)

Nu försöker jag läsa Josefine Klougarts En av oss sover och den är jättefin och poetisk och djup och allt sådant, men det finns ingen röd tråd, bara en massa känslor och minnen och associationer. I Huysmans fall hade jag överseende, men det är något med Klougart som går mig på nerverna. Antar att vi inte har den där personkemin jag skrev om tidigare + att hon inte har Huysmans bildning och humor.

I bokhyllan står rätt många böcker och väntar otåligt; Jill Alexander Essbaums Hausfrau har stått där i månader, jag har påbörjat den och sen lagt den åt sidan. Samma med Jonathan Franzens Renhet, som jag tidigare nämnt, och stackars Vilette. I veckan fick jag Sylvia Plaths noveller i urval; Johnny Panic och drömbibeln, av min kollega P. Eftersom jag samlar på Plath och Hughes blev jag jätteglad. MEN, också med denna; jag läste Hughes förord och halva titelnovellen och det var allt. Vet inte vad det är med mig, jag har inte varit såhär seg på åratal.

Åh, nu minns jag! Jag har läst om Anaïs Nins Incest och Britt Arenanders Anaïs Nins förlorade värld. Även om detta skrev jag ett opublicerat blogginlägg, ”Anaïs Nin och männen” heter det och är jättelångt och inte färdigt. Ska försöka färdigställa det.

Jag vet att jag läst något mer också, det ligger för sjutton alltid minst en bok i min väska, men jag kommer inte på vilken/vilka just nu.

Nu har det mörknat här på min balkong och jag får snart svårt att urskilja tangenterna. Som ni märker har jag mycket att ta itu med, men tills dess fortsätter jag mitt monomana läsande av Vassa föremål som inte ens går att citera ur eftersom ingenting egentligen är tillräckligt spot on (trots att jag tycker att allt är spot on). Den kommer aldrig bli en klassiker, men det spelar ingen roll, jag antar att jag helt enkelt är lite kär i Gillian Flynn.

Blommor

Hittar denna frågeställning i Walter Benjamins kapitel om Baudelaire:

Är blommorna i avsaknad av själ? Är det en av implikationerna för titeln Fleurs du mal? Med andra ord: Är blommorna en symbol för prostitutionen? Eller skulle blommorna genom denna titel förvisas till sin sanna plats?

Jag är möjligen trög, men jag förstår inte om det är Baudelaire eller någon annan som formulerat dessa frågor. Det står ”Hit hör det följebrev som sändes till Fernand Desnoyers tillsammans med de båda Crépuscules för dennes Fontainebleu. Paysages, légendes, souvenirs, fantaisies (1855).”

Nej, blommorna är inte i avsaknad av själ! Deras själ är skönhet, de knoppas, blomstrar, dör, och det alldeles för snabbt. Jag blir alltid ledsen när en fulländad blomma börjar hänga med nacken, skrumpna ihop. Det får mig att tänka på hur tillfälligt, och skört, livet och det vackra är.

Kort om Jenny Diski

Jag sitter på tåget och läser ikapp mig på Jenny Diskis blogg. Hon är sval och sardonisk som vanligt, skriver mest om sin cancer, reflekterar kring döden. De kroppsliga plågorna, bieffekterna av behandlingen, hur mycket tabletter hon måste äta. Hon är mycket trött; ägnar merparten av sin tid i sängen, när hon inte är på sjukhuset. Hon hatar att vara sjuk. En del inlägg innehåller stavfel.

I en underhållande essä i London Review of Books, med titeln ”Who`ll be last?” reflekterar hon kring konsekvenserna av att offentliggöra sitt döende; att människor börjar kalkylera, räkna dagarna. Hon liknar det vid en tävling:

If it were a race, the first man home – except for Iain Banks who won the trophy by a mile – would be Oliver Sacks (announced 19 February – died 30 August), with Henning Mankell (announced 17 January – died 5 October) a close second. Lisa Jardine won a race of her own, staying shtum publicly, her death a surprise except to the few who knew. So Clive James (announced May 2011 – ?) and Diski (announced 11 September 2014 – ?) still battle it out for third place.

Hon tillägger att ovan nämnda kollega – Clive James – ”bett om ursäkt” för att det tagit så lång tid: But already Clive James, after telling the world five years ago that he had untreatable leukaemia, has had to apologise for not yet being dead /…/  

Hon behåller sin humor. Samtidigt är det tragiskt förstås. Särskilt när jag ser en selfie hon lagt upp på Twitter, där hon är kraftigt uppsvälld med blåmärken under ögonen. I en tweet ber hon, den tidigare så hårdnackade eremiten, människor att hälsa på. Det är en öppen inbjudan:

Dear all Is there anyone able to visit me in Cambridge? House bound feeling in need of some good conversation trouble writing.

Det får mig att fundera om ensamhet är en lyx enbart de friska kan unna sig. Diski kapitulerar, sjukdom är alltid ett nederlag.

Dessa rader, alltid aktuella:

Av misstag, gnidighet, synder, förtal

behärskas vår själ, och vår kropp de föröder,

och vi odlar, lika ömt som tiggaren göder

sina löss, våra älskvärda samvetskval.

 

Vår synd är envis, vår ånger är feg,

vi bekänner inget gratis, och är aldrig sena

att åter glatt slå in på vår smutsiga väg

i tron att eländig gråt gör oss rena.

/Baudelaire

Måndag 22 februari

Godmorgon, lediga måndagen igen, och länge sen jag skrev (hela tolv dagar sen). Ibland längtar jag tillbaka till dagbokstiden, då jag skrev privat och ocensurerat, gjorde så i 14 år, sen tröttnade jag. Samtidigt innebär bloggandet att jag anpassar- och justerar mig. Men kanske är det vad som krävs för att överleva; ärlighet går inte ihop med att vara ”en fungerande medborgare”, och ändå är det just oliktänkare samhället behöver för att förbli mänskligt.

Stackars människan! Tänkte jag igår då jag tog tunnelbanan in till stan. En man med en raggig liten tax blev utskälld av konduktören i tågets högtalarsystem för att han inte han ”inte hade koll på sin hund” när han gick genom dörrarna. När han slog sig ned bredvid mig märkte jag att hans händer skakade så våldsamt att han knappt kunde hålla i kopplet; han såg ut att oavbrutet behöva ”samla sig”, som om han när som helst skulle falla sönder. När människor passerade i gången fräste de åt honom att hunden blockerade vägen. Och stackars lilla hunden; den såg så trött och ynklig ut. Jag ville ta upp den i famnen och stryka den över pälsen. Ja, jag ville trösta både den och mannen, men varken sa eller gjorde något, förstås. Hade det inte varit andra i vagnen hade jag pratat med honom, men jag står inte ut med publik.

Misär. Stationerna Farsta strand-Farsta-Hökarängen; alltid kliver det på åtminstone någon representant från samhällets botten; alkisar, knarkare, galningar som pratar för sig själva. Samt tiggare (näst sist jag åkte hann fyra romer passera med sina pappmuggar, tidningar, inplastade kort innan jag nått Skogskyrkogården).

Och nu lyssnar jag på ”I don´t mind the pain” med Danzig, läser in vad jag själv känner i texten, skiter i allt utom refrängen. Det är en så bra låt:

Jag och J gick på Moderna. Såg utställningen Livet självt. Fint folk där; välklädd medelklass, så snygga och allvarliga, med pannor i djupa veck över den mest banala skit. Några exempel; en installation bestående av plastpåsar med brunt vatten som skulle symbolisera miljögifter. En trave smutsiga hinkar, slangar och motordelar som bara kunde vara spännande för de som inte växt upp inom arbetarklassen. Någon slags oformlig vaxklump i en glaslåda. En urtråkig kornig video av en häst vid en motorväg om natten. Enda behållningen var tre meskalinteckningar av Henri Michaux, och en dystopisk video med en apa med människomask instängd i en fallfärdig byggnad i ett japanskt rivningsområde.

Pierre Huyghe: Human mask, 2014

Jag får ibland känslan, när jag är på konstutställningar, att besökarna är ”rädda för att missa poängen”. De blir därför ängsligt stående lika länge framför varje konstverk, oförmögna att använda den egna smaken som kompass för uppmärksamheten. Som om konstens själva syfte skulle vara att vara svårtillgänglig, exkluderande, innehålla en massa dolda koder reserverade för ett exklusivt fåtal. Själv tänker jag att konst är något direkt; antingen fångas man eller inte. Och det är först när man blivit infångad man kan göra mer inträngande studier; därför att det är njutbart, därför att man vill stanna kvar hos/i verket. Det handlar inte om ”plikt”.

Kulturvärlden idag; så polerad. När jag för någon vecka sedan läste om Britt Arenanders Anaïs Nins förlorade värld – en trivsam liten bok som redogör för Nins Parisår, tillsammans med bleknade bilder från hennes olika bostäder, stamställen med mera – tänkte jag på hur mycket beskrivningarna av författarna och konstnärerna skiljer sig från dem idag. Henry Miller som är så sjavig och illa klädd att han i passkontrollen nekas inträde till Storbritannien, hans hustru June som går klädd i sammetsklänningar med hål i, Anaïs Nin som lappar och lagar sina kläder och bär trasiga sandaler. Inga Rodebjerkappor och Acnejeans där inte. De tryckte sina egna böcker också, levde under radarn. Det är inspirerande. Framförallt detta: att de inte dolde sin fattigdom. Inte skämdes för den.

Anaïs Nin. Jag har just läst om Incest, håller på att skriva ett långt inlägg om den, och om henne som person. Hon gör mig matt med sin självupptagenhet och sina kärleksaffärer; sida upp och sida ner frossar hon i hur män blivit förtrollade i henne:

Henry läser min roman och blir förälskad i mig på nytt. / Bone (…) darrar när jag närmar mig honom. / Rank, liksom Hugh, förlorar sig i min kropp och ger sin själ. Allendy (…) älskar mig.

Tänk om hon var ens tjejkompis! Herregud så trött man skulle bli. Signifikativt att hon inte har några väninnor dock; i Incest nämns inga närmare vänner av det egna könet. Funderar om hon saknade intresse för detta, eller om hon blev bortstött. Kvinnor brukar i regel vara misstänksamma mot kvinnor som har framgång hos män.

Ändå tycker jag ju om Nin, hon var min husgudinna under tonåren, man måste bara insupa henne i lagom doser.

 Anaïs Nin på promenad, New York, 1971. Jag älskar att hon bar cape. 

Kaffet har kallnat. Jag ska gå till Fasta centrum och hämta ut böcker. Solen lyser utanför fönstret.

När det privata blir politiskt

Funderat över Ebba Witt Brattström på slutet, det här med att hon i intervju efter intervju slungat ur sig hätskheter mot exmaken Horace. Nu slipper hon honom äntligen, tack och lov har de ingen kontakt längre e.t.c. Och nu ska hon ge ut en bok om deras tjugofemåriga äktenskap. Man förstår att den kommer att handla om vilket svin han är och hur förtryckt hon varit, och säkert som ett amen i kyrkan kommer hela kulturetablissemanget kasta sig över den och i ett sträck kalasa i sig smaskigheterna. Vad kan han ha gjort? Misshandlat henne? Något ännu värre? Efter att ha tagit del av hennes utgjutelser är nyfikenheten total; det kan helt klart vara hur illa som helst! (Och ju värre, desto bättre!) Och naturligtvis bör ingen tvivla på att syftet bakom boken är ädelt: ”Det personliga är politiskt”, och det havererade äktenskapet kan därmed inlemmas i ett feministiskt teoribygge där den egna, intima ilskan ska betraktas som universell. Ett offentliggörande av den blir därmed inte alls tarvlig utan ett viktigt, ja berättigat bidrag till en allomfattande kvinnokamp. Dock: Om Ebba varit man hade beteendet varit otänkbart; ty ingen sympatiserar med en arg man – män, som de privilegierade översittare de är – har ingen rätt att känna något som ens påminner om frustration visavi kvinnor. En bok där Horace skulle anklaga Ebba för översitteri skulle därför enbart betraktas som patetisk. I övrigt tar jag – ovetandes som jag är – ingen sida i ”kriget”, och förmodligen kommer även jag läsa boken och därefter, det vet jag redan, känna mig äcklad över mig själv.

Spökhistorier och det mänskliga psykets irrvägar

Skräckberättelserna jag beställde för ett tag sedan kom förra veckan, och sedan dess har jag intagit slukarmode; Domarens hus och andra noveller, av Bram Stoker, lästes ut igår. Gillian Flynns En sån som du, tog – tyvärr – bara någon halvtimme att läsa (men jag gillade den), och så har jag läst en handfull Edgar Allan Poe-noveller och en Lovecraft-novell.

Börjar med Lovecraft; novellen med titeln Bilden i huset, påverkade mig och skrämde upp mig. Berättelsen, som är blott tio sidor lång, handlar om en man som under en cykeltur på landsbygden överraskas av regnet och som tar skydd i ett till synes övergivet gammalt ruckel. Novellens inledning består av en lång ondgörelse om hur vidriga denna typ av ruckel är, och särskilt den typ av människor som bebott dem:

Den hemskaste synen av alla är de små omålade trähusen långt från allfarvägarna. De brukar oftast huka sig i någon fuktig, gräsbevuxen backe eller luta sig mot någon enorm bergsknalle. I över tvåhundra år har de hukat sig där, medan slingerväxterna har klättrat över dem och träden har vuxit och brett ut sig. /…/ I sådana hus har det vuxit upp generationer av underliga människor, vilkas like världen aldrig har skådat. Deras förfäder hyste en mörk och fanatisk trosuppfattning som skiljde dem från deras medmänniskor, och därför sökte de sig till vildmarken. /…/ Berövade kontakten med ljuset från civilisationen använde dessa puritaner sin kraft i sällsamma syften, och i sin isolering, sitt sjukliga självförtryck och sin kamp mot den skoningslösa naturen, började dessa utveckla mörka dolda anlag /…/

Kanske måste man ha erfarenhet av avfolkningsbygder, övergivna småbyar och förfallna hus i inlandet, för att tycka att detta är otäckt. Själv kan jag med lätthet föreställa mig hus av denna typ; under privata små expeditioner har jag besökt dem, och även – förlåt mig min ungdoms synder – brutit mig in i ett par av dem. Att vandra omkring i hus där fönsterrutorna spruckit, där gardinerna blivit skira, blekta och fläckiga av ålder, där de enstaka kvarlämnade allmogemöblerna är trasiga och täckta av damm och där de murade öppenspisarna långsamt vittrat sönder, är en sällsam upplevelse. Likaså att ströva runt i de tillhörande trädgårdarna – en gång hållna i noggrann tukt – där gräsmattorna växt sig till vild ängsmark; där vinbärs- och rosenbuskarna bildat ogenomträngliga snår, och där träden, och brännässlorna, smugit sig tätt inpå husknuten. Det finns en särskild stämning på dessa ställen som kan göra en illa till mods. Inte för att platserna av nödvändighet skulle vara hemsökta, eller fungera som undanskymda boningar för ljusskygga psykopater, utan för att övergivna hus alltid har något spöklikt över sig. Det är lätt att fundera över de människor som en gång bebott dem – en gång lika levande som du och jag, numer utsuddade av det förflutnas mörker – samt kring de nuvarande ägarna som i sin tur är frånvarande och till synes likgiltiga. Det är som om husen i sig själva är gengångare från det förflutna.

Hursom; när huvudpersonen kliver in i huset är det mörkt, dammigt och ålderdomligt möblerat; där fanns inte ett enda föremål ”som med säkerhet var tillverkat efter Förenta staternas självständighet.”  Han slår sig ned i ett litet vardagsrum där en gammal bok – från 1598 – ligger på ett bord och som, medan han bläddrar i den, om och om igen tenderar att falla upp vid en särskild plansch ”som i gruvlig detalj föreställde en slaktarbod hos de människoätande anziguerna”. Efter ett tag hör han dämpade fotsteg på övervåningen och en stund senare står husets ägare i dörren.

Jag ska inte avslöja mer, men det var som sagt något med texten som skakade om mig. Inte bara för att jag kunde identifiera själva omgivningen, utan också för att händelseförloppet var så realistiskt beskrivet. Det onaturliga blev i författarens händer trovärdigt på ett sätt jag inte var beredd på. Denna realistiska berättarstil var också Lovecrafts signum, i en text om Arthur Machen, skriven runt 1925, redogör Lovecraft själv för metoden: ”Seriösa skräckberättelser tillkommer antingen genom att göras intensiva och fullt realistiska – bortsett från det övernaturliga drag som författaren medvetet lägger in – eller förläggs helt och hållet till fantasins rike.”

Nu är jag en gröngöling på skräck, innan trettio års ålder hade jag inga erfarenheter av genren överhuvudtaget (jag såg ned på den, ansåg den banal, även om jag uppskattade skräckfilmer), och kanske är det också först nu, när jag inte längre har behov av att framhäva ”god litterär smak”, som jag till fullo kan uppskatta den. Som skönlitterärt skrivande människa – jag skriver ständigt på olika fördömda projekt – är det också befriande att ta del av historier som inte tvunget behöver vara logiskt godtagbara. Att studera berättelser där författare rakryggat framställer orimligheter som självklarheter, är tja, inspirerande.

Den otäckaste historia jag hittills tagit del av är emellertid skriven av Bram Stoker. Hans Domarens hus, om en ung matematikstudent som söker studiero i ett övergivet hus i utkanten av en avlägsen liten by, är mästerlig. Huset, som en gång tillhört en fruktad domare, är källa till stor vidskeplighet hos lokalbefolkningen och studenten får många varningar innan han flyttar in. Eftersom han litar till sitt förnuft tar han inte varningarna på allvar utan bosätter sig där ändå. Något han bittert ska ångra… Här använder Stoker samma grepp som han senare skulle använda i Dracula; Jonathan Harker blir likaledes varnad på sin väg mot grevens slott: 

Strax innan jag gav mig av kom den gamla kvinnan upp till mitt rum och sade upprört:

”Måste ni resa? Åh, unge herrn, måste ni resa?” Hon var så upprörd att hon tycktes ha glömt sin tyska och blandade det med ett språk jag inte förstod. /…/ När jag sade henne att jag måste resa genast och hade viktiga affärer att uträtta, frågade hon återigen:

”Vet ni vilken dag det är? /…/ Det är St Georgsafton. Vet ni inte att allt det onda i världen löper fritt i natt klockan tolv?”

/…/ Hon var så förfärad att jag försökte lugna ner henne, men utan resultat. Slutligen sjönk hon ned på knä och bönföll mig att inte resa; eller åtminstone vänta en dag eller två innan jag gav mig iväg. Det var löjligt, men jag kände mig inte väl till mods.

Bruket av varningar är ett mycket effektivt berättargrepp; som läsare förstår man att något ska hända och läser därför med större uppmärksamhet, samtidigt som man sympatiserar med den intet ont anande huvudpersonen och kan identifiera sig med dennes hållning (de flesta vill väl betrakta sig som förnuftsvarelser?), och ryser när denne går rakt i fällan. När kampen mellan det rationella (läs: goda) och irrationella (läs: onda) sedan sätts igång hejar man antingen på den ena eller andra sidan; för bara en av dem, det är underförstått, kan segra. (I Domarens hus hejade jag på studenten, i Dracula på Dracula.) I Domarens hus har Stoker lånat inspiration från Edgar Allan Poe i och med att djur får stå för hemsökelsen; i det här fallet husets råttor som väsnas bakom brädfodringen under nätterna:

Oväsendet från råttorna hade upphört. Han hade till och med en känsla av att de tystnat alldeles nyligen, och att det var den plötsliga tystnaden som hade stört honom. Elden hade falnat, men det glödde fortfarande i spisen med ett varmt, rött sken. När han såg åt det hållet, kunde han trots sitt inre lugn inte undgå att rycka till.

  Där, på den stora, snidade länsstolen av ek till höger om den öppna spisen, satt en jättelik råtta och stirrade på honom med ondskefull blick. Han gjorde en rörelse för att jaga bort den, men den rörde sig inte. Då låtsades han kasta någonting. Råttan rörde sig fortfarande inte, men den visade ilsket sina vita tänder, och de elaka ögonen gnistrade hämndlystet i lampskenet.

Det är möjligt att man i viss mån måste vara öppen för det oförklarliga för att engagera sig i denna typ av berättelser. För en människa likgiltig för metafysiska ting och för det mänskliga psykets irrvägar, framstår de säkert bara som skrattretande eller ointressanta; en elak råtta på en stol! Vilken barnsaga! Jag tror emellertid inte att man nödvändigt behöver tro på spöken för att få ut något av genren. Man kan också bara vara allmänt intresserad av psykologi. För till syvende och sist handlar det om föreställningsvärldar, vart vår fantasi kan ta oss, och hur vi väljer att framställa ont och gott. De historier jag tagit del av får mig till exempel att tänka på Jungs resor i sitt omedvetna, såsom han beskriver dem i självbiografin Mitt liv. Överhuvudtaget tänker jag på psykoanalysens fokus på drömmar; tankemodellen att det är hos dessa vi finner nycklarna till ”vårt sanna jag”. Jag tänker också att rationalitet är en konstruktion och en disciplin; en civilisationens klädedräkt vi bär för att smälta in; en uppsättning tankar vi tillägnat oss genom träning. Barnet har ännu inte lärt sig det, liksom vissa isolerade ursprungsbefolkningar där man fortfarande tror på andar, magi och andra mystiska ting.

Under den tid jag jobbade med psykossjuka bevittnade jag hur människan nästan omärkligt kan växla mellan verklighet och fantasi; i ena stunden vara fullt närvarande i ett rationellt nu, för att i nästa stund fästa blicken på en punkt i rummet där det stod en riddare i skinande rustning med en underbart gyllene sköld. I just detta enskilda fall observerade jag med vilken övertygelse patienten ifråga betraktade den för mig osynlige riddaren, och jag funderade om det verkligen gick att hävda att synen var ett delirium bara för att jag själv upplevde det så. Vad som var sant för mig, var inte sant för patienten och vice versa och det skulle inte ha gagnat någon av oss att ifrågasätta den andre. Jag tänker också att även ”friska” människor tror på de villor de upplever i sina drömmar medan de fortfarande drömmer. Det är först när de vaknat de kan hävda att det hela inte varit verkligt, men; är inte också drömmen en del av vår verklighet? Vi tillbringar trots allt en tredjedel av vår livstid i denna förunderliga värld; sammantaget rör det sig om åratal.

Varför upplevde jag då ett sådant obehag vid läsningen om en grym, sedan länge död domare fångad i en råttas kropp? Och varför gjorde Lovecrafts novell ett så djupt intryck på mig? Jag kan inte till fullo redogöra varför, men det är kanske just därför berättelserna – och i förlängningen genren – är så fascinerande.

På alla plan den mest nedslående recensionen jag läst i år

Här.

Stör mig på allt; det hafsiga språket, den hysteriska glättigheten, det kvasiintellektuella droppandet av andra författares oneliners, bruket av utropstecken och uttryck som ”svänger fett”, ”bludder” och ”recce”. Men särskilt på raden där Ekelöf kallas ”rockstjärna” och ”extremt imagemedveten” – epitet som hänvisas till Jan Gradvall. Samme Gradvall som satt i tv 4:as morgonsoffa häromdagen och hyllade Zara Larsson som årets viktigaste kvinnliga artist. Kalla mig konservativ, men är det verkligen för mycket begärt att litteraturkritik ska vara seriös?

Recension: Adlibris Marknad

Adlibrisbokhandeln. När jag läste att Adlibris skulle öppna en fysisk butik i Stockholm tänkte jag mig ett utbud i stil med Ikea, ändlösa ytor att tappa bort sig på, men också mängder med oväntade titlar till billig penning. När jag igår gjorde mig omaket att ta mig dit hade jag därför förberett mig inför möjligheten att det kunde bli svårt att hitta och att besöket skulle ta tid.

Verkligheten var emellertid annorlunda. Lokalen var förvisso inte jätteliten (men långt ifrån något Ikea), men trots det kändes den tom. Istället för ett överväldigande utbud av svåråtkomliga titlar fanns där stora bord med självhjälpsböcker, och – vilket man stoltserade med – DIY-produkter i form av dyra garnnystan och fula papier mache-djur att färglägga (vilket fick mig att tänka på rehabiliteringsverksamhet för psykotiska hemmafruar). Därtill kunde man botanisera bland ekologiska teer, rättvisemärkt choklad, små påsar med lokaltillverkad smörkola och diverse småskräp som tändsticksaskar. servetter, presentpapper e.t.c. Det fanns också ett bord med minimalistiska skrivbordstillbehör snarlika de man kan hitta på MUJI, och käcka små anteckningsböcker.

Men litteraturen då? Längst väggarna hade man travat böcker med framsidorna utåt, fokus låg på bestsellers, deckare, barnböcker, ungdomsromaner och ändlösa titlar med mediekändisar som ”fejar och står i”. Vidare: Denise Rudberg upptog ett halvt hyllplan i pocketsektionen, och det var lättare att hitta Hannah och Amandas golden lifestyle-gegga och än nåt av verklig dignitet. Sammantaget hittade jag två – två – böcker jag var intresserad av, och de köpte jag också (de var trots allt billigare än i en vanlig bokhandel).

Slutsats: Adlibris Marknad är ett klockrent exempel på en samtid där presentation är allt – innehåll inget. Därför har man satsat mer på vad man tänker sig är ett ”tilltalande intryck” än på faktiskt utbud. Man vänder sig främst till de som betraktar böcker som småputtriga accessoarer i hemmet, som man inte har något större intresse av att läsa (”man kan ju pyssla och laga Morbergs rävgryta istället”). Besökarna verkade däremot inte tillhöra denna kategori; istället för att trängas runt färgläggningspennorna och slåss om sista exemplaret av ”Paolo Roberto svettas i köket” hade de fullt sjå att försöka hitta nåt vettigt bland de (riktiga) böcker som fanns till buds. När jag lämnade butiken, för att söka större lycka på Akademibokhandeln på andra sidan gatan, märkte jag att många andra gjorde likadant.

Så: Gå till Adlibris Marknad om du vill införskaffa Denise Rudbergs samlade verk och en ponny i hårdpapp. Annars: låt bli.

Mother Russia: om Ivan Denisovitjs kosthållning, om varför kommunismens historia förtigs i debatten, samt om Vladimir Putins väg till makten

Litet förord: Jag läser om Ryssland, och som alltid när det kommer till detta land, läser jag med stort engagemang. Inlägget som följer är därför överdådigt på många sätt, och rymmer kanske alltför mycket information för en enda stackars text, men som vanligt har ämnet tillåtits breda ut sig allteftersom den ena tanken knutits till den andra och har så småningom, som en deg med jäst, svällt över bunkens kant. Detta beror främst på min vetgirighet, som jag påpekat tidigare skriver jag främst för min egen skull; för att jag känner ett behov av att reda ut saker, lära mig och förstå.  Ni läser därför på egen risk.

*

Hej,

jag dricker te och lider av sockerabstinens. De senaste månaderna har jag ätit godis, kakor och andra bakverk så gott som varje dag och därför lagt på mig tre besvärande extrakilon som jag nu försöker bli av med (mina favoritklänningar sitter inte snyggt längre!). Tyvärr är det inte lika roligt att inte äta som att äta, och även om jag inte går på någon direkt fascistisk diet (jag äter som vanligt fast mindre, och undviker som sagt socker) upplever jag bantningen som långtråkig. Jag har därför tröstat mig på det mest vulgära sätt genom att jämföra min nuvarande kosthållning med det som äts i Alexander Solsjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv. Ty  Denisovitjs- och hans medfångar är minsann inga frossare och de genomlider torftigheten med jämnmod.

Jag introducerar härmed Denisovitj-dieten:

Frukost

Förrätt: Blaskig soppa på tunna skivor potatis, skämd och sönderkokt småfisk – tänk spigg – och svarta kålblad. För att få i dig tillräckligt med protein rekommenderas att du suger på fiskskelettet och tar vara på huvudet, stjärten och ögonen.

Huvudrätt: Magaragröt, gjord på gult gräs som enbart till utseendet liknar hirs. Smakar inget, ger ingen mättnadskänsla.

Lunch

Mer magaragröt, men om du har riktigt tur: havregrynsgröt!

Mellanmål

480 gram bröd med lite socker på toppen. Bör delas upp under dagen.

Middag

Samma som frukosten + bröd

Dryck? Någon sådan nämns inte.

Om du vill lyxa till det: En stump papyross (högst tre bloss) som du tiggt av en kamrat.

Motion

Antingen sex timmars väggmurande i råkall maskinhall, eller gropgrävande i 27-gradig kyla.

Köksattiraljer från ett Gulag-läger.

Att litteraturen kan skänka tröst är det inte tu tal om, och Solsjenitsyns roman uppmuntrar till tacksamhet i stora mått. Den får mig att värdesätta mina skor (som jag inte behöver lappa och laga), min säng (som inte är gjord av halm och som inte är full med löss), mitt privatliv (jag behöver inte dela min tillvaro med människor jag ogillar), mitt arbete (som inte är fysiskt ansträngande) och min fritid (bara det faktum att jag har en fritid). Den får mig också att uppskatta min yttrandefrihet. Att jag, till skillnad från Solsjenitsyn, kan kritisera rådande politik utan att bli fängslad. (Som officerare i Röda Armén kritiserade han Stalins krigsföring i privata brev till en vän, breven konfiskerades av NKVD och han dömdes därefter till straffläger. När han senare beskrev Stalintidens terror i romansviten Gulagarkepelagen blev han paria, utvisades ur Sovjetunionen och berövades sitt medborgarskap).

Jag hyser stor beundran för den stoiske Solsjenitsyn, som inte bara hade styrkan att uthärda, och överleva, tillvaron i fånglägret, utan också hade kraft nog att ägna resten av sitt liv åt att skriva om de erfarenheter han gjorde där.

Solsjenitsyn satt fängslad åren 1945-1953, bland annat i ett arbetsläger för politiska dissidenter i Ekibastuz i  sovjetrepubliken Kazakiska SSR, nuvarande Kazakstan, där han tilldelades fångnummer 282. 

Ekibastuz:s fångläger var förebilden för ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”.

Sovjet: överstatligheten, övervakningssystemet, censuren och propagandan, utrensningen av oliktänkande, ransoneringarna, den överväldigande misären. Och så Gulag förstås; absurda straff för minsta misshagliga beteende. Det pratas inte så mycket om det numer. Inga varningar för en återgång till stalinismen i var och varannan ledare, krönika och debattartikel. Det hävdas ofta – mycket ofta – att man ska ”lära sig av historien”, men vad man ska lära sig är tämligen selektivt. Tillämpningen av historien och de lärdomar som dras fram är i mina ögon lättjefulla, mer anpassade efter egen agenda än efter verkligt intresse.

Att kritisera kommunism tycks helt enkelt inte lika gångbart som att kritisera nazism, trots att kommunismen – lika medvetet som nazismen – skördat miljontals liv. Det varningsflaggas inte heller med Stalin på samma sätt som med Hitler, trots att Stalin knappast var en gosigare typ.

Några exempel: Under ”den stora terrorn” (1937-38), i Stalins regi, avrättade man under en period av 18 månader 681 692 människor. Under Gulag-åren (1923-1961) deporterades 18 miljoner till fångläger, varav 8,5 miljoner av dessa till de hårdaste lägren (hur många som dog i dessa kan man bara spekulera i). (Ska man höja blicken kan man vidare nämna Mao, med 70 miljoner döda på sitt samvete, och Pol Pot med 1,7 miljoner, och så vidare.)

Detta är naturligtvis inte menat som ett försök att kasta ett förlåtande ljus över nazismens brott, utan som en påminnelse om att nazismen inte är det enda onda som ägt rum på europeisk mark under 1900-talets första hälft. Ändå tycks kommunismens brott ständigt ”glömmas bort” bland de som flitigast använder historien som (politiskt) slagträ och facit. (Måhända vill de inte se sig själva i spegeln.)

Ytterligare: Vi har full koll på nazistiska superskurkar som Göring och Goebbels (det kommer väl ut typ en ny biografi om dem per år), men vad har vi egentligen för koll på kommunistiska dito? Hur många har t ex. hört talas om Lavrenty Beria – även kallad ”Marskalk Beria” – chef för säkerhetstjänsten NKVD (efterträdaren till Tjekan och föregångaren till KGB), en av de högsta ansvariga för iscensättningen av ”den stora terrorn” och därefter för driften av Gulag-systemet? På sitt CV ska han också ha våldtäkter, tortyr, lustmord och avrättningar (genom åren beställde han bland annat morden på 500 NKVD-agenter och på 30 000 officerare inom Röda Armén). Det ryktas om att Stalin kärleksfullt ska ha kallat honom för ”min egen Himmler”. (Ett mått på allmänhetens kunskap om monstret; man får typ tre halvutförliga träffar på svenska när man googlar hans namn; Wikipedia, SO-rummet och Flashback.)

Lavrenty Beria, 1899-1953

I ett land där Vänsterpartiets före detta ledare öppet kallar sig för kommunist, där man knappt lyfter på ögonbrynen åt Jan Myrdalssällskapets ”Leninpris” (Mikael Wiehe blev årets stolta vinnare), där demokratifientliga vänsterextremister ursäktas eftersom de ju ”faktiskt kämpar för den goda sidan” och där 80 procent av SVT:s medarbetare röstar rödgrönt, är en förlåtande inställning till kommunismen inte konstig. Ändå är den konstig.

Som jag ser det handlar det om ett relativiserande av ideologi kontra praktik. Således brukar resonemanget lyda som följer: Marx tankar var och är jättefina, sen är det förvisso beklagligt att dessa råkat resultera i några av världens värsta diktaturer, (som om diktatur inte också ingick i Marx idépaket) men man måste väl ändå tycka att slutmålet; kommunism, är en fantastisk vision; för tänk om vi kunde leva i ett samhälle där alla levde – och tänkte – exakt likadant (som oss)! Och skit samma om det innebär propaganda, inskränkt yttrandefrihet och absurt hög beskattning, syftet är ju faktiskt gott.

Vad man glömmer i sammanhanget är att också nazismen är- och var en ideologi. Att börja nysta i teori kontra praktik där skulle däremot framstå som otänkbart: Om vi stryker rasbiologin och antisemitismen ur ekvationen är Hitlers tankar egentligen inte alls så dumma! Det är ju jättefint med en stark stat där alla har arbete! 

Det finns också något skevt över vårt fördömande av nazismen när fördömandet i sig blivit en industri. Nyhetstorka? Smäll upp nåt om Hitlers bunker på löpet! Slut på argument? Hänvisa till 1938! Dokumentär? Varför inte ännu en om andra världskriget? Och jag kan bara se framför mig hur det går till på redaktionsmötena på tidningen Populär Historia; ”i detta nummer ska vi återigen fokusera på Hitler, som ni vet har vi honom att tacka för våra försäljningssiffror”. Oavsett vad folk försöker ge sken av är det många som är stenkåta på den tyske fürern, ja, de formligen dreglar över honom. Inte minst hans ivrigaste motståndare.

En annan grej, i kölvattnet av allt detta, som stör mig, är den misstänksamhet man möts av när man tar avstånd från renodlade vänstertankar. Det senaste året har jag bland annat fått höra att jag ”saknar empati”, samt blivit kallad för både kapitalist (jo, jag har ju stora tillgångar att profitera på) och, helt oförklarligt, Putinanhängare (mig veterligen har jag aldrig sagt ett positivt ord om Putin). Debatten blir svartvit; håller du inte med om en sak, måste du per definition tycka motsatsen. Syftet är att ”skrämma till tystnad”, vilket i och för sig är en typisk metod inom diktaturer. Såväl intellektuella som reella. Konsekvensen: tycker man ”fel” är det bekvämare att tiga.

*

Från stalinismen till putinismen: Vid sidan av En dag i Ivan Denisovitjs liv läser jag den ryska journalisten Masha Gessens bok om Putin; Mannen utan ansikte. En intressant rapport inifrån dagens Ryssland, med fokus på Vladimir Putin och hans väg till makten. Redogörelsen kan inte ses som opartisk, det är tydligt att Gessen är Putinmotståndare, men boken är ändå läsvärd.

Masha Gessen

I sin bok målar Gessen ett porträtt av Putin som en veritabel psykopat; han är maktgalen, känslokall, liksom Stalin oberörd inför andra människors lidande (och död), konsekvent ointresserad av andra åsikter än sina egna, och därtill besitter han omvittnat svåra aggressionsproblem och en långsinthet, med följande hämndlystnad, som kan sträcka sig över decennier. Konsekvenserna av dessa egenskaper är skrämmande: Folk som kritiserat honom blir ihjälskjutna på öppen gata, förgiftade, kastade i fängelse, får se sina verksamheter nedlagda och sina egendomar konfiskerade. Säkerhetspolisen, som numer heter FSB (förkortning för ”Ryska federationens federala säkerhetstjänst”, instiftat på Jeltsins initiativ 1995), men som har i princip samma funktion som gamla KGB, avlyssnar folks lägenheter, utövar utpressning, hotar och skrämmer alla som på ett eller annat sätt inte går i Putins ledband. Korruptionen är utbredd, Putin och hans kumpaner har blivit miljardärer genom att ta ”statligt monopol” på landets naturtillgångar, så som timmer, malm, gas och olja, vilket inneburit att en betydande del av vinsterna gått till dem själva (Ryssland har t ex. världens största gasreserver, och dessa ägs av staten). Och samtidigt som basala nödvändigheter som elektricitet och lokaltrafik fallerat och arbetslösheten och fattigdomen tillåtits breda ut sig, har Putin valt att investera över 50 procent av skatterna i utbyggnad av militärmakten.

Gessen ger flera utförliga exempel på hoten mot (och morden på) oppositionspolitiker och obundna journalister, och nämner bland annat sig själv som exempel när hon beskriver hur hon – sedan hon undersökt ett misstänkt fall av korruption – plötsligt hade en ”stor en karl uppflugen på en stege utanför dörren till min lägenhet – tjugofyra timmar om dygnet. ”Vad håller ni på med?” Frågade jag varje gång jag öppnade dörren. ”Fixar en sak”, brukade han morra till svar. Några dagar senare slutade min hemtelefon fungera. Telebolaget påstod att det inte var deras fel, men det dröjde flera dagar innan jag kunde använda den igen.”

Klassiska KGB-åtgärder, summerar hon, ”avsedda att få mig att förstå att jag aldrig kunde känna mig trygg och att jag aldrig var ensam.”

Det läskiga, tänkte jag när jag läste detta, är att dessa metoder är så subtila. Eftersom det per definition inte går att bevisa att det verkligen är organisationen som står bakom händelserna kan man inte göra något åt saken: Man kan trots allt jobba övertid i ett trapphus och en telefon kan sluta fungera utan att det är något särskilt med det. Kanske är man till och med paranoid om man inbillar sig något annat?

En tid efter denna incident tog ”staten” över landets största medieimperium och Gessen fick veta att hennes forna kollegor som jobbade för en av de tidningar som ingick i detta, samtliga blivit avskedade. Idag är i princip all media Kremltrogen, frivilligt eller ej.

Utvikning: Ett exempel på hur Kremlmedia kan se ut får man i en artikel i SvD den 10/12 – 2014 där man får stifta närmare bekantskap med Dmitrij Kiseljov, ”närmast att betrakta som Putins propagandaminister” och hans teveprogram Vesti Nedeli (Veckans nyheter). I detta program har bland annat Carl Bildt utpekats som CIA-agent, Ukraina blivit kallat ”ett virtuellt begrepp” – ”det existerar inte som eget land” – och det har uttrycks åsikter om att homosexuella ”inte ska få donera blod, och om de omkommer i en bilolycka ska deras hjärtan begravas eller brännas så att de inte ska kunna bli organdonatorer.”

Gessens redogörelse för Putins personliga livshistoria, till skillnad från hans brott, är inte särskilt utförlig, mycket beroende på att det knappt finns några obundna källor. I samband med att han övertog presidentposten år 2000 gav han ut en självbiografi som av naturliga skäl är vinklad, och denna har hon förvisso använt, men i mycket försiktiga mått. I övrigt består redogörelsen av ett lapptäcke av utsagor från avhoppade före detta kollegor och regimkritiker.  Men för att summera: Putin föddes i  Leningrad (nuvarande St Petersburg) den 7 oktober 1952,  han växte upp i en tjugo kvadratmeters etta tillsammans med sin mamma och rullstolsburna pappa i ett förfallet 1800-talshus. De delade kök med de andra hyresgästerna och det sprang råttor i trapphuset och ute på gården var det ständiga slagsmål bland barnen och så vidare. (Gessen beskriver för övrigt boende på tjugo kvadrat som en ”lyx” i Sovjetmått mätt, och Putins familj som ”privilegierad” eftersom de hade en stuga – en datja – utanför stan.)

I skolan var Putin medelmåttig och redan som tolvåring drömde han om att bli spion för KGB. Under tonåren tränade han kampsport och sedan utbildade han sig till jurist och därefter fick han sitt drömjobb på KGB  som visade sig vara en besvikelse eftersom det mest bestod av pappersarbete.

1983 gifte han sig sin flickvän Ludmila, en före detta flygvärdinna, och de fick två barn. De bodde i Tyskland för KGB:s räkning fram till murens fall och återvände därefter till St Petersburg. Efter Sovjetunionens sönderfall engagerade sig Putin i politiken och blev vice borgmästare i sin hemstad, samtidigt som han fortsatte på KGB, klättrade i graderna och så småningom blev chef för FSB. En post han behöll till 1998.

1999 utsågs Putin – under snåriga omständigheter – till Jeltsins efterträdare, trots att han var så gott som okänd för allmänheten och på intet sätt delaktig i landets politiska toppskikt. Kapitlet som beskriver utnämningen är svårt att reda i; tydligen ska inte ens de som gett honom posten haft något egentligt grepp om vem han var eller vad han stod för, däremot hade de en ”känsla av att han stod på deras sida” samt uppfattningen att han var ”lättstyrd” och att han därför kunde fungera som politisk nickedocka att justera från kulisserna. Nyckelpersonen bakom utnämningen – Jeltsins bundsförvant Boris Berezovskij – beskriver för Gessen att han till och med upplevde Putin som ”tom” och ”ointressant”, men detta kan måhända vara en efterhandskonstruktion eftersom Putin senare gjorde Berezovskij gruvligt besviken (Berezovskij gick i politisk exil 2001).

Kort efter utnämningen vann Putin folkets förtroende efter att ha visat prov på aggressiv krigsretorik efter att landet skakats av ett antal terrordåd vars upphovsmän antogs vara tjetjenier. (Gessen menar dock att dåden i själva verket arrangerades av FSB, vars dåvarande chef utsetts av Putin. Som bevisföring hänvisar hon till att FSB gick ut och sa att det sista terrorförsöket, då två säckar sprängmedel ställts i ett trapphus och upptäcks i tid av en hyresgäst som i sin tur tillkallade polisen, i själva verket varit ”en övning” i deras regi.) I ett av sina första teveframträdanden höll Putin följande tal om terroristerna:

”Vi kommer att jaga dem. När vi hittar dem kommer vi att krossa dem. Även om vi hittar dem på toaletten. Vi kommer att knäppa dem på skithuset.”

Talet gjorde succé och strax därefter vann han presidentvalet utan att ha bedrivit någon kampanj. I samma veva upphörde terrordåden. Gessen menar att två bidragande orsaker till Putins seger, utöver krigsretoriken, var att han lurade i folket att han var ett fan av demokrati, och att han till skillnad från Jeltsin gav ett samlat och seriöst intryck.

Tja… och ungefär så långt har jag kommit i boken. Som ni märker lämnar redogörelsen mycket att önska, den är skissartad, tömd på livgivande detaljer, man får inget grepp om vem Putin egentligen är, vad som driver- och intresserar honom. Och det är väl på grund av detta boken fått sitt namn: han framstår helt enkelt mer som vålnad än människa. Samtidigt känns det angeläget att få en djupare inblick i vad som faktiskt sker i Ryssland just nu. Samtiden är svår att greppa och historia skrivs ju som bekant i efterhand, men det betyder inte att man inte kan göra analyser redan i dagsläget. Jag kommer att följa Putin med större uppmärksamhet från och med nu.

Ett engagerat maktskifte, år 2000. 

Förlåt för parentes, men Jeltsin var förvånansvärt snygg som ung. 

Lite bilder från Putins liv:

Putin som barn

Putin med fru

Putin med döttrar

Avslutningsvis lite skvaller:

Putin skilde sig från sin fru Ludmila 2013. På bilder under de sista åren av deras äktenskap ser hon ut som ett nervvrak. Några år innan skilsmässan begick den ryska tidningen Moskovski Korrespondent misstaget att spekulera i huruvida Putin fått ihop det med den populära gymnasten Alina Kabaeva, med följden att tidningen kort därefter lades ner, enligt chefredaktören på eget initiativ. Utländska medier har dock fortsatt spekulera i storyn och nu ryktas det om att Putin och Kabaeva ska ha ett hemligt kärleksbarn.

Putin och Kabaeva. Kabaeva gick nyligen ut och sa att hon hade ”en man i sitt liv” och att hon var ”så förälskad att hon nästan var rädd” (!), vem mannen ifråga är har hon dock inte berättat. 

Nog med både Ryssland och Putin för tillfället. Nu ska jag äta en bättre middag än stackars Ivan Denisovitj och känna tacksamhet över att mitt eget fångläger är uthärdligare än hans.

Högst upp: ”Fosterlandet kallar”, en 83 meter hög staty av Moder Ryssland med staden Volgograd i bakgrunden. Skuptör: Yevgeny Vuchetick, uppförd 1962.

Vasilisa den fagra möter häxan Baba Yaga

 

Nu såg knappt Vasilisa var hon satte fötterna, men plötsligt skymtade ett märkligt sken framför henne. Det visade sig komma från en liten märklig stuga. Huset stod på ett par stora fågelben och på staketet, som var gjort av människoben, satt döskallar med ett sjukligt grönt ljus lysande ur ögonhålorna.

Det började svischa och smälla i luften och häxan Baba Yaga kom flygande. Hon satt i en stor mortel och tog sig fram genom att ro med mortelstöten och borsta bakom sig med en kvast. Själv var hon anskrämlig att skåda. Hon var mager som ett skelett och hade tänder av järn.

Illustrationer av Ivan Bilibin, 1899