Kategori: Musik

Sjukdom, häxbrygder, goth, glam och tonårsfantasier (ett tämligen typiskt Piedestaleninlägg)

Hemma och sjuk. Ont i kroppen, trött, varm på ett kladdigt sätt. Igår hade jag feber. I förrgår också. Sovit jättemycket, legat under mitt gröna täcke med de lika gröna gardinerna fördragna, som en förvriden rot i jorden eller en slemmig groda gömd i vegetationen. Då och då stapplat till köket och rört ned små gula illaluktande Echinagarddroppar i ett glas med halvljummet vatten, sen inmundigat grumlig lakritssmakande hostmedicin som påmint om utspädd tandkräm och så tillbaka till sovrummet där jag slött blickat upp på skolplanschen med fiskarna; rödspätta, sill och makrill, innan jag somnat om igen. Att vara sjuk är ett särskilt tillstånd; sengångaraktigt, drogat, man står utanför de vanliga tidslagarna, bryr sig inte om att dagarna går. O har insisterat på att jag ska tillbringa kvällarna på den inglasade balkongen för att få lite dagsljus och jag har ryggat tillbaka som en vampyr; blivit smått provocerad av tanken på att utsätta mig för något sådant; ljus! liv! Har inte velat veta av det. Echinagard; jag tvivlar på att det hjälper men tar det ändå, mest för att det känns som en häxbrygd, som något man skulle kunna få av en kutryggig gumma i skogen; pressad röd solhatt, pressad röd flugsvamp, jag tänker mig en bubblande kittel där det flyter omkring fiskögon och dödskallar under heta gröna ångor. Fast det kanske är mer som Magica de Hex. Och nu kom jag att tänka på den här låten:

Tror att sångaren i bandet försökte sjunga lite som Marc Bolan? De är rätt lika utseendemässigt också.

Kommer nu ihåg att jag fått Bolans barndomshem utpekat för mig i London. Ett smalt radhus i tegel bland alla andra radhus i tegel, fast med en rund minnesplatta vid dörren.

Den här låten hörde jag för första gången i filmen Velvet Goldmine, som jag tyckte var MAGISK. Inspirerad av den ordnade jag en glamrockfest vid millennieskiftet, det var när vi bodde i sekelskiftetsvillan vid operan. Vi drack billigt mousserande vin ur bräckliga Orreforsglas, rökte cigg ur långa munstycken och spelade min styvfars vinyler med David Bowie och Roxy Music. Jag hade blå ögonskugga, fjäderlinne och stormhatt. En kompis spydde i en av hallens byrålådor, den som innehöll vantar och mössor. En annan spydde på vardagsrumsgolvet. En tredje grät sig till sömns. I filmen var jag mest fascinerad av Jack Fairy, han var obeskrivligt mystisk; särskilt i början då han strök runt som en hägring i slokhatt och latexkappa på nån sjaskig bakgata. Jag önskade att det kunde dyka upp liknande typer på Umeås bakgator men det gjorde det aldrig. Inte heller satt svartklädda skönheter och väntade i skuggorna i min portuppgång när jag kom hem på kvällarna; sådan var min bild av kärleken; en gnistrande halvdemon i mörkt lockigt hår och för stor svart herrock som blaserat rökte en kritvit cigarett medan han tänkte djupa svårmodiga tankar. Han skulle heta nåt exotiskt också; helst Mauritz eller Maurice, vårt gemensamma barn – en flicka – skulle se ut som en ung Rebecca i Ivanhoe och heta Olivia eller December. Vi skulle vara en exceptionellt vacker och konstnärlig familj och leva i en 1800-talsvåning inredd i rött, svart och guld. Vi skulle vara speciella.

jack fairy

För att återknyta till häxbrygden, jag googlade två svampbilder:

flugsvampIvan Bilibin, 1900

Otto Marseus van Schrieck

Otto Marseus van Schrieck, 1700-tal (den ena svampen ser oanständig ut)

Jag älskar Otto Marseus van Schrieck, har en av hans målningar som bakgrundsbild på min dator.

Och det var allt för idag. Tack och godnatt!

Ps. Varför jag återger glimtar från min tonårstid och inte från annan tid; för att jag är omgiven av tonåringar, för att det är den enda tid jag inte upplever som klassificerad.

Pedro är död

plecrafi

Hittade vår gårdsfladdermus Pedro död i en bunke på köksskåpet, skulle diska den och då fick jag syn på honom; en liten pälsklump med långa morrhår och hopvikta, spetsiga vingar. Han har bott här i många år och brukade hålla till mellan ladan och dasset, på kvällarna kunde vi se honom sicksackande i luften som en egen liten blixt. Han måste ha flugit in när vi haft fönstret öppet, förmodligen förra sommaren. Gotaren i mig sörjer.

Sturm und dranga

Läste intervjun i Boklördag med E.W.B (att denna förkortning funkar visar att hon blivit ett fenomen, inte ens Knausgård har ett sådant: K.O.K..?), hon berättar att hon skrev varje rad av sin kommande roman med opera i hörlurarna och jag tänkte att opera kanske är kulturelitens motsvarighet till punk eller hårdrock; Ebba sturm und drangar istället för headbangar. Själv har jag ringa koll på opera i stort, den enda jag har någon slags relation till är Carl Orffs Carmina Burana, och särskilt våldsamma och rådystra ”O Fortuna”. Emellertid kan jag faktiskt tipsa om ett soundtrack med operainslag som jag ofta lyssnar på; Wojciech Kilars tonsättning av Ninth Gate – så avgrundsdjup och glittrande svart och suggestiv att man, när man lyssnar, liksom kliver genom portarna till underjorden. Eyes Wide Shuts svartmässelika ”Maskerad Bal” av Jocelyn Pook, har förresten liknande kvaliteter.

(Kuriosa: Wojciech Kilar står också för musiken i Bram Stokers Dracula och vackra filmatiseringen av Portrait of a lady.)

Det är också – bland annat – operakvaliteten i Attila Csihar:s röst som gör mig så förtjust i Mayhems debutskiva ”De Mysteriis Dom Sathanas” (lyssna från 1:17 i titellåten nedan – detta är extremt bra).

Tillbaka till ”O fortuna”, texten är hämtad från ett medeltida poem som i klagande termer beskriver den romerska ödesgudinnan Fortunas grymma nycker. Här översatt från latin:

O Fortune, 
like the moon
you are changeable,
ever waxing
and waning;
hateful life
first oppresses
and then soothes
as fancy takes it;
poverty
and power
it melts them like ice.

Fate – monstrous
and empty,
you whirling wheel,
you are malevolent,
well-being is vain
and always fades to nothing,
shadowed
and veiled
you plague me too;
now through the game
I bring my bare back
to your villainy.

Fate is against me
in health
and virtue,
driven on
and weighted down,
always enslaved.
So at this hour
without delay
pluck the vibrating strings;
since Fate
strikes down the strong man,
everyone weep with me!

Så vackert. Och här, operan själv, snyggt eller fånigt (beroende på tycke och smak) parad med actionfilmen 300:

Avrundning med återgång till E.W.B, som säger att alla samtal är politiska, ett i det närmaste mystiskt uttalande. Jag skulle vilja se en omfattande samtalsanalys – skriven av henne – baserad på denna teori. Hon kan börja med det samtal jag häromdagen hade med min bästa vän, då vi avhandlade mina känslor inför en närståendes död. Eller nej, förresten. Jag kan inte tänka mig något som skulle förolämpa mig mer.

Så har man slösat bort tre timmar på internet

Totalt bortkastad tid, som vanligt.

Eller: Är det verkligen någon som blir glad av att slösurfa? Typ någonsin?

Själv blir jag uppgiven, snudd på deprimerad. Spelar ingen roll vad jag tar del av ; det känns aldrig någonsin meningsfullt. (Förutom då jag bloggar, men det är ju inte passivt – vilket slösurfande är – eftersom bloggande åtminstone skulle kunna klassas som någorlunda kreativt. Även om jag är en starkt skeptisk till det uttrycket; ”att vara kreativ”. Får mig att tänka på lallande DIY-människor i total avsaknad av självkritik.)

Den senaste månaden har jag ägnat mig åt internetdiet och blivit flera kilo lättare. Ni borde pröva.

Här får ni en låt att döva menlösheten med en stund, ty befinner ni er här är också ni skyldiga till förklenande aktivitet.

OBS. Låten på bilden har inget med texten att göra.

Svart naturromantik

Jag älskar när norska black metalband växlar från engelska till sitt modersmål, det låter så gulligt:

Typ som i Burzums ”Jesu Dod”:

En skikkelse lå der på bakken
så vond at de blomster rundt visnet
en dyster sjel lå der på bakken
så kald at alt vann ble til is
En skygge da falt over skogen

…och i Satyricons ”Den siste”:

Den siste stund
I naken drakt
Nå står vi her

På avgrunds mark
Den siste dag
Naturens gang
Vårt endelikt

Så var det första advent igen

Och här hemma firas detta med lika knappa medel som vanligt; Ica-ljusstaken placeras i fönstret, en påse julnötter hälls ned i adventsljusstaken och så köper jag ett par hyacinter. Igår drack vi lite glögg framför brasan, det var mysigt. Idag dricker vi istället kaffe. Men jag har i alla fall ätit en lussebulle och lite pepparkakor till frukost. Låt vara att lussebullen var torr och äcklig och till hälften fortfarande ligger kvar på tallriken, men ändå.

Här får ni några mysbilder:

massakerLussebullemassaker

juleljusStilfull ljusstake

se avslappnad utFörsökte köra en Nan Goldin på Olle

vill inteHan var inte så pepp på det

Min Spotify beter sig för övrigt märkligt idag. Lyssnade på Danzig när Whams ”Last christmas” plötsligt gick på. Påtvingad julstämning eller inkräktare? Bytte genast lösenord.

En annan jullåt:

Puss!

Dagens 90-talsvideo

Tänk, på 90-talet trodde jag att vi stod på toppen av den mänskliga utvecklingen. Till och med gällande modet…

Men fan vad snygg Peter Steele var, löjligt självmedveten förstås, men ändå. Het! Sedan finns det ju något befriande också, med en man som kråmar sig och anspelar på sex på samma sätt som en genomsnittlig kvinnlig topplisteartist. Eller porraktris.

Ps. Glöm inte att notera hans slipade hörntänder.