William Bouguereau: ”Etude de tete de Femme Blonde”, ansikte + profil, 1898
”En kvinna kan inte vara nog blek.” Säger Lady Constance Bridgelow i serieversionen av The Crimson Petal and the White till Sugar när hon, i armkrok med William, stöter på Willam Rackhams åttaåriga dotter i trädgården tillsammans med sin guvernant. Repliken fälls efter att Sugar – alldeles opassande uppnosigt för att vara en tjänsteande – förklarat för William att hon tror att barnet skulle må bra av lite frisk luft, ty annars satt de ju inne jämt. Lady Bridgelow tittar överhuvudtaget inte på barnet, och möter bara som hastigast Sugars blick vid denna korta replikväxling, innan hon seglar vidare med William längst den böljande gräsmattan. För damer av hennes typ – adliga och inflytelserika – existerar inte några lägre klasser, i annat syfte än att agera som helst i det närmaste osynlig bekvämlighetsinrättning. Och barn, i kraft av sitt underlägsna intellekt, är det inte någon idé att diskutera med förrän de har nått mogen ålder.
Lady Bridgelow själv är exemplariskt vit, tack vare ansenliga mängder ansiktspuder. Pudret får henne att se dammig ut, och det torkar ut huden under och framhäver dess fina linjer så att hon ser tio år äldre ut, men det spelar ingen roll. Vitheten är i sig ett adelsmärke. Den skiljer henne från de kvinnor som måste slita för brödfödan, de som har blivit alldeles svettiga och rödblommiga efter en hel dag i tvätteriet- eller vid spisen- eller i någon av Londons många fabriker. Dessa vulgära varelser som helt enkelt inte har tid att bry sig om sitt utseende, och som därför närapå saknar existensberättigande.
Dante Gabriel Rossetti: ”Marie Spartali Stillman”, 1869
Sir Thomas Francis Dicksee; ”Ophelia”, 1875 (bildgoogla denna konstnär för en kavalkad av blodfattiga skönheter!)
John Singer Sargent; ”Mrs Hamilton McKown Twombly”, 1890 (många av Sargents kvinnoporträtt är mycket smickrande; kvinnornas midjor är t ex smala på gränsen till det övernaturliga. Hans porträtt ger en god bild av tidens skönhetsideal.)
Amanda Hale som Agnes Rackham
Förutom att vara blek som ett lakan innebär det sena 1800-talets kvinnoideal också att man ska vara bräcklig och tunn – helst som en älva, nymf eller något annat övernaturligt – men skönt – väsen. Detta kan delvis ordnas med hjälp av korsett, men oftast krävs det mer än så; att man går på så gott som en ständig diet. Agnes Rackham förbereder sig inför den kommande säsongen med att äta ”fågelportioner”; två-tre tuggor av maten vid de olika måltiderna får räcka. När hon känner sig svimfärdig, och det gör hon så gott som dagligen, piggar hon upp sig med luktsalt och ”Mrs Goochs rosenröda piller” – ett mirakelmedel som omedelbart sänder henne till de elyseiska höjderna, och som bäst av allt; fullständigt dövar hungern. I själva verket är det opium som ryms i den lilla förgyllda asken som hon förvarar i sin handväska.
Charles Amable Lenoir; ”A nymph in the forest”
Sir Thomas Francis Dicksee; ”The crisis”, 1891
Idealen har inte ändrats nämnvärt de senaste 130 åren. Även dagens kvinnor ska vara nästan löjligt smala – som om de stannat i 10-års åldern, med enda skillnaden att de mirakulöst lyckats bli könsmogna och utvecklat bröst. En tunn och ”pojkaktig” kvinna med spikraka höfter och lår är vad som gäller – företrätt av supermodeller som Kate Moss (stilbildande för 90-talets ”heroin chic”-look) och fotomodeller som typ ser ut som kopior av Kate Moss (moderna älvor!). Som Erica Jong bittert skriver i Att förföra demonen där hon ger skönhetsindustrin- och dess anorektiska modeller en känga:
Hon är två meter lång, har höga slaviska kindben och gröna ögon med neongula pupiller och hon väger knappt femtio kilo. I verkligheten leder hon tankarna till Auschwitz. I sängen känns hon som en cykel. Men på bilder ser hon ut som en gudinna.
Kate Moss i början av sin karriär – använde sig inte av opium, men väl av kokain för att stilla hungern.
Kate Moss-kopior. Lara Stone, på översta bilden, har i intervjuer definierat sig som ”en modell-modell större.”
Idag tar vi inte längre hjälp av korsett, och även om det fortfarande är finast att vara blek, är det inte längre tabu att vara solbränd. I Stolthet och fördom fnyser Lady Bridelows motsvarighet, Miss Caroline Bingley, åt Elizabeth Bennets solbränna; den har gjort henne ”så gott som oigenkännlig, alldeles grov” säger hon och himlar med ögonen. Att vara solbränd är nästan detsamma som att vara en vilde (för solbränd blir man ju faktiskt vid kroppsarbete – t ex vid arbete på fälten eller vid opassande långa promenader). Idag kan solbränna – särskilt på vintern – istället vara något av en statusmarkör. I bästa fall ett tecken på att man är rik nog att åka på solsemestrar till varmare platser, året om.
Modebilder inspirerade av 1800-talsmåleri
Kvinnor gör sig främst vackra för andra kvinnor, brukar det heta. Det är därför livsstilsmagasin som vänder sig till kvinnor, mode- och ”tjejtidningar”, nästan undantagslöst har kvinnor som omslagsmodeller istället för män. Kvinnor bläddrar i dem, jämför sig och drömmer sig bort; Tänk-så-mycket-bättre-mitt-liv-skulle-vara-om-jag-var-fem-kilo-mindre-och-sju-år-yngre-och-rik-som-ett-troll. Också i 1800-talsromanerna och kostymdramerna studerar kvinnorna varandra, mäter sig med varandra, utser vinnare och förlorare. De drar sig inte heller för att ge varandra tjuvnyp kring extrakilon eller svettiga kinder. Man kan aldrig vara perfekt nog, och är man det, eller ännu värre; är nöjd med sig själv som den man är, blir man inte sällan hatad (se t ex fallet Elizabeth Bennet och Miss Bingley). En trend som sorgligt nog tenderar att hålla i sig än idag.
För vidare studier av 1800-talets skönhetsideal och dess konsekvenser, läs Karin Johannissons briljanta Den mörka kontinenten – kvinnan, medicinen och fin-de-siècle.
Piedestalen 