Piedestalen

Kommer hem med en kappa från Rodebjer och Olle vräker ur sig ”har du köpt en städrock?!”

Dagens bild

Inte världens bästa kvalitet, men det finns något så mjukt och ömsint i den här bilden som verkligen tilltalar mig.

Promise Me Delight

Extra pluspoäng för Hugh Hefner-morgonrocken.

Tror jag ska blogga lite idag. Fast jag har inte haft någon, vad man nu ska kalla det, ”inspiration” på slutet. Mina meningar är varken ”fylliga och generösa” eller ”förtröstansfulla”. Jag känner inget ”flöde”. Snarare en akut näringbrist.

Det finns de som hävdar att de skriver som bäst när de är deprimerade. Så har det aldrig varit för mig. Mitt skrivande måste ta plats i (om än bara en illusion av) trygghet och harmoni. Helst välkomna mig med öppna armar och gasta så underbart att se dig!

Fast jag är inte deprimerad, bara ockuperad av annat. Främst av jobb. Och jag är inne i en ytlig period då jag helst bara vill sitta framför youtube och kolla på musikvideos. (Tips om du behöver muntras upp; drick några glas vin och titta på en inspelad livekonsert av din favoritartist under dennes glansdagar. Innan du vet ordet av har du flugit på fötter och dansar och sjunger hysteriskt till Never Trust a Stranger tills halsen är torr som ett sandpapper och du inte kan prata nästa dag.)

Mer: Jag har tittat på Monica Lewinskys Barbara Walters-intervju och känner att jag älskar henne (Lewinsky alltså). Hennes inre smärta orsakad av ”ett livslångt viktproblem” och ”en frånvarande läkarpappa”. Mediedramaturgin som försöker vinkla vanlig simpel attraktion till en allvarlig neuros och mota in Monica i rollen som fallen sköka: ”Jag är så hemskt, hemskt ledsen för alla jag har sårat. Jag kan ärligt säga att jag ALDRIG MER kommer att ha en affär med en gift man. Jag förstår nu att mitt destruktiva beteende i själva verket beror på låg självkänsla.” (Men självklart; hon menar det inte. Egentligen tycker hon att det är toppen med den bekräftelse som det plötsliga kändiskapet har gett henne; man ser det på ryckningarna i hennes mungipor. Glimten i ögat. Och det är nog just detta som gör hennes så… älskvärd.)

Lewinsky 90-talssnygg i page och rött läppstift. Clintons huvud ser inklippt ut men det struntar jag i för jag gillar bilden: Det höstiga ljuset. Monicas basker. Lyckan i deras leenden.

Jag fortsätter läsa ”Bossypants”. Får en aha-upplevelse när Tina Fey berättar hur hon reagerar den enda gången hon har blivit kallad ”cunt”: No. You don`t call me that. My parents love me; I`m not some Adult Child of an Alcoholic that`s going to take that shit. Hurra! Eftersom jag själv just är en ”Adult Child of an-” faller jag in i den motsatta kategorin. Herregud vad jag är bra på att ta skit. Står praktiskt taget med mössan i hand och håvar in det. Nå. Inte lika mycket nuförtiden, men tidigare har det absolut varit så.

Läraryrket är en väldigt bra övning i integritet. När tjugo (och vissa dagar upp mot femtio) elever dagligen testar dina gränser blir du till sist jäkligt bra på att försvara dem. Själv gör jag det med hjälp av humor: ”Sanna, jag märker att du rullar med ögonen när jag pratar, det kallas fjortisbeteende. Men vet du vad? Du går inte i högstadiet än.” ”Daniel, jag förstår att du tycker att du är hemskt charmig, men det funkar inte på mig.”

Klassrummet är förstås en sak, där är mitt agerande en del av en yrkesroll. Det som glädjer mig är när jag även lyckas använda strategierna i mitt privatliv. (Som förra helgen när jag på en restaurang skällde ut en bordsgranne som lastade använda tallrikar på vårt bord. Det var löjligt tillfredsställande att se henne skämmas över att hon inte kom undan med det. Numer kan jag också gå tillbaka med en maträtt som inte smakar bra till servitrisen och be om en ny. Något som aldrig skulle ha hänt för ett par år sedan.)

Jag avslutar med May Sarton, som gör en bra jämförelse mellan människors och djurs lidande i ”Journal of a Solitude”:

Does anything in nature despair except man? An animal with a foot caught in a trap does not seem to despair. It is too busy trying to survive. It is all closed in, to a kind of still, intense waiting. Is this a key? Keep busy with survival. Imitate the trees. Learn to lose in order to recover, and remember that nothing stays the same for long, not even pain.

Högst upp: Thomas Landseer; ”I hope I don´t intrude”, ca 1827-28

Fredagstechno

Tillbaka till rötterna

Tror jag har listat ut vad jag ska använda min bildblogg till nu. (Tröttnade förstås rätt fort på 1800-talstemat.)

I de lidandes ögon, där finner du Gud.

Nunna, Krakow, 1939

Hemma med feber

Hej,

jag är hemma och sjuk och har gräsligt dåligt samvete för att jag är hemma och sjuk. Så dåligt samvete att jag – som kompensation – har ägnat morgonen åt att städa och tvätta. Inte bra. Som lärare – liksom i alla yrken där man har det minsta lilla individuellt ansvar – är det i princip skamligt att stanna hemma, även om man har giltiga skäl.

Imorse hade jag lovat en grupp att de skulle få spela upp sin pjäs på första timmen, och de hade tagit med sig utklädningskläder och gjort kulisser och var vansinnigt peppade – och nu antar jag att detta har skjutits upp, eller så har jag bara gått miste om alltihop vilket känns mycket tråkigt. Och imorgon – å fasa – har jag tio utvecklingssamtal med föräldrar som TAGIT LEDIGT från sina jobb för att lyssna på vad jag har att säga. Jag kommer att släpa mig dit även om jag är dödssjuk. Pallar inte att ställa till med besvär.

Jag har alltid tagit överdrivet mycket ansvar för saker jag företagit mig. Stressar upp mig lättare än en hamster. De senaste sju dagarna har jag drömt om mina elever varje natt; att vi befinner oss i en stad under belägring och att jag tappar bort dem en efter en. Mycket symboliskt. På kvällarna efter jobbet är dessa små individer – lika rara som jobbiga – i princip det enda jag tänker på. Inte konstigt att jag har blivit sjuk.

Men över till något annat. Jag har lust att skriva om saknad. Jag saknar min bästa kompis och jag saknar överhuvudtaget att göra vardagliga saker tillsammans med vänner som verkligen känner mig (jag har några få sådana som tråkigt nog inte bor i Stockholm) – att se skräckfilmer och hetsäta popcorn, dricka Mariestad på en helt ordinär pub med typ lastbilschaffisar vid bordet intill. Diskutera ytliga saker som vilken klänning jag planerar att köpa och bästa produkterna för att dölja mörka ringar under ögonen. Jag saknar vår hund. Och att vara hemma hos pappa och titta på medan han steker sin äggröra till en hård, gummilik massa som mest påminner om sönderhackad frigolit. Jag saknar att glo på Criminal Minds med min syrra.

Det är svårt att bo långt ifrån dem man älskar och är beroende av. Jag har aldrig varit en särskilt social person och det tar lång tid för mig att etablera varaktiga band till andra människor, men de band jag väl befäst brukar bestå. Fast kanske är det febern som talar, jag blir känslig och sentimental. Kanske ska jag skriva om något annat.

Jag läste ut Curtis Sittenfelds ”I en klass för sig” häromdagen. Den var jättebra. Sittenfeld är en författare som jag gillar helhjärtat och jag har haft lika stor behållning av hennes övriga två romaner (hon debuterade 2005). Hon har en vardaglig, jordnära ton som lurar mig att tro att vi är lika. Samtidigt som det är uppenbart att hon är sjukt mycket intelligentare än genomsnittet och att jag aldrig skulle kunna vara lika skarp. Men jag gillar den där illusoriska identifikationen, känslan av frändskap med en annan skrivande människa. Igår, i ett behov efter mer av henne, läste jag några av hennes essäer som finns här. De var också jättebra, särskilt den med titeln ”You Can´t Get a Man With a Pen” – en rolig uppgörelse med manliga rockstjärneförfattare kontra deras mindre omsvärmade kvinnliga kollegor.

Nu läser jag Tina Feys hyllade ”Bossypants” som jag upplever som ganska jobbig. Jag har lite svårt för det där krampaktiga behovet av att ge varje anekdot en klatschig, ironisk twist. Fast det är väl just det som komiker ägnar sig åt. (Och jag gillar ironi, bara den inte är uppskruvad på maxvolym.) Samtidigt är jag övertygad om att humor kanske är den viktigaste mänskliga egenskapen av alla. Förmodligen för att jag växt upp med en pappa som alltid skämtat om allt – inklusive mina tårar, samt om sjukdom och död – och som försvarat sina klavertramp med att hävda att ”man måste kunna skämta om allt”. Skrattet som en överlevnadsstrategi. Och numera är jag tillsammans med en kille som skämtar om allt. (Det som kännetecknar mina två längsta förhållanden är just att killarna, i mina ögon, varit och är vansinnigt roliga.) Men Tina Fey är inte särskilt kul; alla hennes skämt handlar på något sätt om att hon är så-gräslig-men-ändå-så-charmant. När humorn reduceras till koketteri är den inte rolig längre.

Och nu är det nog dags att avrunda. Ska ner i tvättstugan och hänga lakan.

Högst upp; Felix Vallotton; ”The Sick Girl”, 1892

Och en bonus i form av en mumifierad katt:

och en apa:

DN Bostad

I fredagens DN Bostad: Lyckat kulturpar visar upp sitt 1700-talshus vid Mälarens strand och svarar på frågan om vad de ”aldrig skulle ta in i hemmet”: ”Läsk- och mineralvatten på flaska. Vi kolsyrar och smaksätter vårt brunnsvatten. Inte heller produkter med palmolja, scampiräkor eller utemöbler i ocertifierat regnskogsträ.” På frågan vad de drömmer om svarar de: ”Ett växthus i certifierat cederträ och att bygga om den gamla ångbåtspiren.”

Nästa vecka blir det inredningsreportage från Sofia och Olles andrahandslya med svartmögel i duschen beläget i Enskededalen. Detta skulle de aldrig ta in i hemmet: ”Något som inte är certifierat av någon rättviseorganisation.” Detta drömmer de om: ”Alla certifierade produkter i hela världen samt ett hittebarn från Peru.”