Författare: Sofia

Sju snygga outfits

Gerald Leslie Brockhurst, “Portrait of Margaret, Duchess of Argyll”, ca 1931

El Greco, ”A Lady in a Fur Wrap”, 1577-1580

Charles Shannon, “The Lady with the Amethyst”, 1915

Théodore Roussel, ”The Reading Girl”, 1886-1887

John Singer Sargent, ”Study of Mme Gautreau”, ca 1884

Sir Walter Russell, ”Cordelia”, 1930

Robert Mapplethorpe, ”Katherine Cebrian”, 1980

Här på Piedestalens moderedaktion tar vi ingen hänsyn till om det är sommar- eller vintersäsong, en varm kappa kan dessutom komma väl till pass i den kalla norrländska sommaren. Vår favorit är helt klart Duchess Margarets kavaj med guldbroderier och puffärmar, under bär vi gärna Mme Gautreaus lilla svarta med djup skärning. En annan favorit är Khaterine Cebrians monumentala halsband; ett smycke för paranta kvinnor som vet sitt värde. Under lata söndagar skrider vi helst omkring i Roussels slankiga sidenkimono. El Grecos exklusiva päls sparar vi däremot till stjärnklara vinternätter.

Rika chic lit-författare att avundas

Min mellanstadieikon Francine Pascal (ser lite ut som Anais Nin på äldre dar?)

Jacke Collins med massor av förstorningsglas och en fin panterskulptur i bakgrunden (när jag var sexton läste jag hennes Lucky – den handlade, föga förvånande, om en ung rik kvinna med slanka solbrända ben)

Candace Bushnell i en soffa och hemma i sin våning med sin man, som jag förstås tänker är förebilden för Mr Big (alltså en snorrik investment banker)

Sophie Kinsella, har inte läst nåt av henne, men hon tjänar i alla fall stålar och bilden var fin (eller kanske inte ändå, men skitsamma)

Tisdag 26 juni

Snabb-dagbok: Jag sitter på jobbet, det regnar ute och jag har en jättemysig men ganska noppig tjocktröja på mig. Har satt i mig en halv påse M&M:s (mitt favoritgodis) och har dåligt samvete över detta. På kvällarna läser jag chic lit. Jag skulle vilja bli chic lit-författare, alternativt författare till thrillers. Och tjäna jättemycket pengar. Jag menar allvar. Måste bara komma på en riktigt smaskig story först. Samt sänka kraven på konstnärligt utförande.

Målning: ”Two white horses” av Giovanni Boldini, 1881-86 

Tisdag 19 juni

Idag slösade jag bort 50 minuter av min eftermiddag med att prata med en av mina elever i telefon; han var så väldigt pratglad och jag, som i vissa sammanhang har så väldigt svårt för att sätta gränser, lät honom babbla på. När jag äntligen lyckades avrunda förklarade han att han tyckte att jag hade ”en så behaglig telefonröst” – något jag antingen kan ta som smicker eller som smör.

När en människa är glad och vill berätta saker för mig tycker jag att det är extremt svårt att inte ställa upp och lyssna, även när jag inte känner människan ifråga eller faktiskt inte har tid. Får för mig att jag, om jag förklarar att jag är upptagen, kommer att traumatisera personen, sabba dennes självkänsla eller något – farhågor som innebär att jag ofta tålmodigt konverserar med allt från alkisar och uteliggare till pensionärer och butiksförsäljare.

Just nu dricker jag blåbärssmoothie. Jag dricker smoothies varje dag, blandar i lite mjölk i yoghurten så att den blir extra lätt och skummig när jag mixar den. Man får jättebra hy av att äta mycket bär, tror jag, för min hy har aldrig varit snyggare – och då använder jag inte ens primer (i alla fall inte på veckodagarna). 

Som vanligt när det är sommar lyssnar jag bara på hårdrock. Återkommande favoriter är Guns n Roses, Judas Priest och Mötley Crue – framförallt de tidiga albumen. Har svårt för symfoniska, storslagna arrangemang och långa gitarrsolon – gillar som regel inte heller hårdrocksballader. Nej, det ska vara rakt och enkelt, skitigt och raspigt. Guns n Roses Appetite for Destruction kan jag lyssna på i princip hur många gånger som helst. Såg en livespelning från 1988 på youtube häromdagen; ”live at the Ritz” som var fullkomligt strålande. Mötley Crue har ju inte världens bästa rykte i hårdrockskretsar, men deras debut Too Fast for Love från 1981 kan jag också lyssna på om och om igen – istället för att se Vince Neils svaghesa röst som ett minus tänker jag att den är lika frätande som superväteperoxiden i hans kluvna hårtestar. Och Judas Priest är Judas Priest. De har jag lyssnat på sedan jag hittade en av mina bröders inspelningar av Killing Machine på kasett i en kökslåda hemma hos pappa 1997. Ofta kan jag klara mig utan hårdrock långa perioder också, men när solen lyser och kvällarna är varma duger absolut ingenting annat.

 

Dans som gör mig glad: Axl Roses

Låt som gör mig glad: Another Thing Comin

Video (och refräng) som gör mig glad: Killed by death

Uppenbarelse som gör mig glad; Duff McKagan

Bild som gör mig glad, högst upp: Hanoi Rocks

Och det var nog allt för idag, nu ska jag laga middag. Puss!

Lördag 16 juni

Sitter uppkrupen i soffan i vårt vardagsrum. Har ägnat morgonen åt att titta i mina konstböcker (och övervägt att klippa sönder dem, tycker om att sätta ihop reproduktioner till collage och hänga upp på väggen) samt funderat över hur jag kan inreda rummet så att det blir trivsammare. Jag har också lärt mig ett nytt ord som jag ska skriva ner på en gång så att jag inte glömmer det; misoneism = ”en oresonlig rädsla för- och hat mot nya tankar”. (Hittade det i Jungs symbollexikon tillsammans med en nidbild av en apa; ”människans vän och broder” från engelska Punch från år 1861, apropå den dåtida misstänksamheten mot darwinismen. Stöter för övrigt ofta på skämtteckningar från Punch, skulle vara roligt att bläddra i ett gammalt nummer.)

Ska nu försöka införliva mitt nya ord i min vokabulär; jag tror att misoneism är vanligare än man kan tro; nya tankar, reformer, omstruktureringar men kanske främst uppfinningar, är om inte läskiga så åtminstone besvärliga/tröttsamma eftersom de – om de får genomslagskraft – kräver att man måste maka plats åt dem i ett liv man redan upplever som knökfullt (av materiella ting eller av relationer eller av tankar, projekt, planer eller måsten). Ett exempel; min mamma köpte nyss en Iphone för femtusen kronor därför att ”alla” har en Iphone och därför att hon känner sig ”tvungen att hänga med i tekniken” eftersom hennes vänner har ”börjat mobba” henne för att hon ”alltid är sist med allt”. Samtidigt tycker hon inte att hennes telefon behöver ha någon annan funktion än att hon kan ringa med den = hon har lagt ut pengar på något hon egentligen inte känner något behov av.

Åtminstone när det kommer till ny teknik tvingas den ofta (nästan alltid) på oss genom marknadsföringsknep som refererar till värden bortom prylen ifråga = det är inte uppfinningen i sig som är viktig utan det egentliga värdet ligger i det faktum att uppfinningen underlättar grundläggande aktiviteter, till exempel att ”hålla kontakten med vänner och familj”. Särskilt i vår konsumtion av informationsteknik tycks vi helt ha glömt bort att det inte krävs tio olika prylar och apparater för att genomföra en sådan ursprunglig aktivitet som att umgås med människor i vår närhet. (Ett annat smart marknadsföringsknep är att länka nya prylar till värdeladdade ord som ”revolutionerande”, ”progressiv” eller ”banbrytande” tillsammans med tal om ”framtiden” eller ”morgondagen”. Vikten av att ”hänga med i utvecklingen” är direkt kopplat till status; du får pluspoäng för varje ny skinande pryl du adderar till ditt liv. Är du först i bekantskapskretsen med att introducera denna pryl föräras du dessutom ett smickrande skimmer av ”pionjäranda”. )

Jag skulle kunna skriva mer om detta, men då kommer hela dagen att gå åt. Utanför mitt fönster gungar lönnen upp och ner, saftigt klorofyllgrön mot den vita himlen och pärlformade regndroppar klänger sig fast vid dess grenar. Jag är ganska förtjust i regn, särskilt gillar jag mörka moln, kanske framförallt stora tunga hotfullt upptornande åskmoln. Häromdagen åskade det. Jag satt på Gubbängens tunnelbanestation och väntade på tåget mot Vällingby och vita blixtar skar över himlen. Regnet vräkte ner. Och himlen var sådär fantastiskt kontrastrik; mörk och ljus, grå, nästan svart med små partier av blått. Emellanåt tittade solen fram. Hann njuta av detta scenario i nästan femton minuter eftersom tåget var försenat, det satt fast i Farsta med vagnfel.

I mina inredningsplaner till vardagsrummet ingår en formlig explosion av växter; en tredjedel av ytan får gärna bestå av ren djungel. Hittills finns här tolv växter. Jag adderar gärna ett dussin till.

Nu är klockan tio över två. Ska strax väcka Olle, vi ska åka och köpa en ny bokhylla.

Glad lördag! 

Målning: ”A passing storm”, Frederic Edwin Church, 1849

Uppdateringar från mitt nya kontorsråtteliv

Konstaterande 1: Som kontorsråtta får man snabbt ont i ryggen. I alla fall om man som jag lätt glömmer bort vikten av ”en god hållning” och säckar ihop som en kutryggig gammal tant över tangentbordet.

Konstaterande 2: Det känns (trots ryggont) bra att ha börjat jobba igen. Som om jag fått ”ett större existensberättigande” genom denna ”frälsande vardagsplikt”. Jag tillhör den människosort som plågas av mer eller mindre konstant dåligt samvete när jag inte gör ”något vettigt”. ”Något vettigt” = underkastar mig saker som antingen är tråkiga, nyttiga eller som man erhåller betalning för. ”Ovettigt” = bejakar mig själv och min lättja i alltför stor utsträckning.

Konstaterande 3: Det är så mycket lättare att vara en bitch i text än öga mot öga med någon. Av denna anledning anstränger jag mig för att skriva så snällt som möjligt till mina elever och försöker undvika formuleringar av typen: ”uppsatsen brister gällande referenser och källhantering i delen för tidigare forskning. Du bör också se över ditt språk; talspråk hör inte hemma i vetenskapliga texter.” Ju senare på dagen, desto större risk för bitchighet.

Konstaterande 4 (egentligen ett rättfärdigande): Jag arbetar tämligen effektivt = min inkorg med elevuppgifter är nära på tom = jag kan utan dåligt samvete blogga bort ett par minuter.

Konstaterande 5: Mitt kaffe smakar bränt och avslaget på det där sättet som det bara gör när det stått framme en hel dag på en uppvärmningsplatta. Det känns hemtrevligt på något sätt. 

Jag är 19 år och har stora problem med min första universitetskurs

Måndag 3/3 – 2003

Har varit i skolan och haft textseminarium. Retade mig på min grupp som var tröga och omständliga när jag ville att vi skulle vara snabba och effektiva.

L hade lärt sig ett nytt ord:

”Det är verkligen ENIGMA i Oidipus, det är så himla mycket ENIGMA, ENIGMA, ENIGMA…” (Hon tjatade.)

Läraren frågade vad hon menade, L:s svar var tvekande, sedan förklarade läraren att ordet betydde ”pregnant bild” och därför inte passade i just det sammanhang hon nämnt.

Hela klassen tycks bestå av dumhuvuden:

”Vår redogörelse är mer EXAKT, och vi har gjort en tydligare åtskillnad mellan perepeti och anagnosis. Peripetin inträffar på sidan 112 då Iokaste säger till Oidipus…”

Någon räcker upp handen:

”Nu måste JAG få bidra med MIN tolkning i diskussionen. Jag vet inte vad NI har tagit del av för fakta men i en bok som JAG har läst så står det faktiskt SÅHÄR…”

”Nu är det väl ganska UPPENBART att det inte förekommer något uttalat kvinnoperspektiv…”

Alla är så VIKTIGA hela tiden! Kanske är litteraturvetenskap ett ämne för snobbar, inte vet jag, men det enda folk tycks vilja är att hävda sig själva och bräcka alla andra; någon form av verbal masturbation. Jag måste vara konstig men jag ser bara idioti omkring mig, undrar om mina ögon är inställda på skit? Jag vill somna på föreläsningarna, de är så tråkiga! Det finns en stor SYND och det är att sakna självkritik.

Tisdag 4/3 – 2003

Har just blivit färdig med alla frågor kring Medea, det har tagit hela kvällen. Gillar Medea, det är det enda drama hittills som lyckats fånga mitt intresse så pass mycket att jag lyckats glömma sidantalet under läsningens gång.

Fredag 7/3 – 2003

Har gett de pretentiösa typerna i klassen ett passande namn; POLOTRÖJORNA. De är som beige korrekta polotröjor. Tråkiga. Jag läser och gör vad jag ska, men utan entusiasm. 

Jag hatar elitism. Stämningen av; ”läs det här för det är KULTUR och därför är det BRA.” Visst, lärarna understryker att det är bra att ifrågasätta dogmer, men ändå existerar inget verkligt ifrågasättande. Alla bugar ner till knäna.

Vad det än går ut på så handlar det i alla fall inte om att UPPLEVA konsten. Snarare att FÄNGSLA konsten. Ungefär som med exotiska djur på zoo: Alla samlas runtomkring och stirrar på den underliga varelsen innanför gallret och alla uttrycker sitt ”ooh”, men vad ingen tycks fatta är att djuret LIDER och att dess tillstånd är ONATURLIGT.

Antar att jag är mer upprörd över universitetsmentaliteten än vad jag har velat erkänna för mig själv.

”Studera, lära, det är att acceptera, acceptera att acceptera.” Sa Michaux vid något tillfälle i en intervju. Och så är det, att studera är att KAPITULERA.

Klyschor i modevärlden och vad jag tycker om dem

”Klein-blått”: Den enda konstnär moderedaktörer känner till tycks vara Yves Klein (som gjorde superointressant konst under 50- och början av 60-talet vars enda poäng var att den gick i en och samma färg). ”Kleinblått” är en gäll och fullständigt obärbar variant av blått och det är obegripligt varför den omhuldas så.

”Bonanza”: Exempelvis ”bildbonanza” eller liknande. Hittade en förklaring till detta obegripliga ord från Collins English Dictionary:

bonanza [bəˈnænzə]

1. a source, usually sudden and unexpected, of luck or wealth

2. (Mining & Quarrying) US and Canadian a mine or vein rich in ore

[from Spanish, literally: calm sea, hence, good luck, from Medieval Latin bonacia, from Latin bonus good + malacia dead calm, from Greek malakia softness]

Kan se framför mig hur den nyanställde modeskribenten första dagen på sitt nya jobb får en lista på ”användbara ord och uttryck för rubriksättning”. Högst upp på listan står bonanza; ”för att det låter lite crazy sådär”.

Isabel Marant: Den designer det tjatats mest om de senaste åren. Nu har hon lurat ”fashionistor” (ett epitet som med lätthet kan förväxlas med ”fascister”) världen över att överdimensionerade 90-talssneakers i neonfärger är snyggt igen. För att citera en rolig scen från filmen Bridesmaids där modesnobben Helen diskuterar huruvida en viss klänning är snygg eller inte:

Ladies, I…I just don’t think we can do any better. This is…this is beautiful.

It is unique. It’s special. It’s couture. This is made in France.

Jane Birkin: En mager benget som ser ut precis som alla andra magra bengetter. Jag förstår inte vad som är grejen. Beror det på att hon har fått en hett eftertraktad väska uppkallad efter sig? Typ; ”eftersom väskan anses så exklusiv så är det nog säkrast att digga dess namne också.”

Kate Moss: Samma sak som med Jane Birkin. Jag har aldrig fattat grejen. Under sin storhetstid under 90-talet såg hon ut som ett barn. Nu ser hon ut som ett åldrat barn med kokainnäsa.

Högst upp: Målning av Yves Klein

Min inställning till träning

Jag har blivit fullständigt beroende av det här fotbadet; ”Clariol Foot Spa”. Det lever om som en mindre traktor men är härligt turkosgrönt till färgen och vibrerar på ett sådant lugnande sätt; jag använder det nästan varje kväll medan jag ser på film eller slösurfar eller skriver någon halvhjärtad text som den här. Idag har jag varit ute nästan hela dagen; tagit tre långa promenader med tre av gårdens fyra hundar. Har en tendens att gå till överdrift med nästan allt jag företar mig. Just nu är det min motionsrutin som börjar gå överstyr; har börjat rättfärdiga mina ständiga promenader och joggingturer med att människan ursprungligen faktiskt är skapad för att röra på sig; tänk bara på folkvandringarna under paleolitisk tid eller på judarnas flykt från Egypten. De tyckte säkert inte att tre timmar om dagen var ”för mycket”! Har också Wordsworth`s och Coleridges (och senare även De Quinceys) fotvandringar i Englands Lake District som förebild. Har rentav börjat tänka att det vore ”underbart” att bara ägna dagarna åt att röra mig framåt – som Forrest Gump när han sprang över Amerika. (Extrema sportinsatser har alltid fallit mig bättre i smaken än ”vanliga”; jag föredrar alla gånger att läsa om en toppbestigning av Mount Everest framför att se en fotbollsmatch. Utvikning: Brukar läsa slutkapitlet av Göran Kropps 800+ för mina elever som introduktion till mina svenskakurser (tolka symboliken i detta om ni vill!). Den bästa bok jag läst om Everest är dock Jon Krakauers Into thin air). Jag har alltid varit en periodare när det kommer till träning; haft månader då jag promenerat/joggat/simmat/styrketränat nästan varje dag för att sedan bara tvärtröttna på alltihop och gå över till att istället röra mig så lite som bara möjligt. Det är inte det att jag inte är medveten om vikten av balans när det kommer till att ”utarbeta sunda vanor som håller i längden”, mina föresatser är tvärtom nästan alltid att röra på mig enligt det så varmt rekommenderade standardmåttet ”två-tre dagar i veckan”. Det är bara det att jag så snart jag väl har kommit igång blir överentusiastisk; träningen blir plötsligt prioritet ett i mitt liv (vilket säkert har att göra med min förtjusning i allt vad nystarter- och ”nyhetens behag” heter, till en början framstår ju det nya alltid som så… löftesrikt. Som nybörjare kan man heller aldrig riktigt misslyckas.). Och det är då jag börjar tycka att en mil om dagen är ”det minsta jag kan kräva av mig själv”. (Måste tillfoga att samma beteende gäller åt andra hållet; oskyldigt feströkande förvandlas lätt till rökning varje dag, för att inte tala om mina skrivrutiner; ”att producera minst 20 sidor i veckan är väl ingenting” etc.) Enligt mina sociokulturella preferenser skulle annars ”träningsfreak-aktighet” lätt kunna kategoriseras som ett steg över till fiendesidan; tränar man sex dagar i veckan ligger man liksom per automatik i riskzonen för att bli en sån där präktig och klämkäck typ som äter enligt tallriksmodellen och som dricker vatten istället för vin till maten – även på helgen, en sån där läskig typ som prioriterar fotriktiga- istället för snygga skor och som hellre lägger pengar på, inte vet jag, rätt sorts svettband, än på mer dekadenta nöjen. Har man riktigt otur kanske man rentav börjar tycka att ”Magnus Uggla är rätt häftig ändå” som en Triathlon-snubbe som jag hängde med förra veckan påstod (han förklarade också att han behövde ”minst 200 cykelmil i benen innan Vätternrundan den 15:e juni” = fullständig kulturkrock. Det enda jag kunde få ur mig var ett matt; ”du är visst en sån där ELITIDROTTARE du”.) Vet inte riktigt vad det kommer sig av, men jag har alltid haft fördomen att människor som alltför intensivt ägnar sig åt sport saknar humor. Kanske har det att göra med mina erfarenheter från skoltiden; de som sportade var aldrig de som klädde sig roligt eller som hyste en originell åsikt eller som lyssnade på bra musik. Istället pratade de om just inget annat än om (sin) sport och om (sina) kostvanor, diggade NRJ och American Pie och om de var av manligt kön gick de dessutom omkring och spände sig i korridorerna och sneglade egenkärt på sina muskler i varenda yta med minsta reflektionsförmåga. Vilket ju inte bara var/är väldigt trist, utan också synd, för om man kunde förena träning med ett spännande liv* så skulle det ju framstå som så mycket mer attraktivt att träna även för de grupper som vanligtvis inte är lockade av detta (läs; jag) och kanske skulle det då även vara lättare att utarbeta träningsrutiner som faktiskt håller i längden. Det är för övrigt av denna anledning som mitt nästa bokprojekt är Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning –  den verkar mycket lovande.

* fattar att definitionen av detta ligger i betraktarens öga.

 

Murakami springer

Ps. I 8:an tränade jag och min dåvarande bästis Hillevi regelbundet Jane Fondas ”Complete workout” framför teven i hennes rum. (Ännu) ett exempel på hur mossiga mina träningsrutiner brukar vara. 

Ps 2. Orkar inte styckeindela detta inlägg. 

Ps 3. På bilden ovan är Jane Fonda 57 år gammal. Kände mig bara tvungen att nämna detta fascinerande faktum. 

Om Clint Eastwood och min pappa

Apropå stillbilden nedan; det finns ingen man som jag blir mer till mig av än Clint Eastwood. Det räcker med att se en bild av honom så blir jag alldeles pirrig. Han är så hård, så manlig, så… vansinnigt attraktiv. Jag älskar hans filmer; från de tidiga i regi av Sergio Leone till de något senare då han är Dirty Harry. Samt filmen då han massakerar nazis tillsammans med Richard Burton; Where eagles dare och den där jättebra från 1992; De skoningslösa. Jag vet att han alltid spelar samma roll: Outsidern, den ensamme-mannen-med-mystiskt-förflutet, den stenhårde prickskytten med oväntat gott hjärta, eller; den fromme vardagshjälten som lever det enkla livet och som är nöjd med sin lott tills-plötsligt-en-dag-…

”Clintan” representerar helt klart urbilden av manlighet; han är lång, reslig, stark, självtillräcklig, kapabel. Inte en sån som babblar i onödan eller, gud förbjude, visar känslor. Det är nog få som skulle hävda något annat än att Clint Eastwood är ett ideal, och en ikon, och givetvis finns det inte någon som helst originalitet i min beundran, jag delar den med hundratusentals andra. Dock: Clintan utgör en viktig del av min barndom. Jag minns alla lördagskvällar då vi trängts i soffan i Obbola och sett- och sett om hans filmer; pappa, jag, mina tre bröder och deras kompisar. Fullständig koncentration, en popcornskål och pappa som då och då skrockar och med oförfalskad beundran konstaterar att Clintan kommer att sätta den där fulingen Lee Van Cleef på plats, för ”Clintan bråkar man inte med” och ”snart, då djävlar kommer de där skurkarna att få det hett om öronen”. Clintan som skjuter av en fiende hatten, som kisar mot solen och tuggar på sin cigarr. Som gömmer pistolen under ponchon och avfyrar skott på skott med hjälp av handflatan. Mina bröder som skrattar. Efteråt har vi en egen duell på Supernintendo; vi spelar Mario Cart och Street fighter III. Emellanåt vinner jag nån match, till allas överraskning, men oftast är det pappa som krossar – precis som på bowlingbanan, under fisketuren och när vi skjuter prick med luftgeväret bakom huset.

När pappa var ung var han lite lik Clintan; samma sammanbitna, skarpa, vindpinade drag. Samma tystlåtenhet, samma (vilket gäller än idag) inriktning på praktiska göromål. Jag har alltid varit pappas flicka, och jag kommer förmodligen alltid att bli knäsvag av Clint Eastwood. Det är inte svårt att se sambandet, men det bjuder jag på.

 Pappa vid rodret, en sommardag 1989